Timing, kriterier och förstärkning. Klickerträning.

Klickerträning kan lätt ge intryck av att vara väldigt svårt, stillastående och mekaniskt. Det låter helt otroligt att hunden på egen hand ska komma på vad vi önskar av den. För många består ett träningspass av att föraren står och väntar på beteenden medan hunden antingen bygger upp mer och mer frustration, eller har tankarna någon helt annan stans. Det är så lätt att hänga upp sig i »reglerna« för träningen, som till exempel att föraren inte ska »hjälpa« eller att vi koncentrerar oss så mycket på att klicka i rätt ögonblick att vi glömmer bort det som gör träningen rolig och frustrationsfri för alla parter.

Men det behöver inte vara så. Hur kan klickerträningen bli kul och effektiv? Hur kan vi undgå att vara tvungna att »vänta« på beteenden? Som vanligt är det timing, kriterier, förstärkningsfrekvens och förstärkningskvalitet som är det viktigaste att titta på när man vill ändra sin träning till det bättre. Men hur gör vi det i praktiken? I den här artikeln ska du få några tips som kan göra din träning mer effektiv.

Förstärkningskvalitet

Vi väljer att börja med förstärkningskvaliteten. Förstärkningskvaliteten är helt enkelt ett mått på hur bra våra belöningar är, hur effektiva de är på att förstärka rätt beteende. Har vi inte fungerande förstärkare så kommer vi inte speciellt långt även om vi har strålande timing, sätter perfekta kriterier och klickar så ofta vi bara kan. Vill man komma riktigt långt med sin hund krävs det att vi har riktigt bra förstärkare. En del hundar är matvrak från början, andra går över eld och vatten för lite kamp med sin ägare. Förare som har haft turen att få en sådan hund har ofta fått mycket gratis, men alla hundar kan lära sig att uppskatta belöningarna mer. Ju tidigare vi börjar jobba med att etablera kanonförstärkare desto bättre, därför bör det vara första prioritet med en valp eller unghund. Naturligtvis går det också med äldre hundar, det är aldrig för sent, men man kanske måste jobba lite mer.

Grundregler för förstärkare:

De allra flesta förstärkare i livet ska gå genom föraren. Vare sig det handlar om mat, lek, löptiksdofter, springa ut genom en dörr eller leka med hundkompisar. En hund som får allting gratis kommer inte att se poängen med att erbjuda oss beteenden.
Begränsa hundens tillgång till förstärkare som motverkar din målsättning. Så länge de förstärkare du erbjuder alltid är bättre än det som finns runt omkring behöver du inte oroa dig. Väljer hunden ständigt andra hundar, dofter eller springande framför det du erbjuder bör tillgången till yttre förstärkare begränsas tills du får kontroll igen.
De förstärkare du erbjuder ska alltid accepteras. Tror du inte att hunden kommer vela ha din boll så kastar du inte bollen. Råkar du ändå erbjuda någonting som hunden inte vill ta så ser du till att du får hunden att ta det.

Ätbara belöningar Mat som förstärkare är i många fall oslagbart. Det går snabbt att ge hunden, det gör inte hunden trött och sliten om man behöver många repetitioner och det kan varieras i det oändliga. Nackdelen med mat är många gånger att hundarna äter det, det förstärker beteende, men få hundar blir lika intensiva på mat som de blir om de fått lära sig att leka ordentligt. Mat är också svårare att kasta iväg ifrån oss, något som är mycket enklare med ett föremål.

Om vi vill öka hundens intresse för mat finns några bra grundregler. Det första, och viktigaste, är att se till att hunden faktiskt är hungrig när vi tränar. En mätt hund kommer aldrig att jobba lika bra för mat som en som är hungrig. Ska vi träna på kvällen behöver hunden kanske inte få mat den dagen, i alla fall inte förrän träningen är över och vi kan se hur mycket den fått i sig under träning, och anpassa dagsintaget utifrån det. Se också till att hålla hunden smal, det finns alldeles för många överviktiga hundar, och de kommer naturligtvis inte ha samma intresse för mat som en som hålls slank. Som med alla förstärkare så ökas värdet om det inte är så lättillgängligt. Om hunden har mat ståendes framme hela dagarna och har obegränsad tillgång kommer värdet på ditt träningsgodis att minska. Samma situation hamnar man i om hunden två gånger om dagen »kräver« sin mat på bestämda tider, utan att behöva göra någonting för att få den. För att få en hund som arbetar optimalt för mat bör hunden alltid få göra något slags arbete för sin mat. Serveringen av mat bör inte vara förutsägbar och maten ska ätas upp så fort den presenteras.

Grundregler för mat:

En hund som ska arbeta för mat måste vara hungrig. Se till att din hund är smal, och att den inte har ätit direkt innan träning. Se till att den mat, eller de godbitar du erbjuder alltid äts upp direkt. Har du misslyckats en gång så prova (och misslyckas) inte igen.
Gör det inte heller till en vana att direkt byta till bättre godbitar om hunden ratar de första.

Hundens förhållande till mat i vardagen kommer att påverka hur viktig mat är för den i träningen. I många hushåll råder upprorsstämning bland hundarna om maten inte serveras vid rätt tidpunkt. I andra hem står maten orörd tills någonting godare presenteras i matskålen. Ingen frisk hund svälter sig själv, däremot finns det många hundar som ständigt tränar sina ägare till att ge dem bättre och bättre mat i skålen. Se till att det är du som har kontroll över maten. Låt inte hunden träna dig! Hunden som alltid kräver sin mat på bestämda tider behöver få sig en tankeställare. Om du absolut vill ge den mat på bestämda tider så bör du i alla fall se till att hunden får göra någonting för att få den, och inte acceptera pip, skrik, oro eller stirrande. Hunden som inte äter den mat den blir tilldelad förrän långt senare, eller i värsta fall, först när du stoppar i något godare i matskålen har mycket att lära. Har du det problemet så får hunden helt enkelt svälta i ett par dagar. När du sedan ger den mat, ger du så lite att hunden förhoppningsvis äter upp allting. Se gärna till att maten kommer t.ex. under träning, när hunden gett dig något bra. Skulle hunden ändå inte äta direkt tar du undan maten och serverar ingenting förrän nästa gång. Fall inte för frestelsen att ge någon annan mat, mata hunden med sked eller liknande förrän hunden har ätit upp sin portion med sin vanliga mat. Din målsättning ska alltid vara att hunden äter upp all mat du ger den, servera därför aldrig så mycket att du riskerar att få en hund som äter hälften och lämnar resten.

Att vi hittar godis som hunden verkligen gillar är naturligtvis också viktigt. Alla hundar älskar inte frolic eller leversnittar, ibland får man lägga lite mer tid på att hitta en riktigt bra belöning. Sällan är det förpackningarna märkta riktigt gott hundgodis som alla hundar älskar i affärernas hyllor som är det allra bästa... Prova dig fram och hitta det som din hund går igång mest på. Alla saker går kanske inte att ha i fickan (men man blir härdad efter ett tag, och det finns ju tvättmaskin...), men lär man hunden att hantera externbelöningar är ofta slaktavfall, rått kött eller riktigt blöt kattmat en höjdare i en skål vid sidan av planen. Mer fick-vänliga belöningar är bacontärningar, torkad blodpudding, ost, pannkakor, korv och liknande. Prova dig fram och låt din hund berätta vad som är det allra bästa, och variera dig gärna. En hund som inte vet vad som kommer att dyka upp ur fickan härnäst kommer att jobba hårdare än en som vet att det alltid bara ligger tre deciliter torr frolic där.

Vad vi serverar är viktigt. Men nästan ännu viktigare är hur vi serverar det. Varken hundar eller människor uppskattar att få mat tryckt upp i ansiktet. Se till att i de flesta fall låta hunden sträcka sig efter belöningen, och gärna jobba lite extra för den efter klicket. Många hundar är så vana vid att vi alltid stoppar in godiset i munnen på dem att de blir så förvånade att de inte gör någonting om vi bara håller fram godbiten. Första steget är alltså att lära hunden att komma till oss och hämta godbiten efter klicket. Vissa gånger vill vi att hunden ska hålla positionen i t.ex. stå, sitt eller ligg efter klicket, men det är en undantagsregel. Jobbar vi med kontakt eller något fartigt moment rekommenderar vi absolut att alltid låta hunden anstränga sig lite för sin belöning. Vår erfarenhet är att hundar som får jobba lite för sin belöning efter klicket också ökar i intensitet mellan belöningarna. Så fort hunden har lärt sig att komma till oss och hämta sin belöning (gärna medan vi rör oss bort från hunden) kan vi öka kraven lite. Alltid så lite att hunden inte tröttnar och struntar i godbiten, men så mycket att vi får en liten ökning i intensitet för varje repetition. När hunden är framme vid godbithanden kan vi dra den undan i en jämn rörelse så att hunden får följa den lite längre. Vi kanske väntar tills hunden går upp i trav eller puttar på handen innan vi öppnar och låter den äta. Andra hundar tycker att det är toppen att få jobba godbiten ut av en stängd hand, lite i taget. I vissa fall innebär det också högre förstärkningskvalitet när vi kastar godbitarna iväg på marken och låter hunden jaga, men se till att du inte får en hund som ständigt går med nosen i marken på köpet.

Lek som förstärkare
Du kommer långt med godis, men ofta blir träningen mycket enklare om du i tillägg har en hund som verkligen älskar lek. Ibland är det kanon att kasta iväg en boll, ibland är häftig kamplek en riktig höjdare. Får valpar möjlighet att utveckla sin leklust redan från början är det oftast inga problem, men många gånger lyckas vi ta bort allt intresse för lek med föremål under hundens första år.

Grundregler för lek med föremål

Se till att leken fungerar bra innan du plockar in den i träningen. Kastar du en boll ska hunden komma tillbaka med den direkt, kampar du med ett föremål ska du kunna få hunden att släppa när du vill.
Försök få hunden att uppskatta lek med så många föremål som möjligt, i så många former som möjligt. Ibland är kamplek mest passande, ibland är en kastad boll det bästa.
Se till att hunden verkligen uppskattar leken. Ibland lägger vi in för mycket press och allvar i kampleken. Alla hundar uppskattar inte schäferdunkar i revbenen, att vi håller för ögonen på den eller hissar den upp i luften även om de håller kvar. Titta på din hund och se till att leken är rolig för båda parter.
Tänk på skaderisken. Kasta leksaker och bollar längs med marken istället för högt upp i luften. Tänk också på underlaget. Is, betong, asfalt och liknande passar inte bra för vilda jaktlekar. Tänk också på att förebygga skador när du kampar. Låt den inte tappa fotfästet med alla tassarna, och sväng inte alltför häftigt fram och tillbaka. Se också till att hunden har fotfäste och kontroll på kroppen när du släpper trasan. Hjälp till att dämpa rycken genom att följa med i rörelserna.

Har du en hund som gillar boll- och kamplek är det bara att tacka och ta emot. Tyvärr är det allt för många som inte vågar använda det för att hunden blir så »upphetsad«, för att den inte kommer tillbaka med bollar eller inte släpper kampleksaken. Lyxproblem om du frågar oss. Det är väldigt lätt att lära en föremålstokig hund reglerna för att den roliga leken ska fortsätta. Har du en hund som inte vill komma tillbaka med föremål är den första grundregeln att aldrig visa för hunden att du är intresserad av att få tillbaka det. Sträck dig inte efter leksaken, jaga inte hunden för att få fatt i det, tjata inte. Forma istället gradvis fram rätt beteende.

Se till att du har minst två likadana föremål. Kasta det ena. Så fort hunden griper det och vänder sig mot dig kastar du nästa åt andra hållet. Har du en hund som inte släpper det första utan försöker få in båda i munnen får du helt enkelt ha ett tredje, och kanske fjärde likadant föremål. Om hunden aldrig vänder sig mot dig får du kanske röra dig åt andra hållet medan du själv leker med din leksak. Så fort hunden vänder upp kastar du. Gradvis formar man sedan fram rätt beteende. Först vända upp, sedan komma något steg närmare, sedan två steg, tre steg, fem steg, tio steg... Målsättningen är att hunden ska komma med föremålet ända fram till dig, och lämna det i din hand för att få ett nytt föremål. När man har kommit så långt har hunden oftast förstått den trevliga leken, och man behöver inte kasta nytt föremål varje gång, utan kan be hunden om ett enkelt beteende innan man kastar på nytt.

Hunden bör också kunna växla mellan att ta lek och godis. Låt inte hunden träna dig till att plocka fram godbitar om den vägrar att leka, och börja inte leka med hunden om den vägrar att ta godbiten. Om hunden föredrar en belöning framför den andra, ge dig inte! När hunden leker, om så bara lite grann, kommer godbiten fram, och vice versa. En av våra hundar ville till exempel inte ha godbitar när vi öppnade bildörren, hon satt på helspänn och ville bara ut och springa. Eftersom vi vill ha hundar som alltid tar belöningar såg vi till att ändra på det. Även om hon inte vill ha godis så väntar vi tills hon tar det, och först då får hon lov att springa ut. Efter två repetitioner, där vi hade fått vänta ett tag, slukade hon godbitarna för att få komma ut, och lite senare gjorde hon konster för godis i bilen. Håll på kriterierna, även när det gäller belöningar! Man kommer inte vidare till något roligare (lukter, springande, spår, löptik...) förrän man har tagit den belöning som presenterats.

För hundar som inte släpper kampleksaken fungerar det ofta bra att lära dem att släppa vid passivitet. Så fort du blir passiv ska hunden släppa då kommer den roliga leken igång igen! När du blir passiv håller du i föremålet nära hundens mun, så att den inte kan ruska för mycket på egen hand. Stöd dig gärna mot ditt ben för att kunna hålla handen stilla. Första gången kan det ta tid, men tillslut släpper hunden. Och när den gör det, om så bara för en halv sekund, startar leken igen. Efter upprepade repetitioner kommer hunden att släppa snabbare och snabbare för varje gång, och tillslut får du en hund som släpper så fort du blir passiv. Andra hundar blir däremot onödvändigt dämpade om vi har för mycket regler för leken, där vi säger släpp, ber hunden sitta, byter med godis osv. Av och till kan det vara bra att bara bända upp käften och stjäla leksaken för hunden för att låta den tända till lite extra.För hundar som inte släpper kampleksaken fungerar det ofta bra att lära dem att släppa vid passivitet. Så fort du blir passiv ska hunden släppa då kommer den roliga leken igång igen! När du blir passiv håller du i föremålet nära hundens mun, så att den inte kan ruska för mycket på egen hand. Stöd dig gärna mot ditt ben för att kunna hålla handen stilla. Första gången kan det ta tid, men tillslut släpper hunden. Och när den gör det, om så bara för en halv sekund, startar leken igen. Efter upprepade repetitioner kommer hunden att släppa snabbare och snabbare för varje gång, och tillslut får du en hund som släpper så fort du blir passiv. Andra hundar blir däremot onödvändigt dämpade om vi har för mycket regler för leken, där vi säger släpp, ber hunden sitta, byter med godis osv. Av och till kan det vara bra att bara bända upp käften och stjäla leksaken för hunden för att låta den tända till lite extra.

Vi måste också lära hunden att växla mellan vild lek och arbete. I början kan vi kanske inte kräva så jättemycket, bara stoppa leksaken i fickan, bli passiv, och vänta tills hunden ger oss något beteende i rätt riktning. Ignorera buffande, bitande, pipande och skällande, och vänta tills hunden lugnar ner sig och ger dig ett beteende du gillar. Kanske en utgångsställning, att stå lugnt framför dig med kontakt, ett läggande eller liknande. Belöna direkt med lek igen. Vill du öka sannolikheten för ett visst beteende, så se till att träna det med godbitar eller liknande som förstärkare innan du sätter igång leken. Det beteende som hunden har fått många förstärkningar för precis nyligen kommer ofta fram lätt och snabbt. Det är jätteviktigt att hunden kan gå från vild lek till koncentrerat arbete blixtsnabbt, och det är verkligen en träningssak som går att bygga upp!

Hunden som inte leker då? Vad gör man med den? De allra, allra flesta valpar leker som små. Tyvärr får de ofta inte möjlighet att utveckla och upprätthålla leken, och kanske till och med bestraffas för att ta saker i munnen. Lek är en fantastisk belöningsform, och det går att utveckla även på en vuxen hund. Har vi lyckats få upp hundens intresse för mat enligt ovan, och ser till att hunden är hungrig, kan vi använda hundens matlust för att skapa intresse för lek. För många hundar räcker det faktiskt att vi lär den apportera bollar eller kampa med trasor precis som vi lär in andra moment. Fannys gamla terrier lekte aldrig med någonting i vuxen ålder förrän han lärde sig att apportera tennisbollar och köra flyball för godis. Då kunde man helt plötsligt hitta honom, 8 år gammal, i trädgården lekandes med en boll. Se till att vara uppmärksam på hundens intensitet och vakenhet. Jobba bara med föremål när hunden är på topp, och avsluta leken innan hunden hinner tröttna. När det börjar fungera i en miljö utan störningar måste det också gradvis föras in i mer stökiga situationer så att vi kan använda leken i träning.

För andra hundar kan vi försöka hitta någonting som den gärna vill kampa med. En del hundar går igång på en rådjursklöv, andra på en strumpa med något riktigt gott i som den får kampa till sig och sedan öppna för att äta upp maten och vår vorsteh gillar kragar i fuskpäls. När man kommit igång med ett föremål gäller det att gradvis byta ut det mot olika föremål. Väljer vi att stoppa något ätbart i leksaken så gäller det att vi gradvis kräver mer och mer kamp och lek innan hunden får vinna och äta upp maten. En del hundar föredrar jakt- och kamplek med leksak i långt snöre istället för närgången kamplek eller ren apportering av boll. Med snöret kan leksaken röra sig i zick-zack och uppmuntra till jaktlekar, och kampen blir inte så närgången när hunden väl får tag i leksaken. Det är också viktigt att vi visar för hunden att vi tycker att det är kul att leka. Lägg ner lite själ i det. Visa att du tycker att det är jättekul. Lek med hunden, inte bara med föremålet, och våga vara lite fysisk med din hund under leken.

Lägg ordentligt med tid på att hitta förstärkare som fungerar. Det är inte statiskt. En hund som inte gillar lek behöver inte vara sådan för resten av livet. En hund som alltid väljer lek med andra hundar framför mat kan ändras genom träning. Det är när man inte lägger tid på att hitta fungerande belöningar och på att begränsa hundens möjlighet att finna förstärkare på annat håll som man upplever att träning utan obehag inte fungerar, och känner sig tvungen att ta till korrigeringar.

Förstärkningsfrekvens

Med förstärkningsfrekvens menar vi hur lång tid det går mellan varje belöning. Ofta kan det vara svårt att skilja förstärkningsfrekvens och kriterier ifrån varandra, hur ofta vi belönar blir ett mått på hur bra kriterier vi sätter. Det är dock viktigt att vara medveten om att förstärkningsfrekvensen i sig är viktig, och att vi ibland måste sätta kriterier därefter. Många tycks ha ett omedvetet motstånd mot att belöna för ofta. Antingen man helt enkelt missar allt som hunden gör bra, eller så kanske man är rädd för att bli sedd på som en godisautomat. Trots det har folk inga problem med att vara godisautomat två gånger om dagen, då 300 g hundmat ställs ner på golvet helt gratis. Låt hunden jobba för födan istället! Har du en liten hund kanske den inte behöver få mat i skål alls, och så kan du öka förstärkningsfrekvensen radikalt utan att vara rädd för att bli en godisautomat... Vi får aldrig glömma att det är belöningarna som gör att hunden lär sig det vi vill. När vi inte belönar lär sig hunden i bästa fall ingenting, och i värsta fall att det är mer förstärkande att lukta i marken, se på de andra hundarna eller jaga flugor. Varje gång vi förstärker önskat beteende kommer vi vidare, varje gång vi väljer (medvetet eller omedvetet) att inte förstärka beteendet vi jobbar på utsätts beteendet för extinktion (=utsläckning) och vi kan därmed få biverkningar som vi inte menade.

Grundregler för förstärkningsfrekvens

Det är förstärkningarna hunden lär sig av. Skilj på att få fram rätt beteende och att öka tiden eller antal repetitioner på ett beteende som hunden redan kan. Under fasen där vi formar fram rätt beteende ska varje riktig respons förstärkas.
Du ska sällan eller aldrig vara tvungen att vänta mer än 3-5 sekunder på ett beteende. Vi vill lära hunden att jobba snabbt. Om det tar för lång tid, fundera på hur du kan ändra dina kriterier, eller om hunden saknar andra förkunskaper.
Sträck aldrig tiden mellan belöningarna längre än att du fortfarande har ett beteende som lever upp till din idealbild. Vill du ha en tävlingshund som alltid presterar på samma sätt måste du också ha det som mål i din träning.
Pip, skall och annat frustrationsbeteende är oftast ett tecken på att förstärkningsfrekvensen är för låg i förhållande till hundens kunskaper om vad som leder till förstärkning

Grundregeln när vi jobbar med en färsk hund eller inlärning av nya beteenden är att vi belönar varje gång hunden gör rätt, och så ofta att hunden hela tiden håller fokus på träningen. Innan vi har oavbruten fokus och ett beteende med minst möjlig variation motarbetar vi oss själva varje gång vi inte belönar rätt respons. Om vi tränar i en störningsfri miljö är det lätt att luras till att klicka för sällan. Kom ihåg att ju fler och snabbare belöningar, desto tydligare blir det för hunden och desto snabbare lär den sig. Om din hund är en riktig belöningsjunkie kan du också slippa undan med lägre frekvens, utan att hunden tappar fokus. Risken med sådana hundar är att vi lätt får frustration och stora variationer i beteendet om det går för lång tid mellan belöningarna.

Innan hunden är fokuserad på träningen och ingenting annat, bör målsättningen helt enkelt vara att förstärka fokus så ofta att vi inte får några oönskade beteenden. Det innebär att vi inte får missa en enda respons där hunden ger oss fokus. Från det att vi tar ut hunden ur bilen eller då träningspasset tydligt startar, tills dess att vi är klara och sätter undan hunden igen bör vi inte låta hunden ta kontakt en enda gång utan att vi förstärker det. Ju mer hunden redan från början lär sig att det är fokus, och bara fokus, som gäller i en träningssituation, desto mindre problem kommer vi få med ouppmärksamhet senare. En hund som är van vid att träning bara är arbete kommer att vara enklare att träna än en hund som lärt sig att träning också innebär att titta efter andra hundar, nosa i marken och liknande. Ju oftare vi belönar i början och ju mindre variation vi får i hundens beteende på träning, desto snabbare kommer det gå att kunna kräva mer och mer fokus under träning.

Variabel förstärkning att låta hunden jobba under längre tid eller fler repetitioner mellan varje belöning, är ingenting att experimentera med förrän beteendet är stabilt och variationsfritt. När vi börjar öka tiden eller antalet repetitioner mellan varje belöning kommer vi att utsätta beteendet för extinktion. När ett beteende som tidigare har blivit förstärkt inte längre belönas kommer det att hända saker med beteendet. Det är det här vi använder oss av när vi shejpar fram beteenden. När vi inte längre belönar det första steget får vi en ändring, antingen kvantitativt (längre tid, snabbare, mer kraftfullt etc.) eller kvalitativt (ändrad form på beteendet). Väntar vi med att förstärka ännu längre riskerar vi att beteendet släcks ut, och försvinner från hundens repertoar. Det här händer också, fast förhoppningsvis i så liten utsträckning som möjligt, när vi börjar använda oss av variabel förstärkning.

Om vi börjar experimentera med variabel förstärkning medan vi fortfarande håller på och lär hunden precis vad den ska göra, riskerar vi att få mer variation i beteendet. En hund som inte vet precis var den ska gå under fria följet kommer att börja växla position och kanske bli frustrerad med trängningar och ljud som följd. När vi ökar tid eller antal repetitioner hunden ska utföra mellan varje belöning måste vi vara säkra på att vi har varit så noga i grundträningen att vi får samma beteende varje gång, och att det inte finns minsta tveksamhet i utförandet. Innan vi har det så finns det ingen anledning att inte ge hunden information varje gång den gör rätt. Vår erfarenhet är att hundar som är ordentligt grundtränade med förstärkning direkt varje gång de utför rätt beteende är mycket enklare att träna när vi sedan vill sträcka tiden. Eftersom beteendet är stabilt och variationsfritt riskerar vi mindre variation när vi börjar sträcka tiden, under förutsättning att det inte görs för snabbt. Ju oftare vi förstärker i början av inlärningen, desto snabbare går det alltså att få ett beteende som fungerar under längre tid senare. Vår grundregel är att aldrig sträcka tiden eller antalet repetitioner hunden ska utföra längre än att vi har samma höga kvalitet på beteendet. Får vi variationer (växlar position under fria följet, tappar kontakten, lägger sig på skinkan under platsliggning etc.) ser vi till att gå tillbaka till att belöna oftare några repetitioner, och ser till att de blir perfekta innan vi ökar intervallet igen.

Ibland hör vi tips om att man kan använda klickern för att till exempel passa på att klicka när hunden går i rätt position under fritt följ. Du kommer troligtvis få ett lite bättre fritt följ om du gör så (du ser ju i alla fall till att klicka när hunden gör rätt), men om du inte ser till att klicka varje gång hunden gör rätt, precis när den gör det och dessutom lägger upp träningen så att du inte får en massa oönskat beteende mellan förstärkningarna så kommer du förmodligen aldrig få ett stabilt och variationsfritt beteende.

Kriterier

Att sätta riktiga kriterier är kanske något av det svåraste med hundträning. Med kriterier menar vi vad hunden måste göra för att få belöning. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte sätter vi alltid krav för vad hunden ska göra för att vi ska förstärka beteendet (eller vad hunden ska göra för att slippa obehag, om man tränar med aversiver). Att vara medveten om det gör att vi kan bli bättre på att se till att vi sätter optimala kriterier för varje träningspass. Ofta är det våra egna förstärkningsbetingelser som hindrar oss från att sätta riktiga kriterier. Det är lätt att falla i »han kunde det ju igår«- eller »han kan det ju hemma«-fällan. Även om man tycker att träningen går framåt på ett bra sätt kan det vara nyttigt att analysera sina kriterier, och fundera över hur ofta hunden lyckas nå upp till dem.

Grundregler för kriterier:

Att sätta riktiga kriterier är en förutsättning för att vi ska kunna hålla en hög förstärkningsfrekvens.
En bra riktlinje är att 80% av repetitionerna ska vara lyckade. Med lyckade menar vi att hunden utför det beteende vi har tänkt oss, att vi lyckas förstärka det precist och att det sker inom rimlig tid.
Kriterier kan aldrig vara statiska. De måste hela tiden ändras i förhållande till var hunden faktiskt presterar.
Se till att skapa en målsättning innan du börjar sätta kriterier. Låt målsättningen vara precis och positivt formulerad.
»Be a splitter, not a lumper« (Bob Bailey). Sträva alltid efter att bryta ner beteenden i så små delar som möjligt.

Att sätta riktiga kriterier handlar delvis om en känsla för när vi måste kräva lite mindre, och när det är dags att gå vidare. Men det handlar också framför allt om att hitta riktigt kriterium för just din hund och din målsättning. Även om klickerträning bygger på samma principer hela tiden kan det finnas tio olika vägar fram till samma mål för tio olika hundar. Innan vi sätter kriterier över huvud taget måste vi skapa oss en målsättning. Målsättningen måste vara noggrant formulerad och väldigt precis om vi har tänkt oss att få ett beteende som ser ut på ett speciellt sätt, och ser likadant ut varje gång. Har vi tänkt jobba med positiv förstärkning är det också enormt viktigt att målsättningen är positivt formulerad, att den berättar vad hunden faktiskt ska göra och inte vad den inte ska göra.

Det är här mycket av hemligheten med lyckad träning ligger. En målsättning som hunden ska inte tugga på apporten leder sällan till några stora framsteg. Eftersom vi inte har en klar bild av vad hunden egentligen ska göra blir vår lösning ofta negativt (eller positivt) straff när vi ser tuggandet. Hemligheten ligger i att hitta det beteende som faktiskt är motsatt och oförenligt med att tugga, tränga, dra i kopplet, skälla eller vad vi nu inte vill ha. En hund som håller ett riktigt fast tag kring apporten, där både under- och överkäke alltid har kontakt med föremålet, har väldigt svårt att tugga. En liten eller medelstor hund som alltid går i skritt när den går i koppel har svårt att dra. Försök fundera på vad hunden faktiskt ska göra, istället för att fungera på vad du gör om det blir fel. Inlärningen går så mycket snabbare och blir mer frustrationsfri för både förare och hund.

Alla beteenden bör brytas ner i så små beståndsdelar som möjligt för att vi ska kunna förstärka rätt beteende med hög förstärkningsfrekvens och med så lite oönskat beteende emellan som möjligt. Om vi inte lyckas hitta de små delarna tvingas vi ofta att ta till mer hjälper och retningar. Studera hundar som utför det beteende du har tänkt dig. Titta på kroppen. Vad gör den? Hur rör sig grannens hund som alltid går så fint i koppel? Exakt hur går den där hunden som har ett så vackert fritt följ? Ofta handlar det om att hitta den där lilla rörelsen som gör all skillnad. »Min hund är för stor och långbent för att vända lika snabbt som en border collie« får vi ofta höra på kurs när vi pratar om ingångar. Lyckligtvis har vi kommit på att det inte är farten det handlar om, utan vilka rörelser hunden gör med sin bakdel, och helt plötsligt vänder schäfrar och långbenta fågelhundar lika snyggt som en liten border collie. Man behöver faktiskt inte acceptera att vissa raser har ett tråkigare rörelsemönster än andra till tävlingslydnad när man kan lära dem att använda sin kropp optimalt. Ju mer precis din målsättning är, desto enklare kommer det vara att hitta rätt rörelser att jobba med.

Se gärna till att du kontrollerar din träning ibland. Filma eller låt en kompis anteckna. Hur ofta möter hunden ditt kriterium, hur lång tid tar det mellan varje lyckad repetition och lyckas du verkligen förstärka precist varje gång, eller missar du riktiga responser för att du är för trög? När man tränar själv rekommenderar jag att man delar upp träningen i block om fem repetitioner. Klarar du av att räkna till fem så klarar du också av att få kontroll över din egen träning. Ha alltid som målsättning att minst fyra av fem repetitioner ska bli lyckade. Har du gjort fyra klockrena repetitioner kan du kosta på dig att göra det lite svårare den femte gången. Har du däremot råkat få en misslyckad repetition på försök nummer tre gör du ditt yttersta för att de två som kommer efter ska bli lyckade. Efter fem repetitioner kan du ta en liten minipaus och tänka igenom träningen - är det någonting som behöver ändras?

Att sätta goda kriterier är ofta det som skiljer riktigt bra tränare från de medelmåttiga. Det handlar inte bara om att höja och sänka kriterierna utifrån vad hunden presterar, utan också om att ha en klar och positivt formulerad målsättning, och hitta kriterium som gör det enkelt att nå den. Ofta måste vi bryta upp vår målsättning i små delar och fundera på vilka rörelser som vi behöver för ett perfekt utförande. Fart handlar sällan bara om fart. Ofta är det själva rörelsemönstret som gör skillnaden mellan blixtsnabbt och medelmåttigt, inte bara hur snabbt beteendet utförs.

Timing

Timing är så mycket mer än att bara klicka precist. Den största utmaningen är att hela tiden vara uppmärksam på vilka beteenden som förstärks eller straffas. Hade det bara varit klick och godis från fickan som förstärkte beteende hade hundträning varit enkelt. Ofta förstärker vi omedvetet beteenden som vi inte vill ha.

Grundregler för timing:

Det är hunden som ska vara aktiv under repetitionerna, du bör förhålla dig neutral eller tävlingsmässig.
Låt hunden komma till dig och hämta sin godbit, om du inte har en speciell plan med en annan placering av belöningen. Passivisera inte hunden genom att ständigt springa fram med godbitarna.
Glöm inte bort att timingen på den äkta förstärkaren är minst lika viktig som timingen på klicket. Förstärk inte beteende du inte vill ha med godbit eller leksak.
Att locka med en godbit eller leksak, att göra sig rolig för att få hundens uppmärksamhet eller att ge kommandon som upprätthålls av positiv förstärkning fungerar förstärkande på beteende. Därför bör du inte göra sådant när hunden ger dig beteende du inte vill ha.

En vanlig missuppfattning om klickerträning är att det måste vara stillastående och mekaniskt. Det behöver inte alls vara så. Vi kan leka, berömma, busa, kela och prata med hunden. Det gäller bara att se till att vi inte förstärker beteenden vi inte vill ha när vi gör det. Alla de här sakerna hör till en belöning (så länge det faktiskt hjälper till att förstärka beteende eller känns lite bättre för föraren utan att det stör hunden), och bör därför komma efter klicket, när det är dags att belöna hunden. En stor utmaning i träningen är att lära sig att blixtsnabbt gå från neutral och/eller tävlingsmässig till sprudlande glad och kunna ge allt i belöning, och sedan tillbaka till neutral så fort repetitionen börjar.

Vi skiljer på repetitionsfas och belöningsfas. Under repetitionen, från det att hunden har svalt godbiten eller vi har stoppat ner leksaken i fickan, är det hunden som ska vara aktiv. Om vi tänker tävla i lydnad med hunden förhåller vi oss tävlingsmässiga, står raka i ryggen med armarna hängandes rakt ner, eller går rakt med armarna lätt pendlandes längs sidorna. Tränar du bara på vardagslydnad bör du försöka bete dig precis som du kan tänkas göra i vardagen. Man behöver varken peka på hunden med klickern som en fjärrkontroll eller hålla handen på bröstet för att få hundens kontakt. Undvik påsar som prasslar eller sticker upp ur fickan och kan ge hunden hintar om att det är träning och inte tävling. Använd också gärna en medhjälpare eller en videokamera så att du kan se till att du är neutral och tyst.

Anledningarna är flera. För det första vill vi att vår kroppshållning ska vara signal nog för att berätta för hunden att det är dags att jobba. En stel och tävlingsmässig kropp signalerar att det finns riktigt bra belöningar att hämta om man bara anstränger sig lite. Då undviker vi att hunden tycker att vi beter oss annorlunda på tävlingsplan, och vi får färre hjälper att arbeta bort. Den andra anledningen är att vi vill förstärka aktiva beteenden. Ska vi kunna klickerträna effektivt behöver vi ha en hund som själv bjuder beteenden. Börjar vi spexa och locka på hunden när den är passiv eller ouppmärksam kommer vi att förstärka just de beteendena. Det är i allra högsta grad en fråga om timing. Det är också anledningen till att det kan kännas svårt att få en hund som är tränad med mycket hjälper och lockande att bjuda beteenden i träningen. Den har tidigare fått belöning för att vara just passiv och vänta på hjälp, och därmed har de beteendena förstärkts.

När vi har klickat eller sagt bra går vi in i belöningsfasen. Nu gäller det att snabbt kunna växla beteende och göra sitt yttersta för att belöningen ska bli så förstärkande som möjligt. Det här är en träningsfråga, och många har svårt för det i början, vilket gör att man väljer att göra belöningarna lika stillastående och stel som repetitionsfasen. När det gäller timingen på den äkta förstärkaren, godisbiten eller leksaken, finns det några saker att tänka på. För det första vill vi gärna se till att vi förstärker beteenden som vi vill ha mer av även här, och inte motverkar vår målsättning. För det mesta vill vi ha mer fart och intensitet hos hundarna. Då är en bra grundregel att alltid röra sig bort från hunden när man belönar, och låta hunden komma till föraren för att hämta sin belöning. Då förstärker vi aktivitet och intensitet istället för att skapa en passiv hund som väntar på att vi ska serva den med belöningarna. Efter hand kan vi låta hunden jobba längre efter klicket för att få tag på belöningarna, och se till att vi hela tiden förstärker mer och mer intensitet.

Ibland blir det viktigare att förstärka rätt position istället för intensitet. Under fria följet är det viktigt att vi inte råkar förstärka att hunden vrider ut bakdelen, för att vi serverar godbiten eller leksaken i en position som faktiskt tvingar hunden att vrida sin kropp i fel position. Jobbar vi på att hunden ska stå eller sitta stabilt och inte lyfta tassarna är det smart att servera belöningen neråt, så att hunden får lägga tyngd på frambenen, istället för att locka den uppåt med belöningen. Tränar vi på sändande till ruta fungerar det oftast bättre att själv springa in och belöna i rutan istället för att låta hunden komma tillbaka och ta sin belöning. Det kanske låter onödigt - vi har ju ändå klickat för rätt beteende. I praktisk träning ser vi dock gång på gång betydelsen av att inte förstärka någonting som vi inte vill ha med den äkta förstärkaren. Naturligtvis måste vi senare lära hunden att också kunna utföra samma sak när belöningen inte alltid kommer på samma ställe, kanske ligger den istället utanför lydnadsplanen i en skål. Det är dock smart att tänka på det som en kvalitetssäkring av ett redan stabilt och variationsfritt beteende, och att man i den tidiga inlärningen gör sitt yttersta för att förstärka det beteende vi vill ha, både med klick och med belöning, tills beteendet är så perfekt som vi vill ha det.

Sammanfattning

Klickerträning behöver inte vara stillastående och mekaniskt. Det bör inte heller innebära frustration för hund eller förare. Grunden är att se till att belöningarna fungerar. Det handlar inte om att ständigt hitta något som är bättre, utan att få enkla belöningar som är lätta att administrera att fungera till 100%. Både mat och lek bör finnas på hundens topplista över fantastiska saker om vi vill ha en hund som ska fungera optimalt. För att träningen ska bli effektiv och frustrationsfri måste vi också kunna belöna så ofta att hunden hela tiden får information om vad som lönar sig. Vi kan inte heller sträcka tiden eller antalet repetitioner innan vi har ett stabilt och variationsfritt beteende.

Att sätta riktiga kriterier är en utmaning. Det handlar inte bara om att kunna höja och sänka dem i förhållande till hur hunden presterar, utan också om att kunna formulera en precis och positiv målsättning som hjälper oss att hitta de kriterier som vi ska jobba med att höja och sänka. Vi måste också kunna dela upp beteenden i tillräckligt små delar, och hitta de små rörelserna som är nyckeln till snabba och precisa beteenden. Tillslut måste vi också tänka över vår timing. Att klicka precist är en utmaning, men det är ofta ännu svårare att hela tiden vara medveten om vilka beteenden som förstärks. Det gäller att både kunna belöna hunden för att den är aktiv utan hjälp eller lockande från vår sida och att kunna utnyttja belöningen till att öka hundens intensitet och aktivitet. Timingen på primärförstärkaren är viktigare än vad man kanske tror när vi håller på att skapa beteenden där vi vill ha stor precision och liten variation. Förstärk inte beteenden du inte vill ha varken med klick eller med belöning.