Det är lätt att glömma bort att träna på passiva beteenden när man har en kreativ, klickertränad hund. Ofta är det dock smart att börja träna på stadga redan från början. Hunden ska kunna stå, sitta och ligga stilla i lydnaden, hålla positionen i starten och på kontaktfälten i agility, vänta innanför ytterdörren, inte rusa ut ur bilen innan han får tillåtelse, sitta stilla och se apporter kastas och så vidare. Genom att vara tydliga med hur stadgebeteendena avslutas kan vi förkorta inlärningstiden dramatiskt. I den här artikeln ska jag förklara varför vi använder frisignal, när vi gör det och hur du kan lära in den. Artikeln kommer också av nödvändighet handla mycket om stadga och självkontroll. Frisignalen kan inte existera utan att hunden också kan hålla positionen.

Vad är en frisignal?

Frisignalen används för att avsluta stadgebeteenden. Stadgebeteenden är beteenden som vi inte vill att hunden ska avsluta utan signal från oss. För våra hundar innebär det till exempel stå, sitt, ligg, fotposition, framtassar på kloss, kontaktfältsbeteende, framtassar på musmatta etc. När hunden hör frisignalen ska han röra sig ur position. Frisignalen betyder inte att träningspasset är slut, att hunden får ta externbelöning eller att hunden ska byta beteende efter fri-beteendet. Självklart finns det andra ord som också avslutar stadgebeteenden – alla andra kommandon, som hit, sitt, hopp, ligg, stå, fot, apport, varsågod etc. Eftersom frisignalen berättar för hunden att det handlar om att hålla positionen låter vi bli att använda den i situationer där vi inte har krav om stadga.

Här kommer några exempel: När hunden står med framtassarna på klossen för att träna bakdelskontroll, är det viktigt med förståelse för att framtassarna ska hålla sig på klossen. Tidigt i träningen får hunden lära sig att inte låta sig lockas att kliva av förrän vi säger ”fri”. När hunden får frisignal ska han trampa av klossen med båda framtassarna. Ofta får han en belöning (kanske en lekpaus) för att han var duktig och lämnade klossen, men om jag inte gör någonting när hunden har klivit av, kliver han snart upp igen, redo för en ny omgång.

I ett annat träningspass tränar vi på frivilligt stå. Hunden ställer sig framför mig och får en godbit. Jag ger min frisignal direkt efter godbiten och hunden rör på tassarna innan han ställer upp sig igen. Min första frisignal avslöjade för hunden att vi jobbar med ett stadgebeteende och i nästa repetition kan hunden stå helt stilla i 15 sekunder innan godbiten kommer. Sedan står hunden kvar medan jag går runt hunden, innan jag ger en ny godbit och till slut avslutar med frisignal. När hunden rör på sig efter frisignalen får han en godbit till.

Varför behövs en frisignal?

Frisignalen handlar i första hand om tydlighet. Genom att alltid avsluta stadgebeteenden med en ny signal, blir uppgiften mycket mer tydlig för hunden. Vi tycker också att det är en fördel om vår frisignal är helt oberoende av vårt kroppspråk och vår position. Vi upplever att inlärningstiden har förkortats enormt sedan vi blev tydligare med hur stadgepositioner avslutas. I exemplet ovan nämner jag också att frisignalen avslöjar för hunden att vi håller på med ett stadgebeteende. Det gör att det för en rutinerad hund räcker med en enda frisignal för att hunden i nästa repetition ska hålla positionen nästan hur länge som helst, utan att vi behöver ge hunden bekräftelse i form av beröm, godbitar eller handtecken.

En annan fördel med frisignalen är att hunden snabbt börjar generalisera och förstå nya stadgebeteenden på en eller väldigt få repetitioner. När hunden hoppar upp på undersökningsbordet hos veterinären får han först en godbit och så ”fri”. Hunden hoppar av och upp igen. Nu har han inga tankar på att lämna bordet förrän frisignalen kommer. Nästa dag lär vi in agilitybordet på tre repetitioner, hunden lär sig direkt att man inte lämnar bordet förrän frisignalen kommer och stadgan är väl inlärd i andra situationer. En hund som förstår det här med stadga och frisignal generaliserar blixtsnabbt beteendet till badkar, bord, stenar, kroppspositioner, targets etc.

Avslutar inte klicket beteendet?

Att klicket på något sätt skulle avsluta beteenden i hundens huvud är ett stort missförstånd. Hunden slutar inte att lära sig för att du har klickat. Hur och när den äkta belöningen kommer är avgörande för hur effektiv träningen blir. När klicket ”avslutar” beteendet för vi i själva verket in ett till beteende innan belöningen – att lämna positionen och röra sig mot godbitarna. Istället för att tänka sig att klicket avslutar beteendet, bör man ha som målsättning att i största möjliga mån förkorta tiden mellan klick och belöning och sträva efter att i så stor grad som möjligt belöna samma sak med klick och belöning.

När det är sagt, vill jag också gärna påpeka att jag sällan använder klicker när jag jobbar med stadgebeteenden. Det blir ofta en konflikt mellan önskan om att belöna snabbt efter klicket och viljan att hålla på kriterierna för ”håll positionen efter klicket” (som de flesta numera använder sig av i stå, sitt, ligg etc.). Jag sparar klicket till de situationer där jag verkligen har ett behov av att förmedla till hunden exakt när han har förtjänat en godbit. Vanligtvis handlar det om shejping och nyinlärning av lite mer komplexa beteenden och där är sällan stadga inblandat. Jag anstränger mig för att belöna snabbt och på rätt plats efter klicket, men ställer inga krav på att hunden ska hålla postionen medan jag kommer med godbiten.

När vi däremot jobbar med stadgebeteenden har jag kriterier för vad hunden måste göra för att få sin godbit, helt fram tills godbiten är så långt in i hundens mun att jag inte kan ta tillbaka den. Eftersom jag inte har klicket har jag inte heller lovat hunden någon belöning. Godbiten eller leksaken är både störning och löfte om eventuell belöning (en sekundär förstärkare) fram tills den är i hundens mun.

Andra typer av frisignaler

Det viktigaste är inte vad du använder för typ av frisignal. Det viktiga är att det är tydligt för din hund. Jag menar att en effektiv frisignal bör vara oberoende av kroppspråk (agilityhunden ska inte lämna kontaktfältet för att jag springer iväg eller rycker till, lydnadshunden ska inte lämna fotpositionen för att jag stoppar handen i fickan etc.) eller hundens position i förhållande till föraren . Hunden bör alltid röra sig när han hör frisignalen. Om signalen betyder ”rör dig om du har lust” förlorar den sin styrka (det svåra med frisignalen är för övrigt inte att få hunden att hålla positionen fram tills han hör signalen, det är att få honom att lämna positionen som är så belönande...).

En del använder olika typer av belöningsservering beroende på om hunden får lämna positionen eller inte. En godbit i öppen hand betyder ”håll positionen” och godbit i nypan betyder att hunden får följa efter. Min största invändning mot det är att det hade begränsat mina möjligheter att kvalitetssäkra stadgebeteenden väldigt. Allt för många fastnar i ritualiserat ”omvänt lockande”. Hunden lär sig väldigt snabbt att hålla positionen när föraren kastar leksaker långsamt, viftar med godbitar på ett speciellt sätt eller håller fram en öppen hand mot hunden. För oss är det första steget, sedan är det bara fantasin som sätter gränser för hur vi kan utmana hundarna att hålla positionen och vi vill gärna undvika ritualer som betyder ”håll positionen”. Oberoende av kroppspråk var som sagt vårt första kriterium...

Välj också en frisignal som du bara använder i stadgepositioner. Inte samma ord som när hunden får ta sin externbelöning eller när hunden får springa fritt i skogen. Själv använder jag ordet ”fri”. Tidigare hade jag fler än fem olika frisignaler som egentligen inte betydde någonting för hundarna. Jag hade inte varit konsekvent med någon av dem och för hundarna var det förmodligen mest bakgrundsbrus. Ordet ”fri” hade tidigare haft flera olika betydelser, men det var inga problem att börja använda det enbart som frisignal. När jag blev konsekvent med hur jag använde olika typer av frisignaler (lämna positionen, hopp-och-lek och varsågod) tog det inte mer än en vecka innan de gamla signalerna var som bortblåsta ur hundens medvetande. Tydlighet är nyckeln.

Att lära in frisignalen
Det är lättast att lära in frisignalen samtidigt som man lär hunden att hålla positionen. Redan under de första passen med stå, sitt och ligg ser vi till att använda frisignalen för att visa på skillnaden mellan att hålla positionen och att röra sig ur den. Det här är det enda beteende som vi inte får fram frivilligt innan vi sätter kommando på det, istället satsar vi på att hunden kommer att röra sig till oss när vi ger frisignalen första gången. När vi jobbar med att hålla positionen använder vi oss av omvänt lockande i början. Vi sätter oss ner med godbitar i vår knutna hand. Hunden får undersöka, slicka, bita och nosa och vi är helt passiva. Vi säger ingenting och håller handen stilla mot vårt knä. Så fort hunden drar sig undan från handen öppnas den. När hunden försöker dyka fram för att stjäla godbitarna, stängs handen på nytt. När hunden kan avvakta och titta på en öppen hand utan att försöka stjäla, plockar vi upp en godbit med den andra handen och belönar hunden. Om hunden försöker komma framåt för att möta oss när vi är på väg med godbiten, stoppar vi tillbaka den i handen igen. Det blir kanske inte så många godbitar i hundens mun under det första träningspasset, men det är väldigt förstärkande när vi öppnar handen och när vi plockar upp godbitar ur handen och närmar oss hunden med dem. Ganska snabbt brukar hunden lära sig att det lönar sig att hålla sig borta fram handen och passivt vänta på att bli serverad (Men bli inte uppgiven om din hund fortsätter att slicka, nosa och bita på handen länge utan att tröttna. Det är ett tecken på att du har en riktigt bra hund som är intresserad av mat och har koncentrationsförmåga och uthållighet nog att inte ge upp).

Efter en liten stund väljer jag ut en position som hunden får inta för att min hand ska öppna sig. Oftast väljer jag sitt. Det är lagom svårt (svårare än ligg, lättare än stå) och de flesta hundar sätter sig gärna. Nu börjar jag jobba med stadga i sitt och frisignal samtidigt. Hunden får några godbitar för att sitta stilla medan jag lockar med godbitar. Jag rör mig så långt bort från hunden att han precis klarar av att sitta kvar. Jag är helt stilla och håller en öppen hand med godbitar. Ibland går jag tillbaka och belönar. Ibland säger jag ”fri” med ett uppmuntrande tonfall och fortsätter att stå helt stilla. Eftersom jag står på ett avstånd där hunden är väldigt sugen på att komma mot mig, brukar ordet ”fri” vara nog för att hunden ska lämna positionen. Så fort hunden reser sig kan jag röra mig, berömma och belöna. Det är väldigt viktigt att tränaren inte gör några rörelser i samband med eller efter frisignalen. Hunden rör sig först, sedan föraren. Stå gärna helt stilla i början så att du är säker på att du inte avslöjar något med kroppen. Om hunden inte rör sig på ”fri”-signalen får du försöka öka avståndet, tiden eller kanske ha ännu bättre belöningar i handen. Du får hela tiden balansera stadga mot frisignal. Om hunden ofta tjuvstartar får han många belöningar för att sitta stilla mellan varje fri-signal. Om hunden är tveksam på frisignalen blir det fler frisignaler och färre godbitar i sittande position. Kommendera inte fri flera gånger på rad. Säg ordet en gång och vänta minst 10-15 sekunder innan du försöker igen om det inte fungerade första gången.

Försök att snart bli av med den öppna handen. Den är en hjälp för hunden både när han ska hålla positionen och när han ska röra sig på frisignal. Gör övergången gradvis. Försök också minska avståndet mellan dig och hunden ganska snart. Hunden ska kunna röra sig på frisignal trots att du står alldeles framför. Gör samma sak i stå och ligg, på kloss, på target och i andra situationer där du vill använda frisignalen. I början händer det inget mer än att belöningen uteblir om hunden tjuvstartar. Gör om och gör rätt. Fall inte i fällan att belöna hunden så fort han sätter sig igen efter ett misslyckande, utmana med samma svårighet som han misslyckades med första gången och belöna när han klarar den. Med en mer rutinerad hund kan det kanske bli aktuellt med en lite längre paus innan hunden får ett nytt försök.

Vi lär också in frisignalen i samband med att hunden får komma ut genom ytterdörren eller ut ur bilen. Hundar är ofta lätta att övertyga om att springa ut ur dörrar, så de reagerar snabbt på signalen. När vi tar i handtaget behöver hunden sätta sig för att dörren ska öppnas. Om dörren är öppen ska hunden sitta stilla och vänta på frisignal. Om hunden tjuvstartar stängs dörren och hunden får ett nytt försök strax efter. Ett enkelt sätt att jobba med både stadga och frisignal i vardagen, samtidigt som självkontroll vid dörrar kan rädda hundens liv någon gång i framtiden.

Tänk på:
- Säg frisignalen när du tror att chansen är stor för att hunden kommer att röra sig
- Belöna hos dig, blanda inte ihop frisignalen med ”varsågod”
- Blanda inte in någon rörelse samtidigt som eller efter frisignalen
- Bli inte förutsägbar
- Håll på kriterierna för stadgebeteendet. Belöna inte om hunden flyttar tassar, lyfter på baken, glider längs golvet etc.

Fri eller varsågod?
Jag vill gärna att hunden alltid är uppmärksam på mig efter frisignalen. Det behöver inte alltid innebära att hunden kommer till mig, eller ens ser på mig (till exempel på agilitybanan), men det innebär att hunden fortsätter jobba med mig och inte springer iväg till externbelöningar, doftfläckar eller andra hundar. Det beror dels på att det gör träningen mer effektiv, men också på att det är en extra säkerhet när jag släpper ut hundarna genom ytterdörren eller ur bilen. Först kollar de in vad jag vill, sedan kan de få lov att springa iväg och rasta sig, leka eller nosa. Ett av de viktigaste sätten att upprätthålla det här på, är att belöna hunden inne hos föraren. I början varje gång, sedan mer oförutsägbart. När hunden förstår konceptet blir tillåtelsen att få gå iväg och rasta sig, eller det faktum att ett träningspass startar den viktigaste belöningen för kontakttagande utanför dörrar och liknande.

När hunden har lärt sig frisignalen kan du lära hunden att skilja mellan ”fri” och ”varsågod”. Övningen fungerar bäst med en medhjälpare som kan lyfta upp godisskål eller leksak, men i brist på medhjälpare fungerar ett koppel som kan stoppa hunden. Sätt hunden, placera ut en godisskål eller leksak några meter från hunden. Ställ dig själv parallellt med skålen, så att hunden, skålen och du bildar en triangel. Säg ”fri” och belöna om hunden hos dig rör sig ur position utan att försöka ta externbelöningen. Låt medhjälparen plocka upp belöningen om hunden går dit (eller stoppa eventuellt mjukt med kopplet). Gör om. När hunden klarar av ”fri” utan att välja godisskålen, varierar du dig och säger ”varsågod” ibland istället. På ”varsågod” får hunden ta sin avståndsbelöning.

Vidareutveckla den här övningen genom att öka svårighetsgraden. Kvalitetssäkra sittandet genom att kasta godbitar på och runt hunden, som hunden bara får ta om han kan fånga dem i luften utan att röra tassarna. Avsluta med ”fri” när det ligger en massa frestande godbitar runt hunden. Rör han sig mot dig utan att ta dem, eller försöker han stjäla några? Bygg upp självkontrollen väldigt gradvis och se till att hunden hela tiden har en positiv attityd, full av självförtroende. Om hunden blir osäker eller tappar självförtroende har du gått för snabbt fram.

Frisignal i fotposition
Jag använder också frisignalen i fotposition. Här gäller att hunden måste hålla sig i rätt position, oavsett störningar, fram tills frisignalen ges. I halt ska framtassarna vara helt stilla. Eftersom hunden redan är nära föraren, kan man behöva lägga lite tid på att få hunden att röra sig ur positionen på signal. Säg ”fri” när hunden sitter i utgångsställning, beröm minsta ansats till att röra sig och belöna med lek eller godbit framför dig. Kräv gradvis att hunden rör sig mer innan du börjar berömma. Kvalitetssäkra hundens förståelse för fotpositionen genom att till exempel plocka upp en leksak eller godbit ur högerfickan. Om hunden rör sig ur position, försvinner belöningen ner i fickan igen. Först när hunden kan hålla sig kvar i position helt tills belöningen är framför munnen på hunden, kan han få den. Jag belönar ofta fotgående genom att plocka upp en leksak ur högerfickan, flytta den till vänsterhanden bakom ryggen, hålla den på utsidan av hunden och ge signalen ”varsågod” när hunden fortfarande går i rätt position med fokus på arbetet. Jag får bra belöningsplacering samtidigt som hunden får en liten utmaning. Andra idéer till kvalitetssäkring kan vara att du kastar godbitar framför hunden med högerhanden medan ni går, eller att en medhjälpare kastar bollar och godbitar runt er.

Frisignal och frivilliga beteenden
När hunden är under kommando är det lätt att se hur frisignalen fungerar. Sitt betyder sitt tills hunden får besked om något annat. Men hur fungerar det med frivilliga beteenden? Ibland vill vi ju att hunden frivilligt ska växla mellan olika positioner, eller bjuda på nya beteenden i en position. För att göra det tydligt för mina hundar, gör jag så här: Om jag börjar ett träningspass med att belöna ett beteende (till exempel ligg) och sedan snabbt säger ”fri”, vet hunden att vi jobbar med ett stadgebeteende. I kommande repetitioner kommer hunden att vänta på sin frisignal. I ett annat träningspass kanske jag vill shejpa fram kryp. Hunden lägger sig ner och får en godbit, men så händer det inget mer. Hunden väntar i några sekunder, men när ingen ytterligare information kommer, flyttar han en tass och jag klickar och belönar. Shejpingen är igång! Så länge du som förare kan skilja mellan de två situationerna, kommer din hund att göra det med.

Sammanfattning Eftersom frisignalen har förenklat och effektiviserat min träning mycket, vill jag gärna dela med mig av mina erfarenheter och idéer. Jag kan inte tänka mig att vara utan en ordentligt inlärd frisignal längre. Det är dock inget som säger att man behöver en frisignal för att träna bra. Känn efter om det är någonting som passar dig. Om du är nybörjare på klickerträning och har en lite passiv hund, kanske det finns andra saker som är viktigare att komma igång med. Sträva alltid efter att vara tydlig mot din hund, fundera över vilka regler som gäller i din träning och håll dig till dem. Frisignalen är ett exempel på en regel som kan göra träningen tydligare för hunden.

All träning jag beskriver är belöningsbaserad och bygger på klickerprinciper. Hunden väljer själv att låta bli godbitar på marken, att sitta kvar trots störningar och att vänta på tillåtelse, eftersom det är de beteendena som blir belönade. Jag och mina hundar ser på träningen som en utmanande lek, en tennismatch där vi spelar bollen fram och tillbaka mellan oss hela tiden. Spel och lekar är som roligast när det finns chans att vinna, men utan utmaning och utveckling tappar man snabbt intresset. Ta hundens misstag med glimten i ögat, men belöna inte beteenden som du inte vill ha. Om du gör dina kriterier gråa kommer du inte att hjälpa hunden, snarare göra honom mer förvirrad. Det kan hända att hunden ”tänkte rätt” eller ”i alla fall försökte”, men om du belönar beteenden som inte är rätt gör du det svårt för hunden att veta vad som är rätt. Om kriteriet är att alla tassar ska vara stilla, så måste du titta på tassarna och låta bli att belöna när hunden lyfter tassar. Gör övningen enklare om du behöver och lär hunden att ta godbitar utan att trampa runt, innan du går ut på avstånd.

Här är en film om inlärning av frisignal: