Det är lätt att känna att hundägandet och hundtränandet mest består av tjat. Vi människor har lätt för att använda rösten, och det är svårt att vänja sig av med den ovanan. De flesta av oss hade vunnit mycket på att jobba mer med frivilliga beteenden, och vara noga med att beteendet utförs precis som vi vill ha det varje gång vi ger ett kommando. I den här artikeln kommer jag gå igenom vad ett kommando är, hur vi lägger på det och får kontroll – men framför allt – hur vi kan arbeta utan kommando för att få bättre utföranden när vi väl använder våra kommandon.

Vad är ett kommando?
Det vi till vardags kallar kommandon heter på fackspråk diskriminativa stimuli. I den här artikeln väljer jag både att prata om kommandon och signaler, eftersom det både handlar om verbala kommandon och signaler i miljön. Vi människor är väldigt fokuserade på de ord vi säger till hunden, men i verkligheten fungerar allt som hunden kan uppfatta runt omkring sig som signaler. För hunden ger signaler information om att ett visst beteende lönar sig (kommer bli förstärkt) i just den situationen. För en hund som är tränad med obehag kommer signalen innebära att den genom att utföra ett visst beteende har en chans att undslippa obehag. En signal berättar alltså för hunden att ett visst beteende kommer få en viss konsekvens vid just det tillfället. Det hade naturligtvis inte varit speciellt effektivt för ett djur att upprepa alla beteenden som någonsin förstärkts i alla situationer, det måste finnas vissa signaler närvarande. De kommandon vi ger hundarna är ett exempel på det. Hunden lär sig att sannolikheten att ett sättande belönas är stor om det föregås av kommandot ”sitt”. Har vi lärt in beteendet med metoder som bygger på positiv förstärkning blir kommandot ett grönt ljus för hunden, en klarsignal som betyder ”varsågod, sätt igång och förtjäna din belöning”.

På tävling
Men det är inte fullt så enkelt. Hundarna uppfattar så många fler signaler än det ord vi säger. Många lydnadshundar lär sig till exempel snabbt skillnaden mellan tävling och träning. På träning utförs momenten snabbt och utan tvekan – på tävling är utförandet sämre. Varför? Hunden vet ju vad ”fot” betyder! Att hunden utför rätt beteende på signal i en situation behöver inte betyda att den gör det i en annan situation. Det är konsekvenserna som styr hundens handlande. På träning har vi fickorna fulla av godis och belönar gärna – på tävling har vi ingen möjlighet att belöna hunden. Den skillnaden blir snabbt väldigt tydlig för hunden, och det som hunden uppfattar under tävling blir signaler som betyder att beteenden inte kommer förstärkas. För att en lydnadshund ska fungera lika väl på tävling som hemma är det viktigt att vi är uppmärksamma på vilka signaler hunden uppfattar på tävling. Det kan vara uppenbara saker som tävlingsledare, domare och ringband, men för en rutinerad hund kan även mindre detaljer spela in. Parkerade bilar med öppna bakluckor, att det individuella tävlandet alltid föregås av en platsliggning eller förarens sätt att röra sig. Träningen med en hund som ska tävla måste alltså i mesta möjliga mån likna tävlingssituationen. Hunden ska inte bara vara van vid alla saker som sker under en lydnadstävling – de ska också vara en signal för hunden att det är stor sannorlikhet att han blir belönad för snabba och noggrant utförda moment – gärna till och med med en bättre belöning än när vi tränar på hemmaplan. Naturligtvis finns det fler faktorer som gör att en hund fungerar optimalt på tävling. Framför allt handlar det om hundens uthållighet och vana att arbeta längre perioder mellan belöningarna, men om hunden upplever en stor skillnad mellan tränings- och tävlingssituationen spelar det inte så stor roll om han är uthållig, hela situationen säger honom att beteenden inte kommer förstärkas.

I vardagen
I vardagen fungerar det naturligtvis likadant. I vissa situationer fungerar inlärda kommandon perfekt, i andra situationer är kunskaperna som bortblåsta. Vi kan vara ganska säkra på att hunden inte alls ”vet vad sitt betyder” bara för att den sätter sig på kommandot ”sitt” hemma i köket. Att hunden ”egentligen vet vad sitt betyder” brukar vara en populär ursäkt för att få korrigera hunden som inte sätter sig på kommando i en ny situation. Det är egentligen inte fel tänkt. En hund som tränas med obehag behöver också generalisering. Den behöver lära sig att fel beteende bestraffas oavsett i vilken situation den befinner sig i. Vad vi däremot kan vara ganska säkra på är att hunden faktiskt inte vet vad sitt ”betyder”. Vi vet att hunden sätter sig på kommando i en viss situation. För att det ska fungera i alla situationer behöver vi generalisering. Hunden behöver få många repetitioner i olika situationer för att skilja ut just vårt ord som den viktigaste signalen.

I vardagen borde vi nog fundera mer på miljösignaler än förarsignaler. Vi har ofta mer nytta av en hund som reagerar på omgivningen än på vad vi säger. På så sätt behöver vi inte hela tiden ligga steget före hunden och förutse katastrofer, utan kan lita på att hunden själv beter sig som vi vill när det dyker upp problem. Åsynen av andra hundar kan bli en signal för att ta kontakt med ägaren, när bildörren öppnas kan det i sig själv vara en signal för hunden att sitta stilla tills frikommando ges. Ju mindre vi använder kommandon, desto mindre riskerar vi att tjata på hundarna. En bra grundregel kan vara att alltid fundera över ifall man verkligen behöver ett kommando i en viss situation, eller om en miljösignal kan fungera bättre. Lägg krutet på att generalisera de kommandon som verkligen behöver fungera i alla situationer – inkallning, stanna etc. Ju mer hunden kan utföra önskade beteenden på miljösignaler, desto enklare blir det också för oss att lära in de viktiga kommandona utan allt för många misslyckanden. En hund som aldrig lärt sig att självmant ta kontakt eller komma in till föraren när det dyker upp hundar, vilt eller människor måste vi istället tjata på för att få kontroll över, och riskerar därmed att vattna ur betydelsen av de viktiga kommandona.

Att arbeta utan kommando
Klickertränade hundar har en stor repertoar av frivilliga beteenden, som utförs utan kommando. För oss som tidigare tränat med mer traditionella metoder är principen svår att förstå sig på. Vi är vana vid att ständigt visa, hjälpa och kommendera hunden, och förstår inte hur hunden ska kunna ”gissa” vad vi vill ha utan vår hjälp. Ofta är det mest ett problem i våra huvuden. Hundarna är enklare än vad vi tänker oss. De behöver inte förstå vad vi vill, de upprepar det som lönar sig. Om ett beteende förstärks ökar sannolikheten att hunden kommer upprepa det. Har vi förstärkt sitt trettio gånger, kan vi förutse att hunden förmodligen kommer upprepa det även den trettioförsta gången. Ja visst, men vad händer när vi arbetar med många beteenden samtidigt? En ordentligt klickertränad hund kan visa upp många frivilliga beteenden, men hur kan den veta när vi vill se vad? Åter igen handlar det inte om någonting annat än att hunden lär sig reglerna för förstärkning. Hunden lär sig med tiden att snabbt växla mellan de frivilliga beteendena. Det som förstärks upprepas, och om ett beteende inte förstärks på första försöket så provar han någonting annat.

För att det ska fungera optimalt krävs det att hunden får lite erfarenhet, unga och oerfarna hundar hänger gärna upp sig i ett beteende och kan prova det imponerande många gånger utan att få någon belöning. När hunden blir mer rutinerad lär den sig att byta beteende om det inte blir förstärkt. Vi behöver också se till att de beteenden som vi vill kunna få fram lätt är ungefär lika sannolika. Har vi förstärkt hunden väldigt mycket för sitt, men glömt bort stå den senaste månaden får vi förmodligen svårare att få fram ett stå. Det här gäller framför allt oerfarna hundar. En rutinerad hund inser snabbt att sitt inte längre fungerar och provar något nytt, men det kan vara förödrande för en ung eller oerfaren hund att träna enbart på ett beteende under en längre tid. Se därför till att redan från början ha många beteenden på gång, även om man inte nödvändigtvis behöver jobba med två väldigt lika beteenden under samma träningspass i början.

I praktiken blir det inte så väldigt många beteenden som hunden behöver kunna växla mellan. Miljösignaler spelar även här en stor roll. Hunden kan inte trampa på en musmatta om det inte finns någon i omgivningen, det är svårt att få ett gripande utan ett apportföremål, eller ett sändande till ruta utan koner. När vi står rakt upp och ner och har hunden framför oss handlar det om kanske 4-6 olika beteenden som hunden har att välja mellan (om vi tänker oss att vi har en hund som ska användas till bruks och/eller lydnad).

Att lägga på kommando
När vi har ett beteende som fungerar precis som vi vill ha det, är väl generaliserat och vi behöver ett kommando är det dags att börja lägga på signalen. Först måste vi se till att vi får fram beteendet frivilligt och får förstärkt det så många gånger att hunden upprepar samma beteende direkt varje gång den är klar med belöningen. När vi börjar lägga på kommandot säger vi det samtidigt som hunden utför beteendet, och upprepar det flera gånger. Klicka efter kommandot. Håller vi på med ett väldigt förutsägbart beteende i en ostörd miljö kan vi snabbt gå till nästa steg. Handlar det däremot om tex. en vardagsinkallning i skogen finns det en stor poäng att säga kommandot många gånger när hunden redan är på väg, så att vi slipper riskera att vi ropar och hunden inte kommer.

Nästa steg är att lägga på kommandot precis innan hunden utför beteendet. Tränar vi till exempel på sitt, och hunden är förutsägbar och sätter sig igen så fort den är klar med belöningen, är det lätt att bara vara snabb och säga kommandot en halvsekund tidigare än vi gjorde i förra steget – precis när hunden tuggat klart godbiten och tittar på dig. I fallet med vardagsinkallningen får vi titta på vad hunden gör. När hunden vänder upp, tar kontakt med oss och är beredd att springa kan vi ge kommandot och belöna hunden när den kommer in. Första gångerna får vi vara beredda på att det tar några sekunder för hunden att påbörja beteendet efter kommandot. Var noga med att aldrig upprepa kommandot. Blir det fel bör man gå tillbaks i inlärningen istället.

När vi kommit så här långt är det dags att börja pröva kommandot i gradvis svårare situationer. Kommer hunden på inkallning även om den tittar åt andra hållet? Om den nosar i marken? Om den är 10-20-40-70 meter bort? Om den får syn på en annan hund? Om den leker med en annan hund? Fortsätt att säga kommandot när hunden kommer frivilligt och belöna, variera också mellan enklare och svårare inkallningar, men prova aldrig att ropa om du inte är så gott som säker på att hunden kommer. Varje gång du misslyckas förlorar kommandot i styrka. Kommer inte hunden på första kommandot får du inse att du satt för höga kriterier, hämta hunden på annat vis och jobba med enklare inkallningar ett tag. Lyckas man med att bara använda kommandot när man är säker på att lyckas, och gradvis ökar svårigheten så får man en väldigt stor tillförlitlighet. Ju mer vi tjatar och använder kommandon som inte åtlyds, desto mer vattnar vi ur våra signaler.

Fördelen med frivilliga beteenden
Men varför vill vi ha frivilliga beteenden? Hunden ska ju ändå göra dem på kommando på tävling. Jag vill ha frivilliga beteenden, både under inlärningen och när jag sedan har satt på kommando och fått signalkontroll. Även om jag har en elithund som alltid regarar på kommandot så vill jag kunna plocka fram de frivilliga grundfärdigheterna.

Under inlärningen vill jag få fram beteendet frivilligt, och arbeta med det utan kommando tills det är så bra som jag vill ha det i många olika situationer. Först då vill jag lägga på kommandot. På så sätt undviker man att kommandot kopplas ihop med ett halvbra beteende, eller att man säger kommandot utan att någonting händer. När jag har lagt på kommandot vill jag fortfarande kunna få fram det frivilligt, och undviker att alltid träna med kommando. För det första händer det inte allt för sällan att ett beteende som hunden har kunnat faktiskt blir sämre. Vi har kanske släppt på kriterierna eller hamnat i en ny situation som hunden inte är van vid. Då är det en stor fördel att kunna lägga kommandot åt sidan och jobba med det frivilliga beteendet istället.

Har ställandet blivit långsamt behöver jag inte använda mitt kommando för att arbeta med beteendet. Jag får fram det frivilligt, tränar tills det återigen är lika bra som jag vill ha det, och lägger därefter snabbt på kommandot igen. En annan vanlig situation är att hunden helt plötsligt inte vill lägga sig när vädret förändras, tjälen går ur marken och appellplanen blir till en enda stor lervälling. Vi tjatar ”ligg”, men får ändå inte fram mer än några halvhjärtade försök, och riskerar att vårt kommando vattnas ut mer och mer. Då kan vi istället ta bort kommandot och göra det enkelt för hunden, för att sedan gradvis få fram rätt beteende igen. Antingen genom att uppsöka en torrare plats och stegvis flytta sig till den största vattenpölen eller genom att förstärka små steg i rätt riktning och shejpa fram ett snabbt läggande på plats. När vi väl får hunden att slänga sig i marken så att vattnet skvätter kan vi lägga på kommandot igen. Nu fungerar det förmodligen fram tills nästa vår, och vi har inte behövt tjata vårt kommando utan att vi får någon effekt.

Timing
En annan anledning att vara sparsam med kommandon, även på en färdig hund, är att vi riskerar att förlora många av fördelarna med klickerträning om vi alltid använder oss av kommandon. För en hund som är tränad med positiv förstärkning blir kommandot inte bara information om vad den ska göra. Kommandot fungerar också som en betingad förstärkare. Eftersom kommandot blir ett grönt ljus som ger hunden möjlighet till belöning så belönas också det som hunden gör i samma ögonblick som den hör kommandot. En hund som alltid får kommandon när den är passiv och väntar kommer att bli allt mer passiv och avvaktande. En hund som däremot blir belönad för att ta egna initiativ och erbjuda frivilliga beteenden blir mer aktiv och uppfinningsrik.

För en tävlingshund är det alltid en balansgång. Vi vill inte ha för mycket uppfinningsrikedom på tävling, men vi vill samtidigt behålla fördelarna av den klickertränade hundens förmåga att ta egna initiativ. Hunden måste både kunna erbjuda frivilliga beteenden när vi vill ha det, och vänta på kommando när vi vill det. Det är ofta inget stort problem. Hundarna lär sig skilja på situationer även här, och de lär sig snabbt att egna initiativ inte förstärks när de arbetar under kommando. Vi får alltså stimuluskontroll på stimuluskontrollen!

Eftersom kommandon förstärker det hunden gör just då bör vi också undvika att ge hunden kommandon när den gör någonting vi inte vill ha. Ställer vi hunden under inkallningen trots att tempot är bedrövligt så förstärker vi det dåliga tempot. Säger vi ”ligg” när hunden har tappat kontakten under fria följet så förstärker vi att hunden tittar bort. Låt kommandona bli ett grönt ljus, som bara används när du är säker på att hunden kommer göra rätt, och när hunden gör någonting du vill ha. Be inte hunden om beteendet, ge den klartecken att utföra det! Och klartecken får man bara när man gör något bra.

Mer stimuluskontroll
Att bara ”sätta på kommando” räcker inte om vi vill ha en tävlingshund. Vi måste också få kontroll på galenskapen. Vi vill att hunden ska kunna vara stilla och vänta på kommando, och vi vill att hunden bara ska reagera på rätt signal, och inte på andra. I praktiken innebär det att vi måste lära hunden att inte lyssna på tävlingsledarens kommando, kommandon från föraren i ringen brevid och eventuella kroppsrörelser vi gör. Hunden måste också träna upp sin förmåga att koppla ihop rätt ord till rätt beteende.

Det är viktigt att öka svårigheterna gradvis. Det gäller att hålla sig på en nivå där hunden lyckas för det allra mesta. De gånger hunden misslyckas (tjuvstartar, reagerar på andra kommandon, blandar ihop kommandon) belönar vi inte. De gånger hunden är stilla och väntar på vårt kommando förstärker vi det genom att ge kommandot och belöna hunden när den utför beteendet. I början får vi kanske låta hunden lägga sig några gånger frivilligt och låta bli att belöna det. När hunden stannar upp och avvaktar ger vi kommandot och belönar.

Sammanfattning
I allmänhet hänger vi hundägare upp oss för mycket på kommandon. Vi tror inte att hunden kan vara lydig och väluppfostrad utan att vi behöver berätta för den vad den ska göra i varje situation. Många hundar skulle vinna på att lära sig hur man agerar i bestämda situationer istället för att vara avhängiga av att vi kommenderar. Även vi som håller på med tävling vinner på att ha mycket frivilliga beteenden. Det gör det enklare att hålla beteenden perfekta utan att behöva tjata ut kommandoorden, och gör också hundarna mer aktiva. Tänk på kommandon som en startsignal för hunden. Be inte hunden om beteendet, ge den klartecken att utföra det!