Jag tyckte att det var på tiden att avliva några myter om klickerträning av fågelhundar...

1. Klickerträning? Är inte det träning där du delar ut korvbitar när hunden gör rätt och ignorerar det som är fel?

Först och främst vill jag påpeka att "klickerträning" inte är en enda träningsmetod. Det finns sannolikt lika många varianter av klickerträning som det finns klickertränare. Med risk för att upprepa det självklara tar jag mig friheten att repetera vad jag anser att klickerträning är:

1. Vi använder oss av positiv förstärkning (belöningar), negativt straff (att ta bort belöning eller möjligheten till belöning) och utsläckning (att låta bli att belöna). Låt mig göra en snabb förklaring av de här "fina" orden. Belöningar är alla aktiviteter som hunden är villig att jobba för. Eller, rättare sagt, alla aktiviteter som kan förstärka beteende. Jag skiljer inte mellan belöningar och beteenden. Allt är beteende! Att jaga, att apportera, att leka, att äta... Enligt Premacks princip kan beteenden med större sannolikhet förstärka beteenden som är mindre sannolika. Vilken aktivitet som är mest sannolik är inte statiskt, utan ändras under hela hundens liv (påverkas bland annat av förstärkning och straff) och varierar från situation till situation. Om alla belöningar kunde stoppas i fickan hade alla haft full kontroll på sina hundar och vi som håller hundkurs hade fått hitta ett nytt jobb. Jag lär mina hundar att arbeta för de flesta aktiviteter som de tycker om att göra. Jag ser till att de beteenden som jag tycker om (som att leka, äta, sitta, gå fot, komma på inkallning och att apportera) blir förutsättningar för att hunden ska få göra andra aktiviteter som han tycker ännu bättre om (att jaga, utreda, springa lös, dra cykeln eller leka med andra hundar). Beteenden som jag inte tycker om, som att jaga efter fågel och rådjur på egen hand, låter jag inte hunden öva sig på. Antingen får du ha kontroll på hunden eller så får du ha kontroll på förstärkarna. Så enkelt och så svårt!
   
   Många har ett stort behov av att släppa hunden lös för att se vad som händer. Om du är osäker på vad som kommer att hända, borde du kanske behålla kopplet på. Kom ihåg att du alltid har ett val, det är vi som har domesticerat hunden, tagit den in i våra hem och det är vi som i stort sett bestämmer vad hunden får vara med om - sätt dig inte i situationer som du inte kan hantera!
   
   Traditionellt har hundetränare varit väldigt kreativa när det gäller att hitta sätt att straffa hundar. Låt oss hellre vara kreativa och hitta alla positiva förstärkare i hundens liv och låt den jobba för dem. Vilka belöningar passar i olika situationer?
   
   Finns det beteenden som vi kan få mindre av genom att ignorera dem? Ja, självklart. De beteenden som hunden inte uppnår någonting genom att utföra, eller när vi har kontroll över det hunden vill ha. Alla uppmärksamhetssökande beteenden som tjat och tiggande, att stanna och titta på dig under söket och kovändningar kan vara exempel på detta. Det är dock ofta mycket mer effektivt att lära hunden vad du vill att den ska göra istället.
   
   
2. Det som kanske utmärker klickerträning mest är att vi spelar på hundens egeninitiativ. Vi har så lätt för att ta på oss hela ansvaret och hjälpa och visa hunden vad den ska göra. Gör inte din hund hjälplös, låt den använda hela sin intelligens. Du kommer att märka att du kan ställa högre krav på vad hunden ska göra när den verkligen förstår vad du förväntar dig. Hundar blir lätt lata och bortskämda av att hela tiden få hjälp. Hur ska hunden kunna ta ansvar och lösa nya utmaningar på flera hundra meters avstånd om han alltid har haft dina extrasignaler och hjälper med i träningen? Det gäller att inte bränna allt krut på ett tidigt stadium, du kan hellre använda några stöttande signaler som hjälp när det verkligen gäller.
   
   
3. Vi använder en belöningsmarkör på ett systematiskt sätt. Det kan vara en klicker, men det kan lika gärna vara en annan markör som fungerar som ett löfte om belöning. Man kan klickerträna utan en klicker. I fågelhundträning är vi sällan beroende av klickerns precisa timing efter den första nyinlärningen. Istället blir det andra belöningsmarkörer som blir viktiga för hunden. Det kan vara beröm eller nya kommandon som är associerade med någonting hunden vill ha. För en fågelhund blir vittring en viktig betingad förstärkare. Det som hunden gör när han får vittring av vilt kommer ofta att bli förstärkt.



4. Klickerträning baserar sig på inlärningspsykologi och observerbara faktorer. Det betyder att vi pratar om det vi kan se. Vi ser på hundens beteende, i vilken situation det förekommer (inklusive vårt eget beteende, signaler och omgivningar) och konsekvenserna beteendet får. Vi måste komma ihåg att det är konsekvenserna (förstärkning eller straff) som får hunden att ändra sitt beteende, inte kommandon, mutor eller hot som kommer innan beteendet. Att vi baserar oss på inlärningspsykologi och inte på etologi eller teorier om vad hunden tänker om oss eller om momentet, är ofta en källa till förvirring i diskussioner. Ofta är inte skillnaden mellan olika träningsmetoder så stora, det är förklaringsmodellerna som gör att folk lever i olika värdar och pratar förbi varandra. Jag måste poängtera att vi inte alls förnekar att hundar kan tänka och vi använder oss ofta av etologisk kunskap när det gäller val av träningsstrategi. Förändring av beteende på individnivå förklaras dock bäst av inlärningspsykologin.

2. En fågelhund behöver en tydlig ledare. Det ska vara grönt eller rött ljus, inget där emellan. Det är viktigt att ha en bra relation till hunden, annars gör den det bara för att få belöningar.

Här har vi ett exempel på förvirringen mellan olika förklaringsmodeller. Om hunden ser på dig som ledare eller inte, kan vi aldrig få reda på. Men låt mig "översätta" det här till något konkret om hur vi bygger upp en god relation till hunden.

För det första lär jag hunden att alltid engagera sig i den aktivitet som jag bestämmer mig för, oavsett om det handlar om att gå fint i koppel, apportera, leka, äta godbitar, storma fram eller sitta stilla. För det andra lär jag hunden att han måste förtjäna det som han uppskattar i livet. Det här är någonting som snart generaliseras (blir en god vana eller allmän regel för hunden) så att man inte behöver att träna för alla situationer som man kan tänkas hamna i. För det tredje kommer man aldrig undan att man måste hålla på kriterierna, oavsett vilken metod man använder sig av. Kalla det gärna att vara konsekvent. Jag upplever att det är enklare att vara konsekvent med positiva metoder. Om man själv drar sig för att "neja" och korrigera i vissa situationer blir det sällan bra. En förutsättning för att lyckas är att man har tydliga målbilder. Du måste på förhand bestämma dig för vad hunden ska göra, hur den ska göra det och i vilka situationer. Därefter kan du lära hunden exakt vad du förväntar dig av den genom att träna på ett steg i taget.

När du verkligen har lärt hunden vad den ska göra, är det mycket lättare att vara konsekvent. Tydliga mål gör det enkelt att ha svart-vita kriterier. Jag låter hunden får göra det som för mig närmare målsättningen. Jag försöker att inte ge hunden uppgifter som den inte har en god chans att klara av. Man måste samtidigt utmana hunden hela tiden, så att den inte bara lär sig vad som ger belöning, men också att inga andra vägar än min leder till belöning. Det kan göras lugnt och stilla, utan att hota, skrämma eller tillföra obehag. Om det är någonting som jag misstänker kan sakta ner eller förstöra min väg mot målet, så står jag över.

3. Klickerträning är en stressande gissningslek som skapar hundar som inte kan sitta stilla och vänta på sin tur utan att prova olika beteenen.

När hunden får erfarenhet av att den själv kan påverka sin omgivning för att få tillgång till det han vill ha - inte för att jag lägger press på honom - utan för att han har lärt sig vad som ger utdelning, kommer situationen bli kontrollerbar för hunden. Vi tar bort en viktig stressor, nämnligen okontrollerbarheten.

Når hunden erfarer at den selv kan påvirke sine omgivelser og få tilgang til det den vil ha, ikke fordi jeg legger press på den, men fordi den har lært seg hva som gir uttelling, vil situasjonen bli kontrollerbar for hunden. Vi fjerner en viktig stressor, nemlig ukontrollerbarheten.

Varför hunden själv ska komma på vad han ska göra har jag redan nämnt. Jag vill ha hundar som förstår och som tar ansvar. Senare använder jag naturligtvis signaler för att styra hunden, men har alltid någonting att gå tillbaka till om jag upptäcker att jag börjar göra mer och mer och hunden börjar göra mindre och mindre. Kanske är det någon annan som har sett en hund lära sin människa att plocka upp apporten själv, vifta med den och leka clown?

Att spela på hundens egeninitiativ betyder dock inte att hunden ska gissa helt fritt och bli frustrerad. Jag delar upp i små steg i början och ger hunden utmaningar som den har en god chans att klara av. Belöningarna ger hunden information om vad den ska göra. Tydliga målsättningar, kriterier, god timing och regler för träningen är inte förenligt med "vilda western-klickande" där hunden får belöning för vad som helst. Du får det du förstärker.

Jag vill ha hundar som upprepar det jag belönar, oavsett om det är aktiva eller passiva beteenden. Medan en lydnadshund får gå med högre förväntan på belöning, lägger jag vikt på en avslappnad och stadig hund i jakten.

4. Resultatet blir aldrig 100% säkert. Är man duktig så kan man nog lyckas, men klickerträning passar inte för nybörjare.

Myten om full kontroll och att korrigeringar är den enda vägen till säkra resultat är seglivad, men fortfarande bara ett ogrundat påstående. Tänk så många hundar som får mycket obehag, men som aldrig blir speciellt mycket lydigare. Ofta har nybörjare varken de tydliga målbilderna, timingen i ryggmärgen eller erfarenhet av vikten av att hålla på kriterierna. Det här ser jag överallt, oberoende av träningsmetod. Är det då bäst att ge folk de mjuka eller de hårda verktygen först? Bob Bailey (som förresten har uppnått mer pålitliga resultat i den verkliga världen, utanför laboratorierna med fler olika individer av flera olika arter än någon annan) säger att folk först får lära sig timing, sätta kriterier och belöningsteknik innan de över huvud taget för försöka sig på att straffa.

Med större kunskap kommer också insikten om att viljestyrda beteende, oasvsett om de tränas med belöning eller med olika former av obehag, aldrig kommer att bli 100% pålitliga. Är man duktig kan man komma väldigt nära 100%, men när vi jobbar med operanta beteenden så handlar det alltid om sannolikhet. Lägg märke till att operant inlärning inte är det samma som shaping. En lustapportör väljer att apportera, precis som en hund som är tränad med tvång väljer att apportera (eller att låta bli). I båda fallen är det konsekvenserna som påverkar sannolikheten för att hunden gör som vi har tänkt. Till slut måste jag tillägga att alla här en bristningspunkt. Så valet är vårt: Vill vi stå och vänta tills hunden gör fel och korrigera det, eller vill vi belöna hunden medan den fortfarande gör rätt?

5. Positiv träning av apporten fungerer inte. Lustapport, spontanapport eller lekapport går inte att lita på.

Här har andra sagt det bättre än mig tidigare. Pelle Agorelius skrev i bladet "Rype" (2007) att hunden ska apportera för att den har lust, inte när den har lust. Att andra metder än tvångsapport skulle fungera sämre är en sanning med modifikationer. Trots att jag själv aldrig hade använt lekapport som den enda metoden för inlärning av apportering, är det många som får en pålitlig apportör på det sättet.

En gång fick jag frågan "Är det hårt nog? Kommer du att kunna få en säker apportering när fjället är fullt av goda dofter?" Jag väljer inte enbart lekapportering som metod. Det blir en slags "släpp hunden och hoppas att den kommer tillbaka med fågeln"-lösning. Jag väljer att lära min hund att den för att få det den vill ha måste göra det jag önskar först. Det är inte någonting som hundar kommer på helt själv, utan kräver en del förberedande övningar. Det brukar gå ganska snabbt när hunden upptäcker att ni faktiskt spelar i samma lag och att han får göra det den själv vill, om han bara gör det du vill först. På vägen mot målet har jag antingen kontroll på hunden eller kontroll på belöningarna. men vad gör jag om hunden inte apporterar då? Det är ganska enkelt. Jag stoppar möjlighete till vidare belöning. I fjället får du till exempel sätta hunden om den försöker springa förbi apportfågeln, ta hunden tillbaka och göra om. Om du inte kan sätta ner hunden i den här situationen, har du ingenting i fjället att göra. Du har alltid ett val - sätt dig inte i situationer som du inte kan hantera.

6. Jaktbart vilt är något helt annat än godbitskålar och dummies. Hunden förstår skillnaden och det går inte att överföra.

Det klart att döda föremål är något helt annat än vilt. Men låt oss vända på det - vilt är en mycket mer effektiv belöning än godbitar. På det sättet är vi som håller på med jakthundar priviligerade. Då kan man ju fråga sig varför jag använder godbitar och dummies i utgångspunkten. För det första är det lättare att ha i fickan, billigare och mer praktiskt under de tidiga stadierna av träningen. För det andra är det en fördel att hunden arbetar med en lägre stressnivå i början.

Går det att överföra? Självklart! Det gäller att öka svårighetsgraden försiktigt. Samtidigt får man inte vara rädd för att utmana hunden och ständigt kräva mer och mer avancerad självkontroll. Man får inte bli förutsägbar, utan överraska hunden när man höjer kriterierna. Man behöver inte alltid visa hunden vilket föremål man kastar. Ditt uppförande, användning av visselpipa och skott hjälper också till att sudda ut gränserna mellan träning och äkta situationer.

7. Klickerträning fungerar bara på extremt mjuka hundar

Personligen tycker jag om mjuka hundar. Många hundar som har goda samarbetsegenskaper är också bra på att jobba för mina belöningar. På hårdare hundar rinner ofta korrigeringar av som vatten på en gås och väcker mer motstånd och motkontroll. De här hundarna svarar faktiskt mycket bättre på belöningar, ägaren behöver inte ta onödiga konflikter och hunden får erfarenhet av att han själv påverkar möjligheterna till att få det han vill ha. Sist men inte minst, de mer hårdhudade hundarna svarar väldigt bra på uteblivna belöningar: "Oj, där blev det fel. Nästa gång byter jag strategi" ser de ut att tänka.

8. Ro i uppflog och skott är den mest krävende dressyren som finns när det gäller arbetande hundar. Att avbryta angreppet mitt i jakten strider mot instinkterna. Det här kan inte läras in med hjälp av belöningar.

Instinkter är ett begrepp som ofta används som en bortförklaring när hunden inte gör som vi har tänkt oss. Instinkter är ett föråldrat begrepp inom vetenskapen. Hos hunden som är en relativt högt utvecklad art, är det inte bara tal om fasta beteendemönster, utan om medfödda beteendedrag som i allra högsta grad låter sig påverkas av förstärkning och straff. Om vi erkänner att vi kan påverka hundens beteende med hjälp av korrigeringar innebär det att vi också kan påverka det med belöningar. Ståndet är ett typiskt exempel. Vi kan förstöra ståndet både med felaktig dressyr i fågel, men också med vårt uppförande när vi springer hektiskt upp till hunden eller fäller fågel på stöt upprepade gånger. Ju mer motiverad hunden är för att få tag i fågeln, destå mer effektiv blir belöningen när vi lär hunden att den först måste sitta stilla. Samtidigt får vi inte glömma att hundens stressnivå också spelar en väsentlig roll. Många situationer på kort tid för en ung hund ökar risken för att hunden gör fel.

9. Alla beteenden som är inlärda med klickerträning är som cirkuskonster och måste läras in på nytt för varje ny situation. Om du lär in ett "nej" en gång för alla så sitter det och fungerar överallt.

Det här har jag fortfarande inte sett i praktiken. Att beteenden måste generaliseras är nog desvärre det som gäller oavsett träningsmetod. Vi måste börja på nära håll i kontrollerade situationer och bygga upp solida beteenden steg för steg. Om du är i kravfasen är valet väldigt enkelt: Kommendera hunden att utföra ett beteende som inte är generaliserat, korrigera om hunden gör fel. Så går många hundar och förare genom livet. Föraren får en omedelbar respons från hunde (hunden "ger sig", visar underkastelse och lyder för ögonblicket. Även om den långsiktiga förbättringen uteblir så räcker det här för att försärka och uppräthålla förarens korrigeringsbeteende. Det är lätt att bli beroende av att straffa. Been there - done that. Hemligheten är att få flyt på beteendet, det vill säga att det blir en god vana eller att beteendet automatiseras.

10. Jakthundar ska aldrig ta egna initiativ. Hunden ska vänta på order från föraren.

Här börjar jag fundera. Vad är eget initiativ? Självklart är det ingen som önskar hundar som tjuvreser eller knallapporterar. Men om jag hade ägt en jakthund helt utan egeninitiativ hade jag nog hellre jagat på egen hand. Hur kul är det med en hund som aldrig håller kontakt utan att jag kallar på den? Eller en hund som bara apporterar under en jämn ström av "håll fast"? En hund som hela tiden stannar och frågar under apportsök eller en spaniel som är beroende av att man spelar symfonier med visselpipan för att den ska söka med god kontakt framför föraren? Jag vill ha självsäkra hundar som tar ansvar och vågar ta egna initiativ. Det håller nog de flesta med om. Under nyinlärning låter jag alltid hundarna ta initiativ. För det mesta är det jag som tar initiativ till att starta upp träningen, men när jag har servat, är det upp till hunden. Det är många som har visat att klickerträning ger snabba och pålitliga resultat innan mig. Redan 1944 klickertränade Keller Breland (som ihop med Marian Breland och Bob Bailey drev legendariska Animal Behavior Enterprises) sina stående fågelhundar med gott resultat. Tyvärr var inte resten av fågelhundvärlden redo för "operanta metoder" på den tiden.

11. Det går säkert att träna en fågelhund med hjälp av belöningar, men om du vill starta på prov innan hunden är 3 år så måste du använda andra metoder.

Många som vill klickerträna sin fågelhund har varken klickertränat eller jagat med stående hund tidigare. Om vi tänker tillbaka, så tror jag nog att de flesta av oss har behövt gå igenom en hund eller två för att skaffa oss den nödvändiga erfarenheten som krävs för att lyckas. Dels behöver man bra tränarfärdigheter och dels behöver man egen erfarenhet för att kunna göra sig konkreta målbilder.

En orsak till att många använder lång tid innan de kommer ut på prov eller får en "färdig" hund kan vara att de inte har klara och tydliga kriterier. De är snälla och positiva bara för sakens skull, inte för att uppnå resultat. Det gäller att vara resultatorienterad och veta vart man är på väg. När som helst under träningspasset ska du kunna redogöra för ditt kriterium. Arbeta med ett kriterium i taget.

En annan orsak kan vara att många har alltför få regler för träningen och inte är medvetna om vad de gör. Varför fick hunden resa sig på egen hand i det ena ögonblicket? Varför går du tillbaka till den nästa gång och varför belönar du som du gör?

Ibland kan träningen verka omständlig och tidskrävande. Som klickertränare försöker vi att beskriva träningen så konkret och noggrannt som möjligt. Detaljerade beskrivningar av saker som kanske är självklara för vissa tränare kan naturligtvis verka omständligt. "Many have the will to win, but few have the will to prepare", heter det. Det är ingen nyhet att det är bra att vara väl förberedd. Samtidigt vill vi gärna få allt gratis och sänka kraven istället för att göra jobbet ordentligt. De som förbereder sig väl blir ibland kritiserade för att de tycks ha obegränsat med tid och pengar, eller för att de exkluderar dem som inte har tid eller lust att förbereda sig.

12. Jag har tränat på mitt eget sätt i alla år och det fungerar för mig. Varför ska jag börja med klickerträning?

"If you always do what you always did, you will always get what you always got". Varför ska man göra ändringar om man är nöjd med det man gör och vad man uppnår? Var och en måste själv få välja hur man tränar sina hundar, inom acceptabla gränser för djurvälfärd. En metod som fungerar för någon, passar inte nödvändigtvis för andra.

I skrivande stund hörde jag precis en intervju med skidskytten Ole Einar Björndalen. Han är en förebild för alla som tränar mot ett bestämt mål. Han är diciplinerad och tar träningen seriöst. Han analyserar och planerar. Och han gör alltid ändringar, oavsett om säsongen gick bra eller dåligt. Viljan att aldrig sluta utveckla sig är kanske det som gör att han ständigt har ett övertag på konkurrenterna och är lika motiverad att träna år efter år.