Ojdå. Här går tiden fort. Det är snart en månad sedan jag senast skrev någonting i bloggen. Halva den månaden har jag tillbringat i USA, där jag har haft kurser på samma ställe som tidigare. Skoj att se utvecklingen hos ekipage som jag jobbat med under en längre tid, och lika roligt att få nya två- och fyrbenta vänner. Det var intensiva veckor med långa kursdagar och ofta lite extra hundträning (bitarbete!) på kvällarna. Självklart saknade jag mina egna hundar massor. Speciellt svårt var det att åka ifrån Wilco, som utvecklas så mycket hela tiden.

Hade skoj med en massa störningsträning på kurs i USA. Här en annorlunda sitt i grupp med bland annat en batteridriven katt med kakor på ryggen 😀

När jag kom hem mötte Thomas och Wilco mig på tågstationen i Örebro. Jag tror inte att Wilco kände igen mig. Det gjorde lite ont i matte-hjärtat. Som tur är blev vi snabbt bästisar igen. Det har verkligen hänt massor på de två veckorna jag var borta. Benen har blivit längre, han börjar få vuxenpäls på svansen och några framtänder har börjat trilla ut. Hemma med husse har han inte fått någon träning, utan bara varit. Enligt husse har han tillbringat större delen av dagarna utomhus med faster Win.

Idag blir Wilco 17 veckor. Hans personlighet börjar bli mer jämn. Han blir inte hysteriskt bitig och galen på kvällarna längre. Han har lättare att hålla sig till sina egna leksaker när han vill busa. Han sover fortfarande mycket mitt på dagen, men däremot har jag fått ta ut honom en snabbis på natten ibland. På dagtid är han mycket duktigare på att hålla sig och på att säga till när han behöver gå ut. Olyckor händer, men bara ibland. Han är duktig på att sova lös i sovrummet, och just nu har han gått och lagt sig i ett annat rum för sin långa middagslur (kanske tycker han att jag spelar för hög musik och trycker för hårt på tangentbordet här i köket).

Han är också jätteduktig på att slappna av när andra springer eller tränar. Inga problem att ligga och sova bredvid agilityplanen eller vara assisterande coach vid min sida när jag koncentrerar mig på att se running contacts i full fart. Efter att ha haft en hysterisk border collie (Squid skrek rakt ut när andra körde agility redan som 9 veckors-valp) och en som aldrig hetsat upp sig över andra hundars agilityträning (Epic kunde jag binda vid väggen medan jag tränade Squid utan att behöva träna på det) så vet jag hur mycket personligheten spelar roll här. Man kan träna mycket (och Squid är mycket, mycket bättre fem år senare), men gud så skönt det är med en hund som bara slappnar av på egen hand! Svårare var det när jag testade att bara knyta fast honom och gå iväg och träna de andra hundarna. Det var kanske lite överkurs utan att ha tränat på det. Med lite belöning går det dock jättefint, och han kunde vara med på lydnadsträning här om dagen.

Vi har dock ett litet problem… TJUV-VALLNING! Oj, så fint han vallar. Kliver in i hagen med stor självsäkerhet och börjar driva fåren runt med full kontroll. Tyvärr är han lite för liten för att träna, och dessutom hade det varit bra om han bara gjorde det när jag bad om det. Därför blir det koppel på hemma på gården om vi inte tränar (då sticker han inte).

När jag väl började skriva insåg jag att jag har massor att uppdatera om, men det får bli en annan dag. Hoppas att ni uppskattar lite valpuppdatering.