Att träna med Bud är så himla roligt! Det är också svårt och utmanande. Jämfört med andra hundar i hans ålder kan han nästan ingenting. Många jämnåriga har sprungit långa agilitykombinationer i flera månader. Jag har tävlat lydnadsklass med en engelsk setter som var yngre än honom. Jag har inte bråttom med valpar och unghundar och försöker att inte jämföra mig med någon annan. Jag vet vad jag tycker är viktigt i träningen och fokuserar på det. Det är samarbetet vi kommer att ha under de kommande, förhoppningsvis många, åren som är det viktiga. Att träningen kan flyta på utan störande element, att jag inte behöver anpassa träningen en massa efter hundens svagheter, att jag har en hund som verkligen förstår och tycker om det vi gör. Att lära in färdigheter är egentligen en väldigt enkel sak när tränings-samarbetet fungerar, och det är aldrig värt att offra det samarbetet för en färdighet.

Bud är en lugn och mysig hund i vardagen och han är duktig på att titta på när andra jobbar och springer utan att hetsa upp sig. När vi tränar själva blir han dock lätt hetsig. Han är snabb, explosiv och mycket förtjust i både leksaker och godis. Idag när vi tränade fick jag verkligen en känsla av att han påminner om en del terriers jag har haft på kurs. Jag brukar älska att se dem jobba och det är kanske därför jag tycker att det är så roligt med Bud.

Om man jobbar med shaping och lugnare övningar med mycket godis kan Bud hålla sig lugn. Han blir inte frustrerad av att behöva tänka själv och prova olika beteenden. Där fungerar vårt samarbete riktigt bra, och det är till den känslan jag går tillbaka när vi stöter på problem i andra övningar. Mer godis, mer tänka själv, mindre kommandon.

När vi jobbar med mer lek och högre intensitet, i kombination med kommandon, kroppsspråk och fart så kan det bli fel om han inte är helt, helt säker på vad han ska göra. Då början han skrik-skälla och blir märkbart frustrerad. Är han trött blir det ännu värre. Jag har aldrig haft en hund med ljudproblematik, men alltid tänkt att jag borde få det någon gång så att man får erfarenhet av det (men också tänkt att det måste vara det tråkigaste problem man kan ha).

Jag hade nog lite otur med Bud, för jag tänkte att jag skulle göra som ”alla” andra och använda lite mer lockande i inlärning av vissa beteenden – bara för att testa. Ett sådant beteende var att runda föremål – en viktig förkunskap för både lydnad och agility. Och jag tänkte också att jag kunde lägga på kommando ganska tidigt eftersom jag ändå visade vad han skulle göra. Stort misstag! Det hade säkert fungerat med de flesta andra hundar, men inte med Bud. Att ta honom i halsbandet för att rikta honom rätt, säga ”sväng-sväng-sväng” och visa honom runt en stolpe ledde till en totalt galen hund som bara skällde och skrek.

Jag slutade naturligvis fort med hjälperna och kommandona, men känslan satt i. Vi har jobbat lugnt och metodiskt för att få till rundning av föremål frivilligt, att sätta kommando på det väldigt lugnt och tyst, att lägga på min rörelse och mitt kroppsspråk (man behöver ju liksom det till agility), att kunna hålla honom i halsbandet innan jag skickar etc. Det har tagit tid, men det börjar lossna!

Parallellt har vi jobbat med andra saker som har varit betydligt enklare – shaping av till exempel positioner och postionsskiften (sitt/ligg/stå), självkontroll (enklare, men inte enkelt när man är besatt av leksaker), stadga, hoppteknik, targeting etc. I sådana övningar har han inget ljud (om jag inte gör det för svårt och han är trött när jag ger kommandon, då kan han börja skälla väldigt upprört). Därför blir det ganska enkelt att träna honom på ett sätt så att det blir minimalt med skall och skrik, samtidigt som han får förtroende för mig som samarbetspartner och inte blir frustrerad. Det är faktiskt ganska tacksamt med en hund som tydligt berättar när man är en dålig tränare. Då kan man göra någonting åt det direkt, istället för att ljuden kommer när beteenden sätts ihop till kedjor eller efter några år på tävlingsbanan.

Jag tror att många ljudande hundar gör det av samma anledning som Bud. De vill så mycket och tycker så mycket om sina belöningar, men vi går lite för fort fram och bygger in frustration i vissa beteenden. Frustrationen associeras lätt med kommandon och det är ofta precis när vi (eller tävlingsledaren) ger kommandon som ljuden dyker upp. Jag ser det lite på Wilco som kan skälla till när jag ser kommando om ”ut” eller ”sväng” på agilitybanan. Det finns ju hundar som har andra typer av ljudproblematik också, till exempel de som ”läcker” små-pip hela tiden. Det måste vara mycket svårare att träna på!

Idag var vi i Väsby-hallen och tränade och Bud fick sitt kanske tredje träningspass på hopphinder (undantaget hoppteknik). Är riktigt glad över att jag fick till 4 helt tysta minuter (man ser dock en del terrier-tendenser när han hoppar efter leksaken…)

Vad har du för erfarenheter av hundar som låter? Finns det andra tecken på frustration som inte är så ljudliga?