Idag var jag och Shejpa med på agilityträning på Skui. Det tar en dryg timma att åka dit och de tränar på tider då jag ofta jobbar, så det var nästan 13 månader sedan sist, men det är alltid trevligt. Jag hade hinder att lämna tillbaka efter helgens kurs för NKKU, så det var bara att sätta sig i bilen och åka dit.

Solveig hade med sig en bana som både kunde gås som agility och hopp. Jag och Shejpa valde hoppbanan och körde den tävlingsmässigt. Shejpa gick bra. Okej tempo, bra linjer och självständighet och inga frågetecken. Däremot missade hon slalomingången som var en helt vanlig rakt på-ingång i högerhandling. Hon gick in i andra porten. Vi behöver träna mer slalom i banor och kombinationer. Första gången Shejpa var ute fick hon bara köra banan en gång. Andra gången bestämde jag mig för att köra fram till slalom (fyra första hinderna) för att belöna en bra slalom. Nu blev ingången bra, men hon gick ur för tidigt. Och det gjorde hon en massa efter det, ville inte ta den sista porten alls. Vi behöver verkligen träna slalom.

Hemma har vi tränat kontaktfält. Dels jobbar vi på nosduttar när jag är före och springer förbi. Någonting som jag inte har prioriterat tidigare, men som verkligen behöver tränas nu. Jag har lagt dit target igen för att få upp lyckandeprocenten. Vi har också kört en del running contacts. Jag har satt brädan mot bordet, kanske dryga hälften av tävlingshöjd. Provade först att kasta leksak, men det blev lite för krånligt, så jag kom på att jag kan skicka henne mot en bur istället. Det fungerar perfekt när jag tränar ensam! Det är som att ha en avståndsbelöning som inte belönar om det blir fel och dessutom blir det lättare för henne att hantera utebliven belöning eftersom hon i alla fall kan springa in i buren. Jag fick lite fler fel när jag skickade till buren jämfört med när vi körde med mänsklig skål. Vi ligger kanske på 80% lyckade repetitioner. Jag är inte säker på att de resterande 20% är hopp, snarare handlar det om var hon sätter tassarna. Vi blir kvar på den här nivån en stund, tills jag ser ännu mer förståelse, sedan ökar jag höjden med hjälp av lastpallar.

Jag har en liten fundering när det gäller running contacts och kriterier. Det verkar på många som att det enda kriteriet är  vinkeln. Det verkar också (utifrån filmer på nätet) som att de flesta håller sig i exakt samma position när de tränar. Själv försöker jag att alltid ändra någon faktor. Vilken sida jag är på, om jag startar framför eller bakom hunden, om jag står stilla eller springer för livet, om jag lockar med godbitar, om medhjälparen ropar på hunden, om jag hetsar upp hunden innan jag släpper henne etc. Det verkar som att det ofta är de faktorerna som gör det lättare eller svårare. Om jag får många misstag på en viss vinkel är sällan lösningen att minska vinkeln, snarare att ändra någonting i min position. Om hunden lyckas många gånger på rad ser jag till att öka utmaningen. I all annan agilityträning är ju folk (förhoppningsvis) noga med att variera sin position så att hunden inte blir beroende av den. Varför ser man så sällan det när det gäller running contacts?