Olika klickertränare använder själva klickern i olika stor utsträckning. En del använder bara klickern till den allra första nyinlärningen, andra klickar varje gång de har tänkt ge hunden en belöning. Under det senaste året har jag experimenterat med lite olika varianter. Från att klicka nästan alltid när jag jobbade med grundfärdigheter och inlärning, till att nästan inte klicka alls. Det har varit intressant. När jag nästan slutade använda klickern helt, insåg jag när jag verkligen behövde den – och när jag trivs bäst utan.
En del (klicker)tränare menar att klickern är så väldigt svår att använda, att det väldigt lätt blir fel och att hunden lätt får med sig vidskepliga beteenden om man använder den för länge. Det känner jag inte helt igen. Jag hade aldrig de problemen när jag klickade för nästan allt. Delvis är det väl en timingfråga, men också en fråga om vad hunden är van vid. Trivs man med att alltid använda klicker, så är det helt okej för mig. Så länge man inte begränsar sig i sin träning genom att göra det…
Det finns en stor anledning till att jag tycker att det är skönt att ibland lägga bort klickern. Det gäller framför allt när jag jobbar med stadgebeteenden (stå, sitt, ligg etc.), eller beteenden som ska pågå under längre tid (tex. fotgående). Här är mitt kriterium att hunden ska fortsätta med det hon håller på med tills hon får frikommando. Jag kan belöna hunden med godbitar flera gånger under platsliggningen, men hunden fortsätter med beteendet tills jag säger ”fri” eller ger ett annat kommando. Om hunden lyfter på armbågarna när jag är på väg tillbaka med godbiten, lägger jag tillbaka godbiten i fickan och väntar en stund innan hunden får nästa belöningschans. Godbiten är inte hundens förrän den är i hundens mun och jag inte har en chans att ta tillbaka den. Här väljer jag att inte använda klicker.
Många lär hunden att hålla positionen på klicket, så att man kan klicka hunden under tex. en platsliggning utan att hunden går upp. Det gör jag också, men när det blir fel (hunden reser sig) så får jag och de flesta andra jag har sett, problem. Vi har ju ett avtal med hunden om att klick faktiskt betyder att det kommer en godbit. Att lägga tillbaka godbiten i fickan och gå tillbaka känns inte helt rätt. Alltså gör de flesta ett mellanting. Man fryser rörelsen tills hunden lägger sig ner igen och sedan kommer godbiten. Det här blir väldigt lätt ett mönster. Få hundar slutar helt med att lyfta på armbågarna eller ställa sig upp. Det blir en liten kedja där man först reser sig och sedan lägger sig ner på nytt och får sin godbit. Been there, done that…
Utan klickern slipper jag dåligt samvete och numera klickar jag sällan om jag inte kan garantera hunden godbiten. Jag ser inte direkt några fördelar med att klicka när man ändå håller på med ett beteende som ser likadant ut över lång tid. I början av träningen kan jag naturligtvis använda en klicker, men då ser jag också i större grad till att jag tar ansvar för att hunden inte gör något oönskat mellan klick och belöning, genom att vara nära och snabb med serveringen.
Det som har varit häftigast har varit att upptäcka när jag verkligen behöver klickern. Jag gjorde mycket shaping utan klicker och kommer fortfarande på mig själv med att glömma den när jag shejpar. Ibland har träningen känts trög och ineffektiv. När jag sedan plockat fram klickern har det varit en enorm skillnad! Klickern är verkligen en enormt effektiv markör när man har bra timing och vet vad man vill ha.
Numera klickar jag när jag vill markera något speciellt (och det är rätt ofta), i övrigt ger jag rätt mycket tysta belöningar (att belöningen kommer upp ur fickan eller närmar sig hunden är förstärkande nog i många fall, tycker jag) och naturligtvis finns det många andra belöningsmarkörer, tex. ”varsågod” (spring till din avståndsbelöning) eller ”ta den!” (nu får du ta din leksak).