Etikettarkiv: Bob Bailey

80%-regeln

Publicerat av
11

När jag fick chansen att prata med Bob Bailey på tu man hand tog jag upp det här med åttioprocentsregeln. Jag har länge haft en känsla av att vi ofta tolkar regeln fel och därmed tränar mindre effektivt än vad vi hade kunnat. Jag har försökt fråga olika tränare om deras definition av 80%-regeln, men sällan fått ett solklart svar. I boken ”Lydighetstrening i teori og praksis” (Køste och Egtvedt s.150) finner jag följande definition (min översättning): ”80%-regeln säger att vi hela tiden bör träna på en nivå där hunden lyckas göra rätt i minst 80% av försöken”. Det här anses ofta som en sanning i klickerkretsar. Två fel på rad är farligt, och tre fel på rad är en katastrof. Riktigt bra hundträning handlar om att hunden sällan eller aldrig får chansen att göra fel. Känns det igen?

Efter mitt samtal med Bob Bailey om ämnet, får jag mina tankar bekräftade. Ovanstående definition är egentligen motsatt mot den egentliga tanken. 80%-regeln handlar inte om att man ska se till att hunden lyckas i minst 80% av försöken – tvärt om!  Här kommer Bobs tankar och principer, så som jag förstår dem:

– När du når 80% lyckade repetitioner är det på tiden att öka kriterierna (göra det svårare)
– Ett vanligt fel är att träningen blir ineffektiv eftersom folk inte vågar kräva mer av djuret.
– Att ligga på 90% är definitivt ett misstag
– Om du under tre på varandra följande träningspass inte når en ökad lyckandeprocent bör du avbryta och tänka om.
– Om du under två på varandra följande träningspass upplever en försämring bör du avbryta och tänka om.
– Det är inte farligt att ligga under 80% så länge det går framåt, men du ökar inte kriterierna förrän du närmar dig 80%.
– Hur låg lyckandeprocent du kan ha beror på vad djuret är beredd att jobba för. Bob trodde att runt 50% var en slags gräns för de flesta djur.
– De här principerna är utarbetade genom analys av data från mängder av träningspass med mängder av djur.

Så min slutsats är – våga utmana din hund! Får du tre-fyra lyckade försök på rad så gäller det att hitta en utmaning! Planerade misslyckanden är oftast det bästa. Låt dem bli en del av din träningsplan. En del hundar hanterar misslyckanden väldigt dåligt. Det är oftast tränarens fel. Jag har också en sådan, som under rätt lång tid tränades med 100%-regeln. Lite envishet och tålamod har löst den knuten och hunden är mycket enklare att jobba med nu. Det är också viktigt att komma ihåg Bobs ord om att avbryta och tänka igenom träningsplanen om det inte går framåt. Stå inte och stånga huvudet i väggen, men var inte heller rädd för att låta hunden jobba sig igenom svårigheter utan hjälp.

Snabb sammanfattning

Publicerat av
2

So ni har märkt hade jag inte så bra tillgång till internet i Kanada, men nu är jag hemma och har lagt ut de två inlägg som jag skrev medan jag var där. De fyra dagarna efter handlingen handlade om grundträning inför agility. Vi jobbade med burlekar, kontaktfält, slalom, torrhandling, självkontroll, tunnlar och däck, hoppteknik etc. Det var kul, men jag kände kanske inte att det blev så väldigt mycket nytt. En del saker har jag tagit med mig i alla fall och det är alltid nyttigt att se och höra mer. Det är nog inte så konstigt att aha-upplevelserna minskar i frekvens när det är fjärde gången på ett drygt år som jag jobbar med Susan. Shejpa var i alla fall väldigt duktig och hade fin intensitet. Några färdiga kontaktfält blev det inte, men vi är på god väg och jag ser fram emot att få hem våra egna hinder om några veckor. Dessutom är jag peppad att sätta igång och träna med Missy. Hon är ju så talangfull och lättjobbad. Det lilla jag har jobbat med hennes kontaktfält har varit så lätt att hon säkert blir klar samtidigt med Shejpa om jag bara sätter igång nu.

Susan med DeCaff och den älskade flugsmällaren

 

Sista dagen var Bob Bailey på besök hos Say Yes. Vi var åtta personer (Susan, hennes instruktörer, Justine och jag) som tränade våra hundar under Bobs överseende. Jag jobbade mest med kontaktfälten. Det blev väldigt mycket snack och en del tid gick åt till att få Bob att förstå vad agility går ut på. Men det var väldigt intressant och lärorikt. På kvällen föreläste Bob för en större grupp, men det var ungefär samma sak som han drog i Oslo, bara kortare. Jag hade också förmånen att få snacka lite extra med Bob eftersom han åkte med mig till flygplatsen dagen efter. Mer om det kommer i ett eget inlägg.


Snäll Shejpa sover mellan passen


Bob försöker lära sig agility medan vi andra hoppas på att få nya insikter när det gäller running contacts

Jag bodde och umgicks ihop med Justine från Edmonton under kursen. Justine har shelties och är ett stående inslag i det kanadensiska VM-laget med Bounder och Chase. Hon är också skittrevlig, enormt duktig hundtränare och strålande handler som tränar för Susan och Greg. Jag funderar på att bjuda in henne hit som instruktör i sommar. Dels för att få träffa min nya vän igen, men också för att fler ska få chansen att få jobba med en riktigt trevlig och pedagogisk instruktör som verkligen kan Gregs system och tränar agilitygrunder systematiskt. Förhoppningsvis blir det inte speciellt dyrt och i slutet av juli. Vad sägs?


Justine och Preston får illustrera ny kunskap. Pusharna utan armbyte ur tunnlar/slalom/balanshinder är borta ur systemet. Nu serpentinas det istället…


Susan och DeCaff

Det kanadensiska laget till agility-VM i Helsingfors blev klart när vi var där. För första året får border collies vara med från Kanada och Susan och Encore är uttagna. Med är också Lynda med golden Spirit och Justine med sina två shelties. Whiho, det blir många tummar att hålla. Först ska Susan till IFCS-VM i Belgien i maj med både Encore och DeCaff. Även det spännande. Synd att det verkar som att England inte skickar något lag i år, det hade varit så kul att få Greg (och eventuellt Laura) med på VM också.

Hemresan blev ju lite strulig eftetsom vårt plan från Amsterdam till Oslo blev inställt. Vi blev några timmar försenade vilket gjorde att vi inte hade någon som kunde hämta oss på flygplatsen. Som tur var behövde vi bara vänta i en dryg timma i Oslo, snälla Alise körde oss hem! Tack! Väl hemma fick Shejpa leka med Pronto och jag var bara tvungen att ta några bilder. De ser ut som helan och halvan 😀 Pronto är en grosser münsterländer.