En av de största utmaningarna jag har med Epic är rivningar på hopphinder. Vi har missat pinne i många fina lopp för att en bom har trillat (och det tycks som att det händer oftare när allt annat är felfritt). Rivningar är ett problem vi delar med många unga, snabba border collies. Det klart att marginalerna blir mindre när man springer så fort man kan, samtidigt som man ska försöka hoppa.

Rivningar är ofta ett frustrerande problem, eftersom det kan vara svårt att förstå vad de beror på, och ännu svårare att veta vad man ska göra åt det. Det är ju lättare att gå hem och skapa en träningsplan om hunden missar ett kontaktfält, eller går ut ur slalom för tidigt. Lösningen blir ofta att föraren försöker straffa bort rivningarna, genom att till exempel lägga hunden ner när den river. Det är en lösning som säkert fungerar till en viss grad, många hundar river mindre efter sådan träning, och jag tror att det är väldigt vanligt på toppnivå.

Själv är jag inte så sugen på en sådan lösning. För det första är jag övertygad om att det tar fart och självförtroende från hunden. Vi lär inte hunden något nytt om hur han ska använda sin kropp, så hans lösning blir som regel att springa lite långsammare, lägga in extra steg och hoppa högre än nödvändigt. Jag är fascinerad av tanken på att få ut hela min hunds kapacitet, och det tror jag inte att jag får om jag straffar istället för att utveckla våra kunskaper.

För det andra är jag ödmjuk inför att det är en svår uppgift för hunden, och att det kan finnas många olika faktorer som gör att han river. Den vanligaste orsaken till rivningar är kanske dålig handling. Om hunden får besked om vart han ska i fel tid, eller får kontraorder när han är mitt över hindret, är det inte så konstigt att han inte kan hoppa bra. En annan orsak kan vara att han halkar, är stel eller har ont, har för dåliga muskler eller blir bländad av solen. Många resonerar som så att eftersom vi själva inte kan vara perfekta, så måste vi se till att hunden kompenserar för våra misstag genom att alltid vara perfekt själv (dvs. inte riva trots att vi gör fel). Jag är inte bekväm med tanken på att lägga över allt ansvar på min hund. Agility är en teamsport och det är min uppgift att ge hunden rätt information i rätt tid. Om jag tvingas att utveckla min handling, istället för att skylla på hunden när han river, kommer jag nog också närmare min målsättning om att få ut hela hans kapacitet. (Självklart är min målsättning att hunden ska hantera störningar från handlingen också, men det är någonting vi tränar på istället för att bara kräva att hunden ska klara det).

För det trejde tycker jag att det är väldigt spännande att lära min hund och mig nya saker. Jag tror att det jag lär mig i processen kommer att vara till enorm nytta för mina egna hundar och alla de ekipage jag har på kurs. Det är en otroligt spännande och lärorik process, även om det också är frustrerande ibland. Jag tycker att jag har lärt mig mycket under de senaste månaderna genom de kurser jag har gått för Vappu Alatalo och Jessica Martin. De har satt igång tanke- och träningsprocesser som har tagit oss många steg framåt. För en vecka sedan påbörjade jag också en kurs med fokus på hoppande online. Instruktör där är Mary Lou Hanlon. Hittils verkar den väldigt lovande, med feedback på alla delar av hoppandet – både hundens hoppteknik och bristerna i min handling.

Jag har också ökat på och systematiserat fysträningen av hundarna. Styrketräning i skogen, träning för kärnmuskulaturen på balansboll och kroppskontroll-/styrkeövningar i form av tricks och liknande.

Här är lite film på Epic ifrån gårdagens klas 2-tävling på Danderyd-Täby BK. Jag är väldigt nöjd med utveckligen i hans hoppande. Typiskt nog rev han näst sista hindret i det enda loppet där allt annat gick bra, han missbedömde helt enkelt avståndet och tog av för tidigt istället för att lägga in ett extra steg mellan tunneln och hoppet. Sedan rev han inget mer, men vi hade lite slalomstrul i två lopp och disk i det sista. Det var lite speciella banor, där man till exemempel skulle ta samma hinder fram och tillbaka, men också trevliga passager med en blandning av fina linjer och lite svårare handling.