Förra inlägget handlade om placebo och klassisk betingning. Men det finns också andra studier gjorda på hund när det handlar om placebo, och i det här fallet är det (förmodligen) inte någon klassisk betingning inblandad. Den här studien är en meta-analys, där man har tittat på några olika studier på epilepsibehandlingar och fokuserat på placeboeffekten. I flera av studierna blev hundarna nämligen mycket bättre (färre anfall) även om de var med i kontrollgruppen (som inte fick en ”riktig” behandling).

”Results from this study suggest that a positive response to placebo administration can be observed in epileptic dogs. A decrease in seizure frequency was seen in more than half of the dogs in the trials during treatment with placebo when compared with baseline values. Eight of 28 dogs (29%) evaluated in this study could be classified as responders, based on a 50% or greater reduction in seizure frequency. Futhermore, placebo administration was associated with an estimated reduction in seizure frequency of 26–46% in the population of dogs studied. This response was identified across the different treatment modalities evaluated in these trials, which included a surgical implant, a novel antiepileptic drug, and a dietary modification, suggesting that this effect is not specific with respect to treatment type.” 

Hur kan det komma sig att hundar får färre anfall när de är med i en kontrollgrupp som inte behandlas på riktigt? Anledningen till att jag tycker att det här är intressant är för att vi hundägare hela tiden blir tipsade om olika mirakelmetoder både när det gäller träning och hälsa. Många av dem har inget vetenskapligt stöd, men det finns mängder av berättelser från andra hundägare om att det fungerar, som kan vara svåra att ta ställning till om man inte förstår lite mer om placebo.

I fallet med epilepsi-behandlingarna är det både ägaren som ger behandlingen och som utvärderar effekten (genom att notera antalet anfall). Här finns alltså anledning att tro att ägarens förväntningar spelar en stor roll. På samma sätt påverkas vi nog som hundägare när vi sätter på ett nytt fästinghalsband eller ger hunden ett nytt kosttillskott. Så här skriver de i studien:

”In veterinary studies, the placebo response can be because of effects on the animal, but more importantly may be a result of expectations of the pet owner regarding treatment. It is likely that the expectations of the owner might play a greater role in a study such as this, where the owners are responsible for administration of treatment and outcome measures (ie, seizure frequency) are derived solely from owner observations.”

En annan möjlig förklaring är ”återgång till medelvärdet” (eng. regression to the mean). Det är ofta så att man provar en ny medicin eller metod när hunden är som värst. När saker är som värst är chansen väldigt stor att det vänder och blir bättre oavsett vad du gör, men vi människor gör ofta misstaget att förklara förbättringen med den nya metoden eller medicinen.

Återgång till medelvärdet är intressant också ur ett hundträningsperspektiv och kan delvis förklara varför det kan kännas bättre att straffa än att belöna beteenden. När vi straffar är beteendet ofta på sitt värsta, och chansen är alltså väldigt stor att hunden utför det bättre nästa gång – oavsett om vi straffar eller inte. Att beteendet blir bättre är trevligt för oss och alltså vi tror felaktigt straffet fungerade. Belöning däremot, ger vi kanske oftast när hunden gör någonting som är bättre än genomsnittet. Risken är då stor att beteendet faktiskt blir sämre nästa gång (återgår till medelvärdet), och vi upplever att belöningen inte hade effekt.

Så här skriver de i studien om återgång till medelvärdet:

”Regression to the mean is a statistical term used to describe the fluctuations of biological variables that occur over time and take the form of a sine wave around the mean. Epilepsy is a waxing and waning disorder, and fluctuations in seizure frequency are common over the course of the disease. Owners are most likely to seek a change in therapy for their pet when seizures are under poor control. Over the short term, improvement in the seizure frequency is probable, regardless of the treatment administered. However, this improvement is often erroneously attributed to a recently instituted change in therapy, whereas in fact it is because of an effect of time.”

En annan anledning de diskuterar i studien är att folk kanske var noggrannare med annan behandling under tiden de var med i studien (i de fall där man till exempel testade en ny diet eller ett implantat så var hundarna kvar på sin vanliga epilepsimedicin samtidigt).

”Finally, it is possible that improved adherence to the established antiepileptic drug regimen during participation in the trial played a role in the present study findings. Although prescribed dosages of conventional antiepileptic medications stayed constant throughout the studies, a slight increase in bromide serum concentrations relative to baseline was identified during placebo administration in all of the trials, and a similar trend in phenobarbital serum levels was observed in the diet trial. The differences in serum drug concentrations were relatively small and did not approach statistical significance; nonetheless this may have contributed to the reduction in seizure frequency identified during placebo administration”

Sammanfattningsvis så kan man säga att man inte kan bortse från placeboeffekten bara för att vi har med hundar att göra. Man ska också vara väldigt försiktigt med att alltid köpa historier som ”jag testade xxxx och det fungerade absolut på min hund”, eftersom det finns stor risk att hundägare upplever förbättring även om det inte har med metoden, tillskottet eller medicinen att göra. Självklart är det bra om hunden blir bättre, oavsett om det handlar om placebo eller inte (och sådana där bärnstenshalsband är ju ganska snygga), men ibland handlar det om stora pengar och/eller lidande för hunden i samband med behandlingen eller träningsmetoden och då är det väldigt viktigt att vara skeptisk.