Det är otroligt hur lätt det är att glömma det där med kriterier. Att fastna i att alltid belöna nästan varje försök. Eller att försöka lösa problem på något annat sätt än striktare kriterier – hjälper, lägre kriterier, omvänt lockande, val av försärkare eller belöningsplacering. Idag har jag och Missy kört lite lydnad och jag har försökt att ta tag i små detaljer som vi förlorar poäng på för stränga domare. Dels är hennes halter och utgångsställningar inte alltid raka. Hon hamnar gärna lite utåt med framdelen och med apport i munnen blir det ännu värre. Mina hundar är glada i att jobba och har lärt sig genom shejping att inte ge upp om det inte kommer belöning hela tiden. Så det var enkelt att få betydligt bättre utgångsställningar/halter/vändningar. Thomas fick titta och så belönade vi bara de som vi båda tyckte var helt perfekta. Så enkelt… Men med tanke på hur många inte-helt-perfekta utgångsställningar jag har belönat genom åren så tar det kanske lite tid att få det helt perfekt. Hundar brukar dock anpassa sig snabbt och Missy gjorde snabba framsteg.

En annan svag punkt är sättandet från stå i fjärrdirigeringen. Trots att hon gör en bakåtrörelse så åker bakbenen någon decimeter fram. Samma strategi där. Frivilliga förflyttningar mellan stå och sitt och enbart belöning för de förflyttningar där det inte ens rycker i en baktass. Det var också häftigt att se att den lilla träning vi har gjort på ett hopp-stå påverkade fjärrdirigeringen och gjorde att hon jobbade mer med rygg och mage och mindre med benen. Det gjorde utförandet mycket snabbare och snyggare.