Påsken har jag tillbringat i Skåne, närmare bestämt i Skurup, där det anordnades agilitytävlingar i fina Nils Holgersson-hallen. Det blev långa dagar och man blev helt slut av alla ljud och intryck, men gud vad kul det är att tävla! Speciellt när man får 3-4 lopp om dagen (de anordnade en öppenklass på fredagen och två på lördagen, i tillägg till officiell hoppklass och agilityklass). Jag är riktigt nöjd med tävlingarna. Framför allt är jag glad över att jag till stor del lyckades göra mig av med tävlingsjävulen och istället fokuserade på att se loppen som en utvärdering av vad vi kan och vad vi behöver bli bättre på. Om man alltid safear på tävling för att sätta nollan, är risken att man glömmer bort vart man är på väg och att man aldrig blir riktigt nöjd ändå. Den här gången blev det fem diskade lopp av sju, men jag är så otroligt mycket med nöjd med dem än med många av nollorna vi har satt tidigare. I tre av loppen tog jag dessutom mod till mig och belönade med lek på banan (två gånger efter slalom, en gång efter gungbrädan). Shejpa hade bra engagemang och helt okej fart i alla lopp, fast i en del var hon snabbare än i andra. Det är svårt att vara mentalt förberedd på olika scenarier, eftersom jag aldrig riktigt vet hur fort det kommer att gå. Jag gjorde precis samma miss i fredags som jag gjorde i Rättvik i november – Shejpa var snabbare än vanligt och jag var inte så effektiv som jag borde vara och missade en serpentin. Precis som den gången blev det en dålig placering på ett nollat lopp, trots att hon sprang snabbt…

Trots att jag mest fokuserade på att träna inför kommande tävlingar, var det skönt att få till i alla fall ett bra resultat. I lördagens agilityklass gjorde vi en stabil nolla och kom 2:a av 71 efter en dansk landslagssheltie. I helgen är jag speciellt nöjd med att slalomingångarna verkar komma sig. Hon satte 6/7 ingångar, trots att jag medvetet utmanade och valde handlingsval som jag tidigare inte har vågat på tävling. Sist ingången missade hon, men det känns som att det mest var mitt fel. Däremot gick hon ut ur slalom för tidigt två gånger (även det när jag utmanade och gjorde precis som jag hade gjort om det var träning, istället för att springa med som de flesta andra). Det måste vi verkligen träna på! På träning känns det som att jag kan göra vad som helst när hon är i slalom, men uppenbarligen inte på tävling. Jag är också glad över att hennes gungbrädor blev bättre och bättre, den sista var näst intill perfekt. Där har vi mycket jobb kvar att göra, men det är skönt att se att det går åt rätt håll, precis som med slalomträningen.