Igår tänkte vi åka till ridhuset här i närheten där agilityfolket i vår klubb tränar sena kvällar under vinterhalvåret. Planen var att miljöträna border colliesarna lite i ridhuset inför vinterns inomhustävlingar. När vi kom dit visade det sig dock att ingen annan var där, alla var väl i Hamar. Vi fick låna ridhuset ändå och hade ett fint träningspass. Med Missy jobbade jag mycket med inkallningen med avståndsbelöning. Provade att baklängeskedja med belöning bakom. Det var lite svårt att få snygga ingångar med avståndsbelöning, så vi började där. Sedan lade jag till läggandet och fick bra fart i både inkallning och ligg. Vi kom inte så mycket längre, men jag ska nog fortsätta experimentera lite med det. Missy fick sitt i grupp i två minuter och platsliggning i tre minuter ihop med Pavlov. Vi körde också en hel del fritt följ och en dumruta. Det gick bra. Eftersom vi hade chansen att träna på alla agilityhinder valde jag att sätta upp en fartcirkel med runda tunnlar (böjda), mur, platt tunnel och ett hopphinder till Shejpa. Hon sprang på som bara tusan och verkade överlycklig över att få köra agility.

Idag gick vi upp supertidigt för att åka till Hamar. Thomas ställde ut Pax för första gången som vuxen och fick ett förstapris. Sedan såg vi på agilityfinalerna i norska mästerskapen. Shejpa var med hela tiden. Snällare hund kan man knappast tänka sig. Går fot när jag rör mig och lägger sig ner för att sova så fort jag tar paus. Hon somnade verkligen direkt, trots allt stök i hallen och agilitybanan bara några meter bort. Vi passade på att träna lite på mattan (samma som på VM) – jaktinkallningar med framförbyte, starter och kamplek. Mest för att känna på underlaget och vänja henne vid att svänga på det. Jag märkte verkligen att agilitydjävulen har vaknat i henne. Hon tyckte att det var jättekonstigt att köra handling utan att jag visade henne på hinder och hon hade nog väldig lust att springa in i en rund tunnel…  Såg att Therese och Karine följde mitt exempel med sina unga hundar. Man blir stolt av att se eleverna ta tillfället i akt och träna bra och genomtänkt i sådana miljöer! Själv tycker jag att det är ytterst orättvist att jag inte kan ställa ut Norges vackraste hund. Shejpa är den snyggaste och mest välbygda hund jag någonsin har sett och ändå hade hon åkt ut med en nolla. Tur att hon inte bara är vacker…

Generellt var jag inte speciellt imponerad av nivån på de norska elithundarna (att jag aldrig slutar att förvånas). Hundarna i toppen (landslagsnivå) är naturligtvis bra, men det är få. I övrigt var det många hundar som hoppade bedrövligt och såg ut att ha ont, mycket slalomfel,  många frågetecken när hundarna skulle ta sig runt banan och få kontaktfält som såg genomtränade ut. Vi får väl se om jag fortsätter min karriär som läktarhandler eller om Shejpa hinner klassa upp sig till klass III till nästa år (när ska man ha tid att tävla?). Inspirerad och motiverad blir man i alla fall alltid när man ser agility.

Hemma har jag jobbat en hel del med shejping med alla hundarna. Missy har lärt sig att lyfta ett bakben och jobbat med apportering av olika föremål (den hunden är värdelös på all apportering som inte sker på lydnadsplanen). Shejpa har jobbat med att stå på händerna och att backa in i sin bur, dessutom har hon fått träna på att ligga i öppen bur medan jag tränar de andra, utan problem. Med Pi tog jag ett pass med stå idag och nu hade poletten äntligen trillat ner! Hon erbjuder en massa stå. Med Pi har det också blivit en del jaktapportering och stadgeträning med duvor i det sista. Hon är så duktig att det inte är så mycket att skriva om det. Sätter sig spontant när duvan flaxar upp framför näsan på henne och apporterar allt av kallvilt.