I hundträning tycker jag att det är viktigt att aldrig träna hunden när den har fel sinnesstämning eller engagemang. Ett träningspass börjar alltid med att se till att hunden ligger i rätt nivå och det utvärderas sedan för varje repetition och varje belöning.

När man tränar en valp eller ny hund blir det tydligt hur hundens engagemang, fokus och energinivå ändras allt eftersom. Valpen kanske är väldigt fokuserad som liten, men får svårare att koncentrera sig under unghundstiden när andra intryck konkurrerar om uppmärksamheten. En del hundar är ganska lugna från början, för att sedan bli hetare och hetare ju äldre de blir och ju mer vi tränar. En utmaning för hundtränare är att hela tiden träna den hund man har framför sig istället för att vara fast i uppfattningar om hur hunden är som kanske stämde för en månad sedan, men som inte är sanna idag.

Spy har utvecklats väldigt mycket under vintern och det blir tydligt att jag inte har samma utmaningar idag som jag hade i höstas. I början gick all träning med Spy ut på att hon skulle ha mer energi, mer engagemang, mer trygghet och mer fokus. Det viktigaste målet var att hon lekte ihop med mig och hade kul – vad vi tränade på i övrigt var underordnat.

Ibland hamnar man i situationer där det inte blir riktigt som man har tänkt sig. Jag tänkte träna agility, men hunden kanske inte riktigt vill leka med leksaken, eller äter godbiten utan något direkt engagemang för att sedan direkt koppla bort mig och börja nosa i marken. För mig är det alldeles självklart att inte gå vidare och försöker att träna någonting annat förrän hunden är engagerad i belöningen och villig att arbeta fokuserat för att få den tillbaka. Det är så klart en besvikelse när man har tänkt att man ska träna på något roligt eller viktigt, men jag upplever också att både jag och hundarna blir mycket bättre på det här med träning.

Ofta handlar det om att jag får ändra mitt beteende och lägga lite extra krut på att göra belöningen rolig, spännande och åtråvärd. Det handlar också om att tänka på att hunden ska känna sig trygg i miljön. En tredje sak som ofta gör stor skillnad är att ha bra övergångar mellan repetitionerna i träningen, så att hunden aldrig upplever någon dödtid. Ofta har vi bara en kort, kort stund på oss att presentera en ny uppgift för hunden efter en belöning. Om vi väntar för länge blir hunden uttråkad, uppmärksam på något annat eller helt enkelt frustrerad.

När man har varit duktig på att bygga upp engagemang och energi i träningen kan man plötsligt hamna i den situation där Spy och jag är nu. Hon tycker att lek och agility är superkul! Det är faktiskt så roligt att hon inte tycker att det är så viktigt att äta godis. Det är också så spännande att hon lätt blir stel i kroppen och helt fokuserad på hinderna istället för att vara öppen i huvudet och uppmärksam på vad jag bjuder in till för aktivitet. Det är kanske det här folk pratar om när de menar att hunden ”låser sig” i träningen, eller att den plockar fram eye (den där stirrande blicken och hukande stilen som border collies använder när de vallar får).

För mig är det här varken konstigt eller ovanligt, men jag ser till att ta tag i det direkt. Jag tycker att det är häftigt att hon älskar agility och lek, men jag vill fortfarande att hon ska kunna jobba för godbitar, erbjuda andra beteenden än att stirra på hinder och att hon ska ta kontakt med mig för att se vad jag tycker att vi ska göra härnäst. Alltså får jag ändra fokus i min träning lite. Istället för att bara köra på med lek och hopp och tunnlar så ser jag till att godbitarna blir nyckeln till sådana aktiviteter. Jag lägger in små shapingpass där hon måste vara öppen och kreativ – till exempel att hon ska trampa på en target med framtassen trots att det finns leksaker och hinder i närheten. När hon ger mig det beteende jag vill ha – avslappnat och eftertänksamt beteende – får hon leksaken och kanske hoppa något hinder. Gradvis jobbar vi oss fram emot den där härliga känslan när hunden alltid är med på det jag vill träna och väljer rätt intensitet och fokus beroende på uppgift. …