När jag började planera året tänkte jag att jag skulle hålla april ganska ledig från resande, så att jag kunde stanna hemma och träna mina egna hundar inför säsongen. På något sätt lyckades jag ändå planera in åtta arbetsdagar hemifrån, plus resedagar. Plötsligt gick en tredjedel av månaden bort där. I mars var jag också borta en tredjedel av månaden. Det är otroligt roligt att resa och träffa nya och gamla elever från olika platser, men det tar på krafterna och gör det ibland svårt att hinna med allt man hade önskat. Hittills i år har jag varit i Göteborg, Frankrike, USA, Åhus, Fagersta och Schweiz. Imorgon åker jag till Göteborg för två kursdagar och nästa helg ska jag till Italien. I framtiden vill jag verkligen resa mindre, men det är så lätt att lägga in saker i kalendern för att man egentligen vill tacka ja till alla roliga uppdrag också.
När jag kan ta med mina egna hundar blir det lättare att åka iväg. Lättare att få till träning, lättare att lösa hundvaktsproblemet, lättare för samvetet och lite roligare och härligare att vara borta. När jag var i Schweiz i helgen tog jag med mig Squid. Hon var verkligen en enkel hund att ha med på resa – så avslappnad på flygplatser, hotell och restauranger. Och så duktig på att visa lydnadsmoment på kurs trots att det var länge sedan vi tränade lydnad seriöst. Lydnadskursen fick mig att inse hur slitigt lydnad är fysiskt för hundarna. Jag har ibland tänkt att lydnadstävlande är något man kan syssla med om hunden inte fixar agility längre, men jag tänker nog tvärt om nu. Lydnaden känns mycket mer slitsam för Squids kropp (hon är 9,5 år, fräsch – men ingen ungdom längre) än agilityn. Lydnaden innehåller så många rivstarter och snabba stopp. Dessutom känns det som att man behöver träna mer för att hålla en lydnadshund på toppnivå. Istället får vi nog prova på rallylydnad eller nosework när kroppen inte länge håller för agility.
Än så länge tänker vi i alla fall inte lägga ner agilityn. Squid är kvalad till SM i Sundsvall och går fortfarande riktigt stabilt och fint på tävling. På Gåsahoppet i påskas satte hon flera riktigt fina tider och kan fortfarande slå de unga hundarna. Bud har också gått fint, men rev mer än vanligt på Gåsahoppet. I Kinnared helgen efter vann han första agilityklassen och tog sin sist agilitypinne för SM. Vi har en hopp-pinne kvar och fyra chanser. Två med mig och två med Sabina som handler (när jag är i Italien). Nu kan vi äntligen träna ute igen och försöker träna lite intensivt de dagar jag är hemma. Här är en film från i tisdags då vi testade att filma träningen med min nya drönare!
I förberedelsearbetet inför Vinterlydnad Online som börjar på fredag har jag gått igenom massor av filmer på apporteringsträning eftersom ett tema i första lektionen är att lära hunden att hålla fast en apport riktigt, riktigt bra. Jag blev lite nostalgisk när jag kom över den här filmen som snart har tio år på nacken:
Med Missy utvecklade jag lekar och övningar som gjorde henne stensäker på att hålla fast apporten, och som fick henne att älska alla typer av apporteringar. Missy var en väldigt osäker och rädd hund i vardagen – bland annat var hon en period väldigt skotträdd. När hon blev rädd för ljud ville hon bara fly, helst in i eller under en bil. Det spelade ingen roll vilka belöningar jag lockade med – hon ville inte leka eller träna. Det enda som fick henne tillbaka till sitt normala, glada och arbetsvilliga jag för en stund var apportering! Den träningen vi hade gjort hade skapat en så stark klassisk betingning att den kunde vinna över den stora rädslan för skott.
Med Missy och med mina senare hundar har jag aldrig behövt oroa mig för tugg eller omtag på apporten, eftersom de har haft jättebra förståelse för att hålla fast oavsett störningar och förstått att man bara släpper apporten på kommando ”tack” (eller klick). Istället har jag kunnat lägga tid på att få till hög fart, rena gripanden och snygga ingångar. Hemligheten ligger i att från början göra uppgiften enkel, men kriteriet solklart. Och att inte gå vidare till hela apporteringar förrän grunden sitter. Metoden funkar klockrent för hundar som inte är så intresserade av föremål och för de som tycker att det är skithäftigt att hämta saker, men självklart får man anpassa träningen efter hundindivid.
For The Win Kite demonstrerar medvetet och fokuserat hållande. Foto: Louise Karlgren
På Facebook frågade jag om apporteringsfrågor till dagens blogg. Här kommer svar på några:
Jag tycker ofta att man ser hundar som springer ut med god fart, plockar snyggt, springer tillbaka och sista en-två metern så händer det något. Antigen omtag eller tuggande på apporten, eller nerslag i tempo eller att dom undviker att komma in. Det verkar på mig ofta uppstå någon form för social konflikt mellan äger och hund eller motivationskonflikt inom hunden i avlämningen. Hur kan man undvika detta eller jobba bort detta?
Svar: Många hundar tycker att det är roligt och häftigt att springa ut och hämta en apportbock, och man kan ofta få riktigt fint utförande genom att bygga på hundens naturliga lust att hämta något. Däremot finns det ingen hund som jag har träffat som har en naturlig förståelse för att hålla ett lugnt men fast grepp om apporten, aldrig tugga eller ta om och att bara släppa apportföremålet på ett specifikt kommando. Ofta börjar man i fel ände, och låter hunden springa och hämta apporter utan att hunden riktigt vet vad som förväntas i slutet. Visst kan det handla om en social konflikt om man har blivit sur eller tjatig på hunden när den tuggar eller släpper, istället för att lära den rätt beteende. Det kan också så klart vara en motivationskonflikt om hunden tycker att apportbocken är roligare än belöningen. Båda sakerna löser man genom att först lära hunden hur man håller fast och när man får släppa. När hunden kan göra det i kombination med ingången är problemet lätt löst.
Tänker på alla oss som tränar blivande servicehund: Man tränar ju då i princip alltid sin egen hund från grunden, dock med problemet att man själv är väldigt rörelsehindrad. Apporteringen är ofta en av de viktigaste uppgifterna som den färdiga hunden har, men just den övningen som människan oftast har svårast att träna eftersom den involverar mycket rörelse, rotation i ryggen, böjd rygg, lek och bus. Så, har du tips på hur man kan träna apportering där föraren är så passiv och stilla som möjligt?
Svar: Hur man lägger upp apporteringsträningen beror så klart på vad målsättningen är. För en tävlingslydnadshund är fart viktigt, och då blir träningen ganska fartfylld – i alla fall när man har kommit över de första stegen och hunden har förstått att hålla fast. För en servicehund är det viktigare att uppgiften blir gjord säkert och lugnt, utan att skada föremålet eller något annat i närheten. Hög fart känns inte som en prioritet, det är snarare precision och förståelse för ordet som är viktigt. Här passar det utmärkt att jobba med godbitar och lugn, utan någon speciellt hög aktivitetsnivå. Om hunden är liten och föraren är orörlig kan det vara en bra idé att lära hunden att avlämna ståendes på bakbenen med framtassarna mot förarens ben. Om föraren sitter ner kan hunden tränas att lämna föremålet på förarens lår, men min absoluta favorit är att lära hunden att trycka föremålet i förarens utsträckta handflata och släppa på ”tack”. Självklart kan man lära in olika avlämningar beroende på föremål och situation.
Hur får man in en lugn känsla samtidigt som det ska gå fort och smidigt? Med smidigt tänker hon såhär att det ska vara med flyt. Det får inte vara ryckigt men ska vara snabbt och finnas ett lugn och stabilitet i hållandet. En lugn känsla över ett kvickt moment liksom som har explosivitet i sig. Kombo av bästa världar.
Svar: Här tror jag också att det handlar om att grunda bra med ett lugnt hållande där hunden verkligen förstår uppgiften. När det funkar riktigt bra brukar det gå att dra på med massor av fart och tryck utan att man får problem med hållandet. Jag tycker också att det brukar funka bra att jobba med snabba gripanden och byteslekar (att hunden släpper apportbocken och springer till mig och griper leksak bakom ryggen på ”ja!” eller klick) parallellt med hållandeträningen, fast jag lägger mest tid på hållandet och gör hellre fartlekar med leksaker än apportbock i början.
Jag fundera på det här med gripandet av apportbocken. Antingen så brukar ju hundar gripa direkt och andra vill gå runt och gripa. Finns det fördelar/nackdelar i de olika sätten att gripa och hur mycket ska vi lägga oss i om vi har en hund som ex gärna vill gå runt och gripa när vi kanske vill ha ett gripande rakt fram.
Svar: Det är mycket en smaksak, men min smak säger mig att jag vill att hunden griper direkt och vänder samtidigt som han griper apporten, istället för att vända först och gripa på väg tillbaka. Det viktigaste är att gripandet är snabbt och rent. Om hunden har svårt att viktförskjuta och vända i fart så kan det se slarvigt ut om hunden försöker gripa på väg ut. Det kan också vara större risk att hunden slår i med tassarna om den inte går runt, men det har också med teknik och vilja att göra. Jag löser hellre grundproblemet än att låta hunden gå runt apporten. Nu för tiden ska ju hunden gripa apporten på väg in mot mig i runda-momentet, men det har jag aldrig upplevt som ett problem – hunden har ju lärt sig att gripa vid första kontakt och har bra teknik i det.
Därför ”lägger jag mig i” hur hunden griper redan från början. Jag tänker på att göra gripa-övningar bort från mig där hunden och jag startar bredvid varandra och hunden vänder tillbaka mot mig för belöning, istället för att låta hunden plocka upp front mot front med apporten mellan oss. Jag jobbar med gripandet nära mig för att kunna belöna det jag vill ha och stoppa beteenden jag inte vill ha. Jag ökar fart och avstånd gradvis när hunden förstår. Här är ett exempel på sådan träning.
Hur gör man?
Vill du ha hela ”receptet” rekommenderar jag verkligen någon av våra onlinekurser – just nu speciellt Vinterlydnad Online som startar på fredag och där det är massa info om hur man får ett säkert håll fast redan i första lektionen. Om du är med som deltagare får du också massor med konstruktiv feedback på din träning så att vi kan anpassa den precis efter dig och din hund. Men här kommer några punkter som är bra att tänka på:
Låt alltid hunden gripa apporten, stoppa aldrig in den i munnen på hunden
Använd gärna något annat än en apportbock i början, så att hunden förstår beteendet innan du introducerar den. Ett plaströr eller en bit gummislang är smart. För en hund som har svårare med gripandet kan du börja med en tygknut eller fleecefläta som är trevlig för hunden att gripa.
Håll i apporten hela tiden i början. Då känner du precis vad hunden gör och får mycket bättre timing. Det är också lättare för hunden att göra rätt eftersom du kan ge lite motstånd med händerna.
Ha supertydliga belöningssignaler. Använd klicker eller ordet ”tack”. Var noga med att ge belöningssignalen precis när hunden gör rätt.
Jobba med hunden i rätt sinnesstämning. Ta många lekpauser och ha häftiga belöningar för en hund som behöver mer attityd, jobba med omvänt lockande och stadga med hunden som är för hetsig.
Idag passade jag på att träna lite apportering med Bud. Han är ju ingen lydnadshund, så vi har inte kommit så långt med formell apportering. Bud är en kampgalning, så när jag började träna på att han skulle hålla apport så blev det nästan som en stadgeövning där han fick fokusera på att sitta helt stilla och hålla hårt men utan att rycka. Han är väldigt duktig på att hålla apporten lugnt när jag håller i den, men vi har inte kommit vidare från det på grund av andra prioriteringar. Det är ju kanon att jag har en hund att visa med som inte är färdigtränad. I det här passet försöker jag att öka hans förståelse genom att ibland släppa apporten korta stunder för att sedan ta tag igen, men framför allt genom att ta på hans huvud samtidigt som han håller – det tyckte han nämligen var svårt!
Tiden går sjukt fort! För 10 år sedan tränade jag tricks och lydnad med engelska settervalpen Pi. Det här är en artikelserie i tre delar från 2007-2008 som handlar om lydnadsträning med valp, från första stegen tidig höst 2007 till lydnadsdebut under våren 2008.
Del 3 – Pi 6-8 månader
Pi har precis fyllt 9 månader och hon börjar bli lite mer mogen. När jag skrev förra artikeln var hon mitt uppe i en tonårsperiod, som nu verkar ha lugnat ner sig. Hon har börjat kombinera fart och eftertänksamhet på ett bättre sätt och hon är lättare att engagera i lek och träning i utmanande miljöer. Lydnadsdebuten börjar kännas inom räckhåll, vi har en grund i alla moment och nu är det finslipning och tävlingsträning kvar.
Stå under marsh
Ett moment som vi har lagt extra mycket energi på det senaste är stå under marsch. En svårighet när man lär in det här momentet utan hjälper kan vara att få ett snabbt och kontant ställande. Om man bara lär hunden att ställa sig frivilligt framför föraren och sedan försöker få fram samma beteende i rörelse, får man ofta ett nedsaktande beteende och flera steg i ställandet.
För att få ett snabbare och mer kontant ställande använder jag mig av backandet. Hur jag lär in backandet finns beskrivet i den första artikeln om Pis lydnadsträning. Det viktiga är att backandet fungerar frivilligt, utan kommandon eller andra signaler (som att gå mot hunden, luta sig över den etc.). Det krävs en viss energi i backandet för att det ska fungera även i rörelse. Att hunden backar med självförtroende 3-4 meter rakt bort från stående förare kan vara ett bra mål innan man börjar göra det i rörelse.
När Pi kunde backa ifrån mig när jag stod stilla, började jag gå sakta bakåt. Hon följde efter mig i några steg, men valde sedan att backa igen eftersom det var det beteendet hon hade fått belöning för precis innan. Så fort hon tryckte ifrån bakåt fick hon klick och belöning. Gradvis började jag öka tempot, tills hon kunde följa mig i rask takt och sedan börja backa utan tvekan. Här var det en stor fördel att Pi hade lärt sig fotgåendet genom att följa mig aktivt och nära när jag går baklänges. När hon hade backa ifrån mig några gånger tyckte hon att det var onödigt att följa med när jag gick bakåt och försökte backa direkt istället. För att undvika det kan det vara smart att då och då också belöna att hunden följer med med god intensitet utan att tveka eller sakta in. Övergången till ett snabbare tempo bör ske så gradvis att hunden alltid stannar med bra tryck, utan att sakta in innan backandet.
På det här stadiet belönar jag så fort hunden trycker ifrån bakåt. Det brukar bli ett par-tre steg bakåt innan hunden får belöningen. Jag bryr mig inte om rörelsen bakåt, men jag kräver inte något annat än ett bra stopp där hunden tänker bakåt och trycker ifrån. När Pi gjorde det bra i raskt promenadtempo, började jag lägga på kommandot. Bäst effekt får man alltid om man kan lägga på kommandot precis innan hunden utför beteendet, så det gäller att försöka vara lite förutseende och läsa hundens små signaler. Om hunden ställer sig utan att du hunnit ge kommandot kan du välja att inte belöna och istället locka med hunden vidare. Efter några träningspass där du har döpt beteendet kan du börja testa om hunden reagerar på det. Ge signalen när hunden följer dig med bra intensitet. Belöna aldrig nedsaktande med att ge ett kommando. Stå-kommandot kommer bara när hunden går med bra kontakt, attityd och position – oavsett om jag går framlänges eller baklänges.
Här kan det vara läge att tänka över belöningsplaceringen. För att få riktig stuns i stoppet kan det vara en god idé att kasta belöningen in mellan framtassarna på hunden. Stora godbitar eller leksaker passar bra. Tänk också på att det absolut inte är nödvändigt, eller ens önskvärt, att belöna alla försök hunden gör. Observera och gradera. Var ställandet bättre eller sämre än genomsnittet? För ett halvdåligt försök får hunden bara fri-signal och chans på nytt försök. Om du inte får några halvdåliga ställanden att inte belöna, är det hög tid att gå vidare!
När hunden gör fina ställanden på kommando när du går baklänges i rask takt, är det dags att börja gå framlänges. En del hundar förstår att ställa sig om man ger kommandot under vanligt fotgående (kanske helst direkt efter att man har gjort det under baklänges marsch). Pi hade lite svårt för det, så jag fick lirka genom med att gå sidlänges och låta henne erbjuda beteendet frivilligt, sedan sidlänges på kommando och tillslut fick jag till några lyckade när vi gick fot framåt.
Nu har vi första delen av momentet klar och kvarstannandet går ganska bra det med, Pi är van vid att hålla positionen helt stilla tills hon får frisignal och för lätt över den kunskapen in i nya situationer. Det verkar också som att hon har lättare för att skilja mellan stå och ligg än vad mina tidigare hundar har haft. Kanske beror det på att jag medvetet har tränat på att skilja mellan kommandon sedan hon var väldigt ung, kanske beror det på att hon är mer eftertänksam än vallhundarna i träning.
Fotgående
Det svåraste momentet i klass I är ofta fotgåendet. Inte nog med att hunden ska ha bra kontakt, attityd och precision – det ska göras under längre tid också. Här gäller det att se till att man tänker igenom sin träning. Om det finns något moment där det verkligen finns en stor poäng i att föra logg måste det vara här. Det är väldigt enkelt att falla in i mönster och glömma bort någon del av träningen. Själv är jag hopplös när det gäller högersvängarna. Jag glömmer bort att lära in dem och när jag går fot med hundarna så råkar det bli 90 % vänstersvängar. De senaste dagarna har vi därför tränat på högersvängarna separat och jag ska börja föra logg över fot-träningen.
I övrigt har vi börjat sträcka tiden på fotgåendet och kvalitetssäkrat det genom att placera ut godbitskålar i olika vinklar och på olika avstånd. Om Pi klarar av att gå fot utan att ens se ut att tänka på skålarna kan det hända att hon får sitt ”varsågod”. I veckorna framöver ska vi bli duktigare på att jobba med koncentration i utgångsställning med störningar och fotgående med oväntade, små förändringar som att vi går mellan hinderstöd, ut genom en grind, från gräs till grus, upp för en kant, mellan människor etc. Genom att kvalitetssäkra hundens förståelse för fotgåendet med sådana små störningar, gör vi det lättare för hunden att hålla koncentrationen på väg in på planen under tävling och under själva fotgåendet. Ett tips är att skriva ner olika typer av små utmaningar som du kan lägga in i ditt fotgående och använda minst en av dem varje gång du går ut för att bara träna lite fot. Skriv gärna också ner vilka delar av momentet du tränar på varje gång, så att du kan upptäcka om du glömmer bort att träna på någonting.
Även här bör hunden få lov att misslyckas ibland, om du alltid hinner belöna innan det blir fel går du förmodligen onödigt långsamt fram och gör det svårare för din hund att förstå vad uppgiften går ut på. Om det blir fel kan du bara glatt meddela för hunden att det blev tokigt och att ni får göra om det. Belöna inte så fort hunden gör rätt igen, presentera gärna samma uppgift som hunden misslyckades med en gång till (att passera en människa, att gå 20 meter, att inte titta på skålen ) och belöna när hunden klarar det.
Kroppskontroll
Pi har fått långa ben som inte alltid tycks hänga ihop med kroppen. För att kunna få ökad precision i lydnaden, minska skaderisken och förbereda inför kommande agilityträning har vi fokuserat våra shejpingpass på tricks som förbättrar kroppskontrollen och stärker muskler. Generellt kan man säga att långsamma rörelser är bättre än snabba om man vill få goda fysiska bieffekter av sina tricks. Det är bättre att lära hunden att sätta nosen mot höften än att lära henne att snurra runt och det är bättre att lära hunden att ligga på rygg än att lära henne att rulla runt. Många övningar vi gör syftar till att öka bakdelskontrollen. Klossen som vi använder för att lära in utgångsställningen hänger fortfarande med för gymnastikens roll. På klossen fokuserar vi på lugna fina rörelser med bakbenen åt båda hållen. Vi fortsätter träna backande och vidareutvecklar det så att Pi kan backa upp på föremål och lyfta sina bakben.
Pis favorit är nog att klättra och balansera. IKEA säljer fantastiska lekmöbler för barn som är utmärkta till hundträning eftersom de är mer halkfria och stabila än balansbollar för vuxna. På balansbollarna utvecklar hundarna koordination och balans samtidigt som det stärker muskler som är svåra att komma åt på annat sätt. De flesta tricks som hunden kan på plan mark kan sedan göras på balansbollen. Pi kan backa upp, växla mellan olika ställningar på bollen, använda bollen som kloss och gå runt med bakbenen och liknande. Hon älskar det och har ofta lite svårt att lämna bollen när hon får frisignal.
Att shejpa smarta tricks gör inte bara hunden stark och medveten om sin kropp, det är också ett utmärkt sätt att lära hunden att erbjuda beteenden, upprepa det som lönar sig och inte ge upp när belöningen uteblir.
Sammanfattning
Det finns hopp för tonåshundarna. Under vissa perioder får man kanske lägga mer energi på att få träningen att fungera med störningar, men när det faller på plats någon månad senare är det värt det. Ett annat bra tips om man känner sig trött på hunden eller träningen, är att stanna inne och träna lite tricks. För mig är det en garanterad humörshöjare och hundarna har jättekul!
När man sedan återigen hittar rätt träningsattityd på planen är det kanske läge att försöka komma vidare med färdigheterna hunden har lärt sig. Här kan det vara en stor fördel att anteckna så att man har koll på att man faktiskt går framåt och utmanar hunden, istället för att alltid hålla sig på en nivå där man är garanterad lyckande (det låter kanske trevligt, men det innebär också att man sällan kommer framåt). När grunderna sitter är det uthållighetsträning, kedjning och tävlingsträning som gäller. Och kanske är det hög tid att se till att man inte glömmer bort momenten i de högre klasserna också!
Relaterade filmer:
Lydnad med Pi | 2008-04-03
Pi, 10 månader, tränar lite lydnad
Signalkontroll på tricks | 2008-03-06
Pi visar frambenslyft på signal både stående och liggande.
Pi tränar tricks | 2008-02-26
Pi med fyra tassar i vattenskål och första träningspasset med nya balansleksakerna från IKEA. Kul med shaping!
Lite tricks | 2008-03-28
Missy, Pi och Shejpa visar lite tricks.
Dagens nya tricks | 2008-04-02
Missy tittar sig under magen och Pi pekar på baktassen
Pi tävlar klass I | 2008-05-17
Pi fick förstapris i debuten
Tiden går sjukt fort! För 10 år sedan tränade jag tricks och lydnad med engelska settervalpen Pi. Det här är en artikelserie i tre delar från 2007-2008 som handlar om lydnadsträning med valp, från första stegen tidig höst 2007 till lydnadsdebut under våren 2008.
Del 2 – Pi 4-6 månader
Pi har precis fyllt sju månader och börjar lämna valptiden bakom sig. Hon har fått långa ben, större självständighet och ännu större jaktlust. Ihop med husse har hon varit på jaktkurs och fått utveckla jakten, medan jag har fortsatt med lydnadsträningen på hemmaplan.
Attityd
Pi har alltid varit en eftertänksam valp och vi har uppmuntrat de sidorna genom att ge henne kluriga uppgifter som kräver att man tänker först och handlar sedan. Nu har det dock blivit hög tid att få in lite tempo i lydnadsträningen också. En lydig hund som utför moment utan tryck och attityd är inte mycket värt. Å andra sidan vill jag gärna ha eftertänksamma hundar och det gäller att hitta balansen. Under några veckor har vi jobbat mycket på att få upp intensiteten, farten och attityden hos Pi.
Mer lek för fart och fokus
Att fortsätta utveckla leken har varit en nödvändighet. Min erfarenhet är att lek, oavsett om det är någonting hunden gör för att byta leksaken mot en godbit eller om det är någonting hunden tycker om av sig själv, skapar ett högre tempo i hundarna. Inomhus har vi haft flera korta pass med bara lek som belöning, där vi har jobbat med till exempel snabba lägganden.Vi leker en kort stund, jag stjäl leksaken och tar den bakom ryggen. Om valpen slänger sig i marken kommer leksaken fram igen och leken fortsätter. På samma sätt har vi jobbat med snabba stå, sitt, backanden och utgångsställningar.
Utomhus har jag passat på att använda en av Pis favoritaktiviteter – att springa – som belöning för bra kamplek. När hon har kampat bra har jag sagt ”spring!” och släppt leksaken halvsekunden senare. Sedan har hon fått springa runt med sin leksak en stund, innan jag har kallat in henne för mer lek ihop med mig. Att få henne att springa iväg med leksaken på kommando var inte så svårt, men det är ju smart att ha signalkontroll på beteendet, så att hunden inte springer iväg med leksaker utan kommandot ”spring”. Jag vill gärna att hunden i första hand kommer till mig när hon vinner en leksak. Därför blev det några träningspass i koppel. Jag började med att träna på att lämna leksak i handen på mig, som beskrivet under ”lekapport” i förra valpartikeln.
Hon fick plocka upp leksaken från marken och lämna i min hand och få en godbit. Sedan lekte vi lite kamplek och jag släppte leksaken när hon kampade bra. Första gången försökte hon sig på att springa iväg med den, men då ställde jag mig på kopplet och plockade ut leksaken. Så försökte vi igen. Så fort hon vann leksaken presenterade jag handen och den här gången kom hon in och lämnade av. Då fick hon godbit och sedan började vi leka igen. Den här gången sa jag ”spring!” innan jag släppte leksaken och hon fick springa iväg. Efter några träningspass förstod hon att man bara får ta ärovarv med leksaken på kommando och jag har kontroll på min jackpotbelöning.
Burlekar och korta pass
När valpen hamnar i en ålder där det blir svårt att hålla fokus på lydnadsträningen är det extra viktigt att man planerar sina träningspass och tränar korta, effektiva pass utan dötid. Susan Garretts burlekar (beskrivna av Maria Yttermyr i Canis 4/07) har varit till stor hjälp när unghundarna ska tränas här hemma. Burlekarna är något av det roligaste mina unga hundar vet och det skapar en perfekt balans mellan kontroll och fart. Vi börjar träningspasset med att hunden får springa in i buren och vänta med öppen dörr medan jag plockar fram mina träningssaker och lägger en plan. På kommandot ”fri” får hon springa ut och vi börjar med lite dragkamp. Sedan blir det 1-3 minuter med intensiv träning och därefter får hon rusa till sin bur igen och vänta medan matte utvärderas och lägger en ny plan. Ingen dödtid, bara fullt ös under hela träningspasset. Har man två hundar blir effekten ännu större, för då kan de sitta och vänta på varandra. Hundarna älskar sina burlekar och älskar de intensiva träningspassen. Dessutom är det lättare för matte att hålla sig fokuserad och välplanerad när träningspassen är intensiva och tidsbegränsade.
Fart kommer av flyt
När man får hem sin valp är det vettigt att börja träna på många olika färdigheter istället för att fokusera på några få. För att få riktigt bra fart är det dock ofta nödvändigt att få flyt på beteendena. Det kan vara dags att välja ut några viktiga grundfärdigheter och verkligen jobba med dem. Många, snabba repetitioner av samma beteende. Det kan vara smart att göra små förändringar i till exempel din egen kroppsposition och i omgivningarna (även om det är smart att hålla sig till störningsfria miljöer i början av flytträningen) för att få beteendet generaliserat. Så fort beteendet verkar flytande (hunden upprepar det direkt efter belöning med hög precision) i en situatuion kan det var läge att ändra på en liten detalj. Byt rum, sätt dig på en stol, ta med en ny person in i rummet, lägg godbitar på marken eller sätt valpen bakom ett kompostgaller så att du kan få större avstånd.
Korta kedjor
Det kan vara smart att börja sätta ihop små kedjor så fort valpen kan en del beteenden. Att tidigt öva på att det inte alltid kommer belöning efter varje beteende är nyttigt. Här är baklängekejdning ett smart sätt att introducera konceptet på. En av de första kedjorna kan till exempel vara att trampa på en musmatta och få kommandot sitt. Förrutom att det är en enkel kedja kan det också vara ett smart sätt att träna sitt på avstånd. För att kedjningen ska fungera behöver valpen kunna trampa på en musmatta på ett par meters avstånd. Hon bör också kunna sätta sig på kommando – även när hon inte ser på dig. Testa först så att targeting på musmattan fungerar. Ta sedan bort musmattan och repetera en del sättanden. För att testa sitt på avstånd utan att valpen ser på dig, kanske du belönar genom att kasta en godbit bort från dig och säga ”varsågod”. Så fort valpen har ätit godbiten (och förhoppningsvis fortfarande tittar på annat) säger du ”sitt” på nytt. Om sättandet på kommando fungerar bra efter några genomkörningar kan du nu återigen plocka fram musmattan. Lägg ut musmattan, gärna bara någon meter ifrån dig i början, och låt valpen springa dit och trampa. Istället för att klicka när valpen trampar på musmattan, kommenderar du ”sitt” så fort valpen sätter tassana på targeten. Om valpen sätter sig ner belönar du rikligt. Om det inte riktigt fungerar kan du prova en gång till, kanske ännu närmare dig. Om det fortfarande inte fungerar behöver du kanske jobba mer med ditt sitt-kommando.
Poängen med den här korta kedjan är att lära valpen ett nytt koncept. Istället för att belöningen alltid är lek eller godbit, kan den också vara en ny uppgift. Om man bara fortsätter att jobba, kommer belöningen till slut. Baklängeskedjning (att först repetera sista ledet i kedjan och därefter lägga på delarna baklänges) hjälper valpen att göra rätt. Genom att vi har repeterat sitt flera gånger innan vi lägger dit musmattan igen, har valpen sättandet färskt i minne och vet att det är ett beteende som belönas just nu. Hon blir inte överraskad. Baklängeskedjning innebär en viss hjälp för hunden, hon vet alltid vad som kommer. Därför vill jag också gärna framlängeskedja lite också. Någon gång när valpen kommer in i utgångsställning kan jag kommendera ”ligg” istället för att belöna och så kommer godbiten när valpen har lagt sig ner. Här blir det ännu viktigare att valpen faktiskt kan det sista beteendet bra (annars riskerar du ju inte bara att du inte får något läggande, du får inte heller belönat den fina utgångsställningen). Välj därför bara beteenden som valpen kan bra när du gör kedjor. Några andra exempel på kedjor som vi har jobbat med är inkallning (sitt kvar – spring fort – kom i utgångsställning), läggande från halt (några steg fot – halt – läggande på kommando – ligg kvar medan föraren går ifrån och kommer tillbaka – sitt upp på kommando) och att komma i utgångsställning med ett föremål i munnen.
Tävlingsträning
Redan med en liten valp kan man ägna sig åt tävlingsträning. Målsättningen med tävlingsträningen på det här stadiet är att ge valpen positiva erfarenheter av tävlingssituationen och skapa en störningssäker hund. Ofta börjar man tävlingsträna ganska sent och när man gör det, vill man gärna göra det tävlingslikt på alla sätt. När vi tävlingstränar belönar vi mer sällan än under vanlig träning, vi gör kanske momenten svårare än vanligt för att testa vad hunden kan och vi låter bli att hjälpa hunden så som vi kanske gör på träning. Följden blir att hunden lär sig att tävling är tråkigt (kanske redan innan man har varit ute på en riktig tävling).
Med en valp bör du tänka precis tvärt om. Tävlingssituationen ska vara jättekul! Du kanske samlar några vänner, sätter upp en ring, låter några personer agera domare och tävlingsledare och sedan går du in i ringen med valpen. Tävlingsledaren kan prata, publiken kan applådera och domaren kan komma med kommentarer, precis som på tävling. Din målsättning är att visa valpen att tävling är trevligt och enkelt. Gör någonting enkelt som valpen kan bra. Själv brukar jag låta valpen följa mig med fokus medan jag går baklänges. Jag belönar ofta och blandar ofta in lek. Vi struntar i vad tävlingsledaren säger, vi har trevligt på egen hand istället. När valpen blir äldre blir det mindre lek och mer allvar när vi tävlingstränar, men jag försöker alltid att göra det lite enklare och lite roligare än den vanliga träningen. Tävlingsträningen ska vara veckans höjdpunkt.
Fjärrdirigering
Utomhus jobbar jag främst med fokus och rätt attityd, men när vi är inomhus i lugn och ro jobbar vi med de mer tekniska delarna. En bra teknik i fjärrdirigeringen är smart att få till ganska tidigt. Det brukar framför allt vara ligg och sitt från stå som är svårt att få till. Min målsättning är att hunden ska hålla baktassarna stilla under hela momentet. Från stå till ligg fäller sig hunden bakåt utan att röra någon tass, från stå till sitt flyttar sig framtassarna bakåt medan baktassarna är stilla. Få hundar väljer den här tekniken själva när vi är 15 meter bort, så det är någonting vi måste lära in.
Metoden jag använder fungerar bra både till sitt och ligg från stå. Hunden behöver kunna erbjuda sitt/ligg och backande frivilligt för att det ska fungera. Om jag ska jobba med läggandet från stå börjar jag med att plocka fram ett frivilligt läggande. Det spelar ingen större roll vilken teknik hunden använder nu, men det är bra om hon kan lägga sig direkt från stå, utan att sätta sig emellan. När du har repeterat ett tiotal lägganden slutar du att belöna ligg och plockar istället fram backande. Repetera backandet tills det ser ut att flyta. Sluta sedan att klicka för backande och vänta och se vad som händer. Väldigt ofta provar hunden att backa några gånger till, men när ingen belöning kommer för backandet, dyker det senaste beteendet (ligg) upp igen. Eftersom det dyker upp medan hunden håller på att backa, blir resultatet ofta ett läggande där hunden fäller sig bakåt. När du har fått några sådana börjar kanske valpen lägga sig med den vanliga tekniken igen, då får du klicka lite mer backande innan du belönar ligg igen. Det blir ett balanserande under de första träningspassen, där du letar fram rätt teknik. Vänta inte för länge med att träna fjärrteknik i läggande och sättande, det är svårt att lära om senare.
Apportering
När valpen är duktig på att leka dragkamp och på att komma tillbaka med leksaker börjar jag jobba med den formella apporteringen. Jag har beskrivit den i en tidigare artikel (Canis nr 4/06), men det blir några rader om det här också. Med Pi bestämde jag mig för att vänta med formell apportering tills hon hade fått sina nya tänder. Eftersom jag vill ha ett väldigt hårt grepp kändes det svårt när hon fortfarande hade valptänderna. Tiden med valptänderna ägnade vi åt att leka dragkamp och träna lekapport (att lämna leksaker och andra föremål i min hand). Eftersom Pi inte hade några tendenser till tugg, fick hon prova på träapport, metallapport och en mängd olika föremål.Hon fick plocka upp det från marken och lämna det i min hand. Några gånger har vi också satt ihop det med utgångsställningen för att få till avslutningen. Om jag hade en hund som tuggade på föremål hade jag absolut inte låtit henne apportera något annat än leksaker.
Trots att Pi hämtade apporter utan att tugga, har jag valt att gå igenom stegen för den formella apporteringen. Det skapar mer medvetenhet om ett fast grepp (och gör att man kan undvika omtag), hjälper hunden att lägga vikten bakåt för ett rent och snabbt gripande och ger mer tryck och fart hos en lugn hund som Pi. Mitt första steg blev att få henne att dra i döda föremål för att få klick och godis. Jag shejpade henne till att gripa och lägga vikten bakåt medan hon håller fast. Det här blir som ett mellanting mellan kamplek och apportering.
Greppet ska vara lika fast som under kamplek, men hundens attityd ska vara lugnare och så fort jag klickar ska hunden släppa för att få sin godbit. Jag är noga med att hunden håller föremålet precis bakom hörntänderna. Helst vill jag ha ett jämnt tryck, utan att hunden rycker. I början tränar jag görna med mjuka saker, som rep, gummi och plast och går sedan vidare till trä- och metallapport. Målsättningen för den första delen är att valpen kan sitta stilla, gripa ett föremål, lägga vikten bakåt och lugnt hålla emot medan jag håller i grejen. För mer information om apporteringsträning hänvisar jag till min artikel om apportering.
Stegförflyttningar
Tidigare har vi jobbat med bakdelskontroll i form av backande och ingångar. Under de senaste månaderna har vi introducerat en ny rörelse – bakdelskontroll i sidled. I lydnadsklass tre och elit ska hunden följa med föraren under två-tre steg åt höger och vänster. Både förare och hund ska behålla frontriktningen.För att lyckas göra det här snyggt måste hunden arbeta med bakdelen rakt åt höger och vänster, samtidigt som framdelen. Som så ofta annars, börjar jag med hunden framför mig – nos mot näsa. Jag rör mig försiktigt åt höger eller vänster och klickar så fort hunden tar ett steg åt det hållet. I början bryr jag mig inte om ifall det är fram- eller baktassar. Oftast börjar hunden röra framtassarna. När hunden blir duktig på att följa efter mig med framtassarna väntar jag på en baktass innan jag klickar. Sedan fokuserar jag på att baktassarna hamnar i linje med framtassarna och till slut kan jag kräva att fram- och baktassar rör sig samtidigt. Ett vanligt misstag är att man rör sig för snabbt åt sidan, i början är det små, små rörelser som krävs för att hunden ska hänga med.
När rörelsen ser fin ut med hunden framför dig (du tränar det naturligtvis åt båda hållen) är det dags att ha hunden vid sidan och börja med små rörelser där du förstärker rätt teknik. Många hundar blir frustrerade vid stegförflyttningarna och att lära hunden hur man hanterar kroppen rätt hjälper till att förhindra frustration och osäkerhet.
Avslutning
När valpar blir till unghundar kan det kännas som att någon har bytt ut den söta, snälla hunden man hade. Valparna får nya intressen, blir mer självständiga, upptäcker nya hobbies och kan verka ofokuserade. Det kan vara läge att fokusera på fokus och attityd när man tränar på platser med störningar. Korta pass med mycket action hjälper till för att hålla fokus hos både hund och förare. Att kunna gå baklänges när man tränar fritt följ (se tidigare artikel i samma serie) tycker jag hjälper mycket när man jobbar med unghundar som lätt tappar fokus. På platser med färre störningar kan man vidareutveckla de tekniska färdigheterna som lydnadshunden behöver. När valpen har både fokus och en del färdigheter på repertoaren kan man sätta ihop små kedjor som gör valpen van vid konceptet med längre tid mellan belöningarna. Det går också att tävlingsträna med valpar, men kom ihåg att tävlingsträningen ska vara både enklare och roligare än er vanliga träning.
Relaterade filmer
Pi 7 månader | 2008-01-22
Lite lydnadsträning med Pi. Fotgående, stå under marsch och stå, sitt, ligg.
Pi 8 månader | 2008-02-21
Kamplek med signalkontroll på vad hon gör när jag släpper leksaken. Tillbaka i handen, in i buren eller ut på ärevarv.
Tiden går sjukt fort! För 10 år sedan tränade jag tricks och lydnad med engelska settervalpen Pi. Det här är en artikelserie i tre delar från 2007-2008 som handlar om lydnadsträning med valp, från första stegen tidig höst 2007 till lydnadsdebut under våren 2008. Japp – jag har aldrig blivit tävlingsklar så tidigt som med settern.
Del 1 – Pi 2-4 månader
Att börja träna med en ny valp är något av det roligaste i hundlivet. Valpar är små, oskrivna blad som bara väntar på att fyllas med information. Med lekfulla, positiva metoder och korta träningspass kan man börja träna så fort man får hem valpen. I somras fick min sambo Thomas hem en liten settervalp som egentligen var tänkt som ren jakthund. Redan första veckan var dock jag och Pi, som valpen heter, igång med grundfärdigher och siktet är nu inställt på lydnadsklass I till våren. I den här artikelserien tänkte jag berätta vad jag gör med min valp, från åtta veckor till debuten i lydnadsklass. Naturligtvis går det inte att få med allt i en artikel, därför har jag valt ut de övningar som jag tycker är viktigast för lydnadshunden. Naturligtvis tränar jag även på vardagslydnad, hantering, miljöträning och liknande, men det är inte temat för den här artikelserien. I skrivande stund är Pi fyra månader gammal och den här första artikeln kommer att handla om de första månadernas träning.
Lek
När vi jobbar med belöningsbaserad träning är det enormt viktigt att utveckla bra belöningar. Leken är en stor del av all träning jag gör med hundarna och ju tidigare man börjar utveckla leken, desto bättre. Först och främst leker jag med valpen för att utveckla kanonbelöningar, men i samband med lek försöker jag också lära valpen viktiga lektioner om livet. De allra flesta små valpar leker med liv och lust när man bjuder in till det. Jag börjar gärna med en lång och mjuk leksak som valpen kan få jaga och dra i, men jag försöker se till så att valpen får leka med många olika föremål under de första veckorna. Samtidigt som jag försöker att bara ha kul ihop med valpen, tänker jag hela tiden på min målsättning med leken. Min målsättning ser ut så här:
Valpen griper kampleksak direkt på signal (”ta den!”) oavsett vad annat som lockar.
Valpen lägger vikten bakåt och drar hårt emot utan att ruska (oavsett vad annat som lockar).
Valpen släpper leksaken på signal och går direkt över i koncentrerat arbete för att få tillbaka leksaken.
Valpen kommer direkt tillbaka med leksaken om jag släpper den eller kastar den.
Redan första gångerna jag leker med valpen börjar jag titta på punkt två. Jag försöker uppmuntra valpen att lägga vikten bakåt och verkligen dra emot. I början låter jag valpen vinna leksaken så fort hon lägger vikten bakåt och drar till. Efter några gånger får valpen inte vinna direkt, jag kan istället följa efter valpen några steg och låta henne dra mig några steg bakåt innan hon får vinna leksaken. Det är viktigt att tänka på kamplek som just en lek. Leken ska vara utmanande nog för att hålla hundens intresse på topp (det är ju inte kul att spela ett spel som man alltid vinner), samtidigt som valpen får vinna när hon anstränger sig som mest (det är ju inte heller kul att spela ett spel som man aldrig vinner).
Jag försöker att vara ganska passiv när jag väl har fått igång kampleken. Det är hunden som ska dra, inte jag som ska kasta runt hunden. För det första växer valpens leklust när hon får dra ordentligt istället för att bli dragen, leken blir roligare. För det andra är det mer skonsamt för hundens kropp om hon får hålla tassarna i marken, lägga vikten bakåt och dra, jämfört med om jag slänger runt med hunden och kanske gör rörelser som hunden inte är beredd på. För det tredje vinner jag mycket med tanke på framtida träning om valpen tidigt lär sig att flytta vikten bakåt (hoppteknik, bakdelskontroll, apportering, agility etc.)
Min prioritering är hela tiden att valpen ska tycka att det är roligt att leka. I början innebär det kanske att det blir mycket jaktlek med föremålet (jag drar det längs marken) och lite kamplek, men jag försöker alltid stärka upp kampleken genom att belöna den, antingen med vinst eller med godbit. Försök att leka på många olika platser och med många olika föremål. Se till att valpen är välrastad och inriktad på samarbete med dig. Du vill inte bjuda in valpen till lek och misslyckas. Om valpen någon gång väljer att inte leka, får du röra dig längre bort ifrån det som lockar och vara lite envis (men inte visa din frustration för hunden). Så fort du får igång valpen i lite lek, bör du avsluta innan valpen tröttnar och sedan gå vidare.
Att valpen aldrig väljer bort mina belöningar blir viktigt i framtiden. Det är också viktigt att jag kan välja vilken belöning jag vill använda i olika situationer. Det kommer alltid finnas goda lukter på marken, andra hundar eller småfåglar som valpen kanske hade valt före träningen och leken. Därför börjar jag tidigt med att lära valpen att leka trots olika störningar. Principen blir: om du leker med mig, får du det du vill ha sedan. Det är en fördel att ha jobbat lite med omvänt lockande (se nedan) innan man börjar med de här övningarna. Under de första övningarna plockar jag upp en godbit samtidigt som jag leker med valpen. De flesta valpar släpper leksaken när godbiten kommer fram. Jag ser till att valpen inte får tag på godbiten som jag håller i min stängda hand och fortsätter bjuda in till lek. När valpen till slut ger upp godbiten och börjar dra i leksaken igen, säger jag ”tack” och ger valpen godbiten. Det här utvecklar jag sedan till att valpen fortsätter kampa medan jag håller godbitar framför näsan på henne, ”tappar” godbitar på marken eller medan det står en matskål på marken.
När valpen inte låter sig distraheras av godbitar, kan man gärna föra in andra störningar. Valpen kan få leka innan hon får komma ut genom ytterdörren, innan hon får leka med de andra hundarna, innan hon får springa lös i skogen etc. Du lär inte bara valpen att leka med dig oavsett vad som lockar, varje gång du låter valpen få tillgång till något värdefullt när hon leker med dig, gör du leken i sig mer värdefull. Tänk på att hela tiden vara lekfull och tålmodig. Om du visar irritation är det lätt att få valpen att sluta leka. En hund som alltid väljer lek med dig framför andra aktiviteter är en hund som blir lätt att lyckas med på lydnadsplanen. Prioritera därför utveckling av belöningar under hela hundens liv – det kan alltid bli bättre.
En del valpar tar lång tid på sig innan de griper leksaken. De vill gärna jaga leksaken länge innan de till slut hänger sig fast. Det är en fördel om hunden griper så fort hon får möjlighet. Därför har jag en liten övning som gör valpen snabbare. Jag tar fram en riktigt rolig leksak och drar den retsamt längs marken. När valpen griper och lägger vikten bakåt, klickar jag och byter med en godbit. Jag upprepar flera gånger, men blir gradvis mer passiv. Till slut kan jag bara visa leksaken och valpen griper den direkt för att få en godbit. Jag varierar tidpunkten för klicket ganska snart, så att inte valpen börjar släppa i förväntan om godbit. Ibland kommer klicket direkt, ibland får valpen dra i några sekunder. När man har gjort den här övningen (eller om man har en valp som griper direkt utan träning) kan det vara läge att lägga på en signal (jag säger ”ta den!”) och lära valpen att vänta på signal innan hon får kasta sig på leksaken. Här kan du också lägga in lite störningar, som en godbitskål en bit bort eller godbitar på marken, som valpen får först när hon har lekt. Jag bryr mig inte så mycket om släppande på signal, förrän valpen verkligen leker intensivt och jag har svårt att få loss leksaken. När jag belönar leken med godbit använder jag gärna min släppsignal (”tack”) som belöningsmarkör för att associera signalen med ett släppande, men jag lägger inga andra krav på släppandet tidigt i träningen.
Det är också viktigt att tidigt lära valpen att gå från lek till koncentrerat arbete. Jag leker med valpen och rycker undan leksaken när hon råkar tappa greppet. Jag tar leksaken i fickan eller bakom ryggen och ignorerar valpen som hoppar efter leksaken eller skäller i frustration. Så fort valpen börjar koncentrera sig genom att erbjuda något beteende som vi har tränat på tidigare (sitt, ligg, fokus, backande, utgångsställning etc.) kommer leksaken fram igen och så gör vi om rutinen. Väldigt snabbt lär sig valpen att enda sättet att få tillbaka leksaken är att börja jobba så fort den försvinner.
Lekapportering
Jag sätter inte igång med ordentlig apporteringsträning (enligt artikel i Canis 4/06) förrän valpen har fått sina nya tänder. Delvis beroende på att träningen blir enklare med riktiga tänder, men också för att jag har fullt upp med att utveckla kamplek och lekapportering, två förkunskaper som är bra att ha, innan dess. Lekapporteringen syftar främst till att få valpen att komma tillbaka med leksaker och att uppmuntra gripande och bärande av olika typer av föremål. Jag belönar valpen för att plocka upp bollar och leksaker från marken. Parallellt lär jag valpen att dutta med nosen i min hand (också ett beteende som är lätt att fånga). När valpen gärna plockar upp saker från marken och gärna sätter nosen i min hand, sätter jag ihop de två färdigheterna. Jag repeterar först handtargeten några gånger. Sedan lägger jag ner ett föremål på marken. När valpen griper föremålet tar jag fram targethanden. Ofta släpper valpen föremålet den första gången. Då tar jag snabbt bort targethanden och tar inte fram den förrän valpen har saken i munnen igen. När valpen lyckas sätta nosen i min hand med leksaken i munnen, belönar jag direkt med klick eller ”tack” och godbit. När vi får flyt på den lilla beteendekedjan ökar jag avståndet, provar nya föremål och lägger in godbitstörningar (gripa och lämna trots godbitar på marken). Det kan vara en fördel att låta valpen prova så många olika föremål som möjligt, speciellt metall och liknande. Trots att jag inte har börjat med någon formell apportering, har jag låtit Pi hämta metallapporten och lämna den i handen några gånger. Om valpen inte har tendenser till tugg eller annat slarv finns det inget som hindrar att man också låter valpen komma i utgångsställning med apporten. När valpen har lärt sig att lämna leksaker som jag kastar i min hand, ersätter jag ofta godbitbelöningen med mer lek. Lilla Pi är duktig på att komma tillbaka med leksaker och apporter, men en av hennes favoritsysselsättningar är att springa i full fart över planen med leksaken i munnen. Det har jag satt kommando på, så ibland blir det belöning för fint uppförande med leksaker.
Omvänt lockande – självkontroll
Mycket av det som jag har skrivit om när det gäller lek, bygger på variationer av omvänt lockande. Det här är en av de allra första sakerna jag lär en valp och det går att vidareutveckla i all oändlighet. I sin enklaste form innebär det att valpen inte tar godbitar ur min öppna hand. Ta några godbitar i handen. Sätt dig ner och lägg handen med godbitarna knuten på ditt knä. Låt valpen undersöka handen – nosa, slicka, putta, kämpa. Säg ingenting och håll handen helt stilla. Så fort valpen drar huvudet bort från handen, öppnar du den. Valpen kommer förmodligen att störta fram för att ta godbitarna, men då stänger du snabbt handen igen. När valpen drar bort huvudet öppnar du den igen. Om valpen klarar av att titta på handen utan att försöka stjäla godbitarna, tar du upp en av godbitarna med din andra hand och ger till hunden. Om hon försöker möta dig på vägen när du kommer med godbiten, lägger du tillbaka den i handen och stänger igen. Det kan ta flera minuter innan valpen får sin första godbit, men du förstärker ändå rätt beteende flera gånger innan dess. Varje gång du öppnar handen fungerar det som en belöning. Bli inte uppgiven om valpen är uthållig och tar lång tid på sig innan hon drar bort huvudet. Jag älskar hundar som inte vill ge upp när jag leker den här leken. Det visar både att de tycker om godbitar och att de har koncentrationsförmåga nog att jobba länge för att få dem!
I början spelar det ingen roll om valpen står, sitter eller ligger när du jobbar med den här leken, men försök undvika att det blir mönster i det. Du vill inte att leken ska bli en signal om en viss position, så försök göra den i både stå, sitt och ligg. När valpen är duktig på att inte ta godbitar ur din öppna hand, kan du placera en godbit på marken framför henne. Om hon försöker ta den, lägger du handen över den och plockar upp den. Sedan försöker du på nytt. När hon kan sitta och titta på godbiten på marken, lyfter du upp den och ger den till henne. Nu har du en bra grund och kan använda de här färdigheterna i många olika sammanhang. Lägg godbitar på marken när du tränar lekapport och låt valpen bara få godbitarna om hon apporterar först. Ta fram godbitar när ni har kamplek och belöna bara om valpen klarar av att fortsätta leka. Ha en skål med godbitar på golvet när ni tränar grundfärdigheter och plocka upp en godbit för varje klick, men plocka upp skålen om valpen skulle försöka stjäla på förhand. Jag lär valpen tidigt att godbitar som jag tappar på marken inte är någonting att bry sig om. Eftersom det inte är okej att hunden letar godbitar på marken på tävling, så låter jag inte heller valpen göra det under träning. Om jag tappar en godbit av misstag, får valpen antingen en ny från fickan (och godbiten får ligga kvar på golvet som störning) eller så plockar jag upp godbiten och ger den från handen. Lilla Pi tycks inte ens se godbitar som hamnar på golvet.
Shejping
Jag shejpar många olika saker med valpen. Det lär henne att bli kreativ och att tåla frustration. Det är lätt att man hela tiden vill hjälpa valpen om man ser tecken på frustration. Tyvärr riskerar du då att förstärka frustrationsbeteenden som pip, skall och passivitet. Mitt förslag är att du istället har lite is i magen och låter valpen ta sig igenom det på egen hand. När jag shejpar nya saker med en valp är jag inomhus där ingenting annat lockar. Om valpen går en runda, lägger sig ner och blir passiv eller sätter igång att skälla, gör det ingenting. Det är ändå bara jag och godbitarna som är spännande i rummet. När valpen sedan provar rätt beteende kommer klicket och belöningen. Det är naturligtvis viktigt att försöka hålla en hög frekvens och sätta bra kriterier, men ibland får man bara sådana där små låsningar. Valpen som har trampat på musmattan fem gånger och fått belöning för det, börjar helt plötsligt att göra något annat. Lita på att dina fem belöningar för tramp är information nog och våga vänta på att valpen gör något av den informationen. Varje gång valpen upplever att det lönar sig att tänka och jobba istället för att skälla eller ge upp, har du vunnit poäng inför framtida tävlingsträning.
Några av de sakerna jag shejpade under de första veckorna var backande, kliva upp på kloss, dutta handen nosen hårt i handen och att kliva i en box. Shejpa gärna beteenden som du har nytta av, men ta dig också tid till att shejpa små tricks och konster. Det är utvecklande både för dig och valpen. Utveckla kroppskontroll genom att shejpa upp valpen på lastpallar, nedfallna trädstammar och trappor.
Backande
Jag börjar tidigt att lära valpen backande, det är grunden för många lydnadsfärdigheter (fjärrdirigering, fritt följ, stå under marsch) och hjälper valpen att utveckla bakdelskontroll. Med Pi har jag varit mer noggrann med hur hon backar än vad jag har varit med tidigare valpar. Därför sätter jag mig ner på golvet under de första träningspassen och belönar genom att kasta godbitar in mellan framtassarna. Det här blir ett undantag från regeln om att valpen inte får ta godbitar som hamnar på marken. Att Pi förstår det undantaget förstod vi när vi var hos veterinären för 12-veckorssprutan. Efter en problemfri vaccination kom Pi ner på golvet och veterinären kastade godbitar till henne på marken. Hon kunde inte låta bli dem och jag gjorde ingenting åt det eftersom vi inte tränade. När hon hade ätit upp alla godbitarna stod hon och tänkte i några sekunder och sedan såg hon ut som om hon hade upptäckt något viktigt: ”Jaha! Det här kan bara betyda en sak” – och så började hon backa…
Anledningen till att jag sitter ner och placerar godbitarna så lågt som möjligt, är för att få valpen att sänka huvudet och ta lägga vikten bakåt. Det ger bra teknik och långa, fina steg. Sätt dig på golvet med godbitar i handen. Låt valpen undersöka handen om hon vill. Så fort hon tar ett steg bakåt med någon tass, markerar du rätt beteende och placerar en godbit mellan framtassarna på henne. Om hon tar ett steg till medan hon äter godbiten, markerar du igen och kastar in en godbit mellan tassarna. I början får du mycket hjälp av belöningsplaceringen, så du kan ganska snart börja kräva fler och fler steg bakåt. När beteendet flyter kan du börja stå upp när du tränar, men fortsätt att placera belöningen lågt.
Fotgående
Grunden till fotgåendet kan man lägga tidigt. Pi hade ett väldigt fint fotgående med bra bakdelskontroll vid tre månaders ålder utan några större träningsmängder. Jag börjar träningen med att gå baklänges och låta valpen följa efter mig. I början klickar jag varje gång valpen tittar upp på mig och belönar genom att låta valpen jaga ikapp godbiten som jag serverar på min vänstra sida. När valpen tar kontakt med mig så fort hon har svalt godbiten, börjar jag titta på attityden. Jag belönar en glad och aktiv attityd. Om valpen kommer närmare mig, höjer svansen, spetsar öronen eller går upp i trav samtidigt som hon håller fokus, klickar jag och belönar. Det är viktigt att valpen får öka takten och jaga ikapp belöningen och att belöningen kommer på min vänstra sida. När jag har både fokus och attityd börjar jag titta på positionen. Jag vill ha valpens huvud och bog på höjd med mitt vänstra ben. Genom att jag har placerat alla belöningar där får jag oftast positionen lite gratis, men det kan också krävas lite shejping (klicka för att valpen kommer närmare och närmare vänstersidan) för att få valpen att hitta rätt.
När valpen hittar positionen vid vänstersidan och dessutom har både fokus och attityd, börjar jag sträcka tiden som valpen får följa med vid min sida. När valpen klarar av att hålla alla tre delar (fokus, attityd, position) under 10-15 meter, kan det vara läge att börja vända om och gå framlänges när man tränar i störningsfri miljö. När valpen följer mig fint tar jag ett steg till höger och går sedan framåt. Så fort valpen hamnar i rätt position belönar jag. På nya platser går jag gärna baklänges för att göra det enklare för valpen att hålla fokus, men i känd miljö sträcker jag tiden på det riktiga fotgåendet.
Stå, sitt, ligg
Självklart börjar jag också träna på stå, sitt och ligg tidigt. Alla tre beteenden är lätta att fånga med klickern när valpen utför dem spontant. Läggandet kan ofta vara svårt att få fram spontant i ett träningspass, så det börjar jag förstärka i vardagen under några dagar. Jag håller ett öga på valpen och när hon lägger sig ner för att vila belönar jag det och låter henne sedan fortsätta med det hon sysslade med. Efter några sådana repetitioner brukar valpen vara villig att erbjuda ligg också under träningspass. Teknik i sitt och ligg är ingenting som jag direkt bryr mig om i början, men jag vill gärna att valpen lägger sig ner från stå istället för att ta omvägen via sitt, det kan annars bli en ovana som är svår att bryta.
Redan från början lär jag valpen att inte lämna positionen förrän hon får frikommando. Jag belönar i positionen, kör lite omvänt lockande, löser ut med ”fri” och ger en godbit för att hunden flyttar sig på frikommandot. Om valpen flyttar sig innan frikommandot, stänger jag den lockande handen och låter hunden inta rätt position igen, innan jag försöker på nytt. Valpen lär sig snabbt att det lönar sig att hålla positionen fram tills hon hör frikommandot. Genom att redan från början vänja valpen vid att vänta på frikommando går det snabbt att få den att hålla positionen längre stunder. Efter ett kommando (stå, sitt eller ligg) måste hunden alltid vänta på sitt frikommando. När det gäller frivilliga grundfärdigheter kan det ju hända att man faktiskt inte vill att hunden ska hålla positionen efter en belöning (om du vill träna frivillig fjärrdirigering, shejpa kryp eller träna sitt vackert). Om jag börjar träningspasset med att belöna positionen och sedan snabbt säga ”fri”, vet hunden att hon ska vänta på frikommando under kommande repetitioner. Om jag inte använder frikommandot på första repetitionen är hunden fri att improvisera vidare. Frisignalen är ett ganska nytt inslag i min träning, Pi är den första valpen som har fått lära sig det från början och jag ser redan vilka stora fördelar det innebär. En hund som vet hur ett beteende avslutas har mycket lättare att fortsätta med beteendet under längre tid.
Med Pi har jag satt kommando på beteenden som sitt, ligg, backa och utgångsställning ganska tidigt. Det beror främst på att jag vill föra in konceptet med signalkontroll så fort som möjligt. Jag tror att man gör det onödigt svårt för hundarna om man väntar med det i många månader. Vi har speciella träningspass där vi jobbar på att höra skillnad på olika kommandon, men vi tränar fortfarande alla grundfärdigheter frivilligt parallellt med det, det finns ju mycket finputsning att göra och många variationer att komma igenom.
Utgångsställning
Utgångsställning börjar jag också träna tidigt, men jag tar inte upp det i den här artikeln, utan hänvisar till Morten Egtvedts artikel om klossmetoden i förra numret av Canis. Jag använder klossen för att lära valpen bakdelskontroll mot min vänstersida och kombinerar med något träningspass där valpen får sätta sig vid min sida intill en vägg eller kant. Jag lägger en del tid i början på att få valpen att verkligen förstå att hålla kvar tassarna på klossen oavsett om jag lockar, tappar godbitar eller berömmer (även här använder jag frisignal för att visa för valpen när hon får hoppa av klossen). Om valpen verkligen förstår att uppgiften handlar om att hålla kvar framtassarna blir träningen mycket enklare i fortsättningen. Med klossmetoden går inlärningen väldigt snabbt och Pi hade en hyfsad utgångsställning och vändningar på stället vid 11 veckors ålder.
Avslutning
Valptiden är otroligt rolig och bjuder på många skratt. Lägg bort all prestige och ha kul ihop med valpen! Tänk på att valpen inte har några tidigare erfarenheter av träning och inte har någon aning om vilka regler som gäller i din värld. Om det blir fel är det bara att skratta och försöka igen. Lek mycket med valpen och prova på många olika beteenden. Lär gärna in tricks och konster, det gör både dig och hunden bättre på många sätt, även om du kanske inte tror att det har något värde för lydnadsträningen. Du har gott om tid att lära valpen olika färdigheter, så jobba med det som du och valpen tycker är kul.
Relaterade filmer
Pi 4 månader | 2007-10-10
Pi tränar på fotgående, stimuluskontroll och att komma i utgångsställning med apport.
Pi 11 veckor | 2007-08-14
De första stapplande stegen mot en utgångsställning utan kloss
Pi 9 veckor | 2007-07-31
Lekapport, burlekar och klossträning
Det blir några kurser här i Fjugesta i sommar! Klicka på rubrikerna så kommer du till kurssidan där du kan läsa mer och anmäla dig. Hoppas att vi ses i sommar!
En heldagarskurs med fokus på handling och att hunden ska förstå dina signaler. Kursen passar både för unghundar (från 6 månader) som ska lära sig olika handlingssignaler, och för mer erfarna hundar som behöver mer självständighet, tydlighet och förståelse. Vi jobbar med 1-3 hopphinder och tunnel.
Se till att hålla hunden balanserad och stark mellan sommarens agilitytävlingar, eller introducera unghunden för hoppande på ett klokt sätt. Under den här heldagskursen går vi igenom grundläggande hoppteknikövningar och anpassar övningarna så att de passar så bra som möjligt för de deltagande hundarna. Om du redan har varit med på hoppteknikkurs med mig kan den här dagen fungera som fortsättning.
Kursen fokuseras delvis på förarens förståelse (när ska man använda en threadle eller en japan?), rörelser och timing, men minst lika mycket på att hunden ska förstå uppgiften och utföra den självständigt så att föraren kan röra sig framåt i full fart medan hunden hoppar hindren.
Vi jobbar systematiskt på den nivå du är – allt från grundträning till tävlingsträning. Fokus ligger på apportering för tävlingslydnad, men vi anpassar efter varje ekipage, så det går också att träna på apportering av andra föremål till till exempel uppletande eller mondioring.
När det är -20 ute är det underbart att ha bokat tre timmar i en uppvärmd inomhushall! Det går åt en halv förmögenhet i hallhyra och dieselpengar varje vinter, men det känns verkligen värt det. Vi har ju tyvärr ingen hall på nära håll. Lervikshallen i Karlskoga är närmast och det tar 45 minuter att komma dit.
Tre timmar går väldigt snabbt när man har fyra mycket arbetsglada hundar och härligt flow i träningen. Det är konstigt att man sällan får riktigt samma kvalitet och flyt i träningen under den delen av året då man kan träna precis utanför huset. Jag tror att jag sällan tränar i tre timmar sammanhängande under sommarhalvåret.
Jag är så glad att mina fyra kan vara tysta och lugna när jag tränar dem en och en. Det gör att jag kan vara väldigt effektiv och inte behöva lägga extra tid på att byta hund, eller irritera mig på att någon skäller och låter. Jag tycker att det är väldigt jobbigt med hundar som låter, så det är viktigt för mig att de kan vara tysta.
De här fyra hundarna är så himla roliga att träna! De är väldigt olika varandra, trots nära släktskap (Epic och Squid är halvsyskon och Bud och Wilco är halvsyskon med Epic som pappa). Samtidigt är de också lika varandra, eftersom jag har tränat dem till att fungera så som jag trivs med att träna.
Jag ser ingen motsättning mellan att anpassa sig till individen och samtidigt forma alla i nästan samma mall. ”Mallen” är ett långsiktigt mål medan individanpassningen händer på vägen dit. Som tränare gillar jag inte att ta genvägar. Utvecklingen får ta den tid den tar, och svagheterna blir ofta till styrkor i framtiden. Efter dagens träningspass inser jag att jag faktiskt måste bli bättre på att ta tillvara hundarnas styrkor istället för att bara fokusera på svagheterna. Wilco hade till exempel fantastiskt lätt för signalkontroll som valp, men jag har inte utvecklat det så mycket som jag borde så han ligger nästan sist i gänget på den fronten (vilket vi tog tag i idag!).
Alla hundarna fick jobba på hoppteknik/hoppstyrka i ett eller två pass. I övrigt fokuserade vi på individuella saker:
Squid jobbade på lydnad. Ett pass med rutan där jag fokuserar på att hon ska fortsätta igenom rutan och sätta tassarna i väggen, så att hon inte saktar in eller stannar för tidigt i inomhuslokaler där rutan är nära väggen. Hon har ett väldigt stabilt stopp som inte verkar bli sämre av mycket spring genom rutan.
I nästa pass jobbade vi på fotgående. Jag satte ut koner som till zätat, men gick mest fot. Fotgåendet är det jag tycker är allra tråkigast att träna med Squid. Hon är alldeles för entusiastisk (en svaghet hon hade som valp som vändes till en motsatt svaghet med träning…) och träningen går helt enkelt bara ut på att lugna ner henne. Ganska tråkigt, och det känns aldrig som att det blir klart.
Sista lydnadspasset ägnades åt fjärrdirigering. Squids fjärrdirigering är faktiskt skitbra, så jag funderade på hur jag kunde göra det svårare när jag inte hade någon medhjälpare som kunde lägga på störningar och kommendering. Jag hittade faktiskt en jättebra utmaning! Om jag lägger godis precis framför henne tycker hon att det är jättesvårt att röra sig fram. Från ligg vill hon hellre sätta sig upp (bakåt) än att ställa sig upp (framåt). Från sitt har hon svårt att göra ett tillräckligt långt ställande, utan hoppar mest upp med framtassarna kvar på nästan samma ställe. Det blev mycket bättre under träningspasset och jag var väldigt nöjd med att ha hittat ett ”hål” i vår träning.
Epic jobbade på mondioring-lydnad. Ett pass med framåtsändande mot ”ingenting” (fast vi använde en liten target precis vid väggen) med störning av koner på plan. Ett pass med apportering av lite olika föremål. Ett pass med signalkontroll där jag blandade positioner (stå-sitt-ligg) på avstånd med olika belöningssignaler (belöning hos mig/belöning bakom/”fri”) för att han skulle få tänka extra mycket. Jag tänkte också på att variera min position. Sista passet tränade vi fotgående.
Wilco fick gå tillbaka till en del grunder. Vi jobbade mycket på stadga och signalkontroll. Det var det där med styrkorna som jag kanske inte har varit så duktig på att ta tillvara på…
Bud och jag jobbar väldigt lugnt och metodiskt med agilitygrunder på olika sätt. Många av grunderna är samma som till lydnaden, men jag har inte jobbat så specifikt med lydnad med honom än. Han är så otroligt spännande att träna eftersom han är en typ som jag aldrig har haft tidigare. Jag började skriva lite om hans egenheter, men insåg att det får bli ett eget blogginlägg någon gång – annars blir det här alldeles för långt. Det är i alla fall skitkul och lärorikt att träna honom!
En vän och valpköpare, som har Buds bror, skrev en tänkvärd fråga på Facebook som jag tänkte svara på lite längre här. Hon uttryckte att hon kände sig splittrad, då hon gillar att träna många olika hundsporter och är nyfiken och gärna testar nya grenar. Samtidigt tycker hon att det är svårt att få tid och ork till allt, och att det kanske är bättre att satsa på en eller två saker för att kunna göra det seriöst. Jag tror att det är många som känner igen sig i de här tankarna, och jag tror också att vi är många som någonstans – medvetet eller omedvetet – väljer och väljer bort för att kunna hålla fokus och få tid till träningen. Det finns naturligtvis inget rätt eller fel när det handlar om hur man prioriterar, men jag tänkte delge mina tankar.
Min grundtanke med en valp eller ung hund är att bygga en stabil och bred bas. Jag försöker att titta på hunden som helhet och fokuserar mer på att få fram den hund jag vill ha om ett par år, än att fort lära in moment och bli tävlingsklar i någon gren. För egen del innebär det att jag lägger mycket tid på saker som är generella oavsett vilken gren jag väljer att satsa på. Jag tror att en bred bas och goda grunder faktiskt sparar tid i slutändan, eftersom hunden blir så mycket enklare att träna och tävla med i framtiden.
Många saker är lika oavsett vilken gren man vill satsa på – belöningsutveckling, kroppskontroll, träningsfärdigheter (upprepa för att få belöning, försöka bättre med bra attityd om man inte får belöning etc.), stadga, självkontroll, signalkontroll, vardagslydnad, miljöträning, avslappning etc. Med Bud kan jag inte påstå att jag har kommit igång med speciellt gren-specifik träning i något förutom vallning.
Jag har naturligtvis funderat en del på vad jag ska göra med Bud i framtiden. Det är lätt att fastna i egna fördomar om hunden – vad man tror att han passar till. Men om man bara går på vad hunden har talang för (eller undviker det man tror att hunden har svårt för) gör ju också att man riskerar att förstärka de dragen genom att inte utveckla andra sidor hos hunden.
Jag gillar att grunda alla hundar i lydnad. Dels finns det många nyttiga och roliga beteenden att jobba på där, som man har nytta av vad man än vill göra. Dels känns det bra att kunna ta upp lydnadsträningen vid senare tillfälle om man vill – till exempel om hunden (eller jag!) skulle bli skadad och inte klarar av belastningen som agility innebär. Med Shejpa grundade jag inte direkt någon lydnad, och det ångrade jag. När hon var äldre och jag ville sätta igång med lydnaden så blev steget på något sätt för långt eftersom hon inte ens kunde det grundläggande. Då bestämde jag mig för att inte göra det misstaget igen – alla ska grundas i lydnad.
Squid är ju mer än grundad i lydnad, även om det aldrig har varit speciellt prioriterat så har hon ju ett par förstapris i elitklass och har jättefina moment. Med pojkarna har det blivit lite mer halvdant även om ambitionen har funnits där. Epic och jag tränar fortfarande lite lydnad, men med fokus på mondioring eftersom vi fuskar lite med bitarbete. Wilco har inte kommit speciellt långt. Jag tycker att det är roligt att grunda lydnadsdetaljer med valparna, men så har det inte blivit speciellt mycket mer. När jag tänker på saken så tror jag att jag vill ha som målsättning att både Wilco och Bud ska starta lydnadsklass 1. Jag tror att det är bra med en sådan målsättning för att verkligen vara gott igång med lydnadsträningens alla delar (inte bara snygga fjärrförflyttningar).
Det var länge sedan jag höll på med bruks. Squid och jag tränade lite sök när hon var ung, men det var på den tiden då hon var väldigt svårmotiverad, så det gick trögt och tog lite för mycket tid som jag inte hade. Jag tycker att få saker slår söket när det gäller att bygga självförtroende hos unghundar, så det vore verkligen någonting som hade varit positivt för Bud. Jag har ingen förhoppning om att jag ska ha tid att satsa på sökträning, även om det är väldigt roligt, men jag tror att det är någonting värt att satsa några dagar på.
Ung Epic på lydnadsträning
Agility då? Det är kanske det jag lägger minst tid på med valparna. Även om mycket av det jag gör naturligtvis är med tanke på agility. Jag tränar lite grundläggande ”torrhandling” – att lära valpen att följa min kropp utan hinder. Jag tränar nosduttar i handen som kan bli till ett kontaktfältsbeteende. Jag jobbar på kroppskontroll och styrka för att hunden ska ha så lätt som möjligt för att göra rätt när vi väl börjar med hinder. Jag vill också att han ska vara duktig på att höra vad jag säger även när han springer fort och är väldigt upphetsad, så vi fokuserar mycket på signalkontroll (även om det just nu ser mest ut som tricks/lydnad).
Hur tänker du kring prioriteringar med unga hundar? Hur tänker du med din vuxna hund?
Nu är det verkligen mörkt och ruggigt ute. Vintern känns nära, även om vi fortfarande kan njuta av dagar som den här, då solen skiner (under de få timmar den är uppe) och temperaturen är behaglig. Thomas och jag tog en lång promenad med alla tolv hundarna på myren uppe i skogen, och njöt av solskenet.
11 av 12 hundar – Kat gick som vanligt hos sin husse istället för att leka med de andra
Efter lite vallning hemma blev det snabbt mörkt. Tur att vi har elljus på plan! Squid och jag är riktigt sugna på att satsa på lydnaden nu. Vi var på kurs för Maren Teien i fredags och testade lite av de nya momenten som kommer i elitklass från 2017. Tidigare har jag tänkt att det kanske är dags att lägga ner lydnadskarriären då, men nu är jag mer peppad på att faktiskt satsa på lydnaden. Squid är alldeles fantastisk. Hon kan så himla mycket, har så otroligt fina moment, och är så rolig att träna. Jag blir lite stressad när jag inser att hon är sju år och lydnaden aldrig har varit speciellt prioriterad. Förhoppningsvis har hon många år kvar på tävlingsbanorna och nu tänker jag faktiskt satsa en del! Första steget blir att försöka tävla någon gång i månaden, så att vi håller igång. Det är ju lite dåligt med lydnadstävlingar så här års, men jag ska försöka hitta någon innan året är slut. Squid har inte tävlat sedan i april, och då var det inte ens jag som var förare.
Squid fångar (eller kräks upp?) en boll på kurs för Maren Teien i Motala. Foto: Daniel Eidenskog
Tänkte återkomma med tankar kring de nya momenten, och hur vi tränar på dem. Vi har ju också en del att jobba på i befintligt lydnadsprogram. Är det någon som är sugen på en lydnadsdejt?
I helgen hade jag en rolig hoppteknikkurs på Hundspektra i Borås. Det var en rolig blandning av hundar och förare, och vi såg jättefin utveckling hos alla. Hoppteknik är verkligen skoj och det är så kul att se när det verkligen gör skillnad. Wilco fick vara demo-hund för de flesta övningarna. På den här första bilden ser ni Wilco jobba med att hoppa och svänga samtidigt som jag sticker iväg från honom. Fullt fokus på uppgiften!
Som synes på bilderna har han fin teknik, men tar det här med hoppandet på största allvar. Han har respekt för höjder och ligger några decimeter över bommarna på sista bilden. Jag tror att det är en ganska bra utgångspunkt att han är noggrann och lite försiktig, men jag måste se till att jag inte överväldigar honom med för svåra uppgifter för snabbt.
Jag ser en massa potential i Wilco, och med två tävlingshundar i sin bästa ålder är det ju verkligen inte bråttom. Samtidigt är det verkligen svårt att inte ha bråttom och att inte jämföra honom med hundar i samma ålder som har färdiga balansbommar och slalom medan jag inte ens har påbörjat inlärningen eftersom jag inte tycker att Wilco är mogen för det. Samtidigt är jag lite stressad över en del grundläggande saker som Wilco inte kan, så nu sätter jag mig ner och skriver en lista över saker vi ska träna på 🙂 Det handlar mest om tricks, signalkontroll, lydnad och sådant. Saker han absolut är mogen för att träna på. Det känns som att jag skrivit det här förut, och det är nog någonting som ständigt återkommer i mitt huvud.
Medan jag var i Borås var Squid kvar med husse. Jag hade övertalat Thomas att tävla lydnad med Squid medan jag höll kurs. Han var ganska motsträvig, men jag tror att de båda hade ganska kul! Bra gick det också – förstapris i elitklass på 287 poäng.
Nu laddar jag upp för en tävlingshelg – lydnad på fredag och agility på lördag och söndag och premiär för att sova i bilen.
For The Win Kite demonstrerar medvetet och fokuserat hållande. Foto: Louise Karlgren
