Äntligen återförenad med Epic och Shejpa igen efter en vecka på tu man hand med Squid. Epic och jag jobbar på med träningen. Det är otroligt mycket som ska bli klart på de där månaderna mellan att kroppen har blivit ”vuxen” och att det är dags för tävlingsdebut. Samtidigt är man ju rädd att träna för mycket och överanstränga kroppen. Den här veckan har det inte blivit så mycket slalomträning, så där är vi kvar på samma nivå som innan jag åkte till Belgien. Vi har jobbat på lite hoppteknik, någon dubbelboxövning och så kontaktfält. Hans nosduttar är hyfsade, så där borde jag bara gå vidare. Jag har tagit bort targeten någon gång, men borde lägga fokus på det, samtidigt som jag borde göra mer nosduttande på gungan. Han har provat lite olika gungalekar utan problem, men borde göra mer. Våra running contacts kändes hopplöst dåliga i början av veckan. Jag hade höjt dem till en höjd där han inte längre kunde ta tre steg utan att hamna för högt och där han inte hade en tanke på att ta fyra steg. Följaktligen missade han nästan vart enda kontaktfält. Lösningen blev att hoppa upp på full höjd istället. Jag började med att han fick komma i sväng upp på balansen, så att han inte kunde ta tre steg. Idag försökte jag med rak ansats och han lyckades ta fyra fina steg och träffa kontaktfältet flera gånger. Det känns som att vi är på rätt väg.
Jag är ute på resa igen. Efter en knapp vecka hemma åkte Squid och jag till Belgien för att gå agilitykurs för Greg Derrett. Vi har blivit väldigt väl omhändertagna här och det har absolut varit värt resan. Det har varit lite svårt att ta sig till och från Arlanda eftersom min bil gick sönder och står på verkstad. Att åka tåg med en jättestor flygbur är verkligen inte enkelt. Som tur är verkar hemresan äntligen ha löst sig. Skönt! Tur att man har bra vänner och släktingar som ställer upp.
Det känns inte riktigt som att Squid och jag är riktigt samkörda och vältränade efter hennes mammaledighet, så det här var ett alldeles utmärkt tillfälle att få se alla svagheterna, så att vi vet vad vi ska fokusera på i träningen. Att köra kombinationer och banor på träning handlar mycket om det – att se var bristerna ligger så att man kan träna på dem. Precis som när man kör kedjor i lydnaden. Fokus för mig på en sådan här kurs ligger till 90% på träning, inte handling. Handlingen kan jag rätt bra, både i teori och praktik. Det gäller bara att få hunden att reagera perfekt på alla signaler också.
Ännu bättre är det att vi får gå kurs för Greg igen redan i december (då i Malmö). Det innebär att jag har en tidsplan när det handlar om förbättringar och att jag verkligen får en chans att utvärdera hur bra träningen har fungerat och diskutera nya lösningar med Greg. Det ska också bli otroligt roligt att få gå handlingskurs med Epic för första gången!
Epic tränade ganska intensivt under förra veckan, när jag var hemma. Vi körde bland annat flera pass med slalom. Jag tycker att det är jätteroligt med slalominlärning och har väntat på att Epic ska bli tillräckligt gammal för att klara av den påfrestande slalomrörelsen fysiskt. Här är två filmer från vår träning. Först första dagen han gick fyra pinnar på en rak linje och sedan första dagen han gick sex pinnar på en rak linje:
För ett år sedan var Epic knappt leveransklar, men vi hade börjat träna lite smått. Mitt mest uttalade mål med Epic var att han skulle flyga tillbaka till mig med alla leksaker han fick i munnen – sugen på att kampa mer. Jag började träna honom så smått redan när han var fem veckor och har fortsatt under hela hans uppväxt. Jag har haft en genomtänkt strategi för all lek och jag har aldrig någonsin låtit honom att springa iväg på egen hand med leksaker. Resultatet? Fantastiskt! Han är så otroligt lätt att träna eftersom kamplek med mig är det bästa han vet. Han nästan trycker leksaken upp i ansiktet på mig för att jag ska dra emot lite till. Han verkar nästan helt ointresserad av att ha leksaker på egen hand, de får ett värde ihop med mig. På ett sätt känns det lite som att jag har haft tur – den där målmedvetna träningen sammanföll nog bara med den perfekta hunden. Beteendet känns ju så naturligt, helt utan motstånd…
Men så kom jag att tänka på Squid. Lilla Squid som var så trött och oengagerad i träning under det första dryga året. Det var svårt att bygga värde för saker, svårt att få fart på henne, omöjligt att få uthållighet. Mitt uttalade mål med henne var att oavsett vad som hände så skulle hon älska två saker – cirkelarbete och nosduttar. Vad tror ni hände? Hon var jättesvår att träna i allt förutom cirkelarbete och nosduttar. Hon bara älskade cirkelarbete och nosduttar och har alltid lagt hela sin själ i de två beteendena. Trots att resten av träningen gick ganska trögt under lång tid. Var det också bara tur, eller en slump? Jag börjar tvivla. Vad tror ni?
Det är regnigt och tråkigt ute den här veckan, men det hindrar oss inte från att träna. Squid har fått jobba på svagheterna från helgen. Hennes slalom var ju katastrofdålig efter det långa uppehållet, men det verkar ha gått lätt att fixa. En sak jag verkligen gillar med 2×2-metoden är möjligheten att gå tillbaka och öppna första porten för att förtydliga för hunden vad det är vi är ute efter. Det fungerade helt strålande på Squid och nu visar hon både självförtroende och säkerhet i ingångarna. Vi har också tränat lite på kontaktfält. Under de senaste veckorna har vi experimenterat en del med running, men på tävling vill jag ha nosduttar just nu. Jag körde nosduttar i banor i Tromsø, men det blev bara dåligt (jag tror att hon tyckte att det var riktigt otrevligt att nosdutta i det vassa gruset). Så hemma har vi bara gått tillbaka lite och kört enkla uppgifter med superbelöning och även här fått tillbaka glädjen, självförtroendet och säkerheten. Det ska bli roligt att tävla på söndag!
Epic tränar mycket kontaktfält just nu, idag har han faktiskt hunnit med både nosduttar, running contacts och uppfarter. Igår såg hans running contacts ut så här:
Nosduttarna har jag inte på film, men det går framåt. Jag har tidigare haft lite problem med att få honom riktigt engagerad i nosduttar när han ska göra dem i trappan, men har nu kommit på ett sätt som gör honom väldigt engagerad samtidigt som han blir mer avslappnad i agilityträningen över huvud taget. Jag blandar nosduttar i trappan med vår running contacts-träning. Det är nämnligen väldigt lätt att en hund som Epic blir stel och okontaktbar när det handlar om att rusa i full fart genom en tunnel och över en balansbom om och om igen.
Jag är väldigt noga med att mina hundar håller sig avslappnade och öppna i agilityträningen. Man kan testa det på olika sätt – Kommer de direkt och gör engagerade nosduttar om jag sträcker fram handen? Gör de avslappnade utgångsställningar på båda sidor? Sitter de helt stilla och balanserat i starten? Kan de ta kontakt med mig och gå fot mellan övningar? En period handlade större delen av vår running-träning om att han skulle bjuda mig olika typer av frivilliga beteenden för att få lov att sticka in i tunneln. Nu är han mycket mer avslappnad och öppen i huvudet. Dessutom kan jag ju använda running-träningen för att öka engagemanget för uppgifter som han har haft svårt att verkligen gilla – som nosduttar på target i trappan. Nu går vi till trappan mellan repetitionerna och så får han bjuda på nosduttar, riktigt fina och engagerade sådana. När han gör det får han sin leksak och sedan kör vi ett varv genom tunneln och över balansen och tränar running. Perfekt! Det är 3 i 1 – värde för nosduttar, öppen atittyd på agilityplan och träning på running contacts. En fin balans i träningen.
Uppfarterna då. När vi tränar running har jag lagt en bump innan balansbommen för att han ska träffa uppfältet så bra som möjligt. Jag vill ju inte repetera skräp. För det mesta blir det bra, men jag tror inte att han lär sig jättemycket på lång sikt. Därför har jag också börjat träna uppfarter separat. Idag hade vi första passet och jag tror att videon talar för sig själv ganska bra:
Idag har cockrarna och jag varit och tävlat i Karlstad. Jag kom till tävlingsplatsen lite för sent och fick med mig en halv minut av banvandringen i hopp 1. Det räckte dock, för Pogue gjorde ett stabilt och fint lopp och vann klassen med över 6 sekunder. Nu är han uppflyttad till hoppklass 2!
I agilityklassen gick han jättefint, men tyckte att a-hindret skulle tas en gång mer än vad domaren hade tänkt sig. Han var jätterolig att köra idag, han har lagt in en till växel på tävling och känns mer stabil över huvud taget. Det känns som att han gör så fina saker trots väldigt lite träning. Han har en massa potential, så egentligen borde han tränas mer och bättre. Får nog tjata på husse om det.
Shejpa tävlade igår också. Då var vi i Väsby och tog en tredjeplats och SM-pinne i agilityklass 3. Hoppklassen diskade vi typiskt nog. Idag regnade det fruktansvärt under agilityklass 3, så jag strök Shejpa och laddade inför hopploppet. I hopploppet lyckades vi ta oss runt i lervällingen och äntligen sätta en nolla efter en hel sommar med olika saker som strulat i hopploppen. Men naturligtvis var det många nollor och vår tid räckte bara till sjätteplats. Det var fem pinnar… Tur att man fick byta ut Pogues rosett mot en chokladkaka att tröstäta på väg hem.
Det här inlägget är skrivet igår, men publiceras idag för att sprida ut uppdateringarna lite. Idag är Epic och jag på vallhundskurs hela dagen.
Efter flera timmars sömn vaknade pirayan och ville inte hålla sig till kongen, utan började slakta mattan istället. Då blev det ett kort shapingpass och en stund senare lite fortsättning på lekträningen vi gjorde i förmiddags. Nu jobbade vi bara på att byta leksak på klicket medan jag höll i båda leksakerna. Sedan gick vi en kort promenad och när vi kom in igen var det fortfarande fullt ös. Något mer träningspass kändes inte som en bra idé, så jag belönade henne för att gå och lägga sig i en biabädd och trappade gradvis ner belöningarna för att ligga där tills hon somnade. Det tog inte många minuter. Så fick jag lite mer tid till att blogga.
Det där med shaping är inte helt lätt när man är fyra månader och förmodligen aldrig har fått en godbit för någonting. Själv tycker jag att det är ganska roligt att påbörja träningen med en sådan hund. Man har liksom inga förväntningar eller krav på hunden (det borde man ju aldrig ha, men det är svårare med de vältränade, vuxna hundarna). Man utrustar sig bara med bra belöningar, en klicker och tålamod. Korta pass, så att man kan utvärdera träningen och se om man kan hjälpa valpen att förstå konceptet så fort som möjligt.
Tweet påminner ganska mycket om hur Squid var som valp när det gäller shapingen. Hon blir lugn och passiv när hon inte riktigt förstår. På filmen ser hon nästan trött ut, men både före och efter träningspasset försökte hon bita vaderna av mig, så det var nog inte trötthet. Första steget med en sådan hund är helt enkelt att få dem att förstå att det lönar sig att göra något. Jag är gärna generös med belöningarna och kan klicka för att de till exempel reser sig upp från ligg. För ännu svårare fall kan man helt enkelt klicka för allt de gör.
Här kommer en film från dagens två shapingpass:
Ställ gärna eventuella frågor i kommentarsfältet, så försöker jag svara. Det kom några frågor på gårdagens inlägg, så kolla de kommentarerna också.
Vi har haft stora problem med hemsidan under de senaste veckorna, men nu verkar det fungera delvis. Sommaren är alltid en hektisk tid för oss med kurser, läger, tävlingar och mycket besök. Den här sommaren är det ännu värre, med fjorton valpar i huset. Just nu går det i och för sig ganska bra, Jens åtta valpar är tre veckor gamla och har inte börjat göra så mycket väsen av sig. Squids fem valpar är en vecka gamla och är inte så mycket jobb för någon annan än Squid (däremot gör de en del väsen av sig, en rätt ljudlig kull, precis som vår första). Dessutom har vi haft besök av goda vänner som har varit en ovärderlig hjälp under sommaren. Därför har jag börjat få lite tid och ork till valp nummer fjorton. Hon heter Tweet och är en fyra månader gammal border collie. Hon kom till oss från Wales för en dryg vecka sedan och planen var egentligen att en god vän skulle ta hand om henne fram tills våra valpar var leveransklara. Nu fungerade det inte riktigt med den äldre hunden i det hemmet, så Tweet fick komma tillbaka efter några dagar. Hon är en fantastiskt rolig hund, så det är egentligen bara trevligt att ha henne här, men det kräver naturligtvis en del.
Jag börjar ju bli ganska van vid att ha valpar i huset och har kommit fram till ganska bra rutiner. Hemligheterna för att orka med en bitande, busande, kissande och hoppande valp (som inte lärt sig någonting under de första fyra månaderna) är tid, lust och flexibilitet. Tid och lust behöver man för att göra något konstruktivt av den enorma energi valpen lyckas få ur sig under de vakna timmarna. När jag har små valpar försöker jag att ge dem meningsfulla och roliga aktiviteter när de är vakna. Det handlar oftast om träning, socialisering och miljöträning. När valpen är pigg som tusan och redo för att hoppa i soffan, riva ner kökshanddukarna och tugga på mattan så tränar vi istället. Ibland har man varken tid eller ork, som när jag gick upp i morse och behövde några timmar för att vakna, medan valpen högg i mina bara vader så fort hon fick chansen. Då försöker jag att hantera situationen istället, och ger henne något annat att göra. Idag fick hon en kong som jag hade smetat baconost i. Det höll henne upptagen en bra stund. Tyvärr påverkade det dagens träning, för när jag väl var redo att träna så var hon lite trött. Det hade alltså varit smartare med lite mer självkontroll (från min sida) och ett träningspass direkt på morgonen istället.
Flexibilitet behöver man alltså för att kunna utnyttja tiden på bästa sätt. Göra aktiviteter med valpen när den är pigg, passa på att jobba/träna de andra hundarna/göra allt annat man ska hinna med på en dag medan valpen sover. Just nu sover hon alltså gott på vardagsrumsgolvet och har gjort så i en dryg timma. Hon är väldigt duktig på att slappna av när hon väl blir trött, men jag har haft valpar som har svårt att sova när det är mycket liv och rörelse i huset. För de valparna rekommenderar jag ett avgränsat område, en valphage, där de kan somna och sova i lugn och ro. Jag är övertygad om att valpar behöver sova massor och jag gör allt jag kan för att de ska sova så mycket som möjligt under en dag.
Jag tänkte försöka filma lite träning av en helt färsk valp som inte kan någonting. Här kommer vårt första pass där jag jobbar med att hon ska komma tillbaka med leksaker, någonting jag prioriterar starkt i den grundläggande träningen:
Nu har jag landat hemma igen efter en innehållsrik tävlingshelg. I lördags var vi i Frövi och tävlade agility med cockrarna (Squid har gått in i sin mammaledighet och fick stanna hemma). Det blev en lång dag som började med klass 3. Vi började med agilityklassen och det var en ganska enkel bana. Shejpa gjorde det jag bad henne om och vann klassen med över två sekunder. Det var väldigt skönt att få sätta en nolla efter den dåliga känslan i Dala-Floda förra veckan. Hoppbanan var klurigare, men kändes som att den passade oss bra. Tyvärr var inte Shejpa riktigt på humör och vi diskade oss på hinder tre och sedan gick hon inte direkt in i slalom. Jag skickade henne på slalom igen och belönade direkt efteråt. Upp som en sol – ner som en pannkaka. Det känns inte riktigt som att vi har hittat formen efter operationen. 🙁 Här kommer i alla fall en film på vinstloppet:
Thomas och Pogue startade klass 1 på eftermiddagen och gjorde väldigt fina lopp, tyvärr blev det två disk på grund av småsaker (hoppade mellan däcket och ramen i agilityklassen och missade ett hopphinder i hoppklassen), men det ser väldigt bra ut inför framtiden! Om de bara får lite mer rutin så kommer det att bli hur bra som helst!
Vi åkte direkt från Frövi till Solna där vi firade Mija och Raskens hoppchampionat med en riktigt trevlig grillfest. Det var tur att Bro-Håbo hade den goda smaken att inte starta dagens tävling förrän vid 10. Bro-Håbo arrangerade bara officiell agilityklass 3 idag (och sedan exakt samma bana som en inofficiell agilityklass). Vi fick startnummer ett och Shejpa fick stå bunden utanför plan medan jag gick banan, det gick hon nog igång lite på. Även i det här loppet diskade vi oss på hinder tre, men känslan var i alla fall roligare. Shejpa var alldeles tokig och tog tunnlar hon inte skulle ta och blindbytte på mig till däcket. Hon brukar verkligen aldrig hitta på sådant bus på banan, så jag tyckte att hennes glädje var alldeles underbar. Jag får dock fundera över båda de här två diskarna där hon helt enkelt har ignorerat armbyte eller inbromsning och fortsatt rakt fram. Extra roligt var att vår lagkamrat Håkan med jaktcockern Max vann agilityklass 3 i Bro-Håbo. Både Stacy och Buffy (våra andra lagkamrater) har gjort fina nollade lopp i Bro-Håbo i helgen, så det lovar gott inför SM. Nu är det väl mest Shejpa och jag som ska skärpa oss lite.
Idag har vi varit i Dala-Floda och tävlat agility. Det var roligt att för en gångs skull få ha med Thomas, som idag debuterade med Pogue. Vi packade in hela flocken i den stora bilen igår kväll och åkte upp till snälla Sofia i Gagnef som lät oss sova hos henne med alla hundarna. Dagen började med klass 1. Thomas och Pogue var först ut i hoppklass 1. Det var en ganska enkel och flytig bana, perfekt för debut! Thomas tog det lugnt och hjälpte Pogue ganska mycket och det fungerade, de nollade sitt första tävlingslopp och kom 2:a med pinne! Agilityklass 1 var svår, jag brukar inte direkt prata om ”fällor” i agility, men i den här banan fanns det faktiskt gott om dem för de oerfarna hundarna. I medium var det bara tre hundar av 25 som inte blev diskade och ingen av dem var felfria. Pogue gjorde en jättefin insats (vackra running contacts!), men tog balansbommen ett par gånger för mycket för domarens smak…
Squid tävlade i large på samma bana. Hon är ju lite mer genomtränad och föll inte i några fällor. Vid ett ställe glömde jag min plan och hon gled iväg mot A-hindret istället för att springa mot gungan. Jag lyckades som tur var vända henne i tid och vi nollade loppet och vann klassen. På upploppet hände en läskig grej – Squid kraschade i däcket så att hela hindret flyttade sig. Jag var jätteförvånad, Squid hoppar bra och däcket stod på en raksträcka utan några uppenbara svårigheter. På videon ser man också att hoppet är bra, men att hon helt plötsligt ångrar sig och sträcker ut en framtass som fastnar på fel sida av däcket. Under hela dagen såg vi hundar i olika storleksklasser som kraschade i däcket. Gungan, däcket och hoppet på upploppet stod likadant under alla klasser. Jag tänkte först att det kanske var motljuset som ställde till det, men även i klass 3 på eftermiddagen (när solen kom snett bakifrån) var det många hundar som hade problem. Det kan verkligen bli obehagligt när hundarna fastnar i däcket så här, jag hoppas att vi får delbara däck i framtiden.
I hopp 2 gick det riktigt bra de första 11 hindren. Sedan kom däcket och Squid kastade sig på något sätt mellan däcket och ramen, uppenbart skrämd av vad som hände i loppet innan. Jag körde bara vidare och det blev en disk. Väldigt tråkigt att det loppet skulle bli förstört av däck-kraschen också. Jag är så otroligt nöjd med Squid idag! Hon har uppfört sig strålande innan sina lopp, suttit helt stilla och väldigt avslappnat i starterna och varit alldeles underbar inne på banan. De senaste veckorna har vi bara tränat running contacts (och ganska mycket av dem), men ändå stannar hon perfekt på både balansbom och a-hinder när jag ber henne. Allra bäst kändes det att hon var så lyhörd för mina svängsignaler, det är underbart när man känner att hon reagerar på olika nivåer av inbromsning och får helt perfekt sväng i just den situationen. Så kändes hon när vi började tävla lite inofficiellt i slutet av förra sommaren. Under vintern fick hon mer fart och de fina svängarna var det lite sådär med. Nu verkar hon ha både fart och fina svängar, härligt!
Shejpa avslutade dagen med två jättedåliga lopp i klass 3. De glömmer vi och kommer starkt tillbaka nästa helg. Idag är jag glad för att Squid blev uppflyttad till agilityklass 2 innan hennes mammaledighet. Nu ska jag packa inför helgens Tromsø-resa.
