Det har varit lite dåligt med uppdateringar i bloggen! Delvis beror det på att jag har lagt ner en massa tid på video för på att dokumentera min träning med min nya valp Spam. Spam är dotter till Spy och Epic och därmed släkt med alla mina hundar (Bud är halvbror). Hon är en rolig, häftig och utmanande valp som nu är sex månader gammal.
På YouTube kan du följa vår träning från åtta veckor:
En fågelhund behöver kunna apportera för att vara riktigt användbar eller lyckas på prov. Apporteringen behöver vara pålitlig även när det är mycket störningar och det kanske finns andra saker som lockar hunden mer. Traditionellt har man ofta valt mellan en av två metoder – antingen att bygga på hundens lekfullhet, samarbetsvilja och medfödda apporteringslust och leka fram en spontan apport, eller att använda sig av olika grader av obehag och tvång (tvångsapport/lydnadsapport/konsekvensapport) för att få hunden att gripa och hålla föremål. Ofta hävdas det att hundar som är tränade med den senare metoden är säkrare apportörer i skarpa lägen. Det är kanske inte så konstigt – om hunden tror att apportering bara är en lek kanske den väljer bort det när annat lockar?
Istället för att välja mellan de här två metoderna kan man se till att hunden lär sig att apportera steg för steg med hjälp av belöningar. Med den här metoden lär sig hunden att se på apporteringen som en uppgift som man utför för att få en belöning. Själva apportobjektet är inte belöningen, utan biljetten till en annan belöning. I början använder vi gärna godbitar och eventuellt leksaker som belöning för arbetet, men senare kan till exempel möjligheten att få jaga vidare vara belöning.
I den här filmen visar och berättar Thomas lite om hur han tränar apportering med sina vorstehrar.
Det finns naturligtvis mycket mer att prata om när det gäller apportering. Om du vill ha personlig hjälp med någon typ av apportering (lydnad, bruks, jakt etc.) så har Thomas en apporteringskurs den 16-18 november.
I somras köpte jag som sagt en tunnel som bara är en meter lång. Det kändes lite som ett år för sent, eftersom Spy faktiskt till slut lärde sig att tunnlar inte äter hundar och kunde springa igenom tunnlar i alla längder. Jag har dock upplevt behov av en kort tunnel när jag håller kurs, speciellt för vissa typer av hundar som antingen är väldigt osäkra, eller lätt blir frustrerade och klistriga på föraren. Jag förväntade mig nog inte att jag skulle använda tunneln så mycket, men tyckte att den var bra att ha.
Med facit i hand har jag använt tunneln mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra, både med elevhundar och med egna hundar. Jag tycker att den korta tunneln har många fördelar när man tränar. Man kan få in många repetitioner på kort tid och på liten yta utan att det blir så mycket springande. Det är lättare att fokusera på precis det man vill jobba på, till exempel kommandoinlärning, svängar eller diskrimineringsövningar. Belöningen kommer snabbare till hunden och jag kan vara kvar på samma plats. Det är lättare att lära in tighta svängar ut ur tunneln på en riktigt kort tunnel och lättare att träna på att hunden ska fästa på tunneln utan att störas av min rörelse.
Med en kort tunnel är det mycket enklare att jobba med shejping och frivilliga beteenden, någonting som mina senaste hundar har lärt mig vikten av. Jag har ju länge jobbat jättemycket med frivilliga beteenden, men i agilityn har jag låtit mig påverkas lite mycket av vad andra gör och använt mer lockande och visande. Det funkar på många hundar, men sämre på andra (till exempel på Bud, som lätt blir frustrerad och klistrig). Att gå tillbaka till mer frivilliga beteenden i början av inlärningen känns rätt för mig och stämmer bättre överens med hur jag tränar andra saker. Jag har därför ändrat en del saker i mina grundhandlingskurser för att det ska passa fler hundar och ge en stadigare grund.
Här är en film från min nya grundhandlingskurs (den går på fannygott.com just nu) där jag visar hur man kan påbörja träningen, lägga på kommando och börja jobba med olika utmaningar på den korta tunneln.
Här är en film från några träningspass den senaste veckan, där jag har använt den korta tunneln för att träna olika färdigheter. I det första klippet tränar Spy på att skilja mellan ”Gå!” – full fart rakt fram efter tunneln (med hjälp av belöningsmaskin här) och ”Spyspyspy” – tight sväng tillbaka till mig. I det andra klippet tränar jag på att Bud ska höra skillnad på ”genom” och ”slalom” (kanske onödigt lika kommandon tyvärr). Kort tunnel och kort slalom gör att vi kan fokusera på det viktiga – att skilja på kommandon – utan att slita ut honom i onödan.
Jag önskar verkligen att fler klubbar och träningscenter hade investerat i en kort tunnel för nybörjarkurser och liknande. En kort tunnel är inte dyr i jämförelse med de längre varianterna, min kostade 70 euro har jag för mig. Jag köpte den från agility-tunnel.de på European Open. De var också på Gåsahoppet och kanske dyker upp på VM i Sverige om några veckor? Min tunnel är i bra kvalitet och ”full grip” vilket innebär att hundarna får bra grepp om tunneln för tighta svängar och liknande.
Vad är ditt bästa hundrelaterade köp i år? Eller har du kanske tillverkat något själv? När det gäller DIY-projekt ligger Cecilias target som sitter fast i marken högt på min lista. Den kanske jag skriver om en annan dag.
Äntligen börjar det lugna ner sig efter många resor och aktiviteter under sommaren, även om jag fortfarande har en del resor kvar. Jag precis hem från en liten Norge-turné där Bud och jag höll kurs i Tromsø och sedan tävlade i Fredrikstad. I Fredrikstad kvalade vi både till final och vann agilityklass 3 med cert och norskt agilitychampionat. I finalen gick han tyvärr ur slalom. Imorgon reser jag till Stavanger för att hålla kurs i helgen. Men när vi är hemma försöker jag bland annat fixa lite filmer – både till onlinekurser och till min YouTube-kanal.
Här kommer min första riktiga instruktionsvideo. Den handlar om hur man kan lära hunden ett hoppkommando till agility, och varför det är bra att ha ett sådant. Filmen är på engelska, men man kan klicka fram textning där det står CC längst ner, så att man lätt kan hänga med på vad jag säger.
I veckan gjorde jag också en liten film som visar några av de färdigheter som vi tränar på kursen Agilityhandling Grundkurs, eller på engelska ”Agility Handling Foundations Online”. I höst blir det ingen onlinevariant av den här kursen på svenska, men på fannygott.com börjar precis samma kurs (med lite uppdaterat material) på engelska. Häng gärna med där! Det blir ett härligt gäng från olika länder i världen som går kursen.
Om du hellre vill gå kursen som en endagskurs i Kungsör Hundarena så har du chansen den 25 november. Läs mer och anmäl dig här.
Det kommer att komma fler instruktionsvideos och liknande, jag ska försöka göra YouTube-kontot mer levande i fortsättningen. Skriv en kommentar här och berätta vad du skulle vela se en film om!
Efter landslagsuttagningarna för en knapp månad sedan har det blivit några vanliga tävlingar för Bud. Sista helgen i maj var vi i Forsakar i Skåne och tävlade. Åtta lopp på en helg, fina omgivningar och härligt sällskap gjorde resan värd. Jag passade också på att ta Epic på rehabbesök i Göteborg på väg ner. Eftersom Squid höglöpte fick hon stanna hemma, så att det inte blev jobbigt för killarna att bo i bilen. På sommarhalvåret tar jag gärna den stora bilen till tävlingar, sätter in en säng och bor där med hundarna på natten. Sover så gott i bilen och älskar att ha säng att dra sig tillbaka till under långa tävlingsdagar.
Bud och jag gjorde många bra saker, men lyckades inte nolla ett enda av de åtta loppen. Vi hade bäst flyt i agilityloppen. På lördag morgon – tidig banvandring och tidigt startnummer – kände jag verkligen av förkylningen som jag drog på mig efter landslagsuttagningen och klarade inte av att springa fort. Duktiga Bud går att distanshandla och vi klarade allt det svåra och lyckades diska oss på sista hindret när jag klämde i med ett ”gå” precis när han gick in i sista tunneln. Det kommandot är han duktig på, så han sprang full fart rakt fram in i en tunnel istället för att ta hoppet som var sista hindret… Han försökte till och med bromsa när jag började ropa på honom, men på det hala gräset kunde han inte vända i tid utan vände inne i tunneln. Så duktig hund, så klantig handler!
På söndagen var det en riktigt rolig och svår agilitybana som jag var peppad på att fixa. Tyvärr fick vi en konstig slalomvägran på hinder tre, men klarade resten av banan på ett bra sätt. Eftersom banan skördade många offer fick vi årets första SM-pinne trots fem fel.
I flera av de andra loppen där något gick fel passade jag på att utnyttja tävlingssituationen till bra träning. Lopp som inte är nollade behöver inte vara misslyckade. Istället kan man se det som en möjlighet att träna i tävlingssituation. Jag brukar försöka komma ihåg att stoppa en liten leksak i fickan, så att jag kan ta fram den och belöna om vi behöver ta om något, eller om jag bara vill uppmuntra något extra bra under loppet. Det är tillåtet enligt reglerna att ha belöningar i fickan, så länge de inte syns eller hörs. Det är också okej att ta fram en leksak under loppet. Man blir så klart diskad om man gör det under pågående tävlingslopp, men om man redan har fått fel kanske det inte spelar någon roll. Det man däremot inte får göra är att ta fram godis på plan. Tanken där är att det kan störa hundar som kommer senare om man råkar tappa smulor eller liknande. Spara alltså godiset tills du är utanför planen.
I två agilitylopp under helgen passade jag på att belöna gungbrädan. Bud har en väldigt fin gunga, men det är lätt att tappa kontrollen över startsignalen när man tävlar. På landslagsuttagningen gjorde han grymt snabba och snygga gungor, men ingen av oss väntade direkt på startsignal innan vi fortsatte vidare. Egentligen vill jag alltid ha kontroll över hans beteende på gungan, så att det är min signal som startar honom. I Forsakar var han en stjärna på första försöket, och fick belöning för det två gånger på plan. I det första loppet under helgen (inte filmat) fick vi en rivning. Då tog jag upp bommen, tog om sekvensen och gav honom leksaken när han klarade hoppet utan att riva. I ett annat lopp tog han en extra oxer och jag valde att belöna honom för ett fint slalom istället för att köra klart banan. Här kommer en film med lite hoppklipp på lopp där jag belönade istället för att köra klart.
Igår var vi i Strängnäs och tävlade två agilitylopp och ett hopplopp. Bud var superduktig och vann två av tre lopp. I det tredje loppet fick vi ett litet återfall på gungan. Snygg gunga, men varken jag eller han väntade på ett stopp på gungan och han satt i fel tunnel innan jag hann blinka.
Snygg stil, men tyvärr lockade tunneln till höger i bild lite mycket… Foto: Idha Granath
Nu är jag hemma efter en lång dag. Klockan sju imorse åkte vi mot Arlanda där jag lämnade av Thomas för resa mot USA. Han ska hålla kurs hos PosiDog i Ohio. Först två dagar med fågelhundkurs, sedan ska han jobba med en mondioringgrupp måndag och tisdag. På torsdag i nästa vecka kommer han hem igen. Det innebär att jag har hand om tio hundar och ungefär 40 får i en vecka. Imorgon börjar också våra nya onlinekurser – Vinterlydnad och Vinteragility. Det blir intensivt!
Thomas på väg till USA
En mil i skogen i Väsby innan träning på Stockholms Hundsportcenter ihop med Cecilia
Mycket tack vare fokuset på våra onlinekurser är mitt eget träningssug på topp. Jag lägger planer för vintern och har börjat sätta dem i verket. För Squid, Epic och Bud blir det mycket styrka och hoppteknik just nu och det känns som att de tar till sig av träningen på ett väldigt fint sätt. Squid har gått kanonbra på tävling sedan vi började tävla igen efter en lång paus för några veckor sedan. Hon har gjort sju lopp och nollat fem av dem. Förra lördagen vann hon två av tre klasser i Åtvidaberg. Samtidigt som vi känns mer samkörda och säkra än någonsin (vem hade trott det utan träning på så länge?) så finns det mycket att förbättra när det gäller just styrka och hoppteknik. Hon är ju nio år, men jag tror och hoppas att vi ska komma ur den här vintern mycket starkare och snabbare än vad hon är nu. Epic och Bud har också nytta av fokus på fysträning och hoppteknik efter en sommar med mycket banor och tävlingar.
Spy och jag fokuserar också på fysträning, fast på en annan nivå än de andra hundarna. Dessutom är vi nu äntligen igång med lite agility och har så roligt! Igår gick hon för första gången en ”riktig” tunnel:
Idag var hon i Stockholms Hundsportcenter för första gången och det var kanske lite väl optimistiskt att tro att hon skulle gå in i en helt annan tunnel på första försöket, för det kunde hon inte alls tänka sig. Istället fick vi gå tillbaka till grunden, men kunde snabbt avancera och till slut sätta ihop lite hopphinder och tunnel. Bäst av allt var förstås att hon var lekfull och glad hela tiden på en ny plats där det hände rätt mycket samtidigt som vi tränade.
I förberedelsearbetet inför Vinterlydnad Online som börjar på fredag har jag gått igenom massor av filmer på apporteringsträning eftersom ett tema i första lektionen är att lära hunden att hålla fast en apport riktigt, riktigt bra. Jag blev lite nostalgisk när jag kom över den här filmen som snart har tio år på nacken:
Med Missy utvecklade jag lekar och övningar som gjorde henne stensäker på att hålla fast apporten, och som fick henne att älska alla typer av apporteringar. Missy var en väldigt osäker och rädd hund i vardagen – bland annat var hon en period väldigt skotträdd. När hon blev rädd för ljud ville hon bara fly, helst in i eller under en bil. Det spelade ingen roll vilka belöningar jag lockade med – hon ville inte leka eller träna. Det enda som fick henne tillbaka till sitt normala, glada och arbetsvilliga jag för en stund var apportering! Den träningen vi hade gjort hade skapat en så stark klassisk betingning att den kunde vinna över den stora rädslan för skott.
Med Missy och med mina senare hundar har jag aldrig behövt oroa mig för tugg eller omtag på apporten, eftersom de har haft jättebra förståelse för att hålla fast oavsett störningar och förstått att man bara släpper apporten på kommando ”tack” (eller klick). Istället har jag kunnat lägga tid på att få till hög fart, rena gripanden och snygga ingångar. Hemligheten ligger i att från början göra uppgiften enkel, men kriteriet solklart. Och att inte gå vidare till hela apporteringar förrän grunden sitter. Metoden funkar klockrent för hundar som inte är så intresserade av föremål och för de som tycker att det är skithäftigt att hämta saker, men självklart får man anpassa träningen efter hundindivid.
For The Win Kite demonstrerar medvetet och fokuserat hållande. Foto: Louise Karlgren
På Facebook frågade jag om apporteringsfrågor till dagens blogg. Här kommer svar på några:
Jag tycker ofta att man ser hundar som springer ut med god fart, plockar snyggt, springer tillbaka och sista en-två metern så händer det något. Antigen omtag eller tuggande på apporten, eller nerslag i tempo eller att dom undviker att komma in. Det verkar på mig ofta uppstå någon form för social konflikt mellan äger och hund eller motivationskonflikt inom hunden i avlämningen. Hur kan man undvika detta eller jobba bort detta?
Svar: Många hundar tycker att det är roligt och häftigt att springa ut och hämta en apportbock, och man kan ofta få riktigt fint utförande genom att bygga på hundens naturliga lust att hämta något. Däremot finns det ingen hund som jag har träffat som har en naturlig förståelse för att hålla ett lugnt men fast grepp om apporten, aldrig tugga eller ta om och att bara släppa apportföremålet på ett specifikt kommando. Ofta börjar man i fel ände, och låter hunden springa och hämta apporter utan att hunden riktigt vet vad som förväntas i slutet. Visst kan det handla om en social konflikt om man har blivit sur eller tjatig på hunden när den tuggar eller släpper, istället för att lära den rätt beteende. Det kan också så klart vara en motivationskonflikt om hunden tycker att apportbocken är roligare än belöningen. Båda sakerna löser man genom att först lära hunden hur man håller fast och när man får släppa. När hunden kan göra det i kombination med ingången är problemet lätt löst.
Tänker på alla oss som tränar blivande servicehund: Man tränar ju då i princip alltid sin egen hund från grunden, dock med problemet att man själv är väldigt rörelsehindrad. Apporteringen är ofta en av de viktigaste uppgifterna som den färdiga hunden har, men just den övningen som människan oftast har svårast att träna eftersom den involverar mycket rörelse, rotation i ryggen, böjd rygg, lek och bus. Så, har du tips på hur man kan träna apportering där föraren är så passiv och stilla som möjligt?
Svar: Hur man lägger upp apporteringsträningen beror så klart på vad målsättningen är. För en tävlingslydnadshund är fart viktigt, och då blir träningen ganska fartfylld – i alla fall när man har kommit över de första stegen och hunden har förstått att hålla fast. För en servicehund är det viktigare att uppgiften blir gjord säkert och lugnt, utan att skada föremålet eller något annat i närheten. Hög fart känns inte som en prioritet, det är snarare precision och förståelse för ordet som är viktigt. Här passar det utmärkt att jobba med godbitar och lugn, utan någon speciellt hög aktivitetsnivå. Om hunden är liten och föraren är orörlig kan det vara en bra idé att lära hunden att avlämna ståendes på bakbenen med framtassarna mot förarens ben. Om föraren sitter ner kan hunden tränas att lämna föremålet på förarens lår, men min absoluta favorit är att lära hunden att trycka föremålet i förarens utsträckta handflata och släppa på ”tack”. Självklart kan man lära in olika avlämningar beroende på föremål och situation.
Hur får man in en lugn känsla samtidigt som det ska gå fort och smidigt? Med smidigt tänker hon såhär att det ska vara med flyt. Det får inte vara ryckigt men ska vara snabbt och finnas ett lugn och stabilitet i hållandet. En lugn känsla över ett kvickt moment liksom som har explosivitet i sig. Kombo av bästa världar.
Svar: Här tror jag också att det handlar om att grunda bra med ett lugnt hållande där hunden verkligen förstår uppgiften. När det funkar riktigt bra brukar det gå att dra på med massor av fart och tryck utan att man får problem med hållandet. Jag tycker också att det brukar funka bra att jobba med snabba gripanden och byteslekar (att hunden släpper apportbocken och springer till mig och griper leksak bakom ryggen på ”ja!” eller klick) parallellt med hållandeträningen, fast jag lägger mest tid på hållandet och gör hellre fartlekar med leksaker än apportbock i början.
Jag fundera på det här med gripandet av apportbocken. Antingen så brukar ju hundar gripa direkt och andra vill gå runt och gripa. Finns det fördelar/nackdelar i de olika sätten att gripa och hur mycket ska vi lägga oss i om vi har en hund som ex gärna vill gå runt och gripa när vi kanske vill ha ett gripande rakt fram.
Svar: Det är mycket en smaksak, men min smak säger mig att jag vill att hunden griper direkt och vänder samtidigt som han griper apporten, istället för att vända först och gripa på väg tillbaka. Det viktigaste är att gripandet är snabbt och rent. Om hunden har svårt att viktförskjuta och vända i fart så kan det se slarvigt ut om hunden försöker gripa på väg ut. Det kan också vara större risk att hunden slår i med tassarna om den inte går runt, men det har också med teknik och vilja att göra. Jag löser hellre grundproblemet än att låta hunden gå runt apporten. Nu för tiden ska ju hunden gripa apporten på väg in mot mig i runda-momentet, men det har jag aldrig upplevt som ett problem – hunden har ju lärt sig att gripa vid första kontakt och har bra teknik i det.
Därför ”lägger jag mig i” hur hunden griper redan från början. Jag tänker på att göra gripa-övningar bort från mig där hunden och jag startar bredvid varandra och hunden vänder tillbaka mot mig för belöning, istället för att låta hunden plocka upp front mot front med apporten mellan oss. Jag jobbar med gripandet nära mig för att kunna belöna det jag vill ha och stoppa beteenden jag inte vill ha. Jag ökar fart och avstånd gradvis när hunden förstår. Här är ett exempel på sådan träning.
Hur gör man?
Vill du ha hela ”receptet” rekommenderar jag verkligen någon av våra onlinekurser – just nu speciellt Vinterlydnad Online som startar på fredag och där det är massa info om hur man får ett säkert håll fast redan i första lektionen. Om du är med som deltagare får du också massor med konstruktiv feedback på din träning så att vi kan anpassa den precis efter dig och din hund. Men här kommer några punkter som är bra att tänka på:
Idag passade jag på att träna lite apportering med Bud. Han är ju ingen lydnadshund, så vi har inte kommit så långt med formell apportering. Bud är en kampgalning, så när jag började träna på att han skulle hålla apport så blev det nästan som en stadgeövning där han fick fokusera på att sitta helt stilla och hålla hårt men utan att rycka. Han är väldigt duktig på att hålla apporten lugnt när jag håller i den, men vi har inte kommit vidare från det på grund av andra prioriteringar. Det är ju kanon att jag har en hund att visa med som inte är färdigtränad. I det här passet försöker jag att öka hans förståelse genom att ibland släppa apporten korta stunder för att sedan ta tag igen, men framför allt genom att ta på hans huvud samtidigt som han håller – det tyckte han nämligen var svårt!
Igår efter kurs hade jag ett sådant där riktigt härligt träningspass med hundarna som man bara blir glad av. Squid och Bud fick träna hoppteknik och Spy fick vara med uppbunden i hallen hela tiden. Jag älskar att kunna ha med alla hundarna och inte behöva lämna någon i bilen eller i bur i ett annat rum, så jag försöker att lära dem att vänta på sin tur utan att låta eller störa. Hoppteknik var en lagom utmaning för Spy, som snabbt fattade att jag kastade godis till henne om hon satt eller låg ner utan att hetsa. Spy har verkligen fått en helt annan aptit nu och är väldigt lätt att belöna med godis (att jämföra med att hon inte ens tog godis ur handen när hon kom hit). Att jag hade skurit upp färska godbitar av fårlever hjälpte så klart också.
Spy fick träna lite också och hon var så peppig och glad. Det känns verkligen som att det börjar lossna nu. Vi tränade på hopphinder och hon tyckte att det var jättekul. Det allra bästa var faktiskt inte själva träningspasset, utan hur himla glad och nöjd hon var när vi kom hem. Jag satte mig vid köksbordet och hon kom hela tiden fram och ville pussas och kramas och verkade tycka att vi hade gjort något helt fantastiskt ihop.
Jag hämtade Spy på Irland i februari och nu har hon bott hos oss i drygt nio månader. Det har tagit tid för henne att landa, mogna och vänja sig vid ett helt annat liv. Hon hade nog inte haft så mycket kontakt med människor och var inte van vid att samarbeta, söka stöd eller tigga belöningar. Som tur är vad hon väldigt trevlig och social med folk redan från början, men om hon blev skrämd av något valde hon att fly iväg istället för att söka sig till oss. Att leka eller ta godis ur handen var helt okänd för henne, och det tog ett bra tag innan hon ens tog emot godis. Ännu längre tid tog det innan hon kunde börja jobba för godis eller leka med mig. 
Mycket av vår tid tillsammans har handlat om att bli trygga tillsammans. Att hon ska söka stöd hos mig istället för att springa iväg om något blir jobbigt. Att våga släppa loss och ha kul ihop med mig. Det är tur att jag har flera andra hundar att träna med, så att Spy har fått tid på sig att mogna och bli trygg. Den stora skillnaden ser man i vardagen. Hur hon beter sig inne i huset, hur mycket hon söker kontakt på promenad, hur lätt det är att kommunicera med henne. Jag blir så glad varje gång jag ser henne riktigt avslappnad och glad. När hon tigger mat vid bordet istället för att ligga i ett hörn. När hon kommer och viftar på svansen och sätter en blöt nos i min hand. När hon ser orolig ut när det kommer en lastbil på promenad, men väljer att komma till mig när jag ropar. Jag blir bara mer och mer förtjust i henne och är så glad att jag vågade satsa på en okänd hund i ett skjul på Irland.
Träningsmässigt händer det saker hela tiden. Framför allt blir hon mer och mer hungrig, mer och mer lekfull och mer och mer sugen på träning. Hon kan fortfarande inte så mycket, men nu är hon sugen på att träna. Hon har blivit bättre på shaping, men framför allt också bättre på att förstå när man försöker hjälpa henne. Många saker som är helt självklara när man får hem en valp har tagit jättelång tid med Spy.
När hon kom hit satt hon aldrig. Verkligen aldrig. Det gick inte att fånga, locka eller shejpa. Jag fick göra det till en hanteringsövning och mjukt och snällt sätta henne ner mellan mina ben och så mata henne massor i den positionen. Efter några sådana pass började hon sätta sig själv och sedan blev det ganska snabbt ett beteende hon gärna bjöd på för att få godis. Nästa steg var att få henne att kunna sätta sig ”rätt”, med frambenen stilla och bakdelen in under kroppen. I början backade hon alltid in i sitt och det var nästan omöjligt att få henne att sätta sig framåt. Nu klarar hon ofta av att göra det och vi har börjat jobba lite mer noga med att framtassarna ska vara helt stilla. Jag får hjälpa henne med en godbit, men belönar bara när det blir helt rätt.
Här är lite träning som vi gjorde igår. Sittandet kommer sist i filmen:
En annan sak som har varit väldigt svår är det där med agilitytunnlar. Det är ju inte bråttom, men jag har tänkt att tunnlar är ett bra sätt att bygga fart, mod och glädje för att starta vår agilityträning ihop. Men att gå igenom en tunnel var verkligen ingen självklarhet. Varför ska man göra det? Kan ju hända att tunnlar äter små irländska hundar! I slutet av oktober lyckades jag äntligen få henne att gå igenom en tunnel och tycka att det var roligt. Sedan dess har vi inte tränat så mycket, men jag tror att det kommer att lossna när jag väl sätter igång igen:
Det är slutet av november och snön faller utanför fönstret. Det är ingen hemlighet att jag verkligen inte tycker om vinter. Allt blir kallt, krångligt, dyrt och till och med farligt. Men vänta nu! Tanken med det här blogginlägget var inte att klaga på vintern igen, utan att skriva om sådant som faktiskt är lite trevligt på ett ”when life gives you lemons…” sätt.
Innan vintern planerar jag för nästa säsong och sätter upp målsättningar som tvingar mig att bli både kreativ och aktiv under den kalla och mörka perioden. Det finns så många saker som både hundarna och jag behöver bli bättre på inför nästa säsong, och vintern är den perfekta tiden att ta tag i det. Tävlingarna och resorna blir färre och vi får mer tid att verkligen gå på djupet och ta tag i träningen. Många saker man behöver bli bättre på passar bra att träna på inomhus eller på liten yta. Ofta behöver man ju gå tillbaka till grunderna och verkligen se till att hunden har förståelse.
En sak som jag ska ta tag i i vinter är signalkontroll. Med signalkontroll menar jag att hunden utför beteenden på verbala kommandon och kan skilja mellan kommandon – även när det går snabbt och aktivitetsnivån är på topp. Idag är verbala kommandon en stor del av framgångsrik agilityträning. Att hunden kan skilja mellan ”tunnel” och ”balans” när jag springer i full fart framåt, så att jag inte behöver vänta på hunden och visa rätt hinder. Att hunden kan komma in och ta ett hinder från insidan (en ”threadle”) på ett verbalt kommando och en snabb handrörelse medan jag springer fort framåt. Att hunden alltid svänger åt rätt håll över ett hinder även om min position är oklar. Att hunden kan gå runt och ta ett hinder från baksidan när jag är långt bakom.
I lydnadsträningen finns också stora fördelar med riktigt bra signalkontroll. Det handlar inte bara om att hunden ska skilja mellan ”stå”, ”sitt” och ”ligg” längre. Jag tycker att lydnadsträning blir roligare och mer effektiv när hunden verkligen förstår ord och uppgifter. I början när jag tränade lydnad tänkte jag mycket på att hålla balans mellan till exempel springa fort på inkallning och ”stå”. Idag tänker jag att jag vill att hunden ska förstå att man måste springa fort för att få ”stå”, så att momentet klarar av att utföras många gånger på rad utan att falla isär. Jag vill att hunden ska vara så säker i till exempel ”stå”, ”sitt” och ”ligg” så att hunden klarar av att utföra momenten på ren kunskap. Jag testade till exempel att skicka Epic i en ruta på 25 meters avstånd här om veckan. Han har ju aldrig tränat lydnadslydnad, så han har nog aldrig sett en ruta, men det blev helt perfekt eftersom han har förståelse för kommandona ”gå” (spring rakt fram) och ”stå”.
Igår hade vi ett av vinterns första träningspass i inomhushall. Jag passade på att testa signalkontroll i hög aktivitetsnivå med Bud när han kom in i hallen full av förväntan. Det blev en del fel, men jag lägger hela filmen här så att ni kan se både det bra och det dåliga. Och så noterar jag det vi behöver bli bättre på till nästa träningspass. Det är nog en bra idé att fräscha upp de svaga delarna i lugnare situationer hemma innan vi testar i hallen igen.
Epic jobbar på signalkontroll på hopphinder. Han har kunnat ganska mycket, men det där med att svänga åt olika håll beroende på om jag säger ”back” eller ”sväng” har jag inte riktigt vågat mig på att ta tag i. Jag har sagt ”back” om han är på min högra sida och ska göra en vänstersväng, och ”sväng” om han är på min vänstra sida och ska göra en högsersväng, i hela hans liv, men aldrig jobbat på att han ska svänga bort från mig på kommando. I vinter ska vi ta tag i det, och det börjar fungera ganska bra från stillastående:
Signalkontroll är roligt när man väl kommer igång med det. Jag brukade tycka att det var så svårt att det nästan var övermäktigt, men nu inser jag att de flesta begränsningar sitter i mitt huvud. När jag håller kurser – speciellt online – brukar jag nästan alltid ha med signalkontrollövningar. Tyvärr är det ofta de övningarna som folk lägger minst tid på. Kanske känns det för svårt? Eller för tråkigt? Jag lovar att det är både nyttigt och roligt, och klurar på sätt att få folk att våga testa mer.
Hur känner du inför kommandon och signalkontroll? Vad tycker du är svårt? Vad skulle du vilja förbättra?
Om du vill bli bättre på signalkontroll under vintern rekommenderar jag våra onlinekurser
eller
Självklart handlar de om mycket mer än signalkontroll och det fina är att du väljer helt själv vad du vill fokusera på under tre månader i vinter. Vi hjälper dig med planen, utförandet och utvärderingen. Vi håller dig i handen hela vägen så att du och din hund är så väl förberedda som möjligt inför vårens och sommarens utmaningar!