Kategoriarkiv: Bud

Tävlingssäsongen så långt

Publicerat av
3

Oj, det var länge sedan jag bloggade! Det har varit en enormt intensiv vår och stundtals har jag varit på gränsen till vad jag fixar utan att bli ett vrak. Jag har jobbat med att göra klart min bok, tagit hand om två valpkullar, haft fullt upp med onlinekurser, rest till Kanada, Schweiz, Italien och Fagersta för att hålla kurs, haft två kurser på hemmaplan, gått kurs, försökt göra kakhund av min irländska lilltjej, tagit hand om lamning, och tävlat med Epic och Bud. Samtidigt har Thomas haft en väldigt intensiv vår med massor av kurser i Danmark och Norge, så vi har varit helt beroende av fantastiska vänner som ställt upp och passat gården när vi båda är borta.

Idag tänkte jag skriva lite om tävlingssäsongen så långt. Squid har haft valpar och har bara gjort en tävling i år. Nu är valparna utflugna (så när som på ett par eftersläntrare) och nu gäller det att få henne i form igen. Hon var i strålande form innan valparna, men hon blir ändå nio år i september så jag får vara beredd på att det kanske tar lite tid. Agility kan hon, så det handlar bara om att få henne stark och beredd. Härligt att det är sommar så att hon kan simma mycket.

Epic och jag plågas av framför allt rivningar. Det har varit så hela hans karriär. Han kan så otroligt mycket och är så bra, men allt är liksom bortkastat när han river något hinder i varje lopp. I vintras kände jag att jag inte hade så himla mycket att träna på med honom, så jag tränade om hans running contacts och bestämde mig för att köra dem på tävling igen, efter en längre paus med stoppade kontaktfält för att få lite kontroll. De har fungerar över förväntan på tävling, för vi är långt ifrån klara med processen. Han kan göra jättefina träffar, men går lätt tillbaka till gammalt beteende (höga träffar med dålig separation) när det blir mer tävlingsmässigt. På tävling i vår har han träffat alla kontaktfält, förutom en gång när jag bestämde mig för att be om stopp…

Mitt i alla stolpe-ut-lopp kom landslagsuttagningarna. Jag hade inga förväntningar, men drömde om att få åka till European Open ännu en gång. Jag förberedde mig väl, kartlade våra svagheter och tränade på dem. Landslagsuttagningarna är en av mina favorittävlingar på året – oavsett resultat. Fina förutsättningar i inomhushall, banor av duktiga domare och en känsla av allvar. Årets landslagsuttagning blev också alldeles magisk. För en helg fick jag uppleva hur det kan vara att köra agility när marginalerna är på rätt sida. Vi började med två nollade hopplopp på fredagen. Det tredje hade varit nollat om jag inte plötsligt sagt ”kom igen” i slalom och fick honom att gå ur. På lördagen nollade vi ett agilitylopp och i ett annat hade vi bara fem fem (det där kontaktfältet där jag bad om stopp…). Plötsligt hade vi faktiskt nollat 50% av loppen och låg ganska bra till i sammanställningen. Tredje dagen var det två lopp och vi nollade ytterligare ett agilitylopp och klättrade högt upp på listan. Sista loppet – ett hopplopp – inleddes med helgens första rivning och därmed var chansen att ta poäng borta. På landslagsuttagningarna måste man nolla och dessutom ha en bra tid (i förhållande till vinnaren) för att ta poäng. I slutändan visade det sig att vi var bland de 10 bästa och får därmed representera Sverige på European Open och Nordiska Mästerskapen i sommar!

Bud började tävla i slutet av förra året, men i början av januari fick han en låsning i ryggen mitt under ett träningspass och det innebar vila, behandlingar och uppbyggnad. I slutet av april startade vi ett par hopp 2-lopp och första maj var det nydebut i agilityklass 1. I samband med skadan bestämde jag mig för att han ska få springa i large där maxhöjden är 50 centimeter. Det kändes plötsligt dumt att be honom hoppa 10 centimeter högre bara för att han kan. Bud är duktig och gör sitt bästa, så han har tagit pinnar ganska snabbt och har kommit upp i hopp 3 och har en pinne kvar i agilityklass 2. I lördags tävlade vi i Frövi och Bud vann hopp 3 och tog sitt första cert! Vi har en massa kvar att jobba på, så jag ser verkligen fram emot långa sommarkvällar med goda vänner och massor av agilityträning.

Buds första ag1-pinne:

Buds sista hopp 2-pinne:

Buds certlopp:

Vintertricks och kommandoträning

Publicerat av
5

När det är lera, is och mörker ute är det skönt att kunna aktivera hundarna inomhus. Jag älskar att träna tricks, pilla med detaljer till lydnaden och leka nosework. Allt man behöver är ett halkfritt underlag och lite godis.


Lite tricksträning får vi till i skogen också! 

Idag har Epic och Bud tränat på att lyssna på kommando på ett nytt och ett ny-gammals trick. I förra veckan lärde de sig att lyfta rumpan från ligg (”rumpa”). Som ”buga”, fast med ligg som utgångspunkt istället för stå. Epic har kommit längst och jag kunde börja säga kommandot när jag står en bit ifrån honom. Bud fick träna på att kunna ”bli lång” när jag står upp en bit ifrån. Jag lärde honom det som valp, men har inte riktigt gått vidare så att han är självständig på kommado. Det verkar ha lossnat en del nu. Han kan också lyfta rumpan, så nästa projekt blir att han ska kunna skilja på de två kommandona. En jättebra lyssna-övning! Ju fler beteenden hunden kan på kommando där han verkligen måste lyssna och välja rätt, desto enklare blir det med bra signalkontroll på lydnadsplanen eller på agilitytävling, där hunden måste lyssna i hög fart och intensitet.

Har du några tricks-projekt i vinter? Eller några tricks som du gärna skulle vilja lära din hund men inte riktigt har en plan för? Skriv en kommentar så kanske jag gör en liten instruktionsfilm om något trick som många har problem med.

Om du vill bli bättre på att både shejpa nya beteenden och att sätta kommando och få signalkontroll på beteenden hunden redan kan, rekommenderar jag vår Grundkurs Online som startar den 1 mars!

Buds debut i agilityklass

Publicerat av
Svara

Idag har vi varit i Kinnaredshallen utanför Ulricehamn. En riktigt fin hall med supermöjligheter för trevliga tävlingar. Har tävlat båda klass 3 och klass 1 där i höst och kan verkligen rekommendera det!

Bud är så härlig att ha med på tävling! Han bryr sig inte om andra hundar eller människor, utan är bara fokuserad på mig än så länge. Han skulle kunna vara utan koppel hela tävlingsdagen. Lite stressad blir han nog av den trånga miljön inne i hallen, men det märks inte mycket. Mellan loppen (mellan nedvarvning och uppvärmning) får han vila i bilen. Det var milt och skönt idag, så med ett täcke hade han det mysigt där.

När jag kom dit på morgonen var jag superglad och förväntansfull. Äntligen! Sedan blev jag jättenervös inför första loppet! Vet inte varför egentligen, det var som en rent fysisk reaktion där jag kände att jag inte riktigt fungerade som jag borde. Som tur var hjälpte Bud mig att komma över nervositeten genom att riva första hindret, och då var det ju bara att köra på som om det var träning 🙂

kinnaredag1bMin tolkning av Agilityklass 1B 

Agilityklass 1B (som gick först) var fin med en lite klurig avslutning för oss med running contacts. Om man inte hann byta sida innan tunnel 15 var det lätt att missa målhindret och att hunden istället tog nummer 3. Jag startade banan med Bud på vänster sida och blindbytte mellan 2-3. Jag kunde inte ge honom rakast möjliga väg 1-2 om jag ville ge honom gott om plats i starten, så jag satte honom lite snett (i hörnet). Tyvärr rev han ju 1:an. Han tog av väldigt tidigt, så jag tror kanske att han blev störd av tidtagningsutrustningen. En sak jag borde ha tränat på tidigare! Man kan ju sätta upp långhoppspinnar eller extra hinderstöd innan hindret för att vänja dem vid att alltid titta på bommen när de hoppar.

Resten av banan flöt på ungefär som jag hade planerat. Jag tog det lite lugnt vid gungan för att vara säker på att han skulle klara av att bromsa. Han tycker att det är lite svårt att bromsa första gången på en ny gunga – kanske inte helt säker på skillnaden mellan gunga och balans än. Det har också hänt att han bromsat väldigt på balansens uppfart för att han tror att det är gungan. Jag är jättenöjd med att han stannade i 2på2av på gungan och väntade på min fri-signal! Det har varit en stor målsättning inför agilityklassdebuten att jag ska kunna lita helt på hans gunga. Nu är jag ju inte helt där (eftersom jag bromsade en aning), men det blev rätt i alla fall och det kändes inte som en slump utan som resultatet av bra träning de senaste veckorna!

När han var uppe på balansen var det bara att springa som tusan för att hinna blindbyta och skicka honom in i tunneln. Tycker väl själv att träffen var hårfin, men det som var allra skönast var att jag inte blev stressad över att det var en sväng och ett byte efter balansen, jag kände att ”det här kan vi!”. Om träffen blev hög var det nog snarare lite osäkerhet på ny balansbom som var problemet.

kinnaredag1a

Min tolkning av Agilityklass 1A

Nästa agilityklass var kanske lite klurigare. Framför allt kändes balansbommen supersvår för hundar med running (och det var även många med stopp som fick fel). Jag tittade på ganska många hundar innan det var vår tur och det var mer regel än undantag med fel på balansen i den här sekvensen. Hundarna sprang rakt mot väggen. Bara att lita på träningen igen, och det gick vägen. Duktiga Bud! Sedan satte han en himla fart som jag kände att jag blev lite överraskad över och jag bakombytte in i tunnel 8 istället för att blindbyta innan som planerat. Full fart fram till slalom där jag hade planerat ett bakombyte för att ge honom arbetsro i slalom. Tyvärr gick han ur efter några pinnar. Kanske blev han störd av bakombytet? Kanske blev han störd av att jag fick för mig att säga ”sssssshhhhh” när han gick slalom för att uppmuntra honom (brukar jag göra det med honom? ingen aning…)? Kanske var det den där extra farten som fick honom att tappa huvudet lite. Vi tog om slalom och tog oss i mål med 5 fel igen…

kinnaredhopp1

Min tolkning av Hoppklass 1

Sista klassen var en hoppklass med massor av fart! Många hade problem med slalom. Det var också svårt att få en bra sväng 3-4 och framför allt 8-9. En hel del hundar gled förbi hoppet när de fick en lite vid sväng ut ur tunneln. Slutsträckan var också klurig. Om man bytte innan platta tunneln missade hunden lätt 16. Att byta efter var svårt att hinna! Att ligga kvar med hunden på höger sida gav lätt fulsnurrar och krockar mellan 16-17. Min plan var att hinna byta mellan platta tunneln och hoppet. I den här banan gick dock en hel del av mina planer i stöpet, en liten tvekan för att det känns som att det går för snabbt och det är för sent. Jag hade planerat blindbyte mellan 9-10, men det blev ett lite dåligt placerat framförbyte istället för att plocka in honom och vara säker på att han inte missade 9. Och det där blindbytet efter platten vågade jag mig inte på, så jag låg kvar med honom på höger sida och var väldigt tacksam att han tog målhindret. Vi var faktiskt nollade och Bud tog sin andra pinne i hoppklass 1 på sin tredje start!

Nu är det en dryg månad kvar till nästa tävling och vi längtar redan! Det finns massor att träna på tills dess. Att det blev fel i slalom idag gör att jag tänker sätta igång ett projekt med slalom som jag skjutit lite på eftersom han känts så säker på träning och tävling. Nu finns inga ursäkter längre! Jag känner också att jag kan slappna av lite med vår hysteriska träning på däck, mur, platt tunnel och liknande. Han har ganska bra koll nu och jag litar på honom. Gungan är däremot ett projekt att fortsätta med så att jag om en månad kan springa på och lita på att han gör det perfekt! Lite balansbommar ska vi också träna – en sådan här dag påminner en om att hunden faktiskt måste vara färdigtränad för att vara säker i klass 1. Få domare tar nog hänsyn till svårigheter för running-hundar när de designar klass 1-banor. I övrigt är det självständighet och att fästa på hinder som är vårt stora mål för vintern. Där finns det mycket att förbättra.

Första månaden av Buds running-träning

Publicerat av
3

Varning för nörderi på hög nivå!

I dagens inlägg har jag tänkt att visa viktiga delar av Buds running contacts-träning. Hittills är jag väldigt nöjd med resultatet och tycker att han är riktigt duktig, även om det alltid finns saker att förbättra. Han är väldigt säker på låga träffar rakt fram, han klarar många svåra svängar och framför allt – om han gör ett misstag brukar han fixa det i nästa försök. Hans misstag är sällan rena missar, oftare lite höga träffar. Men det händer också att jag kan få honom att missa helt.

Passen jag visar i det här inlägget är sådana där det blir en del fel (ofta precis efter en höjning). Det är ju mer intressant att se vad folk gör när det blir fel än att se filmer där allt blir rätt. Filmerna ger mig enorm sommarlängtan. Värme, ljus, gröna gräsmattor och bästa träningskompisarna!

Buds running contacts-träning startade den 25 juni, när han nyss fyllt 18 månader. Okej – han hade sprungit på en planka ett par gånger innan det. Enligt Instagram sprang han över en planka och igenom en slalomallé (samtidigt) för första gången den 5 maj. Men det var verkligen inte många gånger. Maj och juni var hektiska, och jag var hela tiden fundersam kring om han verkligen var mogen för att börja träna. Efter midsommar kom tiden, lusten och känslan av att ja – han är nog mogen.

När han sprang över plankan försökte jag mest göra honom van vid konceptet – springa runt en kon/pinne, springa över plankan och in i tunnel – få belöning. Plankan var ”inramad” av pinnar (som en alléslalom) för att göra det enklare för honom och för att jag tänkte att han kanske skulle lära sig lite slalom på köpet. Min planka är platt (plywood med matta på), något längre och en del bredare än en balansbomsnedfart.

Den 25 juni höjde vi plankan för första gången. För att den skulle bli stabil spände vi fast den över en balansbomsnedfart. Vi la ena änden mot en back för att få lite vinkel, och lät honom hoppa upp på plankan i farten. Han sprang mot en kort, rak tunnel igen. Hittade en liten Instagram-film på första träningspasset. 

Dagen efter gick vi vidare till en låg, hel balansbom som vi under dagen kunde höja till typ 60 cm eftersom han var så duktig! Jag har höjd med 5-10 cm i taget när han har känts stabil på en höjd. Jag har inte lagt så mycket tid på att träna en massa olika variationer (ex. svängar) på låga höjder, utan nöjt mig med att han träffar fint och ser bekväm ut.

Två dagar senare (tror att vi tog en vilodag emellan) provade vi 70 cm för första gången. Det började med ett riktigt bra skick, men vi hade också några som jag inte vad nöjd med. Jag har valt att lägga ut hela pass utan klipp för att ni ska kunna se allt som händer. Tyvärr händer en del utanför bild också. Han springer mot en rak tunnel hela tiden. Ni får också höra en del snack träningskamrater emellan.

Ett till pass från samma dag, med diskussioner om ifall man bryr sig om uppfarter eller inte 😉

Dagen efter tänker jag att det kanske är dags att ta bort den där plankan och låta honom springa på en normal balansbom. Jag hade fel:

Så vi fick sätta tillbaka plankan och köra igen. Då gick det bra!

Sedan åkte vi på agility-SM, gick vallhundskurs och vilade några dagar. Tillbaka igen den 8 juli. Kanske lite högre höjd, och mycket diskussioner med publiken om kriterier:

Dagen efter – balansen på nytt ställe och vi skickar från ett annat håll. Då får han också lite problem, innan han kommer på det i slutet på passet:

16 juli – första gången på full höjd (med en arg vorsteh i bakgrunden):

Plankan på nedfarten tog jag bort i början av augusti och har aldrig behövt den sedan dess. Fram till dess var den dock nödvändig för att han skulle känna sig trygg och glad. Vi fick såga av den i omgångar så att den fortfarande skulle passa balansen utan att bli för lång.

Jag får ofta frågan om vilken metod jag har använt, men det är svårt att svara på. Jag gör det som fungerar! Efter nio år med running contacts och efter att ha tränat flera olika hundar så är jag öppen för det mesta. Det tog en dryg månad att gå från ingenting till ganska färdig balansbom på full höjd med Bud, så jag tycker inte att jag har varit långsam. Ändå tycker jag att det vanligaste felet folk gör är att gå för fort fram. Jag gillar inte genvägar, vilket nog är anledningen till att han 18 månader innan jag startade. Jag ville vara säker på att han hade mognad och förkunskaper nog att vara trygg, fokuserad och klok. Jag ville inte behöva kompromissa med någonting.

Jag har tränat med hårda kriterier och inte varit nöjd med någonting annat än episka träffar (även om jag ibland har belönat sämre träffar för att jag tyckte att det var bra gjort i en ny situation). Jag har haft fart från början, men jag har aldrig pressat honom att springa snabbare. Fart har aldrig varit ett kriterium, det är snarare en grundförutsättning. Jag är väldigt noga med att hunden känner sig trygg och har fokus framåt. Jag ser till att balansen är så stabil som möjligt, höjer den i små steg och använder en extra planka för att sudda ut kanten mellan balansbom och marken om hunden behöver det.

 

Balansbommar med Bud

Publicerat av
1

Bud och jag utnyttjar att snön är borta och planen är träningsbar igen genom att träna lite balansbommar. Just balansen kan vara svår att få plats med inomhus, så det gäller att utnyttja barmarken medan vi har den (även om man blir lite lerig). Det är mindre än en månad kvar till debut i agilityklass, så det gäller att hitta ”hålen” i träningen. Den största utmaningen med att tävla blir förmodligen att det är en ny balansbom på ett nytt ställe i en ny situation. Som tur är verkar han tycka att det är ganska okej med nya balansbommar, men man märker ju att första repetitionen ofta är lite försiktigare än de som kommer efter.

Idag tränade vi först på att springa rakt fram till ett hopp, sedan på högersvängar i olika situationer (vanlig sväng, sväng med blindbyte och till slut en push) blandat med lite rakt fram. Det var svårt att se hur han träffade i svängarna när jag låg före, men filmen avslöjade att det var helt perfekt! Jag har jobbat på att få låga framben i svängar, och det var precis vad han gjorde i både blindbytet (som var rätt dåligt – jag hade tänkt att göra ett framförbyte, men insåg att jag inte skulle hinna) och i pushen.

Idag har jag gått igenom filmer från i somras (åh, vad man längtar tillbaka till sol, fina gräsmattor och bästa träningssällskapet!), så imorgon kommer tillbakablickar på hela träningspass och tankar kring hur Bud lärde sig running contacts. Stay tuned!

Buds agilitydebut

Publicerat av
8

Jättekul med alla kommentarer på förra inlägget. Det är roligt att äntligen se att någon faktiskt läser bloggen. Om du gillar bloggar och vill uppmuntra folk att fortsätta är det en bra idé att kommentera i bloggarna med jämna mellanrum (och inte bara kommentera på Facebook). Det försöker jag att göra i bloggar jag läser.

I helgen var vi i Mora och tävlade agility. Planen var från början att bara tävla klass 3 med Squid och Epic, men någon gång i förra veckan fick jag feeling och frågade om jag fick efteranmäla Bud till söndagens hoppettor. Jag hade absolut kunnat tänka mig att köra agility 1 också, men de låg på lördag morgon och hade krävt en extra övernattning, så det fick vara. Dessutom är det nog bra att få en månad till av träning på framför allt gungan.

Tanken med Bud har hela tiden varit att jag inte vill tävla förrän jag kan köra honom som en ”vuxen” hund. Jag vill inte behöva kompromissa med handling och kriterier för att jag måste hjälpa honom med saker som han inte kan bra nog. Nu blev det ändå så… Handlingsmässigt känns han mer än redo för klass 1, men när det gäller hinderkunskaper har vi en del kvar att jobba på.

I första loppet var både däcket och platta tunneln med. Platta tunneln har han aldrig haft några direkta problem med, men vi har verkligen inte tränat mycket på det eftersom jag inte har någon platt tunnel hemma (och det finns inte heller någon i hallen där vi brukar träna). Jag tror aldrig att han har gjort den i en längre kombination och det var flera månader sedan han såg någon sist. Däcket har vi tränat mer på, men det tycker han faktiskt är svårt. Ibland går det jättebra och ibland får han någon slags härdsmälta där det bara inte går om han inte får en massa hjälp.

h1amora

Min tolkning av H1A i Mora 2016-11-13

Handlingsmässigt var banan lätt och både däcket och platta tunneln låg i situationer där man kunde hjälpa hunden ganska mycket. Jag placerade mig väldigt nära hans linje efter däcket, så att jag såg honom igenom det när jag startade honom. Han tog det på första försöket och då var det bara att springa som tusan för att hinna före igen. Jag blindbytte mellan 5-6 och var noga med att hinna före honom vid utgången från tunneln. Det var en lätt vänstersväng från 6-7 och om man inte var medveten om det sprang hunden lätt förbi hoppet. Att behöva hjälpa till med den svängen gjorde att det var lite svårt att hinna upp och ge en tydlig svängsignal vid 9. Dessutom var jag lite orolig för att han skulle svänga för tight och få sned ansats till platten. Att inte ge svängsignal kunde ge sned ansats från andra hållet. Med facit i hand borde jag tydligt valt att antingen ge tydlig svängsignal, eller att säga ”hopp” och svänga honom på marken, för han rev hinder 9. Jag var lite efter och gav väl en halvvhjärtad svängsignal, vilket gjorde att han inte samlade sig nog. Han tvekade lite innan och i platta tunneln, men tog den på första försöket. Jag skickade in i slalom på höger hand och bakombytte när han gick in i slalom. Sedan blindbytte jag 14-15. På filmen ser jag att alla mina blindbyten är lite sena. Vid 5-6 hade jag nog bara svårt att hinna eftersom jag var kvar vid däcket så länge, men vid 14-15 litar jag nog bara inte nog på honom. Duktigt av honom att inte riva när jag är sen!

Nästa bana innehöll bara hopp, tunnlar och slalom, men krävde mer handling. Det passade oss bra! Det var roligt att gå banan eftersom man kunde välja olika handlingsalternativ, och jag bestämde mig för att lita på Bud och välja de lösningar jag tyckte kändes roligast.

h1bmora

Min tolkning av H1B i Mora 2016-11-13

2-3 var en ganska kraftig sväng för en snabb hund, och framförbyte 2-3 verkade som den bästa lösningen. De som hade kvar hunden på vänster sida och bakombytte tunneln fick problem efter den eftersom hundarna svängde ut ur tunneln mot baksidan av 6/13. Man kunde också bakombyta 4, vilket vissa fick till, men det ledde ofta till rivningar. Jag hade planerat att vara väldigt tydlig och vara i princip färdigroterad när jag startade honom, men blev lite nervös för att han skulle starta på min rotation, så jag roterade efter att han hade startat istället. Han borde ha läst bytet bättre ändå, men fick en stor sväng mellan 2-3 eftersom han inte landade åt rätt håll. Jag framförbytte på landningssidan av 6 när han kom mellan 5-6. Jag valde framförbyte istället för blindbyte för att vara säker på att få en bra sväng och att han inte skulle titta på slalom. Vid 9 funderade jag mycket på om jag skulle ge svängsignal och framförbyta i god tid, men jag var rätt för att hamna i samma situation som i förra loppet och få en rivning för att jag var bakom och otydlig. Jag valde därför att säga ”hopp” och framförbyta när han landat. 13-14-15 handlade jag som en serpentin och jag är jättenöjd med den lösningen och hur fint han hoppade över 14. Där fanns det många alternativ, men serpentinen kändes enklast och tydligast.

Bud vann det här loppet och fick sin första pinne!

På träningsplanen inför nästa tävling om en knapp månad står framför allt hinderkunskaper. Han behöver träna på däcket och gungan. Däcket är han osäker på och jag behöver träna i små doser och fokusera på självständighet, kanske på låg höjd till att börja med. Gungan är fortfarande ett projekt. Han verkar inte osäker på den och han har inte några direkta tendenser till att flyga av den. Jag har fokuserat mycket på perfektion – att han ska sätta framtassarna i marken samtidigt som gungan slår i marken, utan att tveka. När vi gör flera hela gungor efter varandra blir han ofta lite mer försiktig och bromsar lite så att gungan hinner slå ner innan han är i position. Samtidigt vill jag fokusera på självständighet och stadga (att han väntar i position tills jag ger fri-signal), men det har blivit lite nerprioriterat eftersom det är svårt när jag inte är helt nöjd med utförandet. Vi måste också träna på gungan i samma kombination/bana som balansbommen, så att jag vet att han inte blir förvirrad på tävling.

Bud lär sig slalom

Publicerat av
Svara

Bud och jag har i veckan satt igång slalominlärningen på riktigt. Han är nu 17 månader och känns mogen för utmaningen. Träningen är himla rolig och det är kul att klura på vad som ska bli nästa steg. Det allra första träningspasset gjorde vi i januari, bara för att testa när jag såg två pinnar stå i Väsbyhallen:

Efter det har vi inte direkt tränat, men i förra veckan körde jag några pass på två respektive fyra pinnar som inte finns på film. Fokus var på att han skulle hitta ingången självständigt från alla möjliga vinklar.

Den här veckan har vi kört med 12 pinnar i en allé. I början utan några störningar och med kastad belöning:

Dagen efter flyttade jag slalompinnarna till en annan plats på planen, och la till en tunnel och några hopphinder:

Tredje dagen (idag) har jag kört två pass med fokus på att han ska stanna kvar i slalom trots att han får belöningen hos mig och jag kanske stannar upp, låter, eller viftar med leksaken:

Jag kommer att fortsätta lägga ut klipp från vår träning på Instagram. Så följ oss på @fannyftw eller under taggen #slalombud

 

 

 

Utmaningar med Bud

Publicerat av
6

Att träna med Bud är så himla roligt! Det är också svårt och utmanande. Jämfört med andra hundar i hans ålder kan han nästan ingenting. Många jämnåriga har sprungit långa agilitykombinationer i flera månader. Jag har tävlat lydnadsklass med en engelsk setter som var yngre än honom. Jag har inte bråttom med valpar och unghundar och försöker att inte jämföra mig med någon annan. Jag vet vad jag tycker är viktigt i träningen och fokuserar på det. Det är samarbetet vi kommer att ha under de kommande, förhoppningsvis många, åren som är det viktiga. Att träningen kan flyta på utan störande element, att jag inte behöver anpassa träningen en massa efter hundens svagheter, att jag har en hund som verkligen förstår och tycker om det vi gör. Att lära in färdigheter är egentligen en väldigt enkel sak när tränings-samarbetet fungerar, och det är aldrig värt att offra det samarbetet för en färdighet.

Bud är en lugn och mysig hund i vardagen och han är duktig på att titta på när andra jobbar och springer utan att hetsa upp sig. När vi tränar själva blir han dock lätt hetsig. Han är snabb, explosiv och mycket förtjust i både leksaker och godis. Idag när vi tränade fick jag verkligen en känsla av att han påminner om en del terriers jag har haft på kurs. Jag brukar älska att se dem jobba och det är kanske därför jag tycker att det är så roligt med Bud.

Om man jobbar med shaping och lugnare övningar med mycket godis kan Bud hålla sig lugn. Han blir inte frustrerad av att behöva tänka själv och prova olika beteenden. Där fungerar vårt samarbete riktigt bra, och det är till den känslan jag går tillbaka när vi stöter på problem i andra övningar. Mer godis, mer tänka själv, mindre kommandon.

När vi jobbar med mer lek och högre intensitet, i kombination med kommandon, kroppsspråk och fart så kan det bli fel om han inte är helt, helt säker på vad han ska göra. Då början han skrik-skälla och blir märkbart frustrerad. Är han trött blir det ännu värre. Jag har aldrig haft en hund med ljudproblematik, men alltid tänkt att jag borde få det någon gång så att man får erfarenhet av det (men också tänkt att det måste vara det tråkigaste problem man kan ha).

Jag hade nog lite otur med Bud, för jag tänkte att jag skulle göra som ”alla” andra och använda lite mer lockande i inlärning av vissa beteenden – bara för att testa. Ett sådant beteende var att runda föremål – en viktig förkunskap för både lydnad och agility. Och jag tänkte också att jag kunde lägga på kommando ganska tidigt eftersom jag ändå visade vad han skulle göra. Stort misstag! Det hade säkert fungerat med de flesta andra hundar, men inte med Bud. Att ta honom i halsbandet för att rikta honom rätt, säga ”sväng-sväng-sväng” och visa honom runt en stolpe ledde till en totalt galen hund som bara skällde och skrek.

Jag slutade naturligvis fort med hjälperna och kommandona, men känslan satt i. Vi har jobbat lugnt och metodiskt för att få till rundning av föremål frivilligt, att sätta kommando på det väldigt lugnt och tyst, att lägga på min rörelse och mitt kroppsspråk (man behöver ju liksom det till agility), att kunna hålla honom i halsbandet innan jag skickar etc. Det har tagit tid, men det börjar lossna!

Parallellt har vi jobbat med andra saker som har varit betydligt enklare – shaping av till exempel positioner och postionsskiften (sitt/ligg/stå), självkontroll (enklare, men inte enkelt när man är besatt av leksaker), stadga, hoppteknik, targeting etc. I sådana övningar har han inget ljud (om jag inte gör det för svårt och han är trött när jag ger kommandon, då kan han börja skälla väldigt upprört). Därför blir det ganska enkelt att träna honom på ett sätt så att det blir minimalt med skall och skrik, samtidigt som han får förtroende för mig som samarbetspartner och inte blir frustrerad. Det är faktiskt ganska tacksamt med en hund som tydligt berättar när man är en dålig tränare. Då kan man göra någonting åt det direkt, istället för att ljuden kommer när beteenden sätts ihop till kedjor eller efter några år på tävlingsbanan.

Jag tror att många ljudande hundar gör det av samma anledning som Bud. De vill så mycket och tycker så mycket om sina belöningar, men vi går lite för fort fram och bygger in frustration i vissa beteenden. Frustrationen associeras lätt med kommandon och det är ofta precis när vi (eller tävlingsledaren) ger kommandon som ljuden dyker upp. Jag ser det lite på Wilco som kan skälla till när jag ser kommando om ”ut” eller ”sväng” på agilitybanan. Det finns ju hundar som har andra typer av ljudproblematik också, till exempel de som ”läcker” små-pip hela tiden. Det måste vara mycket svårare att träna på!

Idag var vi i Väsby-hallen och tränade och Bud fick sitt kanske tredje träningspass på hopphinder (undantaget hoppteknik). Är riktigt glad över att jag fick till 4 helt tysta minuter (man ser dock en del terrier-tendenser när han hoppar efter leksaken…)

Vad har du för erfarenheter av hundar som låter? Finns det andra tecken på frustration som inte är så ljudliga?

Härlig inomhusträning

Publicerat av
3

När det är -20 ute är det underbart att ha bokat tre timmar i en uppvärmd inomhushall! Det går åt en halv förmögenhet i hallhyra och dieselpengar varje vinter, men det känns verkligen värt det. Vi har ju tyvärr ingen hall på nära håll. Lervikshallen i Karlskoga är närmast och det tar 45 minuter att komma dit.

Tre timmar går väldigt snabbt när man har fyra mycket arbetsglada hundar och härligt flow i träningen. Det är konstigt att man sällan får riktigt samma kvalitet och flyt i träningen under den delen av året då man kan träna precis utanför huset. Jag tror att jag sällan tränar i tre timmar sammanhängande under sommarhalvåret.

Jag är så glad att mina fyra kan vara tysta och lugna när jag tränar dem en och en. Det gör att jag kan vara väldigt effektiv och inte behöva lägga extra tid på att byta hund, eller irritera mig på att någon skäller och låter. Jag tycker att det är väldigt jobbigt med hundar som låter, så det är viktigt för mig att de kan vara tysta.

Lervik 19 januari

De här fyra hundarna är så himla roliga att träna! De är väldigt olika varandra, trots nära släktskap (Epic och Squid är halvsyskon och Bud och Wilco är halvsyskon med Epic som pappa). Samtidigt är de också lika varandra, eftersom jag har tränat dem till att fungera så som jag trivs med att träna.

Jag ser ingen motsättning mellan att anpassa sig till individen och samtidigt forma alla i nästan samma mall. ”Mallen” är ett långsiktigt mål medan individanpassningen händer på vägen dit. Som tränare gillar jag inte att ta genvägar. Utvecklingen får ta den tid den tar, och svagheterna blir ofta till styrkor i framtiden. Efter dagens träningspass inser jag att jag faktiskt måste bli bättre på att ta tillvara hundarnas styrkor istället för att bara fokusera på svagheterna. Wilco hade till exempel fantastiskt lätt för signalkontroll som valp, men jag har inte utvecklat det så mycket som jag borde så han ligger nästan sist i gänget på den fronten (vilket vi tog tag i idag!).

Alla hundarna fick jobba på hoppteknik/hoppstyrka i ett eller två pass. I övrigt fokuserade vi på individuella saker:

  • Squid jobbade på lydnad. Ett pass med rutan där jag fokuserar på att hon ska fortsätta igenom rutan och sätta tassarna i väggen, så att hon inte saktar in eller stannar för tidigt i inomhuslokaler där rutan är nära väggen. Hon har ett väldigt stabilt stopp som inte verkar bli sämre av mycket spring genom rutan.

    I nästa pass jobbade vi på fotgående. Jag satte ut koner som till zätat, men gick mest fot. Fotgåendet är det jag tycker är allra tråkigast att träna med Squid. Hon är alldeles för entusiastisk (en svaghet hon hade som valp som vändes till en motsatt svaghet med träning…) och träningen går helt enkelt bara ut på att lugna ner henne. Ganska tråkigt, och det känns aldrig som att det blir klart.

    Sista lydnadspasset ägnades åt fjärrdirigering. Squids fjärrdirigering är faktiskt skitbra, så jag funderade på hur jag kunde göra det svårare när jag inte hade någon medhjälpare som kunde lägga på störningar och kommendering. Jag hittade faktiskt en jättebra utmaning! Om jag lägger godis precis framför henne tycker hon att det är jättesvårt att röra sig fram. Från ligg vill hon hellre sätta sig upp (bakåt) än att ställa sig upp (framåt). Från sitt har hon svårt att göra ett tillräckligt långt ställande, utan hoppar mest upp med framtassarna kvar på nästan samma ställe. Det blev mycket bättre under träningspasset och jag var väldigt nöjd med att ha hittat ett ”hål” i vår träning.

  • Epic jobbade på mondioring-lydnad. Ett pass med framåtsändande mot ”ingenting” (fast vi använde en liten target precis vid väggen) med störning av koner på plan. Ett pass med apportering av lite olika föremål. Ett pass med signalkontroll där jag blandade positioner (stå-sitt-ligg) på avstånd med olika belöningssignaler (belöning hos mig/belöning bakom/”fri”) för att han skulle få tänka extra mycket. Jag tänkte också på att variera min position. Sista passet tränade vi fotgående.
  • Wilco fick gå tillbaka till en del grunder. Vi jobbade mycket på stadga och signalkontroll. Det var det där med styrkorna som jag kanske inte har varit så duktig på att ta tillvara på…
  • Bud och jag jobbar väldigt lugnt och metodiskt med agilitygrunder på olika sätt. Många av grunderna är samma som till lydnaden, men jag har inte jobbat så specifikt med lydnad med honom än. Han är så otroligt spännande att träna eftersom han är en typ som jag aldrig har haft tidigare. Jag började skriva lite om hans egenheter, men insåg att det får bli ett eget blogginlägg någon gång – annars blir det här alldeles för långt. Det är i alla fall skitkul och lärorikt att träna honom!

 

Miljöträning för Bud

Publicerat av
Svara

Soliga helgdagar är härliga – men det innebär också att det är folk ute överallt där man vill gå med hundarna. Förbi vår gård kommer gärna stavgångare, folk som är ute med hunden och en massa hästar (med vagn, med sulky, med ryttare eller helt enkelt lösa). I skogen hittar man också folk och djur. Det kan vara lite svårt att kombinera med ett stort gäng lösa border collies som gärna springer i full fart, så jag brukar undvika de där härliga lösa promenaderna där hundarna bara får släppa loss när jag vet att det är stor risk för många möten.

Istället har jag utnyttjar soliga helgeftermiddagar och tagit med mig Bud ut i världen för miljöträning. Igår var vi i centrum och tittade på folk, hundar och fordon. Vi tränade balans på en staty och fick sällskap av ett gäng barn som också ville klättra.

Screen Shot 2015-11-15 at 16.08.34 pm

Idag åkte vi till elljusspåret och gick en promenad där jag hoppades på många möten. Det blev perfekt! Ett joggande par med en skällig hund, en stor bouvier i koppel, två stora hundar som sprang förbi två gånger bredvid en cykel, en cyklande barnfamilj och en joggare. Bud fick gå i 15 meter lina så att han var lös men under kontroll. Vi tränade lite avståndssitt och inkallning och lekte genom att kasta leksak ut i skogen som han fick leta upp om han satt stilla. Han betedde sig faktiskt helt exemplariskt – hundmöten är inga problem. Jag kunde till och med be honom vänta så att jag kunde fotografera medan två hundar sprang förbi bredvid en cykel:

 Screen Shot 2015-11-15 at 16.08.57 pm

Lite balansträning blev det också när vi hittade några perfekta björkstammar att träna på:

Screen Shot 2015-11-15 at 16.09.10 pmPå kvällarna har vi sysslat med lite tricks och lydnad inomhus. Kolla in mitt Instagramkonto om du vill se några klipp från det.