Premiär för nya bloggen

Det är svinkallt ute och jag håller på att jobba med nya hemsidan. Finns väl ingen poäng i att hålla liv i den gamla bloggen. Nu flyttar vi hit! Jag sitter parkerad framför datorn nästan hela dagen, men har tagit ett lydnadspass med Pi idag. Jag måste hålla igång det. Det är så typiskt att man kommer igång jättebra och utvecklingen går i enorm fart och så saktar det bara ner. Jag har inte tränat mycket lydnad med Pi i november och det är ju jättedumt. Tur att hon är både snäll och duktig, jag tror nog att planen om lydnadstävling i vår ska hålla.

Idag fokuserade jag på fritt följ till en början. Det gäller att få upp attityden redan från första steget. En liten utmaning att jobba med vardagsfot och tävlingsfot parallellt. Missy har inget vardagsfot och Shejpa har inget tävlingsfot, men nu ska vi ha både och. Inga problem på lång sikt, men om man inte tränar lydnad så slår vardagsfoten (där vi belönar henne för att gå i skritt så långt bak som möjligt) igenom.  Det gick bra idag i alla fall och med lite intensivträning nu så blir det nog snyggt.  Sedan jobbade jag med ligg från halt. Hon var kanonduktig. Lade sig ner på kommando, jag kunde gå ifrån och stå en stund och sedan gå tillbaka och sätta upp henne. Lite snabbare läggande kunde man kanske önska, men det kommer nog.

Till slut jobbade vi med stå. Jag har faktiskt inte tränat stå med henne över huvud taget, så det är hög tid. Tycker att stå är ett svårt koncept. Sitt och ligg är så mycket mer konkreta. Jag tror att jag ska jobba en del med stå från sitt och ligg tidigt för att få mer förståelse. Idag började jag med att klicka för att hon stod. Stadgan är inga problem, det konceptet förstår hon eftersom hon har gjort det i så många andra positioner, så hon kan stå jättefint och länge och vänta på ”fri”, även om jag springer ifrån henne. Provade också lite stå under marsch baklänges. Det var svårare, men fick till några fina. Ska försöka utveckla ståendet.

Plan för kommande vecka:

  • Fritt följ
  • Stå i olika former (från sitt och ligg, under marsch, lägga på kommando)
  • Formell hållaträning med apportbock

Och så en söt bild, i brist på något nytt

Besvikelser

Igår när vi tränade bröt Missy en klo. Vi fick av den lösa biten och hon är bandagerad. Hon verkar inte ha direkt ont, men jag tror inte att hon fixar inkallning med ställande på fruset underlag imorgon. Alltså måste vi stanna hemma från KM och träna på lugna saker istället. Så himla tråkigt, Missy gick jättebra på träningen igår. Hoppas att hon läker snart så att vi kan köra hårt igen.

Den andra besvikelsen är att Åsa Löfberg, som skulle hålla kurs för oss i helgen, har blivit sjuk och kan inte komma.

Jaja. Man får se det från den ljusa sidan. Jag slipper köra 50 mil på novembervägar imorgon och jag får den första helt lediga helgen sedan… ja… vet inte när.

Edit: Besvikelse nummer tre – det snöar . Kan det bli mer deperimerande? Tanken på en ledig helg försvann också snart. På måndag ska nya hemsidan lanseras, så jag borde ha fullt upp med den hela helgen…

Jag har i alla fall fått en massa tävlingsmotivation. Vet inte egentligen varför jag inte har tävlat lydnad i höst, har haft så fullt upp med allt annat. Men nu blev jag sugen. Det är ju bara att anmäla och träna!

Jag har världens bästa…

…sambo som tar hand om mig när jag är trött, tar ut mina hundar, lagar mat och dyker upp med en varm kopp choklad precis när jag tänkte att det hade varit väldigt gott med något varmt att dricka framför datorn.

…mamma som har köpt en jättefin vinterjacka och en varm dunväst till mig. Jackan höll måttet i Tromsø och idag tog jag av skaljackan och hade fleecejackan under regnstället. Kanon!

…kursdeltagare som kommer med glatt humör i novemberregnet och mörkret, har gjort sina läxor och jobbat jättebra med hundarna sedan förra veckan!

Training reminders

Idag har jag suttit inne och pillat med hemsida nästan hela dagen. Hundarna är inte så nöjda. Gick upp tidigt och tränade lite med Pi, Shejpa och ett gäng duvor innan Thomas åkte till skolan, men Missy har inte gjort någonting förrutom att kela i nya hundsängen och tigga makaroner av husse. Eftersom jag inte har något intressant att skriva om träning, så tänkte jag dela med mig av en favoritlänk:

Training Reminders

Frågor och svar

Jag har varit jättedålig på att svara på frågor som har kommit upp i meddelandena, men nu gör jag ett försök på att svara på flera på en gång. Vet inte om det är så bra svar. Många handlar om hoppteknik och där är jag verkligen ingen expert…

En fråga angående spindeln. Kan man inte bara ställa ett till hinder med korta pinnar i kryss framför hopphindret? Eller vad är tanken med att spindeln ser ut just som den gör?

Jag är verkligen ingen expert på hoppteknik. Det är helt nytt för mig och jag känner mig ofta frustrerad över att jag famlar i blindo och får förlita mig på det jag tror att jag ser och det som de som kan det här säger till mig. När det gäller hoppteknik bygger jag min träning på Susan Salos metoder. Jag har sett hundar som hoppar otroligt bra som är tränade med de metoderna och eftersom jag har en del kontakt med Susan Garrett (som har använt metoderna i flera år och ofta jobbar ihop med S. Salo) så kan jag också få feedback den vägen.

I julinumret av Clean Run finns en artikel som heter ”Using the V-bounce Apparatus for Set Point Work” av Susan Salo som handlar om ”spindeln”. Poängen med spindeln är att lära hunden att organisera kroppen i upphoppet. Att lägga vikten bakåt, sänka huvudet, hålla bakbenen parallella och hoppa i en fin båge. Det handlar alltså inte om att få hunden att hoppa på mitten av hindret (det kan jag inte se varför man skulle vilja lära hunden). Som jag har förstått det, är det visuella intrycket väldigt viktigt och jag tror inte att det fungerar med bara ett hopphinder med bommarna i kors. Susan Garrett sa till mig att jag med Shejpa kunde köra med ett lägre hinder (4 inches), 4′ från en låg oxer, men att jag inte skulle få samma effekt som med spindeln eftersom jag inte får med viktförskjutningen.

Vad är ”Jump grids”?

Den grundläggande griden är fem hopphinder på låg höjd, med ett avstånd mellan hindren som hunden kan studsa. Hunden jobbar självständigt mot en target (godbitskål, leksak eller target) medan jag antingen står parallellt med hunden och skickar framåt, eller parallellt med targeten och kallar in. Grundläggande jump grids beskrivs av Susan Salo i senaste numret (oktober) av Clean Run. Artikeln heter ”Foundation Work for Jumping”

Vad är fördelen med pickandet jämfört med ett frysbeteende (nose touches)?

Jag ser flera fördelar med ”pickandet”

  • Jag tror att det är lättare att bygga upp full fart mot ett aktivt beteende jämfört med ett passivt. Istället för ”hur ska jag få hunden att stanna på kontaktfältet?” tänker jag ”hur ska jag få hunden att springa så fort som möjligt mot sitt kontaktfältsbeteende”
  • Den viktigaste delen är att hunden sänker huvudet mot marken samtidigt som tassarna slår i marken (samtidigt som hon lägger vikten bakåt). Genom att ha ett aktivt beteende får jag tränat på själva sänkandet mot marken om och om igen… Nästan flera gånger i sekunden… Jämfört med en hund som är tränad med frys får min hund betydligt fler belöningar för att smälla nosen ner i marken.
  • Det tar längre tid att träna och alltså tvingas man att jobba med det grundläggande mycket mer noggrant än när man jobbar med det lättare frysbeteendet innan man för över det på hinder – samtidigt som man hela tiden utmanar hunden och gör det svårare. Jag tror att det är viktigt att inte ha för bråttom att få över det på hinder. För att det ska hålla i längden måste det ligga massor med värde i själva beteendet.


Från vilken kennel kommer Pi?
Sørbølfjellets (u. Sørbølfjellets Orthia e. Giddes B Foppa)

Fröken Pi

Jag har varit dålig på att blogga om härliga fröken Pi! Igår passade Therese henne eftersom jag var bortrest och Thomas var upptagen hela dagen. Hon hade charmat hela familjen och uppfört sig jättebra. Idag var hon med på avslutning på valpkurs. När vi avslutar en valpkurs går vi ut i en ny miljö där det händer lite saker (utanför ett köpcenter). Pi gick lös fot upp till köpcentrat ihop med de andra hundarna. Där satte jag på ett koppel eftersom det var en del traffik. Hon hade inga problem med att gå fot hela tiden, men verkar ha kommit i någon slags spökålder och kikade en del på olika saker. Vi tränade på passering av andra hundar och människor (inga problem) och jag såg till att hon fick hälsa på diverse olika barn. Vi hittade en lastpall med tunna brädor som vi gjorde balansövningar på och tränade på att gå i en metalltrappa.

Tillbaka på kliniken sov hon en stund medan vi avslutade kursen och sedan tränade vi lite inomhus. Vi jobbar mycket på stimuluskontroll. Det är egentligen fyra beteenden som jag försöker växla mellan på kommando. Sitt och ligg börjar bli riktigt bra, även om det blir något fel ibland. ”Fot” (utgångsställning) och ”backa” börjar jag blanda in så smått och även det går fint. Sedan hittade vi en kul repknut och lekte en massa (så mycket att den tredje hörntanden hade trillat ut när vi kom hem och tittade i munnen). Jag jobbade på fokus på leksak till agilitystarterna. Jag ber henne sitta, går ifrån, kastar ut en leksak framför henne medan jag står ett par meter vid sidan av. När hon fokuserar på leksaken istället för på mig, säger jag ”ta den!” och låter henne hämta leksaken till mig och så leker vi. Körde också lite lek-”tack”-”sitt”-”ta den”-lek-sitt…etc. Och så busade vi massor och hon fick jaga ikapp mig när hon hade fått vinna leksaken.

Isolasjon

Debatten om treningsmetoder tar stadig nye veier. Folk beskylder hverandre gjensidig for å være dyremishandlere. Noen påstår at ”ekstreme positivister” kaller de som rykker i bånd eller tar i nakken for dyremishandlere, mens på den andre siden finnes de som kaller ”myke trenere” for dyremishandlere for ”hvis man ikke tør å ta sin hund mens den fortsatt er valp, så må den dresseres med strøm når den blir ulydig som voksen”.
Slike unyanserte påstander er ikke noe jeg selv kaster bort tiden min på, men jeg vil ta opp en annen interessant side ved debatten, nemlig bruken av isolasjon som metode. Det nyeste påfunnet er at de som ikke tør å ta sin hund heller bruker isolasjon som et verktøy i treningen. Påstanden er at myke trenere isolerer hunden den tiden den ikke trenes for at den skal jobbe bedre. Slike påstander rammet også Susan Garrett for noen år siden etter en underlig tolkning av hennes bok ”Ruff Love”. I debatter om hundebur dukker slike tolkninger opp igjen i ulike varianter. De som har lest boken og gått kurs for damen vet at tiltakene i boken bygger opp et godt forhold mellom hund og eier gjennom at hunden får flere belønninger for rett atferd, mer kvalitetstid sammen med eier og blir aktivisert mer enn tidligere.

Personlig kjenner jeg ingen klikkertrenere som isolerer hundene sine for å få de til å prestere bedre. De eneste gangene jeg har hørt slike råd er fra enkelte jakt- og gjeterhundfolk. Det et ganske utbredt råd å holde hunden i hundegård. Begrunnelsene er ulike, alt fra at hunden skal bli lettere deprivert for sosial kontakt slik at man slipper å bruke andre belønninger, at hunder alltid bør være ute i friluft for å trives, til at det er bra for lederskapet fordi det blir lettere å være konsekvent den tiden du er sammen med hunden. Bur anbefales som et ledd i tilvenning til å være alene hjemme, for å fremskynde renslighetstreningen, å beskytte inventaret mor hunden, men ikke minst for å beskytte valpen mot elektriske ledninger og annet som kan skade den. Her brukes bur eller hundegård ikke som en straff, men for å forebygge at uønsket atferd oppstår.

Vi får huske på at klisjeen om at hunder er ulike fortsatt er like gyldig. Noen hunder trenger hjelp til å roe seg ned eller trenger å beskyttes mot omgivelsene. Andre, gjerne mindre aktive hunder, er veldig enkle å holde i huset som valper og unghunder.

 Et annet poeng som er verd å nevne er vrangforestillingen om at bruk av time out for å redusere uønsket atferd baserer seg på isolasjon. Tolkningen av begrepet ”time out” har tatt de utroligste veier. For meg er en time out en pause i treningen der hunden hindres tilgang til flere belønninger (uansett om belønningen er mat, oppmerksomhet eller andre aktiviteter som virker forsterkende). Jeg bruker bare time out på hunder som har lært hva de skal gjøre ved hjelp av mange belønninger. Jeg varierer bruken av time out og lader opp time out-situasjonene med belønninger for å unngå uønskede bivirkninger. Feks så venner jeg hunden til å bli holdt i halsbåndet slik at den ikke bli redd og trekker seg unna når jeg raskt avbryter uønsket atferd, jeg venner den til å være i bur og jeg lærer feks hundene å legge seg ved hjelp av belønninger før jeg evt bruker dette som time out. Hele tiden får jeg evaluere effekten av time outen (det skal faktisk bli mindre av den uønskede atferden!) og se opp for uønskede bivirkninger (hunden skal ikke bli redd eller skremt, men prøve hardere neste gang og ikke gi opp eller tape intensitet under trening). Generelt jeg legger lista slik at det blir minst 4 belønninger for rett atferd før evt neste time out.

Selv  lever jeg veldig tett sammen med mine hunder og har dem rundt meg hele tiden. Valpene og unghundene vennes til å ligge i bur iblant. Dette er kanskje heller ikke noen optimal løsning, kanskje hundene hadde hatt det like bra i en hundegård? Likevel så tror jeg at hunder trives med å være sammen med sine mennesker (selv om de kanskje helst skulle slippe å ha meg der iblant ;).

Husdyrhold vil alltid begrense dyrets utfoldelse til en viss grad. På den ene siden gir husdyrhold trygghet, beskyttelse fra farer i naturen, sult og kulde, men samtidig så begrenser vi dyrenes atferdsrepertoar. Selv om det kanskje er hardt å innrømme for mange, så er det til syvende og sist for vår egen del at vi avler frem og holder tamhund til jakt, selskap eller arbeid. Skal hundene være tilpasset til et menneskesamfunn, så er det ikke mulig å la de leve ut alle sine motivasjoner til en hver tid. Betyr det automatisk at deres velferd reduseres? Diskusjonen koker ned til at dyr har visse atferdsbehov som må tilfredsstilles. Hvor grensene går for hva som er akseptabelt kan gjerne debatteres. Skåner vi hunden for farer og unødvendige konflikter eller gjør vi det bare lettvindt for oss selv?

Jeg ønsker alle jegere skitt jakt og en god debatt til de som sitter hjemme foran datamaskinen. Selv så reiser jeg til fjells en uke nå.

Svorske jakt- og brukshunder

Jeg må si at jeg er en av mange fornøyde fuglehundeiere i Norge. Å eie en stående fuglehund i Norge er ikke noe oppsiktsvekkende eller spesielt. I vårt naboland i øst derimot er det slettes ikke like vanlig med stående fuglehunder, kanskje med unntak av Nordsverige. Mangelen på fjellterreng og vilttettheten i lavlandet gjør at fuglehund ofte er synonymt med en apportør selv om det også finnes en del spaniels. Setterne som finnes er ofte store røde utstillingshunder med masse pels. I visse miljøer er det et visst hysteri omkring stående fuglehunder. Man ansees for å være temmelig spesiell og den velkjente påstanden at ”jakthunder er sååå utrolig spesielle og helt annerledes enn alle andre hunder og må derfor trenes deretter” er utbredt. Derfor er det ganske behagelig å være fuglehundeier i Norge der folk har en temmelig avslappet holdning til det hele og ikke bruker så mye tid og krefter på å stikke nesen sin borti andres hundehold.

Derimot er det noe helt annet å eie en bruksavlet hund i Norge. Har man en schäfer eller malinois fra brukslinjer uten å være politimann, blir man sett på som en særing som har skaffet seg ut grusomt, ekstremt, barneetende monster bare for å skille seg ut fra mengden. For alle ”vet” jo at slike hunder er farlige og er heeelt forskjellig enn alle andre hunderaser. I Sverige, der SBK har lange tradisjoner, er situasjonen den motsatte. Å ha en schäfer er ikke særlig oppsiktsvekkende og selvsagt er det bruksschäfer dersom man vil ha en stabil og sunn hund.

Det skal ikke være lett å være hundeeier  Og kanskje ikke Norge og Sverige er så like som mange skulle tro…

Selvsagt generaliserer jeg grovt og baserer meg kun på mine egne erfaringer med landene, miljøene og rasegruppene. Men hvem gjør ikke det?

Våge utfordre

Det blir så tydelig for meg hvor lett vi har for å undervurdere hundenes kapasitet og stagnere i treningen nå som  jeg har begynt å trene en ny valp. Pi-geni har gjort det helt klart for meg at engelsk setter må være blant de smarteste hunderasene. Pelle har nok rett når han sier at setteren lurte oss godt da den fikk oss til å tro at den er dum. Gang på gang blir jeg overrasket over hvor effektivt det er med bra trening.
For meg er bra trening:
1) At vi lar hunden bruke hodet sitt. Tenk over hva du forsøker å lære hunden for hver repetisjon. Hvilken atferd forsterkes/straffes? Evaluer effekten av det du gjør. Hunden har verken bedt om å bo hos deg, om å gå fot på tur eller om å bli din nye prøvehund. Hva tjener hunden på å gjøre rett? Eller ”Make it worthwhile for the animal to play our silly little games” som Bob Bailey sier.
2) Gi hunden et valg!  Denne henger sammen med første punkt. La hunden bruke hodet. Det er helt ok at hunden velger feil iblant. Styr konsekvensene istedet for å styre hunden.
3) Susan har en fin modell som hjelper oss med å sette gode kriterier. I starten skal det være veldig lett å gjøre rett, men ikke helt umulig å gjøre feil. På det midterste stadiet er det omtrent like lett å velge rett som å gjøre feil, og på det siste stadiet er det svært lett å velge feil, og temmelig vanskelig å gjøre rett. Likevel er sannsynligheten stor for at hunden lykkes fordi vi har forberedt den godt.  Hvor lett er det ikke å stagnere på trinn 1 og deretter rive seg i håret eller bli forbanna når ikke hunden funker på nivå 3??
4) For å komme til trinn 3 så må vi våge å utfordre hunden. Og gjør det tidlig! Ha tro på at hunden kan! Ikke la treningen bli forutsigbar, men varier deg så mye som mulig. Det er ikke de store variasjonene, men de små som endres for hver repetisjon som gir hunden forståelsen.
5) Ha en plan B. Hva gjør du om det blir feil? Hvordan kan du styre konsekvensene av hundens valg? Hva koster det å gjøre feil?