I vår startar vi så klart nya onlinekurser för dig som vill lära dig och din hund mer om agility.
Agilitykurs Valp/Grund startar den 12 mars och passar för dig som vill lägga bra grunder inför framtida agilityträning. Vi fokuserar på belöningsövningar, följsamhet/framåtsändande utan hinder, lyssna-övningar, shaping och kroppskontroll, början på kontaktfältsbeteende och lite hoppteknikövningar. Klicka på länken för att läsa mer och för anmälan.
Grundhandling Agility Online startar också den 12 mars och är perfekt för dig som vill lära din hund självständig, säker och snabb handling där du och hunden kan lita på varandra.I kursen jobbar vi med hinderstöd, 1-2 hopphinder och tunnel. Du behöver alltså inte ha speciellt stort utrymme eller mycket utrustning. Kursen passar bra för nybörjare likväl som för dig som vill förbättra grunderna i handlingen för att få bättre samarbete ihop med hunden. Självklart individanpassas uppgifterna efter era behov.
Hoppteknik, Styrka och Kroppskontroll Online startar den 4 april. Den här onlinekursen handlar om ämnen jag verkligen brinner för. Hur lär vi hunden att använda sin kropp på bästa möjliga vis så att vi kan undvika skador, öka prestationsförmågan och se till att hunden håller länge? Onlineformatet med film är perfekt för hoppteknik eftersom det ger deltagaren möjlighet att studera och diskutera hundens teknik i lugn och ro ihop med mig.
Running Contacts Online startar varje månad. Den här kursen kör vi i en grupp på Facebook och du väljer varje månad om du vill vara med vidare eller inte. Running contacts – snabba och självständiga kontaktfält – är väldigt rolig träning som lätt blir beroende framkallande. Vi anpassar metod efter varje ekipage, men vi är noga med att hunden har bra fokus framåt, springer på ett avslappnat sätt och känner sig trygg på balansbommen.
Igår började vi träningsåret ihop med vänner i Kungsör Hundarena. Jag hade designat ett par Snooker-banor som vi körde. Snooker är en av de två ”spel” som man tävlar i gamesklassen på World Agility Open (WAO). WAO är ett alternativt VM med deltagare från många länder. För två år sedan vann Squid och jag uttagningen och representerade Sverige på WAO i England. I år gör jag gärna om den resan, för det var väldigt roligt! I början av mars är det uttagning till det svenska laget, så det är dags att vässa games-färdigheterna, till exempel att kunna springa långa avstånd mellan hinder (och inte flyga in i en tunnel på vägen) och att utföra hinder på avstånd. Dessutom är det ganska många färdigheter man behöver träna på som förare. Att planera en egen bana som blir så bra som möjligt, och svårast av allt – att veta hur snabbt det går att göra den där banan som man har planerat.
Hur funkar Snooker? Här handlar det om att samla poäng utan att göra några misstag och utan att tiden tar slut. Så här gör man banan:
Starthinder. Du måste ta starthindret för att sätta igång tiden och starta loppet, men du får inget poäng för det och det gör inget om du river det.
Rött hinder (1 poäng). Man måste ta ett rött hinder innan man får ta ett poänghinder. Man får bara ta samma röda hinder en gång. Om man river ett rött hinder får man inte ta poäng efteråt, utan måste försöka på ett nytt rött hinder innan man tar något annat.
Poänghinder (2-7 poäng). Poänghinder är hindren i sekvensen 2-7. Hopphinder #2 är värt två poäng, tunneln tre poäng, slalom fyra poäng etc. Hinder 5 är två hinder, 5A och 5B. Under den här öppningsdelen får man ta dem i vilken ordning man vill och från vilket håll man vill, men i slutsekvensen måste de tas i rätt ordning. Mest poäng får man om man tar sjuan tre gånger, alltså efter varje gång man har tagit ett rött hinder. Man tar i det här fallet då A-hindret och de två hoppen i vilken ordning och riktning man vill, men man måste ta alla tre felfritt. Man räknar inte vägran under den här delen av loppet, eftersom domaren inte vet vilket håll du tänker ta hindret från.
Rött hinder (1 p). Direkt efter poänghindret måste man ta ett nytt rött hinder. Om hunden skulle råka ta något annat på vägen dit är det tack och hej och snabbaste vägen till sluthindret. Man får behålla de poäng man har tagit hittills, men måste över sluthindret för att de ska räknas.
Poänghinder (2-7 p). Antingen tar man samma hinder som första gången, eller så tar man något annat. Om man råkar göra fel på poänghindret så räknas inte poängen, utan man måste till ett nytt rött hinder för att kunna samla nya poäng.
Rött hinder (1 p). Och så tar man det sista röda hindret.
Poänghinder (2-7 p). Och ett sista poänghinder. Det är smart att planera så att man nu är i bra läge för:
Hela slutsekvensen (2 + 3 + 4 + 5 + 6 + 7 poäng). Nu ska ”banan” som är numrerad 2-7 tas, och man får poäng för varje hinder man tar. Om man råkar göra ett fel under slutsekvensen (missar ett kontaktfält, river, får en vägran…) så är det slutsamlat och bara att skynda sig till sluthindret för att få behålla de poäng man redan tagit.
Sluthinder. Sluthindret måste tas för att du ska få en tid och få behålla dina poäng. Det gör ingenting om du river det.
Totalt 51 poäng max.
Igår satte vi en maxtid på 50 sekunder på den här banan, så man hann ta 7 x 3 poäng om man hade hyfsat flyt. Med en kortare maxtid hade det kanske inte varit realistiskt att hinna det, man kanske hade fått lägga in tunnel 6 någon gång istället. Så här gjorde jag det: Blå linje 1 + 7 poäng, turkos linje 1 + 7 poäng, röd linje 1 + 7 poäng och sedan slutsekvensen som är numrerad 2-7. Det var planen i alla fall. Bud tyckte att det var väääldigt svårt att inte ta tunnel 6 efter 7A baklänges på den turkosa linjen. Om det händer på tävling gäller det att släppa allt och snabbt ta sig till målhindret så att man i alla fall får behålla 16 poäng.
Riktigt rolig träning! Jag älskar Snooker. Nästa gång blir det fokus på gamblers, som jag tycker är ännu svårare (och lite tråkigare) som förare. Förstod du min förklaring? Har du fler frågor om Snooker? Skriv en kommentar!
I lördags gjorde vi årets sista agilitytävling – i Nutrolin Arena utanför Lund i Skåne. Det var inte helt planerat, men hundarna kändes i fin form och jag insåg att jag inte kommer att ha så många tävlingshelger i vår eftersom jag ska jobba mycket. När vi sedan bestämde oss för att köpa en bil i Göteborg kändes Skåne som en rimlig avstickare på vägen hem 😉 Tävlingen gick i alla fall riktigt bra. Vi tävlade tre gånger agilityklass 3. Epic vann första klassen, Bud vann andra och blev champion. Squid nollade andra och tredje loppet med två fjärdeplatser och tog SM-pinnar. En väldigt lyckad dag!
Jag tänkte att jag skulle sammanfatta hundarnas tävlingsår nu när vi gjort vår sista tävling:
Squid körde en tävling i januari utan några resultat, men hon kändes i toppform. Sedan blev hon parad, hade valpar och råkade springa lite för mycket i skogen lite för tidigt och blev halt. Det tog lång tid innan vi fick tid hos Annika som alltid fixar problemen. Men efter besök där i slutet av augusti och början på september kunde jag börja träna upp Squid igen. Hon hade inte tappat speciellt mycket muskler eftersom hon simmat mycket och gått kopplad i skogen hela sommaren, men det var lite nervöst att börja hoppa och träna agility på riktigt igen. Som tur var gick det bra och vi började tävla på Kumlas tävling i början av november. Mitt drömmål för de sista två månaderna på året var att ta en topp 5-placering så att Squid kan få vara med på landslagssuttagningen nästa år om hon känns fräsch.
Första loppet började lite knackigt med ett par rivningar och något missförstånd. Sedan nollade Squid två hopplopp, men tiderna räckte inte till några topp-placeringar och vi tog bara SM-pinne i det sista. Två veckor senare var jag anmäld till Novemberrusket, men hade svårt att komma iväg eftersom Thomas var borta. Jag körde förbi på söndagen och startade en agilityklass med Squid. Jag hade inga stora förhoppningar om höga placeringar eftersom det är så stora startfält där, men vi lyckades faktiskt komma fyra och uppfyllde därmed årets mål. Helgen efter det tävlade vi tre klasser i Åtvidaberg och Squid nollade två av dem och vann båda! Vi var också en sväng till Kinnared och startade tre hoppklasser. Squid sprang förbi hinder i de två första klasserna för att jag var slarvig, men nollade och kom femma i det sista. Och så körde vi ju tre agilityklasser i lördags och nollade två och diskade ett. 13 lopp har vi hunnit med sedan början av november. Åtta nollor, sju SM-pinnar (saknas bara en för SM 2018, det hade jag aldrig trott!) och sex topp5-placeringar (jag som drömde om en enda!).
Resultaten är så klart helt fantastiska med tanke på att vi inte tränat på hela året (just nu fokuserar vi bara på fysträning, resten verkar bara funka), men det viktigaste är att Squid är tillbaka! Jag var så rädd att den där hältan som kom efter valparna skulle innebära slutet på vår agilitykarriär. Squid fyllde nio år i september och varje lopp ihop med henne är en gåva! Hon blir så glad över att få följa med på tävlingar och träningar, att komma ut ur bilen och känna att det är hennes tur. Och jag blir så otroligt glad över att få chansen att tävla med henne och känna hur hon gör sitt allra bästa hela tiden och att alla fel är mina. Squid hade nollat många fler lopp än åtta om jag gjort mitt jobb lika bra som hon gör sitt. Nu satsar vi på ännu mer fysträning så att hon blir ännu starkare och snabbare till nästa år. Jag är säker på att det finns mer att hämta och Squid tycker inte på något sätt att hon är gammal.
Här är ett lopp från i lördags:
Epic har också haft en bra säsong. Vi är väldigt samkörda och gör ofta bra lopp. Precis som alltid är det mycket rivningar, men den här säsongen har vi faktiskt lyckats hålla bommarna uppe mer än andra år. Vi har tagit åtta SM-pinnar och saknar en agilitypinne inför SM 2018 och vi tog äntligen det sista agilitycertet så att Epic nu också är dubbelchampion. Men framför allt har det gått bra på de tävlingar som är lite större än de vanliga. Till landslagsuttagningen hade jag inga stora förhoppningar, men jobbade hårt med våra problemområden inför tävlingen. Känslan på landslagsuttagningen var magisk! Aldrig har det stämt så bra för oss. Inga rivningar förrän i sista loppet av åtta, och vi lyckades nolla så många att vi tog en plats i landslaget till European Open och Nordiska Mästerskapen.
På European Open kom vi till final med laget och vi nollade vår del av finalbanan! På Nordiska hade vi jätteroligt – tyvärr någon rivning i varje lopp, men inga andra fel och en ganska bra placering totalt. På Norwegian Open i oktober nollade vi återigen flera lopp och tog oss till final där vi också nollade! Det verkar som att Epic (och jag) går bäst inomhus på svåra, snabba banor med stora avstånd.
Här är loppet som tog oss till final på NO:
Bud debuterade för ungefär ett år sedan och blev snabbt uppflyttad till hoppklass 2. Vi började sedan 2017 med en liten skada där han fick en låsning i bröstryggen efter en träning. Vi tog det lugnt i början av året, med ett par behandlingar hos Annika (vad hade jag gjort utan henne?!) och sedan lugn uppträning. Ny debut i agilityklass blev det i början av maj där vi tog första pinnen i agilityklass. Bud gjorde en ganska snabb resa från klass 1 till 3, även om den där sista pinnen i agilityklass 2 satt väldigt långt inne.
I klass 3 har vi av någon anledning haft lite mer flyt i agilityklasserna än i hoppklasserna. Bud har bara nollat en hopp 3:a (med vinst och cert), medan vi har lyckats nolla tre agilityklasser och tog championatet i lördags! Vi har också tagit ytterligare en SM-pinne i hopp med fem fel. Bud går som regel väldigt fint, men det är ofta något litet som händer på vägen. När det äntligen känns som att vi är på väg att få till det så trillar det kanske en bom, trots att han inte har rivit något på många lopp där något annat har blivit tokigt.
Bud är en lite annan typ än Squid och Epic, på gott och ont. Han är väldigt vältränad, men blir lätt frustrerad och klarar inte riktigt av känslan av att något går fel. Det räcker med att det blir ett litet hack i vår kommunikation för att han ska bli frustrerad på banan. Han kräver mer av mig som handler – att jag både vågar springa på och lita på honom, samtidigt som jag håller kontakten och är noga. Bud är ju fortfarande väldigt ung, så jag tror att många av våra små problem är barnsjukdomar som kommer att lösa sig med erfarenhet, och jag ser fram emot nästa år med landslagsuttagningar och roliga tävlingar.
Jag är för övrigt väldigt nöjd med mitt beslut att låta Bud tävla i large-klassen. För det första så tycker jag att det är skönt att inte behöva stressa med att låta honom hoppa högt. Vi har jobbat systematiskt upp mot 60 cm och det gick bra att tävla på den höjden på Norwegian Open. Nu tränar han som regel på samma höjd som Epic (55-60), men jag upplever inte några nackdelar med att tävla på en decimeter lägre hinder för det mesta. För det andra så är det skönt att inte ha alla tre hundar i samma klass när man tävlar på mindre tävlingar med kanske 30 starter i XL…
Buds championatlopp:
Nu är min enda önskan att jag får fortsätta att träna och tävla med tre friska hundar under 2018! Det är så viktigt att verkligen uppskatta och njuta av varje träningspass och varje tävlingslopp med dem. Mina tankar går ständigt till vänner och bekanta som förlorat hundar alldeles för tidigt, och till dem som får avsluta tävlingskarriärer i förtid på grund av skador. Jag lovar att inte ta någonting för givet, att berätta för mina hundar att jag älskar dem (det var det sista jag sa till Bud på startlinjen innan vi körde loppet ovan – kanske var det därför det gick så bra) och att ta hand om dem på bästa möjliga sätt.
Nu är jag hemma efter en lång dag. Klockan sju imorse åkte vi mot Arlanda där jag lämnade av Thomas för resa mot USA. Han ska hålla kurs hos PosiDog i Ohio. Först två dagar med fågelhundkurs, sedan ska han jobba med en mondioringgrupp måndag och tisdag. På torsdag i nästa vecka kommer han hem igen. Det innebär att jag har hand om tio hundar och ungefär 40 får i en vecka. Imorgon börjar också våra nya onlinekurser – Vinterlydnad och Vinteragility. Det blir intensivt!
Thomas på väg till USA
En mil i skogen i Väsby innan träning på Stockholms Hundsportcenter ihop med Cecilia
Mycket tack vare fokuset på våra onlinekurser är mitt eget träningssug på topp. Jag lägger planer för vintern och har börjat sätta dem i verket. För Squid, Epic och Bud blir det mycket styrka och hoppteknik just nu och det känns som att de tar till sig av träningen på ett väldigt fint sätt. Squid har gått kanonbra på tävling sedan vi började tävla igen efter en lång paus för några veckor sedan. Hon har gjort sju lopp och nollat fem av dem. Förra lördagen vann hon två av tre klasser i Åtvidaberg. Samtidigt som vi känns mer samkörda och säkra än någonsin (vem hade trott det utan träning på så länge?) så finns det mycket att förbättra när det gäller just styrka och hoppteknik. Hon är ju nio år, men jag tror och hoppas att vi ska komma ur den här vintern mycket starkare och snabbare än vad hon är nu. Epic och Bud har också nytta av fokus på fysträning och hoppteknik efter en sommar med mycket banor och tävlingar.
Spy och jag fokuserar också på fysträning, fast på en annan nivå än de andra hundarna. Dessutom är vi nu äntligen igång med lite agility och har så roligt! Igår gick hon för första gången en ”riktig” tunnel:
Idag var hon i Stockholms Hundsportcenter för första gången och det var kanske lite väl optimistiskt att tro att hon skulle gå in i en helt annan tunnel på första försöket, för det kunde hon inte alls tänka sig. Istället fick vi gå tillbaka till grunden, men kunde snabbt avancera och till slut sätta ihop lite hopphinder och tunnel. Bäst av allt var förstås att hon var lekfull och glad hela tiden på en ny plats där det hände rätt mycket samtidigt som vi tränade.
Igår efter kurs hade jag ett sådant där riktigt härligt träningspass med hundarna som man bara blir glad av. Squid och Bud fick träna hoppteknik och Spy fick vara med uppbunden i hallen hela tiden. Jag älskar att kunna ha med alla hundarna och inte behöva lämna någon i bilen eller i bur i ett annat rum, så jag försöker att lära dem att vänta på sin tur utan att låta eller störa. Hoppteknik var en lagom utmaning för Spy, som snabbt fattade att jag kastade godis till henne om hon satt eller låg ner utan att hetsa. Spy har verkligen fått en helt annan aptit nu och är väldigt lätt att belöna med godis (att jämföra med att hon inte ens tog godis ur handen när hon kom hit). Att jag hade skurit upp färska godbitar av fårlever hjälpte så klart också.
Spy fick träna lite också och hon var så peppig och glad. Det känns verkligen som att det börjar lossna nu. Vi tränade på hopphinder och hon tyckte att det var jättekul. Det allra bästa var faktiskt inte själva träningspasset, utan hur himla glad och nöjd hon var när vi kom hem. Jag satte mig vid köksbordet och hon kom hela tiden fram och ville pussas och kramas och verkade tycka att vi hade gjort något helt fantastiskt ihop.
Det är slutet av november och snön faller utanför fönstret. Det är ingen hemlighet att jag verkligen inte tycker om vinter. Allt blir kallt, krångligt, dyrt och till och med farligt. Men vänta nu! Tanken med det här blogginlägget var inte att klaga på vintern igen, utan att skriva om sådant som faktiskt är lite trevligt på ett ”when life gives you lemons…” sätt.
Innan vintern planerar jag för nästa säsong och sätter upp målsättningar som tvingar mig att bli både kreativ och aktiv under den kalla och mörka perioden. Det finns så många saker som både hundarna och jag behöver bli bättre på inför nästa säsong, och vintern är den perfekta tiden att ta tag i det. Tävlingarna och resorna blir färre och vi får mer tid att verkligen gå på djupet och ta tag i träningen. Många saker man behöver bli bättre på passar bra att träna på inomhus eller på liten yta. Ofta behöver man ju gå tillbaka till grunderna och verkligen se till att hunden har förståelse.
En sak som jag ska ta tag i i vinter är signalkontroll. Med signalkontroll menar jag att hunden utför beteenden på verbala kommandon och kan skilja mellan kommandon – även när det går snabbt och aktivitetsnivån är på topp. Idag är verbala kommandon en stor del av framgångsrik agilityträning. Att hunden kan skilja mellan ”tunnel” och ”balans” när jag springer i full fart framåt, så att jag inte behöver vänta på hunden och visa rätt hinder. Att hunden kan komma in och ta ett hinder från insidan (en ”threadle”) på ett verbalt kommando och en snabb handrörelse medan jag springer fort framåt. Att hunden alltid svänger åt rätt håll över ett hinder även om min position är oklar. Att hunden kan gå runt och ta ett hinder från baksidan när jag är långt bakom.
I lydnadsträningen finns också stora fördelar med riktigt bra signalkontroll. Det handlar inte bara om att hunden ska skilja mellan ”stå”, ”sitt” och ”ligg” längre. Jag tycker att lydnadsträning blir roligare och mer effektiv när hunden verkligen förstår ord och uppgifter. I början när jag tränade lydnad tänkte jag mycket på att hålla balans mellan till exempel springa fort på inkallning och ”stå”. Idag tänker jag att jag vill att hunden ska förstå att man måste springa fort för att få ”stå”, så att momentet klarar av att utföras många gånger på rad utan att falla isär. Jag vill att hunden ska vara så säker i till exempel ”stå”, ”sitt” och ”ligg” så att hunden klarar av att utföra momenten på ren kunskap. Jag testade till exempel att skicka Epic i en ruta på 25 meters avstånd här om veckan. Han har ju aldrig tränat lydnadslydnad, så han har nog aldrig sett en ruta, men det blev helt perfekt eftersom han har förståelse för kommandona ”gå” (spring rakt fram) och ”stå”.
Igår hade vi ett av vinterns första träningspass i inomhushall. Jag passade på att testa signalkontroll i hög aktivitetsnivå med Bud när han kom in i hallen full av förväntan. Det blev en del fel, men jag lägger hela filmen här så att ni kan se både det bra och det dåliga. Och så noterar jag det vi behöver bli bättre på till nästa träningspass. Det är nog en bra idé att fräscha upp de svaga delarna i lugnare situationer hemma innan vi testar i hallen igen.
Epic jobbar på signalkontroll på hopphinder. Han har kunnat ganska mycket, men det där med att svänga åt olika håll beroende på om jag säger ”back” eller ”sväng” har jag inte riktigt vågat mig på att ta tag i. Jag har sagt ”back” om han är på min högra sida och ska göra en vänstersväng, och ”sväng” om han är på min vänstra sida och ska göra en högsersväng, i hela hans liv, men aldrig jobbat på att han ska svänga bort från mig på kommando. I vinter ska vi ta tag i det, och det börjar fungera ganska bra från stillastående:
Signalkontroll är roligt när man väl kommer igång med det. Jag brukade tycka att det var så svårt att det nästan var övermäktigt, men nu inser jag att de flesta begränsningar sitter i mitt huvud. När jag håller kurser – speciellt online – brukar jag nästan alltid ha med signalkontrollövningar. Tyvärr är det ofta de övningarna som folk lägger minst tid på. Kanske känns det för svårt? Eller för tråkigt? Jag lovar att det är både nyttigt och roligt, och klurar på sätt att få folk att våga testa mer.
Hur känner du inför kommandon och signalkontroll? Vad tycker du är svårt? Vad skulle du vilja förbättra?
Om du vill bli bättre på signalkontroll under vintern rekommenderar jag våra onlinekurser
Självklart handlar de om mycket mer än signalkontroll och det fina är att du väljer helt själv vad du vill fokusera på under tre månader i vinter. Vi hjälper dig med planen, utförandet och utvärderingen. Vi håller dig i handen hela vägen så att du och din hund är så väl förberedda som möjligt inför vårens och sommarens utmaningar!
I helgen arrangerade min klubb Kumla BK agilitytävlingar i ett ridhus i Askersund. Det blev väldigt intensiva dagar, men det är alltid trevligt och roligt att göra saker ihop med mina fantastiskt positiva och lösningsorienterade klubbkamrater. På lördagen var det lagtävlingar med dubbla klasser. Eftersom jag tyvärr inte har tid att tävla lag var jag funktionär hela dagen. Var inropare tills jag knappt kunde stå på benen och sedan blev det två klasser på stol framför datorn. På söndagen var det klass 3 tre klasser per storlek. Det började med x-small, small och medium så då var jag inropare i två klasser innan jag fick en paus så att jag kunde gå en rejäl promenad med hundarna innan det var tävlingsdags.
På eftermiddagen körde jag tre hundar i två olika storleksklasser, så det blev en del springande mellan banorna för att hinna med alla banvandringar och starter. Lyckades till och med med bedriften att påbörja en banvandring, springa till en andra banan och köra ett lopp med Squid, för att sedan springa tillbaka till den första banan och gå klart banvandringen. Målsättningen för dagen var en nolla vardera för Squid och Bud, och två nollor för Epic. Det blev inte så. Epic rev två hinder i första loppet, jag råkade dra honom förbi ett hopp i andra loppet och i det tredje rev han långhoppet och jag blev lite orolig att han slagit sig, så vi gick av. Bud var fin i första loppet, men jag ropade för mycket på honom ut ur en tunnel så att han hamnade på fel sida av ett hopp. I andra loppet var det mesta katastrof och vår gamla surdeg ”ut på hopp efter tunnlar” visade sig vara långt ifrån löst. I tredje loppet fick vi tyvärr en rivning och en snurr innan sista hindret.
Den stora glädjen var att Squid – som inte tävlat sedan i januari – nollade båda hopploppen! Squid parades i våras och var sedan mammaledig under vår och försommar. Hon var i kanonform innan parningen och hängde med på skogspromenader långt in i dräktigheten. När valparna började bli större och klara sig mer själva tog jag ut henne på skogspromenad igen och hon älskade det. Tyvärr sprang hon nog lite för mycket för sitt eget bästa i skogen, för hon blev halt efter det och sedan blev hon ofta lite stel och halt efter ansträngning. Det tog tid innan vi fick tid hos vår sjukgymnast, men efter två besök där och långsam uppträning så känns hon nu fin igen! Hon ser lite tung ut i hoppandet, så vi ska fokusera på lagom fys- och hoppträning i vinter. Men det viktigaste är att hon verkar fräsch i kroppen efter tre lopp på höga hinder i ridhus.
Idag är det den första november och jag kan inte direkt påstå att jag ser fram emot vintern. Snö, is och kyla. I bästa fall barmark, men en lerig och hal träningsplan. Vi har ju tur att numera ha en fin träningshall på rimligt avstånd, men att vara där kostar pengar och kräver lite mer planering än att bara gå ut och träna när man känner för det.
Men det finns också en del saker som är lite roliga med vintern. Det är lågsäsong för tävlingar och min kalender är lite mer luftig än vad den har varit tidigare i år. Alltså passar det utmärkt att göra planer för vad vi ska förbättra inför nästa tävlingssäsong och träna systematiskt på de delar som ska bli bättre. Som tur är finns det massor av saker att göra på liten yta och till och med inne i huset där jag har några kvadratmeter träningsmatta.
Fokus för Epic och Bud är inställt på vårens landslagsuttagningar – uttagning till WAO i mars och till EO/NoM/VM i maj. För Squids del handlar det om att hon ska komma i bra form och hålla sig skadefri under sitt tionde år. Efter valpkullen drog hon till något och blev halt efter ansträngning, men nu känns det som att vi är på rätt väg och hon är anmäld till några tävlingar i vinter. Hon blir så glad när hon får vara med och träna!
Förutom att de stora tävlingarna finns med i planeringen så finns det saker som jag är sugen på att träna bättre under vintern, sådant som kanske inte riktigt fått plats under sommarens fokus på helhet och banor. Ungefär så här ser mitt grova fokus för vintern ut med Bud. Planen för Epic och Squid är liknande, men med fokus på deras svagheter.
Perfekt verbal signalkontroll på tighta svängar till höger och vänster (”back”/”sväng”)
Perfekt verbal signalkontroll på tunnel och balansbom (”genom”/”balans”)
Hoppstyrka och hoppteknik. Bli säker på 60 cm.
Bättre threadlar i extrema vinklar från fart
Stadigare sitt i starten med vikten bakåt
Tightare svängar ur tunnlar med mig på avstånd
Säkerhet och trygghet i svängar på/av A-hindret
Lära flera nya tricks som hjälper till att öka hans styrka och hållbarhet
Om du också är sugen på att använda vintern till att stärka era svagheter och lära nya saker så är min kurs Vinteragility Online ett perfekt val! Det är en kurs som du kan anpassa helt efter egna önskemål och förutsättningar. Du får förslag på många övningar som du kan använda för att till exempel öka hundens styrka, självständighet, signalförståelse eller självkontroll. Om du har tillgång till träning på lite större yta får du också en ny kombination att jobba på i varje lektion. I kursen finns också material om periodisering av agilityträningen, och förslag på hur du kan lägga upp träningen under vintern för att formtoppa till våren.
Det kan också vara så att du har en helt egen och specifik målsättning med vinterns träning. Då hjälper jag dig att lägga en träningsplan och hjälper dig med dina egna målsättningar under hela vintern. Det kan till exempel vara att du vill lära in running contacts, få en säker och positiv startrutin, lära hunden att svänga tight, få ett snabbare utförande på gungbrädan, eller färre rivningar på hopphinder.
Jag tror inte att vi har någon agilitykurs som är så fullproppad med information och så individanpassad som just Vinteragility. Läs mer om innehåll och upplägg här.
(Önskar du att det fanns en sådan här kurs för lydnad istället? Det gör det!)
För många hundar är agility det allra roligaste de vet. Det är inte ovanligt att uppleva att hunden tycker att själva agilityn är roligare än alla belöningar i världen, så det är kanske inte så konstigt att det är vanligt med problem att få hunden att stanna kvar i starten medan föraren tar sig ut till sin startposition.
Det kan finnas många anledningar till att hunden inte stannar i starten. Idag tänkte jag ta upp en av de allra vanligaste. Som tur är kanske det också är den som är enklast att fixa om man bara blir medveten. Det är nämligen så att väldigt många förare har problem med tjuvstarter.
För att hunden säkert ska stanna kvar i starten är det viktigt att det är tydligt vilken signal som hunden ska starta på. Jag är övertygad om att många hundar inte har en aning om vad som egentligen är startsignalen, därför att det varierar från gång till gång utan att föraren egentligen är medveten om det.
Det finns som regel tre saker som kan starta loppet:
En verbal startsignal från föraren
Rörelse från föraren
Rörelse från hunden
Min rekommendation är att bara låta den verbala startsignalen vara det som startar hunden. Rörelse från föraren blir lätt otydligt och leder till att hunden börjar gissa. Självklart skulle man kunna ha en specifik rörelse som startsignal – det fungerar bra med döva hundar till exempel. Men då måste den tränas precis som en verbal signal, och vara ett medvetet val där föraren har kontroll. Att låta hundens rörelse vara det som startar loppet är så klart inte så lämpligt, eftersom hunden omöjligen kan veta när föraren är i rätt position och redo att sätta igång. Dessutom lär han försöka starta tidigare och tidigare eftersom det är så roligt att springa.
Ekipage som har problem med starterna har ofta en väldig variation i vad det är som startar loppet. Ofta är det hunden som startar själv, och föraren som hänger på (ibland med den verbala startsignalen samtidigt som hunden hoppar första hindret). Andra gånger är det föraren som startar, men genom att börja springa eller vifta med armen innan den verbala signalen kommer. Inte konstigt att hunden inte förstår vad det är som gäller och börjar gissa eller testa olika saker!
Om du har problem med starter så tycker jag att du ska filma och analysera dina träningspass. Vad är det egentligen som händer först? Säger du din startsignal innan du börjar röra på dig, eller är det tvärt om? Är hunden stilla när du ger startsignalen, eller reagerar du på hundens rörelse? Frikoppla din startsignal från rörelse, genom att ha som regel att du inte börjar röra på dig förrän hunden har startat (på verbal signal). Genom att vara konsekvent med att alltid starta hunden på en tydlig verbal signal innan du börjar röra dig, och genom att se till att du aldrig startar om hunden rör sig först, kommer du snabbt att se stora förbättringar i era starter.
Om du vill läsa mer om hur du kan tänka kring starterna i den viktiga grundträningen finns det naturligtvis ett avsnitt om det i min nya agilitybok! Du kan beställa den här.
Det har varit fullt upp sedan jag kom hem från VM i Tjeckien. Förra helgen var jag på domarutbildning i Borås. Om allt går som planerat blir jag agilitydomare under nästa år. Det ska bli jätteroligt och spännande. En av de saker jag tycker allra mest om med agility är att designa banor som är flytiga, fartiga och lagom kluriga. Domarens roll i agility är enorm, eftersom det är hen som bestämmer hur banan ser ut. Att få tävla på en riktigt bra bana ger en känsla av agilityeufori, oavsett om man vinner eller diskar. I kombination med hinderkvalitet och underlag är domaren det allra viktigaste när jag väljer vilka tävlingar jag vill åka på (hur långt det är till tävlingen är så klart också en faktor, eftersom man tyvärr fortfarande inte kan teleportera sig dit man vill). Därför vill jag bli domare, och därför åkte jag också till Norwegian Open i år igen. Perfekt underlag (konstgräshall), utmärkt arrangemang och fantastiska domare. När det dessutom sammanfaller med en bra marknadsföringsapparat så får man dessutom tävla mot många av världens allra bästa agilityekipage i stora klasser.
Epic och jag i finalen, med domare Andreas Silfverberg
Vår uppladdning inför NO i år var långt ifrån optimal. Jag stukade foten för en månad sedan och har varit rejält handikappad rätt länge. Är faktiskt fortfarande lite blå och svullen. Alltså har det inte blivit någon direkt agilityträning för hundarna, mer än lite detaljträning som jag har kunnat göra stillastående. I år var vi också anmälda till kurs två dagar innan NO. Vi skulle gå för fyra av stjärnorna som kom för att tävla på NO (alla tre av årets världsmästare hade de prickat in!). Det var så klart extra påfrestande för foten, men också väldigt bra att få sätta igång både mig och hundarna och känna att det funkade inför tävlingarna. Jag hade med mig Bud och Epic. Squid var också anmäld till tävling för första gången sedan i januari, men fick stanna hemma av praktiska skäl eftersom hon inte var riktigt klar med löpet. Med facit i hand räckte det mycket väl att springa med två hundar…
Med tanke på den bristfälliga uppladdningen är jag nöjd med tävlandet. Epic nollade fyra av sju lopp, kvalade till finalen och gick felfritt där (men med en stor miss från mig som kostade tid). Bud nollade ingenting, men var väldigt nära i flera lopp, och tacklade fint att hoppa 60 centimeter höga hinder på en stor tävling för första gången. Hemma i Sverige tävlar han i large och hoppar alltså maximalt 50 cm på vanliga tävlingar. Många av banorna var fantastiskt roliga och inspirerade mig både som blivande domare och som tränare och handler. Det var också väldigt kul att se många hundar som vi har fött upp på plats, och några ”barnbarn”. Vi var väldigt trötta när vi åkte hem på söndagskvällen, med 14 lopp i kroppen (jag stod över sista loppet med Epic, men han sprang ju final så hundarna fick sju lopp var ändå). Jag hade ont i varenda muskel, men foten har klarat sig bra med tejp. Nu ser vi fram emot nästa år, och jag hoppas att jag någon gång i framtiden får möjlighet att döma på den här typen av tävling.
