Bud har flugit för första gången i helgen – Luleå tur och retur. Jag har ju tagit med hundar på resor många gånger, men har framför allt valt att ta med Shejpa och Epic som har varit mina absolut mest orädda och självständiga hundar. Bud är inte en rädd hund, men han är en mammagris och tycker egentligen inte om förändring. Packar jag bilen lägger han sig i soffan och hoppas att han inte syns. Samtidigt vill han ju vara med mig hela tiden, och jag vill vara med honom, så vi har under våren haft projektet att göra nya saker och saker som kanske gör honom lite obekväm (vilket typ kan vara att han inte får sitta på sin favoritplats i bilen när vi kör). Miljöträning helt enkelt.
Bud och jag laddar i kvällssolen på en gräsmatta utanför terminal 4 på Arlanda
För några veckor sedan blev jag inbjuden att döma agilitytävling i Luleå. Det kändes som att det var det perfekta läget att låta Bud prova på en flygresa. Man vill kanske inte börja med en utlandsflygning i samband med mästerskap. Jag funderar nämnligen på att flyga till European Open utanför Wien i sommar. Jag anmälde Bud till ett lopp om dagen också (det klass 3-lopp jag inte dömde), men tyvärr skadade han en trampdyna under bad i onsdags, så han fick följa med som sällskapshund och vi passade på att träna starter en gång om dagen istället. Ytterligare ett exempel på hur man kan träna i tävlingssituation – sätt hunden i starten och gå tillbaka och belöna med en leksak när hunden är duktig.
Flygresorna gick bra i alla fall. Han var lite stressad – ungefär som om han måste sitta på fel plats i bilen eller många andra situationer som gör honom lite obekväm, men så fort vi var ute och tillsammans igen så var han sitt vanliga jag. Och han verkade inte mer orolig på vägen hem än på vägen dit, så det känns positivt. Han fick också träna på att bo ensam på ”hotell” (vandrarhemmet på Luleå BK) medan jag dömde och vi gick fina promenader i skogen i närheten av klubben. Om man frågar honom så tror jag att han var glad att han följde med istället för att gömma sig i soffan.
