Idag fikk vi diagnosen: Pi har A-hofter:) Ikke overraskende siden samtlige kullsøsken også har A-hofter.
Forøvrig bedriver vi for det meste fysisk trening for tiden. Pax begynner å komme i storform og Pi er ikke langt etter. Nå ser vi frem til at båndtvangen er over slik at vi kan komme oss til fjells igjen. Det er travle dager for tiden og det blir herlig med 2 uker jaktferie i september. Vi gleder oss!
Det här har gått snabbt! Vi fick hem banan i torsdags. I fredags körde jag nedfarten från bordet. Idag la jag till först en lastpall och sedan en lastpall till på höjden. Fick hög lyckandeprocent (80-90%) trots att jag ökade svårighetsgraden i form av egen position och rörelse. På kvällen satte vi ihop hela balansbommen och baklängeskedjade den. Hon var förvånansvärt säker och jag upplevde att hon bara hoppade när hon liksom tappade balansen lite och blev osäker över bommen. Hon tyckte att det var lite läskigt med höjden och den smala plankan (det trodde jag aldrig om henne!). Jag tror att det blir ännu bättre när hon får upp farten och självförtoendet. Först skickade jag henne bara in i buren, men när vi började köra hela hindret tyckte jag att det blev lättare att få framåtsug och fart om jag skickade till medhjälpare med godis, så det gjorde vi. Får köra med hinder/bur efter imorgon eller något. Här kommer en liten film. Jag gillar att hon träffar så lågt och tydligt på kontaktfältet!
Jag och Thomas har hållt kurs i Stavanger i helgen och haft varsin grupp. Eftersom Thomas kom körande med sina hundar från Bergen, kunde jag lämna mina två hemma med Therese som är hundvakt i helgen. Då fick Pi vara demohund hela helgen och det har hon klarat kanonbra! Jag har inte träffat henne (eller Thomas, eller de andra hundarna) på två veckor. Hon har verkligen mognat och är enormt lätt att ha att göra med. Hon kan gå lös hela tiden och håller sig till mig, ligger i öppen bur eller på en filt och slappnar av medan jag instruerar. Missy har lärt sig en massa på att vara med och visa på kurs när hon var ung och jag märker att det är nyttigt för Pi också. För det första får man gjort träning på saker man kanske inte hade gjort annars, för det andra får man se vad som funkar och vad som inte funkar. Missy lärde sig i princip apportering på kurs och om jag använder Pi som demohund några gånger till så kan hon nog det också snart. Hon visade apporteringsinlärning i morse och var väldigt duktig på många bitar. Hon håller ett bra grepp och släpper inte förrän hon får ”tack”-kommando oavsett om jag drar i apporten eller lockar. Hon griper bra och lägger vikten bakåt när jag håller i apporten. Hon kan gripa hos medhjälpare och springa mot mig i full fart. Hon kan komma i utgångsställning med apport. Det som inte fungerade så bra var gripandet från marken. Där behövs det mer klipp och beslutsamhet, så det ska vi jobba på.
Idag provade vi också ”framförmappen” för första gången. Hon kan ju utgångsställning, stå, sitt, ligg etc., men jag har aldrig medvetet försökt lära henne systematik bland de beteendena. Idag provade vi det för första gången och det gick alldeles strålande. Hon köpte bytsignalen direkt och upprepade hela tiden det hon hade fått belöning för senast. Jag hade till och med sådan tur att hon bjöd på beteendena i precis den ordning som jag hade tänkt mig. Ligg ville hon inte bjuda på idag, men det var inte så konstigt. Det var i slutet på ett för långt träningspass i slutet på en lång helg. Det var hårt och blött på marken och vi hade inte tränat ligg på hela helgen. Men det visar ju att vi behöver jobba mer med framförmappen så att vi kan plocka fram vilket beteende som helst hur snabbt som helst. Det där gäller för övrigt ännu mer när vi jobbar med shejping, jag har gjort det för lite det senaste och varierat för lite. Hon fastnar gärna i ett fåtal beteenden.
Plan för Pis träning när vi kommer hem:
– Uthållighet i fritt följ
– Gripanden till apportering
– Gripanden i lek
– Inlärning av rutan
– ”Framförmappen”
– Massor med shejping av nya och gamla tricks
– Lägga signal på flera gamla tricks
– Inkallning med ställande
– Fjärrdirigering
Idag bytte jag ut den smala och rangliga plankan mot kontaktfältsnedfarten (lutad mot bordet). Det märktes att det blev skillnad för Shejpa. Jag gjorde det enkelt och satte mig själv på marken några meter ifrån bommen. Första tio repetitionerna var riktigt dåliga, vi satte 20-30%. Nästa pass om tio repetitioner var betydligt bättre. Åtta av tio korrekta och till nästa pass med tio repetitioner ökade jag kriterierna och började handla – springa före, stanna kvar bakom, höger sida, vänster sida etc. För de gånger då jag höll mig bakom henne, hade jag en tygbur fem meter från bommen som hon kunde söka fram mot. Vi fick 90% lyckanden och till nästa pass ska jag höja plankan med en lastpall. Shejpa fick också köra den nya slalomen två gånger och hon var duktig och snabb trots att slalomen är så ful att hon borde bli bländad.
Jag har lyckats börja tycka om de riktigt fula färgerna på banan, den rosa/gula kombinationen som faktiskt gör mig rätt glad även om den gula kunde vara en bättre nyans. Jag har svårare för kombinationen som är på kontaktfältshinderna/slalomen/däcket/långhoppet som känns så jäkla tråkig och inte alls passar ihop med de rosa hinderna. Okejdå, jag visar väl några bilder…
Ett rött däck var verkligen pricken över i…
Färgen är betydligt värre i verkligheten, det här ser ju nästan fint ut
Platta tunneln…
Runda tunneln blev ju rätt okej
Nu har vi äntligen fått hem agilitybanan. Det hade kännts kul. Om det inte var för att färgerna är superhemska! Verkligen helt, helt fel… Vad gör man då? Klagar? Målar om? Man orkar ju inte vänta hela sommaren på nya hinder heller…
Vi har varit på två och en halv dagars hoppteknikkurs för Vappu Alatalo. Det var en fortsättning på kursen som Thomas gick med Missy i februari och jag hade med mig både Shejpa och Missy. Missy var ju superstar på kursen i februari och hon har sett riktigt fin ut i hoppteknikövningarna hemma. Shejpa däremot har varit helt hopplös och bara slarvat och inte kunnat samla sig eller vara eftertänksam över huvud taget. Jag har verkligen inte vetat vad jag skulle göra med henne. Paradoxalt nog har ju Shejpa hoppat mycket bättre än Missy i banor och kombinationer, vilket har gjort mig ännu mer frustrerad.
När man är förvirrad är det bra att gå kurs. Jag har fått väldigt mycket ut av de här dagarna. Att göra mer avancerade övningar har gett mig mycket mer förståelse för hur vi ska komma vidare och få mer helhetssyn. Det går ju inte bara att göra de mest grundläggande övningarna och sedan tro att det ska fungera på tävling. Det blir lite som att bara träna frivilliga grundfärdigheter och sedan anmäla sig till lydnadstävling. Det är enormt kul att jobba med sådan här hundträning, där man verkligen får fram vackra, funktionella rörelser och får öva upp sitt eget öga. Bara nu när jag kom hem och tittade på gamla filmer av mina hundar, så var det som att jag helt plötsligt hade mycket mer tid på mig när jag såg varje hopp. Jag såg så många fler detaljer. Det är skithäftigt! Jag är övertygad om att hoppteknikträning är både nyttigt för bättre tävlingsresultat och nödvändigt för att ge hunden bästa möjliga förutsättningar för att hålla sig frisk och fräsch länge.
Någonting som jag har tränat väldigt lite och som mina hundar uppenbarligen behöver jobba mycket mer med, är avståndsbedömning. Att länga eller korta ner stegen beroende på avståndet till nästa hinder. Vi fick flera bra övningar att jobba på där.
Shejpa började första dagen med att visa sitt vanliga, galna jag i en basic grid. Men sedan kom vi på varför hon bara har blivit mer och mer hopplös. Det är för enkelt för henne med bara samma gamla grundövningar. Hon får ingenting att fundera över och kan bara slarva. Så fort vi började ändra saker och utmana henne lite så blev hon helt annorlunda. Vappu var väldigt imponerad över henne och tyckte att hon var helt kanon. Shejpa klarade alla övningar med glans, men ofta gjorde hon fel första gången när det blev svårt. Så ändrade hon sig och var duktig. Hon får i uppgift att göra alla övningar, både lätta och svåra, och min målsättning blir att hon ska göra rätt på första försöket. Om hon får en enkel övning som en basic grid, så ska jag nog inte upprepa den mer än en gång utan att ändra något (ändra den visuellt) så att hon inte börjar slarva. Jag har upplevt att hon hoppar konstigt och inte sträcker ut bakbenen tillräckligt, men Vappu menade att hon bara har väldigt bråttom med att fälla in bakbenen inför landningen så att hon kommer iväg så fort som möjligt efter hoppet och att det bara är en individuell teknik som är väldigt snabb. Vi satsar på det!
Missy är duktig, men behöver framför allt proofing när det gäller min rörelse. Under kursen var hon mer extrem än vad hon har varit hemma och reagerade massor på minsta rörelse från mig. Det är helt klart där skillnaden mellan teknikträning och kombinationer ligger, hon är så väldigt känslig för just det. Det blir nog ett projekt som tar tid att ta sig igenom, men nu känner jag att jag har bättre koll på vad som behöver göras och mer motivation.
Jag är förövrigt jättenöjd med hur väl mina hundar använder sina kroppar och hur fint de höll under tre dagar. Hundarna blir så grymt trötta av de här övningarna att man knappt tror att det är sant. Men de höll ihop fint och vi var noggranna med uppvärmning och nedvarvning (det blev ett par timmars promenerande per dag, jag blev lika trött som hundarna). Idag verkar de fräscha i kropparna och sträcker sig mycket och fint. De har bara fått vila, jag har haft fullt upp med annat.
Hundetrening.no: Hvordan lære inn signaler?
Diskussionen om hur det är mest effektivt att lära in signaler fortsätter. Här kommer vårt svar på Mortens inlägg från den 6 juni. När Kathy Sdao var i Norge väcktes diskussionen på nytt eftersom hon höll med oss om att det nog är smartast att lägga på signalen precis innan beteendet, istället för att ge signalen samtidigt som beteendet utförs. Det här kan verka som en ganska obetydlig fråga, men för mig väcker den många intressanta funderingar. Dels är det en teoretisk diskussion. Var går gränsen mellan klassisk och operant inlärning? Har ordningsföljden betydelse i operant inlärning? Vad är en signal? Vad innebär signalkontroll? Det är också en fråga om effektivitet i träningen. Hur får vi hundar att lära sig signaler på snabbast möjliga sätt? Min erfarenhet är att det här är en av de största stötestenarna för nya klickertränare. För det tredje handlar det också om hur vi ser på hundar och träning. Kan vi utgå ifrån att hunden vill utföra beteendet och att hunden vill ha sin belöning? Eller tror vi att hunden helst inte vill göra det alls?
Själva har vi provat båda modellerna. Vi håller oss inte till en modell för att vi alltid har gjort så och det alltid har fungerat. Tvärtom är det så att vi letar efter det mest effektiva sättet att lära in signaler och när vi kombinerar teoretisk kunskap med praktiska erfarenheter, så framstår det som både mer logiskt och mer effektivt att ge signalen innan hunden utför beteendet.
Vad är en signal?
Jag hittade ett citat på nätet (länk) som jag tycker beskriver signalkontroll på ett bra sätt. ”Stimulus control is all about us learning to pay attention to, and eventually responding differentially to, things we perceive in the environment (stimuli) that give us information about the effectiveness our behavior: what behavior is likely to be effective, the conditions under which it will be effective, and what we are likely to get for it.”
Inlärning av signaler är inget hokus pokus. Hunden lär sig att det lönar sig att sätta sig om han har hör ordet ”sitt”. Han lär sig också att det lönar sig att vänta på ordet ”sitt” innan man sätter sig och att det inte lönar sig att sätta sig om han hör andra signaler. Signalen är information till hunden. Vi kan inte hitta något mer vetenskapligt sätt att säga det på, och jag tror att de flesta forskare hade varit nöjda med den definitionen.
Signalinlärning – Klassisk eller operant betingning?
Vi är alla överens om att signalinlärning inte är klassisk betingning. Signalkontroll är snarare en av grundstenarna i operant betingning. Den klassiska formeln för operant betingning ser ut så här: Stimulus (signal) -> Beteende -> Konsekvens (belöning eller straff). Självklart kommer alltid klassisk betingning med i bilden när vi tränar praktiskt. Belöningen är inte bara förstärkning för operanta beteenden, den är också en obetingad stimulus som kommer att associeras med stimuli som presenteras innan belöningen. En positiv förstärkare är alltid också en appetativ (lustfylld) obetingad stimulus.
Operant inlärning
”Sitt” -> Hunden sätter sig -> Godbit
Hunden kommer att sätta sig oftare när han hör ordet ”sitt” eftersom sättandet följs av en trevlig konsekvens.
Klassisk inlärning
”Sitt” (neutral stimulus) -> Godbit (obetingad stimulus) -> Stimulering av belöningssystem i hjärnan (obetingad respons)
Efter flera upprepningar blir ”sitt” en betingad stimulus som på egen hand kan utlösa goda känslor (betingad respons).
Det vi kan konstatera här är att det i alla fall är bortkastat att säga ”sitt” samtidigt som eller efter att hunden har fått sin belöning (vilket ibland, konstigt nog förespråkas). Så länge ordet ”sitt” händer innan belöningen, kommer klassisk betingning att ske. För mest effektiv klassisk betingning, bör i så fall ordet ”sitt” alltid följas av en belöning, men vi skulle vilja påstå att den klassiska betingningen sker effektivt även om ordet inte alltid följs av en belöning och att den operanta betingningen spelar mycket större roll när vi jobbar med signalkontroll. För egen del upplever vi nämnligen att det är enkelt att få en glädjereaktion från hunden på en signal, men att det är svårare att få hunden att verkligen hantera signaler som viktig information (skilja mellan signaler och utföra rätt beteende till en viss signal).
Signaler är information
Vi är alltså helt oeniga i att det skulle vara ointressant med information och att det enda som spelar roll är vilket beteende som blir förstärkt och vilka reflexer som blir betingade. Vi kommer nämnligen inte ifrån A:et (antecedenter – stimuli som presenteras innan beteendet) i operant betingning. De finns alltid där. Även när vi inte tränar på signalkontroll finns det signaler i miljön som berättar för hunden vilket beteende som lönar sig. Det är därför våra hundar ligger och sover under bordet när vi skriver på datorn (de vet att chansen för belöning om de börjar erbjuda beteenden är väldigt liten), men erbjuder tricks när vi sitter ner på golvet med godbitar och klicker i handen, eller erbjuder utgångsställning när vi står tävlingsmässigt på en appellplan.
Hundar letar ständigt efter ledtrådar som gör att de kan lista ut vilket beteende som kommer att bli förstärkt. De är experter på att läsa kroppspråk och situation. Små detaljer som vart vi håller blicken, hur vi håller belöningar, vilket rum vi är i och vad vi har gjort precis innan kan vara signalen som gör att vår hund utför vissa beteenden. Ibland är det en fördel (det är ju jättebra att hundarna inte erbjuder skall när vi sitter vid datorn), men ibland är det en begränsning eftersom hundarna har så mycket lättare för den typen av signaler än verbala signaler. Därför försöker vi se till att minimera betydelsen av de här signalerna när vi jobbar med frivilliga beteenden. Belöningarna kan ligga var som helst, vi ändrar vårt kroppspråk, vi ändrar vår position, vår blick och situationen vi tränar i. Vi försöker vara noga med att signalen vi har valt ut (ofta ett ord) är det enda som avslöjar vilket beteende som kommer att bli förstärkt. Signalen ska vara informationen.
Vi ser ofta att våra verbala signaler blir oviktiga för hundarna eftersom det finns andra signaler som är enklare och viktigare i hundens ögon. Inlärning av signaler som ”fri” och ”varsågod” är bra exempel på det. På kurs får vi lägga mycket tid på att lära folk att stå stilla samtidigt som de ger signalen. Erfarenheten visar nämnligen att hundarna inte har en aning om vad ordet ”varsågod” betyder om vi alltid också använder vårt kroppspråk för att skicka hunden till skålen. Många hundar har inte heller någon aning om vad ”fri” innebär om inte föraren samtidigt slår ut med armarna och tar ett steg bakåt. Hundar väljer ut den information som är enklast för dem att uppfatta och tyvärr tycker hundar sällan att det vi säger är speciellt viktigt om de får lov att välja.
När vi jobbar med frivilliga beteenden finns det ju alltid någon signal som berättar för hunden vilket beteende som kommer att bli förstärkt. Det kan handla om kroppspråk eller situation, men ofta (om vi gör vårt jobb bra) framför allt om vilket beteende som vi har förstärkt precis innan (en repetitionsklok hund upprepar beteendet som den fick belöning för precis innan). Vår signal blir alltså även här ganska oviktig. Om vi dessutom säger den samtidigt som hunden redan har påbörjat beteendet, så tror i alla fall jag att vi i bästa fall bara får en klassisk betingning. Ibland kommer man ganska långt med klassisk betingning. Inkallning är ett sådant exempel. Det går alldeles utmärkt att lära in en bra inkallning genom att bara ge signalen ”kom” och sedan presentera riktigt god mat eller häftig lek (det är ju därför nybörjare kan lockas till att använda klicket som en inkallningssignal – det fungerar!). Ett annat exempel kan vara inlärning av ”loss”. Säg ”loss” när hunden leker (eller släpper leksaken), presentera en godbit och låt hunden äta. Eftersom det inte går att kampa och äta samtidigt, kommer hunden snart att släppa leksaken när han hör ordet ”loss” eftersom han förväntar sigen godbit.
Praktisk träning
Om vi däremot faktiskt vill ha mer tankeverksamhet än ”Yey! En godbit” från hunden, så tror vi att det är viktigt att signalen så tidigt som möjligt faktiskt får ett informationsvärde. Det mest effektiva sättet att göra det på, enligt vår egna erfarenhet, är att snabbt låta signalen bli startskottet för beteendet. I de situationer där vi faktiskt fysiskt kan hindra hunden från att utföra beteendet innan signalen, blir inlärningen oftast snabbast. Istället för att försöka smyga in signalen precis innan hunden springer till rutan (vilket kan vara svårt, eftersom hunden oftast påbörjar beteendet så fort belöningen är avslutad), väljer vi att hålla hunden i halsbandet, ge signalen och sedan släppa hunden och låta honom utföra beteendet. Ordningsföjden (signal, beteende, konsekvens) blir solklar och inlärningen går snabbare. Det här är vår ”döpa beteendet”-fas. Ganska snart vill vi låta hunden själv behärska sig och vänta på signalen. Det är då signalen verkligen blir viktig (tidigare har den bara kommit sekunden innan en annan signal – att vi släpper hunden).
Det går ju inte att göra så här med alla beteenden. Det fungerar bara när hunden ska lämna vår sida för att utföra någonting (buren, varsågod, rutan, apport, target etc.). När vi jobbar med andra beteenden måste vi kunna förutse beteendet och ge signalen innan de utförs spontant. Här tror vi att det faktiskt är en fördel att börja sätta på signalen innan vi har superflyt på beteendet. En latenstid på 1-2 sekunder mellan belöning och nästa repetition gör det faktiskt enklare att få in signalen i rätt tid, än om latenstiden är lika med noll. Det är inte alltid enkelt, för våra hundar har en tendens att ganska snabbt upprepa beteenden utan någon latenstid och man vill ju se till att hunden faktiskt både kan och tycker om beteendet innan man lägger på en signal. Det kan blir alltså nödvändigt att snabbt se till att hunden börjar vänta på signalen, så att ordningsföljden blir korrekt. Av egen erfarenhet menar vi att korrekt ordningsföljd faktiskt har stor betydelse även för korta beteenden som stå, sitt och ligg. Det här resonemanget för oss till nästa punkt där vi känner att vi inte riktigt är överens med Morten om signalinlärning:
Hundens attityd
När vi tränar in signaler utgår vi ifrån två saker: Att hunden verkligen vill ha sin belöning och att hunden verkligen vill utföra beteendet (eftersom det leder till belöning). Om inte de här två förutsättningarna uppfylls, så är det ingen idé att ens tänka på att sätta på kommando på beteendet. Vi utgår ifrån att hunden söker information om hur han kan uppnå förstärkning när vi tränar på signalkontroll. Att det blir fel ibland gör faktiskt ingenting, det lär hunden vad som inte fungerar. I situationer där det är tveksamt om hunden är i det här läget är det bättre att fokusera på utveckling av belöningar och frivilliga beteenden.
För oss är det också en självklarhet att behålla frivilliga beteenden även när vi har lagt på signal. Därför spelar det ingen roll om signalinlärningen påbörjas tidigt.
Uansett, Thomas hadde en interessant diskusjon med Prof. Stanley Weiss over lunsj i går. (Nei, det var ingen eksklusiv privat lunsj, men vi var på samme konferanse.) Det skal nevnes at professoren i eksperimentell psykologi driver med nettopp eksperimentelle forsøk med både operant og klassisk betinging hos rotter og duer, og har begrenset med erfaring med hundetrening. Derfor tok det litt tid før han faktisk forsto spørsmålet (når, dvs timingen i forhold til atferden, ville han presentere signalet når han introduserer et nytt signal), men etter hvert ble han veldig engasjert i det interessante spørsmålet:)
Weiss poengterte at ”the discriminative stimulus sets the occasion for the behavior” og sa at han i laboratorieforsøk ville ha forsterket atferden når den forekom spontant til dyret utførte atferden ”at a reasonable rate”, for så å legge til betingelsen at atferden kun blir forsterket dersom den diskriminative stimulusen har blitt gitt først.
Enkelt og greit!
Som väntat gick det inte riktigt vägen idag heller, men jag är rätt nöjd med tävlingen i alla fall. Det var verkligen småsaker som gick dåligt den här gången. Jag antar att det inte är meningen att jag ska ha marginalerna på min sida, kanske någon försöker få mig att träna ordentligt istället. Glädjande var i alla fall att attityden var helt okej och att sitt i grupp och platsliggning fungerade. Det var också trevligt med tiorna, jag fattar inte att vi kan få 10 på inkallningen så ofta, jag tycker att den är så dålig.
Platsliggning 10
Sitt i grupp 10
Fritt föj 8 (LS, SNS)
Dumrutan 9 (DK sättande – har ingen aning om vad jag gjorde)
Inkallning 10
Rutan 6 (Gick in från sidan, la sig på ”stå”. Snåla poäng, tycker jag)
Dirigeringsapport 0 (Bra konskick. Gick åt rätt håll, men tog mitten. Gah! Det här kan vi ju så bra)
Hoppapport 10
Vittringsapport 0 (Hämtade rätt apport, men lyfte på fel. Osäkerheten i tävlingssituationen slår igenom)
Fjärrdirigering 10 (Perfekt!)
Totalt 235 p, andrapris och plac 2/4.
Tja. Nu är det bara att sätta igång med tävlingsträning. Vi kan ju det här!
Grattis till Elin och Nixa som debuterade och vann eliten med jättefina poäng!
Nu är Shejpa, Missy och jag i Mölndal, strax söder om Göteborg. Imorgon är det midsommar, men vi firar det (i regn förmodligen) med lydnadstävling på GMBK. Idag tränade vi på klubben ihop med Anna och pudlarna och jag inser hur dåligt förberedda vi är. Träningen hemma har gått jättebra, men idag såg jag verkligen att vår svaghet ligger i tävlings- och uthållighetsträning. Jag körde fritt följ, dumruta, inkallning och ruta innan jag belönade första gången. När jag skulle skicka henne till konen fick jag ta i med flera dubbelkommandon, något som tidigare bara har hänt på tävling och som då har förvånat mig massor. Nu vet jag var det kommer ifrån. Dålig uthållighetsträning. Dessutom la hon sig på stå i både inkallningen och rutan. Dumrutan funkade bra i alla fall. Andra gången gjorde jag om samma sak, men belönade direkt vid konen när jag fick start utan dk. Återigen läggande på ställandet i inkallningen. Rutorna var okej. Hon gick in från sidan ibland, men hamnade rätt. Anna hjälpte oss med vittringsapportering och hon var jätteosäker med tävlingsledare. En enorm skillnad mot hur det har sett ut när jag har tränat ensam hemma och hon har gjorde det så bra så många gånger.
Det är pinsamt egentligen, hur mycket vi pratar om tävlings- och uthållighetsträning och hur dålig jag har varit på det själv under den senaste tiden. Vi får se hur det går imorgon. Det kanske är dumt att starta, men hon kändes inte helt som sig själv idag och jag hoppas att hon är lite piggare imorgon, så kan det nog gå vägen. Det är så trevligt på GMBK att vi båda kanske kan slappna av lite. Sedan får vi verkligen strukturera upp den här lydnadsträningen och verkligen tävlingsträna. Det är så otroligt nyttigt att köra igenom programmet (eller delar av programmet) utan belöningar, för då ser man var det brister. Man får fram fel som man inte märker annars. Men gör inte som jag, testa det något tidigare än dagen innan tävling…
Under varje teorikväll passar jag på att säga till folk att de ska vara uppmärksamma på att en del träningsproblem faktiskt kan bero på fysiska problem. Under de år jag har jobbat heltid med hundkurser har jag blivit väldigt förvånad över hur många hundar som faktiskt är skadade och har ont. Jag har också blivit förvånad över hur hundägare och veterinärer resonerar kring det här. Hittils har jag bett minst ett 20-tal ägare att ta med sin hund till veterinären. Jag har inte haft fel en enda gång. Senaste tråkiga beskedet kom idag. Hunden som inte ville springa på agilitykurs i helgen har ont i ryggen. Inflammation eller i värsta fall cancer. Jag har länge varit säker på att någonting inte är rätt där. (Det är för övrigt andra gången jag skickar samma hund till veterinären, första gången fick vi konstaterat patella luxation med operation till följd. Jag vågar inte ens tänka på vad han har konstat totalt i veterinärkonstnader.) I maj hade jag staffen Mio på kurs i Bergen. Mio har tidigare gått kurs för oss i Oslo, men nu var han en helt annan hund. Enligt matte hade han slutat leka ganska direkt efter flytten. Jag beordrade dem raka vägen till veterinären, där man hittade kraftiga förkalkningar på en armbåge.
Ofta är sådana här upptäckter tråkiga och ibland leder de också till att vi kanske får ändra våra tränings- och tävlingsplaner eller i värsta fall ta bort en älskad kompis. Ibland är det dock helt fantastiskt både för förare och hund. Du har kanske kämpat i ett år med att få din hund att leka, eller hålla fokus på träningen. Du tycker att du gör allt rätt, men ibland så vill hunden bara inte. Du får massor av goda råd, men de hjälper bara en kort stund och du kommer ingenstans i din träning. Och så hittar ni felet. Det var inte din träning, det var smärtan som gjorde att hunden inte ville. Din kompis får behandling och rehabilitering, och när han är frisk igen har du fått en ny hund som glänser på både träning och tävling. Det är ett scenario vi har sett flera gånger hos kursdeltagare och det är lika fanastiskt varje gång. Tveka inte om du är osäker när det gäller din egen hund. Låt inte hunden lida i onödan och kasta inte bort värdefull träningstid i onödan. Det är bättre att kolla upp hunden en gång för mycket än en gång för lite.
Några tecken på att du bör ta din hund till en duktig veterinär:
Följande bortförklaringar duger inte
Checklista – be din veterinär kolla upp:
Ta din aktiva hund regelbundet till en duktig rehabterapeut/veterinär. Håll din hund i god form. Värm upp din hund noga och ta hand om honom efter aktivitet. Massera. Ge äldre aktiva hundar glukosamin. Ge ett foder du tror på. Var uppmärksam på förändringar och tveka inte att vara en hönsmamma. Och sist men inte minst. Tro mig om jag säger åt dig att åka till veterinären. Hittils har jag aldrig haft fel.