Sedan jag skrev det förra inlägget om negativt straff har det dykt upp en del andra tankar som jag tänkte sätta ord på när. Det finns en risk att det blir en del upprepningar också, men det får ni stå ut med.

Negativt straff eller extinktion?
Negativt straff innebär att vi tar bort någonting hunden vill ha, eller möjligheten att förtjäna den saken. Det kan både handla om fysiska ting (godbit, leksak, en kul person etc.) eller en aktivitet som hunden gärna vill utföra (jaga, valla, stirra på andra hundar). Extinktion kallar vi det när ett beteende som tidigare har blivit förstärkt, inte längre blir förstärkt. För att illustrera skillnaden kommer här två exempel:

Negativt straff: Hunden skäller och hoppar på föraren för att föraren har godbitar i fickan som hunden vill ha. Föraren går ut ur rummet en stund och lämnar hunden kvar.

Extinktion: Hunden skäller och hoppar på föraren för att föraren har godbitar i fickan som hunden vill ha. Föraren gör ingenting förrän hunden ger upp och lugnar ner sig.

I min träning väljer jag i princip alltid extinktion. Kanske inte för att det är snällare mot hunden (om man tycker att det är synd om hundar som blir frustrerade så kan de ju bli betydligt mer frustrerade av en extinktionsprocess än av en time-out), men för att det är effektivt och lägger mer ansvar på hunden. Extinktion fungerar jättebra, men det är inte synonymt med att ignorera felbeteenden. Det är nämnligen bara utsläckning om hunden faktiskt inte uppnår belöning. Om felbeteendet innebär att springa efter en katt, skälla på andra hundar som tränar etc., så fungerar det sällan att bara ignorera det, eftersom det varken är vår uppmärksamhet eller våra belöningar som förstärker beteendet.

Det finns två tillfällen då jag speciellt använder negativt straff:

När alternativet inte är extinktion, utan positiv förstärkning. Om jag ska sätter ner en matskål till min valp, och hon reser sig för att ta maten innan ”varsågod”, så finns inte alternativet extinktion. Om jag inte på något sätt tar bort möjligheten att få tag på maten (täcker över skålen eller lyfter upp den), så kommer beteendet att resa sig bli positivt förstärkt (hunden fick ju tag i maten!). Ett annat exempel är till exempel koppelgående. Jag har i alla fall inte lyckats med att bara ignorera att hunden drar i kopplet och belöna när hunden går bra. Jag vill någon gång komma över till att jag inte behöver använda så många godbitar på promenad, att möjligheten att få komma framåt blir belöningen. Det tycker i alla fall jag är svårt att lyckas med utan att faktiskt förhindra att hunden tar sig framåt om den drar i kopplet.

När den uteblivna belöningen inte kompenserar för att hunden faktiskt får fortsätta jobba: Jag har hundar som älskar att jobba. Speciellt Missy kan springa i rutan, eller över balansbommen, eller genom slalom, hur många gånger som helst utan att få belöning. Att springa är väldigt förstärkande. De uteblivna belöningarna väger ganska lätt, trots att jag försöker belöna så bra jag bara kan när det blir rätt. Ett annat exempel kan vara när hunden gör ett misstag i en längre sekvens av beteenden. Att jag inte belönar just det beteendet, väger ganska lätt, eftersom hunden är van vid en variabel förstrkningsskala och får jobba vidare med nästa beteende. Eller när man jobbar med signalkontroll och hunden bara gissar vilket beteende som hör till vilket ord, eftersom hunden får en ny chans på ett enkelt beteende direkt efter misstaget.

I de här fallen använder jag mig ibland av en time-out i form av en paus. Det kan handla om att jag ber hunden komma till mig och sitta en stund efter ett missat kontaktfält. Eller att jag säger ”oj, så tokigt det blev” och går tillbaka till starten och börjar om när det kommer ett fel i sekvensen av lydnadsmoment.  Eller att jag efter ett misstag i signalkontrollträningen blir passiv och väntar extra länge innan nästa chans till förstärkning kommer.

Att ”det ska kosta att göra fel” handlar inte om något slags hämndbehov eller att jag har svårt att lägga ifrån mig gammal traditionell träning. Det handlar för mig om att hunden faktiskt ska göra färre misstag, att jag inte råkar förstärka beteenden som jag inte vill ha. Jag har många exempel på hur ändringen i kostnaden för felbeteende har gjort enorm skillnad på hundens förståelse för ett beteende. Det är inte lätt att räkna ut hur signalkontroll fungerar om man bara kan chansa. Det är inte lätt att lära sig att gå fint i koppel om man kommer framåt när man drar. Att tänka igenom hur man använder extinktion och negativt straff och att tänka igenom vad det kostar för hunden att göra fel, kan göra att hunden får mycket fler förstärkningar för rätt beteende. Men. Ofta behöver man inte fundera över det. Ofta fungerar det jättebra att bara ignorera felen. Under shaping gör jag i princip alltid det. Jag använder utsläckning flitigt i många situationer och ofta låter jag hunden slarva lite för att sedan belöna. Jag är inte stenhård på att valpen aldrig får titta bort under fritt följ. Om hon tittar bort och sedan kommer tillbaka och går bra så belönar jag ofta det. Det är i utvärderingen av träningen som frågan om kostnaden för fel kommer upp. Om jag har en strategi och jag ser att den inte fungerar, så är det absolut en av sakerna jag tittar på och förändrar.

Det är aldrig hundens fel
Självklart är det aldrig hundens fel när den gör misstag i träningen. Eller om den beter sig som ett svin i vardagen. Hunden är hund och har inte bett om att komma till mig. Där är vi nog alla överens. Men trots att det inte är hundens fel att hon vill jaga rådjur, springa ut i vägen efter en sparv eller hoppa på främmande människor i skogen, så är det fortfarande beteenden som jag inte vill ha. Mina hundar kan inte få bestämma allt. Trots att de inte har bett att få komma till mig, så måste jag ta ansvar för att de får en uppfostran som gör att de kan leva ett så rikt liv som möjligt utan att störa andra människor eller djur. Jag måste ta ansvar för att flocken fungerar och vara en god representant för hundägare ute i samhället. Vi ska inte se på beteenden som bra eller dåliga, goda eller onda, bara önskade eller oönskade.

På något sätt måste man mäta effektivitet mot ”snällhet”. Som tur är tycker jag att klickerträningsmetoder är mer effektiva än metoder som baserar sig på positivt straff. Jag litar betydligt mer på en jakthund som har klickertränats att inte bry sig om får, än en hund som har fått en elchock för att låta bli att jaga dem. Men om jag var tvungen att ge upp negativt straff oc kontroll över huvud taget i uppfostran och vardagslydnad, så tror jag att effektiviteten hade blivit lidande. Inte för att negativt straff i sig är extremt bra, utan för att positiv förstärkning är så extremt effektiv. Utan kontroll och avbrytande av oönskade beteenden (stoppa fågelhunden med ett ”sitt” när den intresserar sig för fåren, ta tillbaka hunden som drar i kopplet för att den vill fram till en annan hund, lägg hunden ner om den börjar jaga vallningsobjekten, släpp inte valpen om du vet att den kommer sticka iväg utan att lyssna på inkallning etc.) hade de fått massor med belöningar för beteenden som är oönskade. Och de hade fått extremt bra förstärkare, förstärkare som jag förmodligen aldrig kan matcha med godbitar och bollar.

Jag kanske är en dålig tränare, för jag har svårt att se hur jag hade kunnat få hundar att lita på i alla situationer om det inte fanns ett visst mått av ”väljer du fel får det en konsekvens”. Usch, det låter enormt traditionellt och tråkigt och jag vill väldigt gärna gå kurs för den som bevisar motsatsen! Det är ju alltid roligare att belöna än att straffa. Våra fågelhundar vet att ”sitt” är viktigt. Inte bara för att de får bästa belöningarna när de sätter sig, utan också för att de har jobbat mycket med självkontroll, där negativt straff är en del av träningen. De lär sig att det inte handlar om fågeln eller godiset, utan om fågeln och godiset eller ingenting. Bra saker försvinner om man inte lyssnar på sitt. Stoppkommandot är så viktigt att vi alltid driver igenom det. Inte med våld eller hot, men med lugn och envishet. Det är också så viktigt att vi alltid belönar det bra, att vi tränar det mycket i enkla situationer där hunden verkligen lär sig att älska kommandot och beteendet. För det är alltid, alltid, alltid viktigare att först ställa sig frågan ”vad tjänar hunden på att göra rätt”, innan man börjar fundera på vad det kostar att göra fel.

Doggie-zen, premacks princip, självkontroll… viktiga och centrala begrepp i vår träning av vardagslydnad och lydnad för jakt och vallning. Utan kontroll och negativt straff har jag svårt att se dem fungera. Jag är inte beredd att ge upp dem och jag tycker inte att det är oschyst mot hunden att lära den att man bara får vissa saker om man samarbetar med mig. Hmm… nu blir det här ostrukturerat, men jag måste bara kommentera en sak. Jag läste någonstans att någon tyckte att det var på gränsen till djurplågeri om man låter hunden jobba för all sin mat. Jag har sex hundar här hemma som protesterar vilt. De tycker nämnligen inte att träning är jobbigt eller tråkigt, någonting man bara måste göra för att få mat. De tycker faktiskt att det är mycket, mycket roligare att jobba för maten än att få den i skål. Nu är det sällan de jobbar för all mat under en dag, jag tränar så pass mycket med lek och så är jag väl lite lat. Men jag vet vad hundarna hade valt om de fick välja!

Jag upptäckte intressanta inlägg och diskussioner i Marias och Ann-Louises bloggar. Det handlar om känslor och klickerträning. Om hur ett dåligt humör och irritation under ytan kan få hunden att uppleva träningen som obehaglig, även om den är ”belöningsbaserad”. Eftersom jag fortfarande känner att jag kanske var en aning negativ i mitt inlägg igår så vill jag verkligen ta upp det här ämnet. Ann-Louise framställer skillnaden mellan klickertränare som att gränsen går mellan de som använder sig av mycket time-outer och negativt straff, och mellan de som bygger på glädje och samarbete. Maria är mer inne på tanken att det faktiskt är vår känsla som är det viktigaste. Jag tror att vi ibland ses som de ”diktatoriska” klickertränare som Ann-Louise pratar om i en kommentar under sitt eget inlägg. Istället för att snöa in på alla aspekter i den här diskussionen (jag hade gärna skrivit om uttrycket ”din hund är en reflektion av dina färdigheter som tränare” eller om kontroll vs. frihet, men det hade nog blivit för långt) så tänkte jag diskutera lite kring användandet av negativt straff och time-outer.

Negativt straff är när vi tar bort någonting hunden vill ha, för att få mindre av ett beteende. Exempel: Hunden reser sig från ligg när jag är på väg att ge den en godbit. Godbiten försvinner ner i fickan igen. En time-out är en form av negativt straff där hunden fråntas möjligheten att utföra förstärkande beteenden (istället för att ta bort en fysisk sak, tar vi bort möjligheten att uppnå den saken). Exempel: Hunden försöker stjäla en macka från bordet och hunden tas ut på ett annat rum under en kort stund innan den får en ny chans att uppföra sig.

Negativt straff och time-outer är effektiva! Men för att kunna utnyttja dem måste det också finnas en grund av träningsglädje, belöningskvalitet och samarbete. Om inte hunden vill ha belöningen, blir den ju inte direkt påverkad av att den försvinner. Om hunden upplever träningen som tråkig eller obehaglig, hjälper det knappast att vi ger den en time-out från den. En annan viktig del är känslan vi har i träningen. Hur är din egen attityd när du använder dig av negativt straff? Jag använder negativt straff i min träning, mycket och gärna. Det är en del av leken vi leker ihop. När jag tränar mina hundar tänker jag ofta på lekar, spel och sport. Lagom utmanande, fantastiskt roligt, man vinner inte alltid men man har alltid kul och det är bara ett spel.

Själv är jag en sådan där människa som faktiskt älskar att tävla oavsett om jag vinner eller inte. Som älskar frågesporter och tyckte att skolgymnastiken bara var rolig om det fanns något att vinna, trots att jag inte var speciellt duktig. Alla människor är inte sådana, och inte alla hundar heller. En del människor tycker att det är jobbigt att behöva prestera eller att riskera förlust. En del hundar är sådana också. De tycks ta utebliven belöning och negativt straff personligt och vill inte vara med och spela om de inte vinner hela tiden. Både Missy och Squid har haft sådana sidor som valpar. Om de förlorar vill de helst inte vara med och spela längre. Om bollen försvinner när man reser sig, så är det kanske bäst att aldrig resa sig igen. Den känslan måste ändras och det måste vara första prioritet. Det är lätt att få en hund att inte göra någonting med hjälp av negativt straff (stäng burdörren varje gång hunden försöker gå ut så kommer den nog ge upp ganska snart, men utan de andra bitarna får du aldrig burlekar med fart och passion!)

När vi använder negativt straff vill vi att hunden ska ha känslan av en lek. Det ska vara skoj, utmanande och avslappnat. En belöning som försvinner ska få hunden att bita ihop och försöka hårdare, inte göra hunden ledsen eller besvärad. Har man fått en valp som tycker att utebliven belöning är jobbigt, så får man jobba för att ändra den känslan. Visa hunden att det bara är en lek, att det lönar sig att fortsätta försöka. Folk ser mina hundar och säger ”Men, oj, den bara fortsätter ju i all evighet om den inte får belöning, det skulle aldrig min hund göra”. Men det handlar inte om personlighet eller ras. Pi, engelsk setter, är nog den som hanterar utebliven belöning allra bäst och kan jobba eftertänksamt och länge för att få den. Jag tror absolut att det hänger ihop med att hon inte har några problem alls med uthållighet i fritt följ.

Nu känner jag att jag babblar, men jag vill gärna ge er en bild av hur jag ser framför mig bra träning. Det är inte elakt med höga kriterier, låg förstärkningsfrekvens, negativt straff eller utebliven belöning. Det handlar om den egna känslan och att lyckas överföra den till hunden. Känslan av att det inte är personligt, det är ett spel. Känslan av att man kan skratta även åt misstagen. Men om du tar hundens misslyckanden personligt, om du inte kan skratta åt hundens missta, då är det mycket möjligt att din hund får samma känsla. Fokus på att hunden alltid ska lyckas gör lätt att man blir besviken när det går fel. Fokus på att utmana hunden och att hunden faktiskt lär sig av att göra fel också, gör att det är lätt att skratta när hunden begår misstag. Visste ni förresten att Susan Garrett ofta sjunger när hon tränar sin hund? 😛 Det är lätt att få för sig att folk är superstrikta och superambitiösa och så missa allt det roliga.

Jag tycker att time-outer är befogade också. Idag har jag och Squid gått en trevlig promenad ihop med Missy. Koppel och gentle leader på. Massor med godbitar i fickorna. Att lämna positionen vid sidan eller börja valla Missy, leder till en kort time out. En kort paus där blicken vänds tillbaka mot mig och vi samlar ihop oss igen. Det handlar inte om att jag är ett kontrollfreak som vill att hunden aldrig tittar bort från mig. Det handlar om att se till att ett beteende som jag absolut inte vill ha, inte blir förstärkt. För varje time out – minst 10 belöningar. Jag vet hur mycket framtida konflikter jag kan undvika genom att ta tag i problemet nu och jag vet att min hund kommer att få mycket mer frihet som vuxen genom att jag inte låter henne ha all frihet i värlen nu. Frihet är någonting man förtjänar. Om jag hade barn hade jag inte låtit dem leka i trafiken eller vara ute hela nätterna, inte förrän de var äldre och visade att de kunde ta ansvar och välja rätt beteende. Samma sak gäller för valpar, både för deras egen säkerhet och för att de ska få en chans att lära sig vilka val som är önskvärda. Men även i en sådan vardagssituation, är det en lek. Jag skrattar, belönar, ger utmaningar, ber Missy springa förbi en gång till för att se om Squid gör ett bättre val den här gången. Belönar mer. Jag är inte irriterad, inte arg, inte besviken. Vad annat kan man förvänta sig av en border collie-valp?

• Utveckla bra belöningar! Utan dem kommer hunden inte påverkas av negativt straff och inte vela anstränga sig för att göra rätt när belöningarna uteblir.
• Skratta mycket när du tränar hund! Ibland på kurs får vi nästan kittla folk för att de ska få rätt känsla.
• Avbryt träningen om du känner dig irriterad. Eller ännu bättre: Försök vända känslan. Ansträng dig för att träna bra även om du har haft en dålig dag på jobbet. Tänk på något kul din hund har gjort. Lek med hunden. Gör något enkelt och försök vända irritationen till motivation.
• Ge inte din hund mer frihet än vad hon klarar av. Men om du måste begränsa hundens frihet, sätt igång direkt och lägg en plan för hur hon ska kunna få tillbaka den så fort som möjligt!
• Erfarna hundmänniskor har ofta ett hum om vad som växer bort av sig självt och vad som inte gör det. Är du osäker, ta det säkra före det osäkra och förebygg direkt! Det skadar faktiskt inte att lära hunden att man bara får springa fram till andra hundar på kommando till exempel.
• Använd inte bur, gentle leader, tag i halsbandet etc. till time-out utan att först ha byggt upp en positiv association till de situationerna. Burlekar, träningspass, kamplek och utfodring med gentle leader på och collar grab-game (ta i halsbandet – belöna, ta i halsbandet – belöna).
• Om du vill att din hund ska se träningen som en lek måste du också göra det.