Nu har vi lagt upp fyra nya helgkurser under början av nästa år. Agilityhandling, grundkurs, tävlingslydnad och shapingkurs. Klicka på ”kurser” ovan så får du all information du behöver!
En favorit i repris och en påminnelse om att det kan vara sol under den här tiden av året också, om man har tur…
Det har i många år pratats väldigt mycket om grundfärdigheter. En grundfärdighet kan beskrivas som en liten del av ett moment. Om man ska dela upp en inkallning med ställande i grundfärdigheter kan det se ut så här: Sitta stilla, starta explosivt, springa snabbt mot föraren, stå, utgångsställning. Man tränar varje del för sig och sätter sedan ihop momentet när alla delarna fungerar var för sig. Grundfärdighetstänket är jättesmart, men om man bara jobbar med grundfärdigheterna kan det ändå hända att man missar viktiga delar. Vår tänk i tävlingslydnaden bygger mycket på förkunskaper. En förkunskap är en viktig färdighet som gör momentet enklare att lära in på ett snabbt och effektivt sätt. Förkunskapen är sällan en del av själva momentet, utan någonting som vi lär in först, för att inlärningen av delarna ska bli mer effektiv.
Här kommer förslag på två bra förkunskaper att jobba med om man vill lära in ett snyggt inkallande med ställande:
Springa i full fart och gripa leksak från förarens vänstra hand. Hur man belönar inkallningen brukar ha stor betydelse för vilket tempo och fokus man får. Det verkar som att rörelse (förarens rörelse eller en kastad leksak) ofta gör att hunden saktar ner tempot i förväntan om rörelsen. Om hunden kan springa i full fart och gripa en leksak ur förarens vänstra hand, medan föraren håller sig tävlingsmässig, har man en bra grund för en bra belöning i inkallningen. Självklart måste hunden i första hand tycka att det är jättekul att leka med leksaker ihop med föraren, generellt lekintresse får byggas upp först. Gör träningen till en lek, om hunden missar leksaken på första försöket, kan du rycka undan den och leka med den själv i några sekunder innan hunden får en ny chans. Senare kan du också ha kriterier för vilket tempo hunden ska ha in mot din sida. Om du tänker tävla bruks kan du också göra övningen medan du går mot hunden. Tänk på att hunden kan skada nacken om du håller emot när han griper i full fart, ha ett långt snöre på leksaken som du kan släppa efter på, eller släpp den helt när hunden griper.
Varsågodlekar. Det är en bra idé att jobba mycket med belöning bakom hunden när du tränar inkallningar. Att lära hunden att springa mot dig i full fart bort från en belöning, för att sedan tvärvända på ”varsågod”, har många fördelar, bland annat att hunden lär sig att kriteriet är full fart, även om han förväntar sig att tvärstoppa, att hunden lär sig att reagera snabbt på kommando under inkallningen och att du har en smart belöningsplacering att använda när du börjar jobba med ställandet. Jag tror också ett ett bra vändande på ”varsågod” kan lära hunden att flytta vikten bakåt när du börjar jobba med ställande under inkallningen. Du vill inte göra hunden beroende av att ha sett en belöning bakom för att han ska stanna, det allra bästa är om du kan få samma reaktion på ”varsågod” oavsett om hunden har sett en avståndsbelöning eller inte. När hunden är duktig på varsågodsignalen kan du variera mellan synlig belöning (för att kvalitetssäkra farten mot dig), att lägga ut en belöning på förhand som hunden inte får se eller att låta någon annan kasta belöningen bakom hunden när du ger varsågodsignalen. Jag tycker också att det blir bäst om man varierar ”varsågod”-belöning med belöning från handen (se ovan).
Jag har lite svårt att hitta inspiration för bloggandet just nu, ställer allt högre krav på kvaliteten på inläggen och då blir det tyvärr inte så många som jag skulle önska. Men jag tänkte dela med mig av en länk idag. Hur tusan tänker man när man ger ut det här? Någon som kommer att köpa singeln på Stora Stockholm?
Den senaste veckan har vi haft sista samlingen på två Steg 2-tränarutbildningar. En i Bergen och en här hemma. Eleverna som har gått steg 2 är några av Nordens bästa och mest engagerade klickertränare. De som går den utbildningen har tidigare gått vår steg 1, Canis tränarutbildning eller Canis instruktörsutbildning. Två inspirerande gäng med andra ord! På slutet av året är det dags att utvärdera om man har nått årets mål och sedan sätta nya mål för det nya året. Många deltagare har nått sina mål och mer därtill, för andra har olika omständigheter kommit ivägen och en tredje grupp upptäckte att de kanske inte nådde de resultatmål som de hade satt upp för året, men att de ändå hade kommit mycket längre än vad de hade hoppats på.
Det där med målsättningar är svårt, tycker jag. Sätter man målen för högt, riskerar man att känna sig misslyckad om man inte når dem. Om man sätter målen för lågt så är de inte till någon hjälp. Sätter man bara resultatmål riskerar man att missa det som är väsentligt. Vi har väl alla varit med om en tävling med höga poäng, som man egentligen inte är så nöjd med. Man måste också fråga sig varför man har mål – på vilket sätt ska de hjälpa mig? Efter avslutat år måste man fundera på vad man kan ändra i sättet att skapa målsättningar, så att de blir till en hjälp snarare än någonting som pressar och stressar.
Det vanligaste felet är kanske att vi bara sätter mål på en nivå. De flesta, som jag, funderar över målen en gång om året, när det ska sättas mål för nästa år. Att bara sätta mål med en deadline på 12 månader blir nog inte så bra. Först och främst behöver jag fundera över vart vi är på väg på ännu längre sikt. Vad vill jag uppnå med den här hunden i slutändan? Vad vill jag titta tillbaka på när min hund är gammal och grå? De långsiktiga målen bör inte heller bara handla om den här hunden. Var vill jag vara som hundtränare om 10 år? Var vill jag vara som människa? Först när jag vet vart jag är på väg på längre sikt, kan jag fundera över vilka år jag ska sätta för nästa år, som tar mig närmare det mer långsiktiga målet.
När jag vet vad målet är för 10 år framåt i tiden (själv fixar jag inte riktigt att planera längre än så) och vad målsättningen är på ett års sikt, blir det viktigaste jobbet att bryta ner de målen i små, små mål som hjälper mig att komma närmare de slutliga målen i det dagliga livet. Varje träningspass måste ha ett mål och det målet ska naturligtvis hjälpa mig att komma närmare de stora målen. Utan små delmål blir förstärkningsfrekvensen för låg och uppgiften överväldigande. Utan små delmål blir det också svårt att se ifall jag kommer närmare slutmålet eller inte – det tar för lång tid mellan utvärderingarna och jag riskerar att vara på väg åt fel håll länge innan jag upptäcker det.
De flesta av oss vill fler saker med livet än att vinna tävlingar med hunden. När du sätter mål för framtiden, bör du inte bara tänka igenom vad du vill med hundträningen, utan också vad du vill med livet i stort. Det kan handla om vad du vill lyckas med i arbetslivet, att du vill vara en bra förälder, att du vill vara i god fysisk form, att du vill lära dig mer om matlagning, att du vill resa jorden runt eller att du vill engagera dig politiskt och hjälpa till att göra världen bättre. Prioritera bland målen och ha med hela bilden när du lägger en plan för din hundträning. Om det finns många saker som är viktigare för dig än hundträning, så måste du prioritera de målen högre och därmed tillåta dig att sätta hundträningsmålen lite lägre. Om du bara fokuserar på hundträningen, riskerar du att bli besviken när du inser att livet kommer i vägen. Om du däremot bestämmer dig för att hundtränandet är ett av dina viktigaste mål, så kanske du måste göra förändringar i livet som tillåter dig att lyckas med det just du vill göra. Prioritera bland dina mål, så att du kan välja ut de viktigaste om du känner dig överväldigad under året.
Se till att dina mål är mätbara, precisa och att det finns någon slags tidsram för dem. En av mina elever i helgen hade haft ”bättre vardagsvanor” som målsättning för 2009. Hon visste säkert ungefär vad hon menade när hon skrev ner målet, men ett år senare var det inte lika lätt att sätta fingret på det. Ett sådant här mål måste konkretiseras om man ska kunna jobba mot det. En anledning till att man inte sätter mätbara mål kan vara rädslan för att misslyckas. Förhoppningsvis blir man ju ”bättre” under 12 månader, men det säger inte så mycket om vad man har gjort och det är svårt att utvärdera hur man kan förbättra sig. Att inte nå ett mål behöver inte vara negativt. De mål vi inte når ger oss möjlighet att utvärdera och hitta punkter där vi kan förbättra oss. Om vi alltid når alla mål vi sätter upp är det förmodligen som om hunden alltid lyckas i varje repetition när vi tränar – vi har satt kriterierna lite för lågt och kommer inte framåt så fort som vi hade kunnat.
De flesta sätter resultatmål – tävlingsresultat som ska uppnås. Problemet med det är att det finns faktorer som du inte kan påverka med i bilden. Tänk om du gör ditt livs agilitylopp på SM, men domaren dömer bort ett kontaktfält som hunden faktiskt träffade? Tänk om hunden blir skadad dagen innan den stora tävlingen? Många faktorer som väder, störningar och liknande kan vi styra över genom träning, men vi kan aldrig påverka domslut eller konkurrenter. Målen måste vara kopplade till vår prestation, inte till det vi inte kan styra över. Det är också mycket lättare att jobba mot mål som är kopplade till vad vi ska prestera, än till mål som baserar sig på en viss poängsumma eller en viss placering. Tänk på att inget mål som sätts inför nästa år är ett slutmål, de är mål som hjälper dig vidare mot mål många år framåt i tiden. Om du vinner SM för att många andra blir diskade i finalen, så är du förmodligen längre bort från ditt slutmål än om du kom tvåa med ett fantastiskt lopp bara några hundradelar från vinnaren.
Ska man hålla sina mål för sig själv eller låta världen se dem? Här tror jag att man får fundera över vad som fungerar bäst för en själv. Jag tror dock att det är viktigt att våga låta målen vara en stor del av livet. Om man bara funderar tyst över dem och håller dem inne i huvudet, så får de inte samma tyngd som om de är nedskrivna och delade med människor som är viktiga för en. Man behöver alltså inte publicera dem i bloggen, men de bör skrivas ner och diskuteras med människor som man har förtroende för. Se till att du ständigt påminns om dina mål, så minskar risken att du slösar bort tid på sådant som är oväsentligt (men kom ihåg att det inte är oväsentligt att slappna av och ha kul, det bör kanske till och med vara ett mål i sig). Gör ett kollage som illustrerar ditt slutmål och sätt upp det på väggen, lyssna på musik som påminner dig om målet, skriv ner dina veckomål på kylskåpsdörren etc. Om du har en träningskompis kan ni diskutera målen tillsammans och sedan hjälpa varandra att komma ihåg dem.
Det här var några tankar om målsättningar, för jag vet att det är många som sitter och funderar över mål inför nästa år. Nu ska jag njuta av att vara ledig när det fortfarande är ljust och ta med mig Squid ut i fårhagen 🙂
När det blir mörkt så här dags och man har svårt att komma till skott, är det bra att man har elljus i trädgården så att man kan träna agility klockan 22.30 om man har lust med det. Ikväll fokuserade jag på balansbommar. Jag tränar sällan det med Shejpa, för hon är ganska klockren, men efter flera tävlingar kan det ju vara bra att kolla så att det fortfarande funkar riktigt bra. På tävling är det väldigt sällan vi får några utmaningar när det handlar om våra running contacts, vilket är lite synd, för det hade varit kul att visa hur bra hon svänger samtidigt som jag kan göra vad som helst. Det enda vi fortfarande inte har tagit tag i är ett verbalt kommando för sväng bort från mig. Shejpa är ju inte direkt bäst i världen på det där med kommandon och även om jag har lärt in en vänstersnurr, så har jag inte signalkontroll på den än. Det borde bli ett vinterprojekt! Dagens träningspass gick verkligen jättebra. Full fart och lätt att svänga tight hur som helst. Synd att det inte finns VM i balansbommar…
Squids running contacts har som sagt lossnat. Vi tränade lite då och då under början av hösten, men det verkade inte som att polletten trillade ner. Sedan tog vi en längre paus och när vi testade igen för några veckor sedan så var hon plötsligt jätteduktig. Snacka om latent inlärning! Vi kunde ganska snabbt höja plankan från att ha legat i en nedförsbacke på gräset, till den låga balansbommen (sågbockar). Det var inga problem och det häftiga är att hon, till skillnad från de andra hundarna jag har tränat, inte verkar bry sig om ifall det står hinder på sidorna eller om man ber henne att svänga. Kanske beror i alla fall det första på att jag har kastat belöning hela tiden, istället för att skicka till utlagd belöning. Idag provade jag balansbommen på full höjd, eftersom jag ville träna Shejpa på den. Det var inga problem alls, kanske något fler fel än vad hon har haft på den låga, men inga direkta hopp, det verkar snarare som att hon försöker komma på hur man ska placera tassarna i den här vinkeln. Ibland sätter hon baktassarna i marken precis första centimetern efter hindret, istället för att skjuta ifrån på kontaktfältet. Jag testade också lite svängar när jag sprang diagonalt ut i sidled, och det gick faktiskt bra.
Det går lite trögt med bloggandet just nu, delvis beroende på att det är fullt upp här hela tiden. Förra veckan började med två dagars kursande för Maria Hagström. Vi är ett litet gäng som har bjudit in Maria för en ”elitsatsning” under tre gånger två dagar i vinter. Det är alltid inspirerande och kul att träna för Maria. Jag tränade mest med Squid och var riktigt nöjd med hennes insats. Det är lättare att få fart och intensitet i henne nu och hon orkade faktiskt mer än vad jag trodde. På torsdagen tränade vi sök och sedan åkte jag till Askersund för föredrag på kvällen och kurs hela fredagen. Det blev en jättetrevlig kurs, trots att det var en riktigt rå och mörk novemberdag. I helgen hade jag bakombyteskurs för ett gäng från Stockholm. Vi testade ridhuset där vi kommer ha kurs i vinter för första gången och det fungerade alldeles utmärkt. Idag startar vi lydnadskurs på kvällen och imorgon flyger vi till Bergen där vi ska ha sista samlingen på tränarutbildningen vi håller där. Det ska bli jättekul att träffa Bergen-gänget igen! Squid borde höglöpa nu i dagarna (hon är på dag 15), men det är ganska lugnt. Själv verkar hon inte fatta att hon löper och hanhundarna är ganska lugna. Snälla Cecilia kommer från Göteborg för att passa hundar och får medan vi är borta, men för säkerhets skull får Pax ta tåget till Skara och bo med snälla Madeleine som är van vid vorsteherpojkar.
Jag känner mig ganska hösttrött och det är ibland svårt att motivera sig till att träna egna hundar när det är fullt upp med annat. Då är det jättebra att man har kurser och tävlingar inplanerade som gör att man håller modet uppe. Kursen för Maria gör att jag tar tag i lydnaden med både Missy och Squid. Till nästa gång ska vi göra några moment tävlingsmässigt och jag tänkte låta Missy göra det, så att jag har något tävlingslikt att träna inför. Jag har lite svårt att motivera mig för att träna lydnad med Missy just nu, luften gick lite ur mig när vi nollade rutan i Tyresö för ett par veckor sedan. Squid har fått några detaljer att jobba med i läxa till nästa gång, ställandet i inkallningen, fjärren och vittringsapporteringen. Jag valde fjärr och vittring eftersom det är perfekta inomhusaktiviteter så här när det är mörkt och ruggigt ute.
I vinter är det ganska många agilitytävlingar, Shejpa och jag ska till Stora Stockholm och My Dog och kanske även till Kistamässan. Det motiverar till träning och vi har fått till några pass här hemma på kvällarna i elljuset. Shejpa är helt galen och har börjat bita hål i fingrarna på mig när vi kampar. Vilken härlig framgång! Det är tre saker vi framför allt behöver bli bättre på detaljmässigt: tighta svängar, slalom och gungan. Men framför allt skulle vi behöva mer tävlingsmässig träning på banor och längre kombinationer. Det är synd att vi inte direkt har någon att träna med, för det är lite tungt att hyra ridhuset och sätta upp en hel bana på egen hand. Mest av allt ser jag fram emot kurs för Greg Derrett i början av december, det ska bli så kul och jag vet att jag kommer att få massor av inspiration och nya lärdomar. Förhoppningsvis kan Squid vara med lite på dubbelboxkursen. Vi jobbar med hoppteknik, lite handling och mycket cirkelarbete. Största problemet är väl att hon har extremt svårt att titta på, eller höra, när andra kör agility eller springer. Hennes running contacts har lossnat efter ett längre uppehåll och hon kör hela bommen på mellanhöjd. Ska försöka lägga lastpallar under sågbockarna som vi använder för att sänka hindret, så att vi gradvis kan höja det till tävlingshöjd. Jag är också sugen på att påbörja slalomträning snart, i helgen blev hon 14 månader gammal och är redo för lite mer fysiskt krävande aktiviteter.
Igår åkte jag och Shejpa till Rättvik för att tävla agility i två dagar. Vi hade inte tränat sedan senaste agilitytävlingen för två veckor sedan och jag hade legat i soffan i några dagar och inte känt mig riktigt bra. Det fortsatte igår, med huvudvärk och allmän trötthet. Så förutsättningarna var kanske inte de bästa, men det är alltid kul att tävla! Det var en kul tävling, med stora startfält och deltagare från både Norge, Finland och halv-Danmnark (Skåne). Det var lagtävlingar också, och vi hade sådan tur att vi kunde åka på lördagsmorgonen för start kring 15 och sedan åka hem vid lunch idag.
Första loppet var agilityklass. Shejpa var laddad, men lite slarvig, och jag mådde kasst och hade sirap i både ben och huvud. Redan vid tredje hindret lyckades jag göra bakombyte istället för framförbyte in i en tunnel under A-hindret och därmed hamnade jag efter till nästa hopphinder. Shejpa vände sig mot mig när hon kom ut ur tunneln och hoppade hindret åt fel håll. Vi körde klart banan, men hade några småmissar.
Till hopploppet bestämde jag mig för att försöka köra sakta men säkert, med tanke på att vi behövde SM-pinnar i hoppklass och för att jag inte riktigt orkade något annat. Det blev precis som planerat och vi nollade. Vi kom fyra. Håkan och Max vann helt överlägset på 33,90 och sedan var vi några stycken som låg på 36,xx. Vi fick vår tredje SM-pinne i hoppklass och fick dessutom vårt andra hoppcert. Efteråt kändes det lite dumt att inte ha gått för fullt, men det var nog rätt beslut med tanke på min form.
Shejpa med sin certrosett
Idag har jag mått bättre och agilityklassen såg ut att passa oss ganska bra. Det gick bra fram tills en enkel passage där hunden skulle ut till ett däck och sedan 180-grader till ett hopphinder. Till min stora förvåning kom Shejpa in mellan hindren istället för att ta hoppet, och vi diskade oss. Snopet att inte få komma runt på grund av en sådan skitsak som aldrig har hänt förut på tävling.
I hoppklassen hade vi sent startnummer och en massa hundar nollade. Jag bestämde mig för att köra för fullt och vara offensiv i både uppvärmning och handling. Jag var till exempel den enda av de jag tittade på som valde att köra hopp 1-2 som en rak linje istället för att sätta hunden i en lättare vinkel till hinder 1. Jag valde också framförbyte-serp-push i en situation där de flesta andra gjorde serp-framförbyte, eftersom jag trodde att det skulle bli tightast. Jag satsade på att få igång Shejpa under uppvärmningen och det funkade faktiskt skitbra. Hon var hur laddad som helst inne i hallen och sprang på som tusan på banan. Tyvärr hängde jag inte riktigt med i min planerade serpentin-push och hamnade efter Shejpa där. Fick löst det, men med flera enorma svängar som resultat. Vi fick en stor sväng till, så tiden blev verkligen inte så bra.
Jag är verkligen jättenöjd med att jag lyckades få Shejpa att ge allt i sista loppet under helgen. Jag hittade uppvärmningsrutiner som gjorde att hon taggade igång och efter loppet så kampade hon som tusan innan vi gemensamt sprang till bilen och hittade hennes middag, toppad med kycklinghalsar. Nu måste jag bara börja träna handling ihop med Shejpa, i den fart som jag kan få fram på tävling. Det är tydligt att vi inte är riktigt vana vid att köra i det tempot och då får jag lite problem med planering och utförande. Tur att Greg ska drilla oss innan nästa tävling :). Resultatet då? Det var hela 39 nollade ekipage i klassen (mer än hälften), så det var ju en del konkurrens. Vi kom nia och även om det inte var något kanonresultat så fick vi i alla fall sista SM-pinnen. Nu är Shejpa alltså kvalad till agility-SM 2010!
Nå har jeg fått meg en liten brukscocker som har blitt veldig dyktig i runderingen (söket), og jeg har de siste ukene fundert litt om hvordan jeg skal få frem hals (skall). Altså ikke som meldingsform, der er det selvsagt bringkobbel (rullemarkering) som gjelder når man har en hund som elsker å bære på alt. Men jeg tenker på øvelsen i brukslydigheten. Hvordan skal man få frem hals hos en hund som i utgangspunktet ikke bjeffer (skäller) særlig ofte?
To ganger har han bjeffet i trening, og det var da jeg kjørte en shapingøkt og testet altfor tidlig å be han om en kommando han ikke kunne. Da var jeg ikke forberedt og fikk ikke fanget atferden. Jeg vil helst ikke forsøke å shape frem halsing via andre lyder som piping eller knurring, siden det er stor sjanse for å bygge inn andre merkelige lyder inn i øvelsen. Derfor har jeg tenkt å fange atferden når han bjeffer i andre sammenhenger.
Når kan han finne på å bjeffe da?
Om han må være alene på et rom og savner meg, kan han pipe og iblant komme med lyse bjeff. Men dette er en atferd jeg ikke vil belønne, siden han er veldig knyttet til meg og jeg ikke vil oppmuntre at han maser etter kontakt når han må være alene. Om de andre hundene bjeffer for å vokte i bilen eller hjemme, så har jeg belønnet han for å ikke bjeffe. Dessuten har han veldig lite vokting i seg, hvilket jeg er glad for. Det jeg er ute etter er at han bjeffer i et ganske mørkt toneleie, ikke er altfor opphisset og helst når på en oppfordrende eller tiggende måte. Selvsagt går det å belønne en hund når den bjeffer i en annen sinnsstemning de første gangene, siden en klikkerklok hund ganske fort kan begynne å tilby samme atferd for å få godbiter. Men jeg tror det er lettere å overføre hvis han er i rett sinnstemning helt fra begynnelsen og når han halser som jeg vil det.
Derfor har jeg i det siste observert hunden i det daglige og alltid hatt klikkeren klar når han er i en glad, avslappet og leken sinnstemning. Idag lå Pi i hundesengen og Pogue gjorde søte hoppstå-inspirerte lekinvitasjoner for å få med Pi på leken (det er utrolig fascinerene å se hvordan klikkertrente hunder tar i bruk innlærte atferder og bevegselsesmønster i lek og omgang med andre hunder i hverdagen!). Jeg satt og skrev ved dataen med klikkeren i handa, en ganske avansert mekanisk ferdighet :). Og så kom han med et perfekt bjeff som jeg fikk klikket og sprang til skapet for å finne frem en godbit. Etter denne ene repetisjonen ble han avbrutt i sine forsøk på å leke med Pi og ville heller trene med deg. Så da var det bare å vente på neste tilfelle der han tilbyr et spontant bjeff.
Pogue er født ekstremt repetisjonsklok og har hatt en usedvanlig god evne til å repetere tilfeldige atferder som jeg klikker for på tur. Det var for eksempel slik jeg fikk frem raske dekker (ligg) på tur, jeg klikket når han sprang rundt i snøen og plutselig kastet seg ned i ligg. Det samme har jeg gjort med kryp, siden han har elsker å åle seg i skogen og i snøen. Så nå gjenstår det bare å vente på neste tilfelle. Kanskje skjer det idag eller i morgen eller neste uke, men det er jo minst et halvt år til vi skal starte i klasse C (lägre klass), så vi har god tid. Uansett er det en utrolig fascinerende måte å få frem nye atferder!
Har dere andre eksempler på morsomme atferder som dere har fanget helt utenom formelle treningsøkter?
Vi har haft många duktiga elever ute på tävlingsbanorna den senaste tiden. Jag hoppas verkligen att jag inte glömmer någon nu:
Astrid och kleiner münsterländer Blink – 1 AK skog (jaktprov för stående fågelhundar)
Elin och border collie Spike – 1:a-pris i lydnadsklass II
Siv och border collie Kry – 1:a-pris i lydnadsklass III
Amanda och staffe Josie – LPI
Lena och rottis Dacke – Uppflyttad till lägre klass spår
Bodil och border collie Kelly – pinne och vinst i hoppklass II (19 månader gammal!)
Bodil och border collie Ted – Norsk Agilitychampion!
Fia och labrador Doris – LPII
Grattis till er alla!
Den 16 november startar vi upp en tävlingslydnadskurs. Det blir 7 måndagskvällar (17-18.30) i vinter. Kursen hålls i ett ridhus här i Kälkesta (Fjugesta, utanför Örebro). Mer info hittar du här.