Jag hämtade Spy på Irland i februari och nu har hon bott hos oss i drygt nio månader. Det har tagit tid för henne att landa, mogna och vänja sig vid ett helt annat liv. Hon hade nog inte haft så mycket kontakt med människor och var inte van vid att samarbeta, söka stöd eller tigga belöningar. Som tur är vad hon väldigt trevlig och social med folk redan från början, men om hon blev skrämd av något valde hon att fly iväg istället för att söka sig till oss. Att leka eller ta godis ur handen var helt okänd för henne, och det tog ett bra tag innan hon ens tog emot godis. Ännu längre tid tog det innan hon kunde börja jobba för godis eller leka med mig.
Mycket av vår tid tillsammans har handlat om att bli trygga tillsammans. Att hon ska söka stöd hos mig istället för att springa iväg om något blir jobbigt. Att våga släppa loss och ha kul ihop med mig. Det är tur att jag har flera andra hundar att träna med, så att Spy har fått tid på sig att mogna och bli trygg. Den stora skillnaden ser man i vardagen. Hur hon beter sig inne i huset, hur mycket hon söker kontakt på promenad, hur lätt det är att kommunicera med henne. Jag blir så glad varje gång jag ser henne riktigt avslappnad och glad. När hon tigger mat vid bordet istället för att ligga i ett hörn. När hon kommer och viftar på svansen och sätter en blöt nos i min hand. När hon ser orolig ut när det kommer en lastbil på promenad, men väljer att komma till mig när jag ropar. Jag blir bara mer och mer förtjust i henne och är så glad att jag vågade satsa på en okänd hund i ett skjul på Irland.
Träningsmässigt händer det saker hela tiden. Framför allt blir hon mer och mer hungrig, mer och mer lekfull och mer och mer sugen på träning. Hon kan fortfarande inte så mycket, men nu är hon sugen på att träna. Hon har blivit bättre på shaping, men framför allt också bättre på att förstå när man försöker hjälpa henne. Många saker som är helt självklara när man får hem en valp har tagit jättelång tid med Spy.
När hon kom hit satt hon aldrig. Verkligen aldrig. Det gick inte att fånga, locka eller shejpa. Jag fick göra det till en hanteringsövning och mjukt och snällt sätta henne ner mellan mina ben och så mata henne massor i den positionen. Efter några sådana pass började hon sätta sig själv och sedan blev det ganska snabbt ett beteende hon gärna bjöd på för att få godis. Nästa steg var att få henne att kunna sätta sig ”rätt”, med frambenen stilla och bakdelen in under kroppen. I början backade hon alltid in i sitt och det var nästan omöjligt att få henne att sätta sig framåt. Nu klarar hon ofta av att göra det och vi har börjat jobba lite mer noga med att framtassarna ska vara helt stilla. Jag får hjälpa henne med en godbit, men belönar bara när det blir helt rätt.
Här är lite träning som vi gjorde igår. Sittandet kommer sist i filmen:
En annan sak som har varit väldigt svår är det där med agilitytunnlar. Det är ju inte bråttom, men jag har tänkt att tunnlar är ett bra sätt att bygga fart, mod och glädje för att starta vår agilityträning ihop. Men att gå igenom en tunnel var verkligen ingen självklarhet. Varför ska man göra det? Kan ju hända att tunnlar äter små irländska hundar! I slutet av oktober lyckades jag äntligen få henne att gå igenom en tunnel och tycka att det var roligt. Sedan dess har vi inte tränat så mycket, men jag tror att det kommer att lossna när jag väl sätter igång igen:
Det är slutet av november och snön faller utanför fönstret. Det är ingen hemlighet att jag verkligen inte tycker om vinter. Allt blir kallt, krångligt, dyrt och till och med farligt. Men vänta nu! Tanken med det här blogginlägget var inte att klaga på vintern igen, utan att skriva om sådant som faktiskt är lite trevligt på ett ”when life gives you lemons…” sätt.
Innan vintern planerar jag för nästa säsong och sätter upp målsättningar som tvingar mig att bli både kreativ och aktiv under den kalla och mörka perioden. Det finns så många saker som både hundarna och jag behöver bli bättre på inför nästa säsong, och vintern är den perfekta tiden att ta tag i det. Tävlingarna och resorna blir färre och vi får mer tid att verkligen gå på djupet och ta tag i träningen. Många saker man behöver bli bättre på passar bra att träna på inomhus eller på liten yta. Ofta behöver man ju gå tillbaka till grunderna och verkligen se till att hunden har förståelse.
En sak som jag ska ta tag i i vinter är signalkontroll. Med signalkontroll menar jag att hunden utför beteenden på verbala kommandon och kan skilja mellan kommandon – även när det går snabbt och aktivitetsnivån är på topp. Idag är verbala kommandon en stor del av framgångsrik agilityträning. Att hunden kan skilja mellan ”tunnel” och ”balans” när jag springer i full fart framåt, så att jag inte behöver vänta på hunden och visa rätt hinder. Att hunden kan komma in och ta ett hinder från insidan (en ”threadle”) på ett verbalt kommando och en snabb handrörelse medan jag springer fort framåt. Att hunden alltid svänger åt rätt håll över ett hinder även om min position är oklar. Att hunden kan gå runt och ta ett hinder från baksidan när jag är långt bakom.
I lydnadsträningen finns också stora fördelar med riktigt bra signalkontroll. Det handlar inte bara om att hunden ska skilja mellan ”stå”, ”sitt” och ”ligg” längre. Jag tycker att lydnadsträning blir roligare och mer effektiv när hunden verkligen förstår ord och uppgifter. I början när jag tränade lydnad tänkte jag mycket på att hålla balans mellan till exempel springa fort på inkallning och ”stå”. Idag tänker jag att jag vill att hunden ska förstå att man måste springa fort för att få ”stå”, så att momentet klarar av att utföras många gånger på rad utan att falla isär. Jag vill att hunden ska vara så säker i till exempel ”stå”, ”sitt” och ”ligg” så att hunden klarar av att utföra momenten på ren kunskap. Jag testade till exempel att skicka Epic i en ruta på 25 meters avstånd här om veckan. Han har ju aldrig tränat lydnadslydnad, så han har nog aldrig sett en ruta, men det blev helt perfekt eftersom han har förståelse för kommandona ”gå” (spring rakt fram) och ”stå”.
Igår hade vi ett av vinterns första träningspass i inomhushall. Jag passade på att testa signalkontroll i hög aktivitetsnivå med Bud när han kom in i hallen full av förväntan. Det blev en del fel, men jag lägger hela filmen här så att ni kan se både det bra och det dåliga. Och så noterar jag det vi behöver bli bättre på till nästa träningspass. Det är nog en bra idé att fräscha upp de svaga delarna i lugnare situationer hemma innan vi testar i hallen igen.
Epic jobbar på signalkontroll på hopphinder. Han har kunnat ganska mycket, men det där med att svänga åt olika håll beroende på om jag säger ”back” eller ”sväng” har jag inte riktigt vågat mig på att ta tag i. Jag har sagt ”back” om han är på min högra sida och ska göra en vänstersväng, och ”sväng” om han är på min vänstra sida och ska göra en högsersväng, i hela hans liv, men aldrig jobbat på att han ska svänga bort från mig på kommando. I vinter ska vi ta tag i det, och det börjar fungera ganska bra från stillastående:
Signalkontroll är roligt när man väl kommer igång med det. Jag brukade tycka att det var så svårt att det nästan var övermäktigt, men nu inser jag att de flesta begränsningar sitter i mitt huvud. När jag håller kurser – speciellt online – brukar jag nästan alltid ha med signalkontrollövningar. Tyvärr är det ofta de övningarna som folk lägger minst tid på. Kanske känns det för svårt? Eller för tråkigt? Jag lovar att det är både nyttigt och roligt, och klurar på sätt att få folk att våga testa mer.
Hur känner du inför kommandon och signalkontroll? Vad tycker du är svårt? Vad skulle du vilja förbättra?
Om du vill bli bättre på signalkontroll under vintern rekommenderar jag våra onlinekurser
Självklart handlar de om mycket mer än signalkontroll och det fina är att du väljer helt själv vad du vill fokusera på under tre månader i vinter. Vi hjälper dig med planen, utförandet och utvärderingen. Vi håller dig i handen hela vägen så att du och din hund är så väl förberedda som möjligt inför vårens och sommarens utmaningar!
Tiden går sjukt fort! För 10 år sedan tränade jag tricks och lydnad med engelska settervalpen Pi. Det här är en artikelserie i tre delar från 2007-2008 som handlar om lydnadsträning med valp, från första stegen tidig höst 2007 till lydnadsdebut under våren 2008.
Del 3 – Pi 6-8 månader
Pi har precis fyllt 9 månader och hon börjar bli lite mer mogen. När jag skrev förra artikeln var hon mitt uppe i en tonårsperiod, som nu verkar ha lugnat ner sig. Hon har börjat kombinera fart och eftertänksamhet på ett bättre sätt och hon är lättare att engagera i lek och träning i utmanande miljöer. Lydnadsdebuten börjar kännas inom räckhåll, vi har en grund i alla moment och nu är det finslipning och tävlingsträning kvar.
Stå under marsh
Ett moment som vi har lagt extra mycket energi på det senaste är stå under marsch. En svårighet när man lär in det här momentet utan hjälper kan vara att få ett snabbt och kontant ställande. Om man bara lär hunden att ställa sig frivilligt framför föraren och sedan försöker få fram samma beteende i rörelse, får man ofta ett nedsaktande beteende och flera steg i ställandet.
För att få ett snabbare och mer kontant ställande använder jag mig av backandet. Hur jag lär in backandet finns beskrivet i den första artikeln om Pis lydnadsträning. Det viktiga är att backandet fungerar frivilligt, utan kommandon eller andra signaler (som att gå mot hunden, luta sig över den etc.). Det krävs en viss energi i backandet för att det ska fungera även i rörelse. Att hunden backar med självförtroende 3-4 meter rakt bort från stående förare kan vara ett bra mål innan man börjar göra det i rörelse.
När Pi kunde backa ifrån mig när jag stod stilla, började jag gå sakta bakåt. Hon följde efter mig i några steg, men valde sedan att backa igen eftersom det var det beteendet hon hade fått belöning för precis innan. Så fort hon tryckte ifrån bakåt fick hon klick och belöning. Gradvis började jag öka tempot, tills hon kunde följa mig i rask takt och sedan börja backa utan tvekan. Här var det en stor fördel att Pi hade lärt sig fotgåendet genom att följa mig aktivt och nära när jag går baklänges. När hon hade backa ifrån mig några gånger tyckte hon att det var onödigt att följa med när jag gick bakåt och försökte backa direkt istället. För att undvika det kan det vara smart att då och då också belöna att hunden följer med med god intensitet utan att tveka eller sakta in. Övergången till ett snabbare tempo bör ske så gradvis att hunden alltid stannar med bra tryck, utan att sakta in innan backandet.
På det här stadiet belönar jag så fort hunden trycker ifrån bakåt. Det brukar bli ett par-tre steg bakåt innan hunden får belöningen. Jag bryr mig inte om rörelsen bakåt, men jag kräver inte något annat än ett bra stopp där hunden tänker bakåt och trycker ifrån. När Pi gjorde det bra i raskt promenadtempo, började jag lägga på kommandot. Bäst effekt får man alltid om man kan lägga på kommandot precis innan hunden utför beteendet, så det gäller att försöka vara lite förutseende och läsa hundens små signaler. Om hunden ställer sig utan att du hunnit ge kommandot kan du välja att inte belöna och istället locka med hunden vidare. Efter några träningspass där du har döpt beteendet kan du börja testa om hunden reagerar på det. Ge signalen när hunden följer dig med bra intensitet. Belöna aldrig nedsaktande med att ge ett kommando. Stå-kommandot kommer bara när hunden går med bra kontakt, attityd och position – oavsett om jag går framlänges eller baklänges.
Här kan det vara läge att tänka över belöningsplaceringen. För att få riktig stuns i stoppet kan det vara en god idé att kasta belöningen in mellan framtassarna på hunden. Stora godbitar eller leksaker passar bra. Tänk också på att det absolut inte är nödvändigt, eller ens önskvärt, att belöna alla försök hunden gör. Observera och gradera. Var ställandet bättre eller sämre än genomsnittet? För ett halvdåligt försök får hunden bara fri-signal och chans på nytt försök. Om du inte får några halvdåliga ställanden att inte belöna, är det hög tid att gå vidare!
När hunden gör fina ställanden på kommando när du går baklänges i rask takt, är det dags att börja gå framlänges. En del hundar förstår att ställa sig om man ger kommandot under vanligt fotgående (kanske helst direkt efter att man har gjort det under baklänges marsch). Pi hade lite svårt för det, så jag fick lirka genom med att gå sidlänges och låta henne erbjuda beteendet frivilligt, sedan sidlänges på kommando och tillslut fick jag till några lyckade när vi gick fot framåt.
Nu har vi första delen av momentet klar och kvarstannandet går ganska bra det med, Pi är van vid att hålla positionen helt stilla tills hon får frisignal och för lätt över den kunskapen in i nya situationer. Det verkar också som att hon har lättare för att skilja mellan stå och ligg än vad mina tidigare hundar har haft. Kanske beror det på att jag medvetet har tränat på att skilja mellan kommandon sedan hon var väldigt ung, kanske beror det på att hon är mer eftertänksam än vallhundarna i träning.
Fotgående
Det svåraste momentet i klass I är ofta fotgåendet. Inte nog med att hunden ska ha bra kontakt, attityd och precision – det ska göras under längre tid också. Här gäller det att se till att man tänker igenom sin träning. Om det finns något moment där det verkligen finns en stor poäng i att föra logg måste det vara här. Det är väldigt enkelt att falla in i mönster och glömma bort någon del av träningen. Själv är jag hopplös när det gäller högersvängarna. Jag glömmer bort att lära in dem och när jag går fot med hundarna så råkar det bli 90 % vänstersvängar. De senaste dagarna har vi därför tränat på högersvängarna separat och jag ska börja föra logg över fot-träningen.
I övrigt har vi börjat sträcka tiden på fotgåendet och kvalitetssäkrat det genom att placera ut godbitskålar i olika vinklar och på olika avstånd. Om Pi klarar av att gå fot utan att ens se ut att tänka på skålarna kan det hända att hon får sitt ”varsågod”. I veckorna framöver ska vi bli duktigare på att jobba med koncentration i utgångsställning med störningar och fotgående med oväntade, små förändringar som att vi går mellan hinderstöd, ut genom en grind, från gräs till grus, upp för en kant, mellan människor etc. Genom att kvalitetssäkra hundens förståelse för fotgåendet med sådana små störningar, gör vi det lättare för hunden att hålla koncentrationen på väg in på planen under tävling och under själva fotgåendet. Ett tips är att skriva ner olika typer av små utmaningar som du kan lägga in i ditt fotgående och använda minst en av dem varje gång du går ut för att bara träna lite fot. Skriv gärna också ner vilka delar av momentet du tränar på varje gång, så att du kan upptäcka om du glömmer bort att träna på någonting.
Även här bör hunden få lov att misslyckas ibland, om du alltid hinner belöna innan det blir fel går du förmodligen onödigt långsamt fram och gör det svårare för din hund att förstå vad uppgiften går ut på. Om det blir fel kan du bara glatt meddela för hunden att det blev tokigt och att ni får göra om det. Belöna inte så fort hunden gör rätt igen, presentera gärna samma uppgift som hunden misslyckades med en gång till (att passera en människa, att gå 20 meter, att inte titta på skålen ) och belöna när hunden klarar det.
Kroppskontroll
Pi har fått långa ben som inte alltid tycks hänga ihop med kroppen. För att kunna få ökad precision i lydnaden, minska skaderisken och förbereda inför kommande agilityträning har vi fokuserat våra shejpingpass på tricks som förbättrar kroppskontrollen och stärker muskler. Generellt kan man säga att långsamma rörelser är bättre än snabba om man vill få goda fysiska bieffekter av sina tricks. Det är bättre att lära hunden att sätta nosen mot höften än att lära henne att snurra runt och det är bättre att lära hunden att ligga på rygg än att lära henne att rulla runt. Många övningar vi gör syftar till att öka bakdelskontrollen. Klossen som vi använder för att lära in utgångsställningen hänger fortfarande med för gymnastikens roll. På klossen fokuserar vi på lugna fina rörelser med bakbenen åt båda hållen. Vi fortsätter träna backande och vidareutvecklar det så att Pi kan backa upp på föremål och lyfta sina bakben.
Pis favorit är nog att klättra och balansera. IKEA säljer fantastiska lekmöbler för barn som är utmärkta till hundträning eftersom de är mer halkfria och stabila än balansbollar för vuxna. På balansbollarna utvecklar hundarna koordination och balans samtidigt som det stärker muskler som är svåra att komma åt på annat sätt. De flesta tricks som hunden kan på plan mark kan sedan göras på balansbollen. Pi kan backa upp, växla mellan olika ställningar på bollen, använda bollen som kloss och gå runt med bakbenen och liknande. Hon älskar det och har ofta lite svårt att lämna bollen när hon får frisignal.
Att shejpa smarta tricks gör inte bara hunden stark och medveten om sin kropp, det är också ett utmärkt sätt att lära hunden att erbjuda beteenden, upprepa det som lönar sig och inte ge upp när belöningen uteblir.
Sammanfattning
Det finns hopp för tonåshundarna. Under vissa perioder får man kanske lägga mer energi på att få träningen att fungera med störningar, men när det faller på plats någon månad senare är det värt det. Ett annat bra tips om man känner sig trött på hunden eller träningen, är att stanna inne och träna lite tricks. För mig är det en garanterad humörshöjare och hundarna har jättekul!
När man sedan återigen hittar rätt träningsattityd på planen är det kanske läge att försöka komma vidare med färdigheterna hunden har lärt sig. Här kan det vara en stor fördel att anteckna så att man har koll på att man faktiskt går framåt och utmanar hunden, istället för att alltid hålla sig på en nivå där man är garanterad lyckande (det låter kanske trevligt, men det innebär också att man sällan kommer framåt). När grunderna sitter är det uthållighetsträning, kedjning och tävlingsträning som gäller. Och kanske är det hög tid att se till att man inte glömmer bort momenten i de högre klasserna också!
Relaterade filmer:
Lydnad med Pi | 2008-04-03
Pi, 10 månader, tränar lite lydnad
Signalkontroll på tricks | 2008-03-06
Pi visar frambenslyft på signal både stående och liggande.
Pi tränar tricks | 2008-02-26
Pi med fyra tassar i vattenskål och första träningspasset med nya balansleksakerna från IKEA. Kul med shaping!
Lite tricks | 2008-03-28
Missy, Pi och Shejpa visar lite tricks.
Dagens nya tricks | 2008-04-02
Missy tittar sig under magen och Pi pekar på baktassen
Pi tävlar klass I | 2008-05-17
Pi fick förstapris i debuten
Tiden går sjukt fort! För 10 år sedan tränade jag tricks och lydnad med engelska settervalpen Pi. Det här är en artikelserie i tre delar från 2007-2008 som handlar om lydnadsträning med valp, från första stegen tidig höst 2007 till lydnadsdebut under våren 2008.
Del 2 – Pi 4-6 månader
Pi har precis fyllt sju månader och börjar lämna valptiden bakom sig. Hon har fått långa ben, större självständighet och ännu större jaktlust. Ihop med husse har hon varit på jaktkurs och fått utveckla jakten, medan jag har fortsatt med lydnadsträningen på hemmaplan.
Attityd
Pi har alltid varit en eftertänksam valp och vi har uppmuntrat de sidorna genom att ge henne kluriga uppgifter som kräver att man tänker först och handlar sedan. Nu har det dock blivit hög tid att få in lite tempo i lydnadsträningen också. En lydig hund som utför moment utan tryck och attityd är inte mycket värt. Å andra sidan vill jag gärna ha eftertänksamma hundar och det gäller att hitta balansen. Under några veckor har vi jobbat mycket på att få upp intensiteten, farten och attityden hos Pi.
Mer lek för fart och fokus
Att fortsätta utveckla leken har varit en nödvändighet. Min erfarenhet är att lek, oavsett om det är någonting hunden gör för att byta leksaken mot en godbit eller om det är någonting hunden tycker om av sig själv, skapar ett högre tempo i hundarna. Inomhus har vi haft flera korta pass med bara lek som belöning, där vi har jobbat med till exempel snabba lägganden.Vi leker en kort stund, jag stjäl leksaken och tar den bakom ryggen. Om valpen slänger sig i marken kommer leksaken fram igen och leken fortsätter. På samma sätt har vi jobbat med snabba stå, sitt, backanden och utgångsställningar.
Utomhus har jag passat på att använda en av Pis favoritaktiviteter – att springa – som belöning för bra kamplek. När hon har kampat bra har jag sagt ”spring!” och släppt leksaken halvsekunden senare. Sedan har hon fått springa runt med sin leksak en stund, innan jag har kallat in henne för mer lek ihop med mig. Att få henne att springa iväg med leksaken på kommando var inte så svårt, men det är ju smart att ha signalkontroll på beteendet, så att hunden inte springer iväg med leksaker utan kommandot ”spring”. Jag vill gärna att hunden i första hand kommer till mig när hon vinner en leksak. Därför blev det några träningspass i koppel. Jag började med att träna på att lämna leksak i handen på mig, som beskrivet under ”lekapport” i förra valpartikeln.
Hon fick plocka upp leksaken från marken och lämna i min hand och få en godbit. Sedan lekte vi lite kamplek och jag släppte leksaken när hon kampade bra. Första gången försökte hon sig på att springa iväg med den, men då ställde jag mig på kopplet och plockade ut leksaken. Så försökte vi igen. Så fort hon vann leksaken presenterade jag handen och den här gången kom hon in och lämnade av. Då fick hon godbit och sedan började vi leka igen. Den här gången sa jag ”spring!” innan jag släppte leksaken och hon fick springa iväg. Efter några träningspass förstod hon att man bara får ta ärovarv med leksaken på kommando och jag har kontroll på min jackpotbelöning.
Burlekar och korta pass
När valpen hamnar i en ålder där det blir svårt att hålla fokus på lydnadsträningen är det extra viktigt att man planerar sina träningspass och tränar korta, effektiva pass utan dötid. Susan Garretts burlekar (beskrivna av Maria Yttermyr i Canis 4/07) har varit till stor hjälp när unghundarna ska tränas här hemma. Burlekarna är något av det roligaste mina unga hundar vet och det skapar en perfekt balans mellan kontroll och fart. Vi börjar träningspasset med att hunden får springa in i buren och vänta med öppen dörr medan jag plockar fram mina träningssaker och lägger en plan. På kommandot ”fri” får hon springa ut och vi börjar med lite dragkamp. Sedan blir det 1-3 minuter med intensiv träning och därefter får hon rusa till sin bur igen och vänta medan matte utvärderas och lägger en ny plan. Ingen dödtid, bara fullt ös under hela träningspasset. Har man två hundar blir effekten ännu större, för då kan de sitta och vänta på varandra. Hundarna älskar sina burlekar och älskar de intensiva träningspassen. Dessutom är det lättare för matte att hålla sig fokuserad och välplanerad när träningspassen är intensiva och tidsbegränsade.
Fart kommer av flyt
När man får hem sin valp är det vettigt att börja träna på många olika färdigheter istället för att fokusera på några få. För att få riktigt bra fart är det dock ofta nödvändigt att få flyt på beteendena. Det kan vara dags att välja ut några viktiga grundfärdigheter och verkligen jobba med dem. Många, snabba repetitioner av samma beteende. Det kan vara smart att göra små förändringar i till exempel din egen kroppsposition och i omgivningarna (även om det är smart att hålla sig till störningsfria miljöer i början av flytträningen) för att få beteendet generaliserat. Så fort beteendet verkar flytande (hunden upprepar det direkt efter belöning med hög precision) i en situatuion kan det var läge att ändra på en liten detalj. Byt rum, sätt dig på en stol, ta med en ny person in i rummet, lägg godbitar på marken eller sätt valpen bakom ett kompostgaller så att du kan få större avstånd.
Korta kedjor
Det kan vara smart att börja sätta ihop små kedjor så fort valpen kan en del beteenden. Att tidigt öva på att det inte alltid kommer belöning efter varje beteende är nyttigt. Här är baklängekejdning ett smart sätt att introducera konceptet på. En av de första kedjorna kan till exempel vara att trampa på en musmatta och få kommandot sitt. Förrutom att det är en enkel kedja kan det också vara ett smart sätt att träna sitt på avstånd. För att kedjningen ska fungera behöver valpen kunna trampa på en musmatta på ett par meters avstånd. Hon bör också kunna sätta sig på kommando – även när hon inte ser på dig. Testa först så att targeting på musmattan fungerar. Ta sedan bort musmattan och repetera en del sättanden. För att testa sitt på avstånd utan att valpen ser på dig, kanske du belönar genom att kasta en godbit bort från dig och säga ”varsågod”. Så fort valpen har ätit godbiten (och förhoppningsvis fortfarande tittar på annat) säger du ”sitt” på nytt. Om sättandet på kommando fungerar bra efter några genomkörningar kan du nu återigen plocka fram musmattan. Lägg ut musmattan, gärna bara någon meter ifrån dig i början, och låt valpen springa dit och trampa. Istället för att klicka när valpen trampar på musmattan, kommenderar du ”sitt” så fort valpen sätter tassana på targeten. Om valpen sätter sig ner belönar du rikligt. Om det inte riktigt fungerar kan du prova en gång till, kanske ännu närmare dig. Om det fortfarande inte fungerar behöver du kanske jobba mer med ditt sitt-kommando.
Poängen med den här korta kedjan är att lära valpen ett nytt koncept. Istället för att belöningen alltid är lek eller godbit, kan den också vara en ny uppgift. Om man bara fortsätter att jobba, kommer belöningen till slut. Baklängeskedjning (att först repetera sista ledet i kedjan och därefter lägga på delarna baklänges) hjälper valpen att göra rätt. Genom att vi har repeterat sitt flera gånger innan vi lägger dit musmattan igen, har valpen sättandet färskt i minne och vet att det är ett beteende som belönas just nu. Hon blir inte överraskad. Baklängeskedjning innebär en viss hjälp för hunden, hon vet alltid vad som kommer. Därför vill jag också gärna framlängeskedja lite också. Någon gång när valpen kommer in i utgångsställning kan jag kommendera ”ligg” istället för att belöna och så kommer godbiten när valpen har lagt sig ner. Här blir det ännu viktigare att valpen faktiskt kan det sista beteendet bra (annars riskerar du ju inte bara att du inte får något läggande, du får inte heller belönat den fina utgångsställningen). Välj därför bara beteenden som valpen kan bra när du gör kedjor. Några andra exempel på kedjor som vi har jobbat med är inkallning (sitt kvar – spring fort – kom i utgångsställning), läggande från halt (några steg fot – halt – läggande på kommando – ligg kvar medan föraren går ifrån och kommer tillbaka – sitt upp på kommando) och att komma i utgångsställning med ett föremål i munnen.
Tävlingsträning
Redan med en liten valp kan man ägna sig åt tävlingsträning. Målsättningen med tävlingsträningen på det här stadiet är att ge valpen positiva erfarenheter av tävlingssituationen och skapa en störningssäker hund. Ofta börjar man tävlingsträna ganska sent och när man gör det, vill man gärna göra det tävlingslikt på alla sätt. När vi tävlingstränar belönar vi mer sällan än under vanlig träning, vi gör kanske momenten svårare än vanligt för att testa vad hunden kan och vi låter bli att hjälpa hunden så som vi kanske gör på träning. Följden blir att hunden lär sig att tävling är tråkigt (kanske redan innan man har varit ute på en riktig tävling).
Med en valp bör du tänka precis tvärt om. Tävlingssituationen ska vara jättekul! Du kanske samlar några vänner, sätter upp en ring, låter några personer agera domare och tävlingsledare och sedan går du in i ringen med valpen. Tävlingsledaren kan prata, publiken kan applådera och domaren kan komma med kommentarer, precis som på tävling. Din målsättning är att visa valpen att tävling är trevligt och enkelt. Gör någonting enkelt som valpen kan bra. Själv brukar jag låta valpen följa mig med fokus medan jag går baklänges. Jag belönar ofta och blandar ofta in lek. Vi struntar i vad tävlingsledaren säger, vi har trevligt på egen hand istället. När valpen blir äldre blir det mindre lek och mer allvar när vi tävlingstränar, men jag försöker alltid att göra det lite enklare och lite roligare än den vanliga träningen. Tävlingsträningen ska vara veckans höjdpunkt.
Fjärrdirigering
Utomhus jobbar jag främst med fokus och rätt attityd, men när vi är inomhus i lugn och ro jobbar vi med de mer tekniska delarna. En bra teknik i fjärrdirigeringen är smart att få till ganska tidigt. Det brukar framför allt vara ligg och sitt från stå som är svårt att få till. Min målsättning är att hunden ska hålla baktassarna stilla under hela momentet. Från stå till ligg fäller sig hunden bakåt utan att röra någon tass, från stå till sitt flyttar sig framtassarna bakåt medan baktassarna är stilla. Få hundar väljer den här tekniken själva när vi är 15 meter bort, så det är någonting vi måste lära in.
Metoden jag använder fungerar bra både till sitt och ligg från stå. Hunden behöver kunna erbjuda sitt/ligg och backande frivilligt för att det ska fungera. Om jag ska jobba med läggandet från stå börjar jag med att plocka fram ett frivilligt läggande. Det spelar ingen större roll vilken teknik hunden använder nu, men det är bra om hon kan lägga sig direkt från stå, utan att sätta sig emellan. När du har repeterat ett tiotal lägganden slutar du att belöna ligg och plockar istället fram backande. Repetera backandet tills det ser ut att flyta. Sluta sedan att klicka för backande och vänta och se vad som händer. Väldigt ofta provar hunden att backa några gånger till, men när ingen belöning kommer för backandet, dyker det senaste beteendet (ligg) upp igen. Eftersom det dyker upp medan hunden håller på att backa, blir resultatet ofta ett läggande där hunden fäller sig bakåt. När du har fått några sådana börjar kanske valpen lägga sig med den vanliga tekniken igen, då får du klicka lite mer backande innan du belönar ligg igen. Det blir ett balanserande under de första träningspassen, där du letar fram rätt teknik. Vänta inte för länge med att träna fjärrteknik i läggande och sättande, det är svårt att lära om senare.
Apportering
När valpen är duktig på att leka dragkamp och på att komma tillbaka med leksaker börjar jag jobba med den formella apporteringen. Jag har beskrivit den i en tidigare artikel (Canis nr 4/06), men det blir några rader om det här också. Med Pi bestämde jag mig för att vänta med formell apportering tills hon hade fått sina nya tänder. Eftersom jag vill ha ett väldigt hårt grepp kändes det svårt när hon fortfarande hade valptänderna. Tiden med valptänderna ägnade vi åt att leka dragkamp och träna lekapport (att lämna leksaker och andra föremål i min hand). Eftersom Pi inte hade några tendenser till tugg, fick hon prova på träapport, metallapport och en mängd olika föremål.Hon fick plocka upp det från marken och lämna det i min hand. Några gånger har vi också satt ihop det med utgångsställningen för att få till avslutningen. Om jag hade en hund som tuggade på föremål hade jag absolut inte låtit henne apportera något annat än leksaker.
Trots att Pi hämtade apporter utan att tugga, har jag valt att gå igenom stegen för den formella apporteringen. Det skapar mer medvetenhet om ett fast grepp (och gör att man kan undvika omtag), hjälper hunden att lägga vikten bakåt för ett rent och snabbt gripande och ger mer tryck och fart hos en lugn hund som Pi. Mitt första steg blev att få henne att dra i döda föremål för att få klick och godis. Jag shejpade henne till att gripa och lägga vikten bakåt medan hon håller fast. Det här blir som ett mellanting mellan kamplek och apportering.
Greppet ska vara lika fast som under kamplek, men hundens attityd ska vara lugnare och så fort jag klickar ska hunden släppa för att få sin godbit. Jag är noga med att hunden håller föremålet precis bakom hörntänderna. Helst vill jag ha ett jämnt tryck, utan att hunden rycker. I början tränar jag görna med mjuka saker, som rep, gummi och plast och går sedan vidare till trä- och metallapport. Målsättningen för den första delen är att valpen kan sitta stilla, gripa ett föremål, lägga vikten bakåt och lugnt hålla emot medan jag håller i grejen. För mer information om apporteringsträning hänvisar jag till min artikel om apportering.
Stegförflyttningar
Tidigare har vi jobbat med bakdelskontroll i form av backande och ingångar. Under de senaste månaderna har vi introducerat en ny rörelse – bakdelskontroll i sidled. I lydnadsklass tre och elit ska hunden följa med föraren under två-tre steg åt höger och vänster. Både förare och hund ska behålla frontriktningen.För att lyckas göra det här snyggt måste hunden arbeta med bakdelen rakt åt höger och vänster, samtidigt som framdelen. Som så ofta annars, börjar jag med hunden framför mig – nos mot näsa. Jag rör mig försiktigt åt höger eller vänster och klickar så fort hunden tar ett steg åt det hållet. I början bryr jag mig inte om ifall det är fram- eller baktassar. Oftast börjar hunden röra framtassarna. När hunden blir duktig på att följa efter mig med framtassarna väntar jag på en baktass innan jag klickar. Sedan fokuserar jag på att baktassarna hamnar i linje med framtassarna och till slut kan jag kräva att fram- och baktassar rör sig samtidigt. Ett vanligt misstag är att man rör sig för snabbt åt sidan, i början är det små, små rörelser som krävs för att hunden ska hänga med.
När rörelsen ser fin ut med hunden framför dig (du tränar det naturligtvis åt båda hållen) är det dags att ha hunden vid sidan och börja med små rörelser där du förstärker rätt teknik. Många hundar blir frustrerade vid stegförflyttningarna och att lära hunden hur man hanterar kroppen rätt hjälper till att förhindra frustration och osäkerhet.
Avslutning
När valpar blir till unghundar kan det kännas som att någon har bytt ut den söta, snälla hunden man hade. Valparna får nya intressen, blir mer självständiga, upptäcker nya hobbies och kan verka ofokuserade. Det kan vara läge att fokusera på fokus och attityd när man tränar på platser med störningar. Korta pass med mycket action hjälper till för att hålla fokus hos både hund och förare. Att kunna gå baklänges när man tränar fritt följ (se tidigare artikel i samma serie) tycker jag hjälper mycket när man jobbar med unghundar som lätt tappar fokus. På platser med färre störningar kan man vidareutveckla de tekniska färdigheterna som lydnadshunden behöver. När valpen har både fokus och en del färdigheter på repertoaren kan man sätta ihop små kedjor som gör valpen van vid konceptet med längre tid mellan belöningarna. Det går också att tävlingsträna med valpar, men kom ihåg att tävlingsträningen ska vara både enklare och roligare än er vanliga träning.
Relaterade filmer
Pi 7 månader | 2008-01-22
Lite lydnadsträning med Pi. Fotgående, stå under marsch och stå, sitt, ligg.
Pi 8 månader | 2008-02-21
Kamplek med signalkontroll på vad hon gör när jag släpper leksaken. Tillbaka i handen, in i buren eller ut på ärevarv.
Tiden går sjukt fort! För 10 år sedan tränade jag tricks och lydnad med engelska settervalpen Pi. Det här är en artikelserie i tre delar från 2007-2008 som handlar om lydnadsträning med valp, från första stegen tidig höst 2007 till lydnadsdebut under våren 2008. Japp – jag har aldrig blivit tävlingsklar så tidigt som med settern.
Del 1 – Pi 2-4 månader
Att börja träna med en ny valp är något av det roligaste i hundlivet. Valpar är små, oskrivna blad som bara väntar på att fyllas med information. Med lekfulla, positiva metoder och korta träningspass kan man börja träna så fort man får hem valpen. I somras fick min sambo Thomas hem en liten settervalp som egentligen var tänkt som ren jakthund. Redan första veckan var dock jag och Pi, som valpen heter, igång med grundfärdigher och siktet är nu inställt på lydnadsklass I till våren. I den här artikelserien tänkte jag berätta vad jag gör med min valp, från åtta veckor till debuten i lydnadsklass. Naturligtvis går det inte att få med allt i en artikel, därför har jag valt ut de övningar som jag tycker är viktigast för lydnadshunden. Naturligtvis tränar jag även på vardagslydnad, hantering, miljöträning och liknande, men det är inte temat för den här artikelserien. I skrivande stund är Pi fyra månader gammal och den här första artikeln kommer att handla om de första månadernas träning.
Lek
När vi jobbar med belöningsbaserad träning är det enormt viktigt att utveckla bra belöningar. Leken är en stor del av all träning jag gör med hundarna och ju tidigare man börjar utveckla leken, desto bättre. Först och främst leker jag med valpen för att utveckla kanonbelöningar, men i samband med lek försöker jag också lära valpen viktiga lektioner om livet. De allra flesta små valpar leker med liv och lust när man bjuder in till det. Jag börjar gärna med en lång och mjuk leksak som valpen kan få jaga och dra i, men jag försöker se till så att valpen får leka med många olika föremål under de första veckorna. Samtidigt som jag försöker att bara ha kul ihop med valpen, tänker jag hela tiden på min målsättning med leken. Min målsättning ser ut så här:
Valpen griper kampleksak direkt på signal (”ta den!”) oavsett vad annat som lockar.
Valpen lägger vikten bakåt och drar hårt emot utan att ruska (oavsett vad annat som lockar).
Valpen släpper leksaken på signal och går direkt över i koncentrerat arbete för att få tillbaka leksaken.
Valpen kommer direkt tillbaka med leksaken om jag släpper den eller kastar den.
Redan första gångerna jag leker med valpen börjar jag titta på punkt två. Jag försöker uppmuntra valpen att lägga vikten bakåt och verkligen dra emot. I början låter jag valpen vinna leksaken så fort hon lägger vikten bakåt och drar till. Efter några gånger får valpen inte vinna direkt, jag kan istället följa efter valpen några steg och låta henne dra mig några steg bakåt innan hon får vinna leksaken. Det är viktigt att tänka på kamplek som just en lek. Leken ska vara utmanande nog för att hålla hundens intresse på topp (det är ju inte kul att spela ett spel som man alltid vinner), samtidigt som valpen får vinna när hon anstränger sig som mest (det är ju inte heller kul att spela ett spel som man aldrig vinner).
Jag försöker att vara ganska passiv när jag väl har fått igång kampleken. Det är hunden som ska dra, inte jag som ska kasta runt hunden. För det första växer valpens leklust när hon får dra ordentligt istället för att bli dragen, leken blir roligare. För det andra är det mer skonsamt för hundens kropp om hon får hålla tassarna i marken, lägga vikten bakåt och dra, jämfört med om jag slänger runt med hunden och kanske gör rörelser som hunden inte är beredd på. För det tredje vinner jag mycket med tanke på framtida träning om valpen tidigt lär sig att flytta vikten bakåt (hoppteknik, bakdelskontroll, apportering, agility etc.)
Min prioritering är hela tiden att valpen ska tycka att det är roligt att leka. I början innebär det kanske att det blir mycket jaktlek med föremålet (jag drar det längs marken) och lite kamplek, men jag försöker alltid stärka upp kampleken genom att belöna den, antingen med vinst eller med godbit. Försök att leka på många olika platser och med många olika föremål. Se till att valpen är välrastad och inriktad på samarbete med dig. Du vill inte bjuda in valpen till lek och misslyckas. Om valpen någon gång väljer att inte leka, får du röra dig längre bort ifrån det som lockar och vara lite envis (men inte visa din frustration för hunden). Så fort du får igång valpen i lite lek, bör du avsluta innan valpen tröttnar och sedan gå vidare.
Att valpen aldrig väljer bort mina belöningar blir viktigt i framtiden. Det är också viktigt att jag kan välja vilken belöning jag vill använda i olika situationer. Det kommer alltid finnas goda lukter på marken, andra hundar eller småfåglar som valpen kanske hade valt före träningen och leken. Därför börjar jag tidigt med att lära valpen att leka trots olika störningar. Principen blir: om du leker med mig, får du det du vill ha sedan. Det är en fördel att ha jobbat lite med omvänt lockande (se nedan) innan man börjar med de här övningarna. Under de första övningarna plockar jag upp en godbit samtidigt som jag leker med valpen. De flesta valpar släpper leksaken när godbiten kommer fram. Jag ser till att valpen inte får tag på godbiten som jag håller i min stängda hand och fortsätter bjuda in till lek. När valpen till slut ger upp godbiten och börjar dra i leksaken igen, säger jag ”tack” och ger valpen godbiten. Det här utvecklar jag sedan till att valpen fortsätter kampa medan jag håller godbitar framför näsan på henne, ”tappar” godbitar på marken eller medan det står en matskål på marken.
När valpen inte låter sig distraheras av godbitar, kan man gärna föra in andra störningar. Valpen kan få leka innan hon får komma ut genom ytterdörren, innan hon får leka med de andra hundarna, innan hon får springa lös i skogen etc. Du lär inte bara valpen att leka med dig oavsett vad som lockar, varje gång du låter valpen få tillgång till något värdefullt när hon leker med dig, gör du leken i sig mer värdefull. Tänk på att hela tiden vara lekfull och tålmodig. Om du visar irritation är det lätt att få valpen att sluta leka. En hund som alltid väljer lek med dig framför andra aktiviteter är en hund som blir lätt att lyckas med på lydnadsplanen. Prioritera därför utveckling av belöningar under hela hundens liv – det kan alltid bli bättre.
En del valpar tar lång tid på sig innan de griper leksaken. De vill gärna jaga leksaken länge innan de till slut hänger sig fast. Det är en fördel om hunden griper så fort hon får möjlighet. Därför har jag en liten övning som gör valpen snabbare. Jag tar fram en riktigt rolig leksak och drar den retsamt längs marken. När valpen griper och lägger vikten bakåt, klickar jag och byter med en godbit. Jag upprepar flera gånger, men blir gradvis mer passiv. Till slut kan jag bara visa leksaken och valpen griper den direkt för att få en godbit. Jag varierar tidpunkten för klicket ganska snart, så att inte valpen börjar släppa i förväntan om godbit. Ibland kommer klicket direkt, ibland får valpen dra i några sekunder. När man har gjort den här övningen (eller om man har en valp som griper direkt utan träning) kan det vara läge att lägga på en signal (jag säger ”ta den!”) och lära valpen att vänta på signal innan hon får kasta sig på leksaken. Här kan du också lägga in lite störningar, som en godbitskål en bit bort eller godbitar på marken, som valpen får först när hon har lekt. Jag bryr mig inte så mycket om släppande på signal, förrän valpen verkligen leker intensivt och jag har svårt att få loss leksaken. När jag belönar leken med godbit använder jag gärna min släppsignal (”tack”) som belöningsmarkör för att associera signalen med ett släppande, men jag lägger inga andra krav på släppandet tidigt i träningen.
Det är också viktigt att tidigt lära valpen att gå från lek till koncentrerat arbete. Jag leker med valpen och rycker undan leksaken när hon råkar tappa greppet. Jag tar leksaken i fickan eller bakom ryggen och ignorerar valpen som hoppar efter leksaken eller skäller i frustration. Så fort valpen börjar koncentrera sig genom att erbjuda något beteende som vi har tränat på tidigare (sitt, ligg, fokus, backande, utgångsställning etc.) kommer leksaken fram igen och så gör vi om rutinen. Väldigt snabbt lär sig valpen att enda sättet att få tillbaka leksaken är att börja jobba så fort den försvinner.
Lekapportering
Jag sätter inte igång med ordentlig apporteringsträning (enligt artikel i Canis 4/06) förrän valpen har fått sina nya tänder. Delvis beroende på att träningen blir enklare med riktiga tänder, men också för att jag har fullt upp med att utveckla kamplek och lekapportering, två förkunskaper som är bra att ha, innan dess. Lekapporteringen syftar främst till att få valpen att komma tillbaka med leksaker och att uppmuntra gripande och bärande av olika typer av föremål. Jag belönar valpen för att plocka upp bollar och leksaker från marken. Parallellt lär jag valpen att dutta med nosen i min hand (också ett beteende som är lätt att fånga). När valpen gärna plockar upp saker från marken och gärna sätter nosen i min hand, sätter jag ihop de två färdigheterna. Jag repeterar först handtargeten några gånger. Sedan lägger jag ner ett föremål på marken. När valpen griper föremålet tar jag fram targethanden. Ofta släpper valpen föremålet den första gången. Då tar jag snabbt bort targethanden och tar inte fram den förrän valpen har saken i munnen igen. När valpen lyckas sätta nosen i min hand med leksaken i munnen, belönar jag direkt med klick eller ”tack” och godbit. När vi får flyt på den lilla beteendekedjan ökar jag avståndet, provar nya föremål och lägger in godbitstörningar (gripa och lämna trots godbitar på marken). Det kan vara en fördel att låta valpen prova så många olika föremål som möjligt, speciellt metall och liknande. Trots att jag inte har börjat med någon formell apportering, har jag låtit Pi hämta metallapporten och lämna den i handen några gånger. Om valpen inte har tendenser till tugg eller annat slarv finns det inget som hindrar att man också låter valpen komma i utgångsställning med apporten. När valpen har lärt sig att lämna leksaker som jag kastar i min hand, ersätter jag ofta godbitbelöningen med mer lek. Lilla Pi är duktig på att komma tillbaka med leksaker och apporter, men en av hennes favoritsysselsättningar är att springa i full fart över planen med leksaken i munnen. Det har jag satt kommando på, så ibland blir det belöning för fint uppförande med leksaker.
Omvänt lockande – självkontroll
Mycket av det som jag har skrivit om när det gäller lek, bygger på variationer av omvänt lockande. Det här är en av de allra första sakerna jag lär en valp och det går att vidareutveckla i all oändlighet. I sin enklaste form innebär det att valpen inte tar godbitar ur min öppna hand. Ta några godbitar i handen. Sätt dig ner och lägg handen med godbitarna knuten på ditt knä. Låt valpen undersöka handen – nosa, slicka, putta, kämpa. Säg ingenting och håll handen helt stilla. Så fort valpen drar huvudet bort från handen, öppnar du den. Valpen kommer förmodligen att störta fram för att ta godbitarna, men då stänger du snabbt handen igen. När valpen drar bort huvudet öppnar du den igen. Om valpen klarar av att titta på handen utan att försöka stjäla godbitarna, tar du upp en av godbitarna med din andra hand och ger till hunden. Om hon försöker möta dig på vägen när du kommer med godbiten, lägger du tillbaka den i handen och stänger igen. Det kan ta flera minuter innan valpen får sin första godbit, men du förstärker ändå rätt beteende flera gånger innan dess. Varje gång du öppnar handen fungerar det som en belöning. Bli inte uppgiven om valpen är uthållig och tar lång tid på sig innan hon drar bort huvudet. Jag älskar hundar som inte vill ge upp när jag leker den här leken. Det visar både att de tycker om godbitar och att de har koncentrationsförmåga nog att jobba länge för att få dem!
I början spelar det ingen roll om valpen står, sitter eller ligger när du jobbar med den här leken, men försök undvika att det blir mönster i det. Du vill inte att leken ska bli en signal om en viss position, så försök göra den i både stå, sitt och ligg. När valpen är duktig på att inte ta godbitar ur din öppna hand, kan du placera en godbit på marken framför henne. Om hon försöker ta den, lägger du handen över den och plockar upp den. Sedan försöker du på nytt. När hon kan sitta och titta på godbiten på marken, lyfter du upp den och ger den till henne. Nu har du en bra grund och kan använda de här färdigheterna i många olika sammanhang. Lägg godbitar på marken när du tränar lekapport och låt valpen bara få godbitarna om hon apporterar först. Ta fram godbitar när ni har kamplek och belöna bara om valpen klarar av att fortsätta leka. Ha en skål med godbitar på golvet när ni tränar grundfärdigheter och plocka upp en godbit för varje klick, men plocka upp skålen om valpen skulle försöka stjäla på förhand. Jag lär valpen tidigt att godbitar som jag tappar på marken inte är någonting att bry sig om. Eftersom det inte är okej att hunden letar godbitar på marken på tävling, så låter jag inte heller valpen göra det under träning. Om jag tappar en godbit av misstag, får valpen antingen en ny från fickan (och godbiten får ligga kvar på golvet som störning) eller så plockar jag upp godbiten och ger den från handen. Lilla Pi tycks inte ens se godbitar som hamnar på golvet.
Shejping
Jag shejpar många olika saker med valpen. Det lär henne att bli kreativ och att tåla frustration. Det är lätt att man hela tiden vill hjälpa valpen om man ser tecken på frustration. Tyvärr riskerar du då att förstärka frustrationsbeteenden som pip, skall och passivitet. Mitt förslag är att du istället har lite is i magen och låter valpen ta sig igenom det på egen hand. När jag shejpar nya saker med en valp är jag inomhus där ingenting annat lockar. Om valpen går en runda, lägger sig ner och blir passiv eller sätter igång att skälla, gör det ingenting. Det är ändå bara jag och godbitarna som är spännande i rummet. När valpen sedan provar rätt beteende kommer klicket och belöningen. Det är naturligtvis viktigt att försöka hålla en hög frekvens och sätta bra kriterier, men ibland får man bara sådana där små låsningar. Valpen som har trampat på musmattan fem gånger och fått belöning för det, börjar helt plötsligt att göra något annat. Lita på att dina fem belöningar för tramp är information nog och våga vänta på att valpen gör något av den informationen. Varje gång valpen upplever att det lönar sig att tänka och jobba istället för att skälla eller ge upp, har du vunnit poäng inför framtida tävlingsträning.
Några av de sakerna jag shejpade under de första veckorna var backande, kliva upp på kloss, dutta handen nosen hårt i handen och att kliva i en box. Shejpa gärna beteenden som du har nytta av, men ta dig också tid till att shejpa små tricks och konster. Det är utvecklande både för dig och valpen. Utveckla kroppskontroll genom att shejpa upp valpen på lastpallar, nedfallna trädstammar och trappor.
Backande
Jag börjar tidigt att lära valpen backande, det är grunden för många lydnadsfärdigheter (fjärrdirigering, fritt följ, stå under marsch) och hjälper valpen att utveckla bakdelskontroll. Med Pi har jag varit mer noggrann med hur hon backar än vad jag har varit med tidigare valpar. Därför sätter jag mig ner på golvet under de första träningspassen och belönar genom att kasta godbitar in mellan framtassarna. Det här blir ett undantag från regeln om att valpen inte får ta godbitar som hamnar på marken. Att Pi förstår det undantaget förstod vi när vi var hos veterinären för 12-veckorssprutan. Efter en problemfri vaccination kom Pi ner på golvet och veterinären kastade godbitar till henne på marken. Hon kunde inte låta bli dem och jag gjorde ingenting åt det eftersom vi inte tränade. När hon hade ätit upp alla godbitarna stod hon och tänkte i några sekunder och sedan såg hon ut som om hon hade upptäckt något viktigt: ”Jaha! Det här kan bara betyda en sak” – och så började hon backa…
Anledningen till att jag sitter ner och placerar godbitarna så lågt som möjligt, är för att få valpen att sänka huvudet och ta lägga vikten bakåt. Det ger bra teknik och långa, fina steg. Sätt dig på golvet med godbitar i handen. Låt valpen undersöka handen om hon vill. Så fort hon tar ett steg bakåt med någon tass, markerar du rätt beteende och placerar en godbit mellan framtassarna på henne. Om hon tar ett steg till medan hon äter godbiten, markerar du igen och kastar in en godbit mellan tassarna. I början får du mycket hjälp av belöningsplaceringen, så du kan ganska snart börja kräva fler och fler steg bakåt. När beteendet flyter kan du börja stå upp när du tränar, men fortsätt att placera belöningen lågt.
Fotgående
Grunden till fotgåendet kan man lägga tidigt. Pi hade ett väldigt fint fotgående med bra bakdelskontroll vid tre månaders ålder utan några större träningsmängder. Jag börjar träningen med att gå baklänges och låta valpen följa efter mig. I början klickar jag varje gång valpen tittar upp på mig och belönar genom att låta valpen jaga ikapp godbiten som jag serverar på min vänstra sida. När valpen tar kontakt med mig så fort hon har svalt godbiten, börjar jag titta på attityden. Jag belönar en glad och aktiv attityd. Om valpen kommer närmare mig, höjer svansen, spetsar öronen eller går upp i trav samtidigt som hon håller fokus, klickar jag och belönar. Det är viktigt att valpen får öka takten och jaga ikapp belöningen och att belöningen kommer på min vänstra sida. När jag har både fokus och attityd börjar jag titta på positionen. Jag vill ha valpens huvud och bog på höjd med mitt vänstra ben. Genom att jag har placerat alla belöningar där får jag oftast positionen lite gratis, men det kan också krävas lite shejping (klicka för att valpen kommer närmare och närmare vänstersidan) för att få valpen att hitta rätt.
När valpen hittar positionen vid vänstersidan och dessutom har både fokus och attityd, börjar jag sträcka tiden som valpen får följa med vid min sida. När valpen klarar av att hålla alla tre delar (fokus, attityd, position) under 10-15 meter, kan det vara läge att börja vända om och gå framlänges när man tränar i störningsfri miljö. När valpen följer mig fint tar jag ett steg till höger och går sedan framåt. Så fort valpen hamnar i rätt position belönar jag. På nya platser går jag gärna baklänges för att göra det enklare för valpen att hålla fokus, men i känd miljö sträcker jag tiden på det riktiga fotgåendet.
Stå, sitt, ligg
Självklart börjar jag också träna på stå, sitt och ligg tidigt. Alla tre beteenden är lätta att fånga med klickern när valpen utför dem spontant. Läggandet kan ofta vara svårt att få fram spontant i ett träningspass, så det börjar jag förstärka i vardagen under några dagar. Jag håller ett öga på valpen och när hon lägger sig ner för att vila belönar jag det och låter henne sedan fortsätta med det hon sysslade med. Efter några sådana repetitioner brukar valpen vara villig att erbjuda ligg också under träningspass. Teknik i sitt och ligg är ingenting som jag direkt bryr mig om i början, men jag vill gärna att valpen lägger sig ner från stå istället för att ta omvägen via sitt, det kan annars bli en ovana som är svår att bryta.
Redan från början lär jag valpen att inte lämna positionen förrän hon får frikommando. Jag belönar i positionen, kör lite omvänt lockande, löser ut med ”fri” och ger en godbit för att hunden flyttar sig på frikommandot. Om valpen flyttar sig innan frikommandot, stänger jag den lockande handen och låter hunden inta rätt position igen, innan jag försöker på nytt. Valpen lär sig snabbt att det lönar sig att hålla positionen fram tills hon hör frikommandot. Genom att redan från början vänja valpen vid att vänta på frikommando går det snabbt att få den att hålla positionen längre stunder. Efter ett kommando (stå, sitt eller ligg) måste hunden alltid vänta på sitt frikommando. När det gäller frivilliga grundfärdigheter kan det ju hända att man faktiskt inte vill att hunden ska hålla positionen efter en belöning (om du vill träna frivillig fjärrdirigering, shejpa kryp eller träna sitt vackert). Om jag börjar träningspasset med att belöna positionen och sedan snabbt säga ”fri”, vet hunden att hon ska vänta på frikommando under kommande repetitioner. Om jag inte använder frikommandot på första repetitionen är hunden fri att improvisera vidare. Frisignalen är ett ganska nytt inslag i min träning, Pi är den första valpen som har fått lära sig det från början och jag ser redan vilka stora fördelar det innebär. En hund som vet hur ett beteende avslutas har mycket lättare att fortsätta med beteendet under längre tid.
Med Pi har jag satt kommando på beteenden som sitt, ligg, backa och utgångsställning ganska tidigt. Det beror främst på att jag vill föra in konceptet med signalkontroll så fort som möjligt. Jag tror att man gör det onödigt svårt för hundarna om man väntar med det i många månader. Vi har speciella träningspass där vi jobbar på att höra skillnad på olika kommandon, men vi tränar fortfarande alla grundfärdigheter frivilligt parallellt med det, det finns ju mycket finputsning att göra och många variationer att komma igenom.
Utgångsställning
Utgångsställning börjar jag också träna tidigt, men jag tar inte upp det i den här artikeln, utan hänvisar till Morten Egtvedts artikel om klossmetoden i förra numret av Canis. Jag använder klossen för att lära valpen bakdelskontroll mot min vänstersida och kombinerar med något träningspass där valpen får sätta sig vid min sida intill en vägg eller kant. Jag lägger en del tid i början på att få valpen att verkligen förstå att hålla kvar tassarna på klossen oavsett om jag lockar, tappar godbitar eller berömmer (även här använder jag frisignal för att visa för valpen när hon får hoppa av klossen). Om valpen verkligen förstår att uppgiften handlar om att hålla kvar framtassarna blir träningen mycket enklare i fortsättningen. Med klossmetoden går inlärningen väldigt snabbt och Pi hade en hyfsad utgångsställning och vändningar på stället vid 11 veckors ålder.
Avslutning
Valptiden är otroligt rolig och bjuder på många skratt. Lägg bort all prestige och ha kul ihop med valpen! Tänk på att valpen inte har några tidigare erfarenheter av träning och inte har någon aning om vilka regler som gäller i din värld. Om det blir fel är det bara att skratta och försöka igen. Lek mycket med valpen och prova på många olika beteenden. Lär gärna in tricks och konster, det gör både dig och hunden bättre på många sätt, även om du kanske inte tror att det har något värde för lydnadsträningen. Du har gott om tid att lära valpen olika färdigheter, så jobba med det som du och valpen tycker är kul.
Relaterade filmer
Pi 4 månader | 2007-10-10
Pi tränar på fotgående, stimuluskontroll och att komma i utgångsställning med apport.
Pi 11 veckor | 2007-08-14
De första stapplande stegen mot en utgångsställning utan kloss
Pi 9 veckor | 2007-07-31
Lekapport, burlekar och klossträning
I helgen arrangerade min klubb Kumla BK agilitytävlingar i ett ridhus i Askersund. Det blev väldigt intensiva dagar, men det är alltid trevligt och roligt att göra saker ihop med mina fantastiskt positiva och lösningsorienterade klubbkamrater. På lördagen var det lagtävlingar med dubbla klasser. Eftersom jag tyvärr inte har tid att tävla lag var jag funktionär hela dagen. Var inropare tills jag knappt kunde stå på benen och sedan blev det två klasser på stol framför datorn. På söndagen var det klass 3 tre klasser per storlek. Det började med x-small, small och medium så då var jag inropare i två klasser innan jag fick en paus så att jag kunde gå en rejäl promenad med hundarna innan det var tävlingsdags.
På eftermiddagen körde jag tre hundar i två olika storleksklasser, så det blev en del springande mellan banorna för att hinna med alla banvandringar och starter. Lyckades till och med med bedriften att påbörja en banvandring, springa till en andra banan och köra ett lopp med Squid, för att sedan springa tillbaka till den första banan och gå klart banvandringen. Målsättningen för dagen var en nolla vardera för Squid och Bud, och två nollor för Epic. Det blev inte så. Epic rev två hinder i första loppet, jag råkade dra honom förbi ett hopp i andra loppet och i det tredje rev han långhoppet och jag blev lite orolig att han slagit sig, så vi gick av. Bud var fin i första loppet, men jag ropade för mycket på honom ut ur en tunnel så att han hamnade på fel sida av ett hopp. I andra loppet var det mesta katastrof och vår gamla surdeg ”ut på hopp efter tunnlar” visade sig vara långt ifrån löst. I tredje loppet fick vi tyvärr en rivning och en snurr innan sista hindret.
Den stora glädjen var att Squid – som inte tävlat sedan i januari – nollade båda hopploppen! Squid parades i våras och var sedan mammaledig under vår och försommar. Hon var i kanonform innan parningen och hängde med på skogspromenader långt in i dräktigheten. När valparna började bli större och klara sig mer själva tog jag ut henne på skogspromenad igen och hon älskade det. Tyvärr sprang hon nog lite för mycket för sitt eget bästa i skogen, för hon blev halt efter det och sedan blev hon ofta lite stel och halt efter ansträngning. Det tog tid innan vi fick tid hos vår sjukgymnast, men efter två besök där och långsam uppträning så känns hon nu fin igen! Hon ser lite tung ut i hoppandet, så vi ska fokusera på lagom fys- och hoppträning i vinter. Men det viktigaste är att hon verkar fräsch i kroppen efter tre lopp på höga hinder i ridhus.
Idag är det den första november och jag kan inte direkt påstå att jag ser fram emot vintern. Snö, is och kyla. I bästa fall barmark, men en lerig och hal träningsplan. Vi har ju tur att numera ha en fin träningshall på rimligt avstånd, men att vara där kostar pengar och kräver lite mer planering än att bara gå ut och träna när man känner för det.
Men det finns också en del saker som är lite roliga med vintern. Det är lågsäsong för tävlingar och min kalender är lite mer luftig än vad den har varit tidigare i år. Alltså passar det utmärkt att göra planer för vad vi ska förbättra inför nästa tävlingssäsong och träna systematiskt på de delar som ska bli bättre. Som tur är finns det massor av saker att göra på liten yta och till och med inne i huset där jag har några kvadratmeter träningsmatta.
Fokus för Epic och Bud är inställt på vårens landslagsuttagningar – uttagning till WAO i mars och till EO/NoM/VM i maj. För Squids del handlar det om att hon ska komma i bra form och hålla sig skadefri under sitt tionde år. Efter valpkullen drog hon till något och blev halt efter ansträngning, men nu känns det som att vi är på rätt väg och hon är anmäld till några tävlingar i vinter. Hon blir så glad när hon får vara med och träna!
Förutom att de stora tävlingarna finns med i planeringen så finns det saker som jag är sugen på att träna bättre under vintern, sådant som kanske inte riktigt fått plats under sommarens fokus på helhet och banor. Ungefär så här ser mitt grova fokus för vintern ut med Bud. Planen för Epic och Squid är liknande, men med fokus på deras svagheter.
Perfekt verbal signalkontroll på tighta svängar till höger och vänster (”back”/”sväng”)
Perfekt verbal signalkontroll på tunnel och balansbom (”genom”/”balans”)
Hoppstyrka och hoppteknik. Bli säker på 60 cm.
Bättre threadlar i extrema vinklar från fart
Stadigare sitt i starten med vikten bakåt
Tightare svängar ur tunnlar med mig på avstånd
Säkerhet och trygghet i svängar på/av A-hindret
Lära flera nya tricks som hjälper till att öka hans styrka och hållbarhet
Om du också är sugen på att använda vintern till att stärka era svagheter och lära nya saker så är min kurs Vinteragility Online ett perfekt val! Det är en kurs som du kan anpassa helt efter egna önskemål och förutsättningar. Du får förslag på många övningar som du kan använda för att till exempel öka hundens styrka, självständighet, signalförståelse eller självkontroll. Om du har tillgång till träning på lite större yta får du också en ny kombination att jobba på i varje lektion. I kursen finns också material om periodisering av agilityträningen, och förslag på hur du kan lägga upp träningen under vintern för att formtoppa till våren.
Det kan också vara så att du har en helt egen och specifik målsättning med vinterns träning. Då hjälper jag dig att lägga en träningsplan och hjälper dig med dina egna målsättningar under hela vintern. Det kan till exempel vara att du vill lära in running contacts, få en säker och positiv startrutin, lära hunden att svänga tight, få ett snabbare utförande på gungbrädan, eller färre rivningar på hopphinder.
Jag tror inte att vi har någon agilitykurs som är så fullproppad med information och så individanpassad som just Vinteragility. Läs mer om innehåll och upplägg här.
(Önskar du att det fanns en sådan här kurs för lydnad istället? Det gör det!)
För många hundar är agility det allra roligaste de vet. Det är inte ovanligt att uppleva att hunden tycker att själva agilityn är roligare än alla belöningar i världen, så det är kanske inte så konstigt att det är vanligt med problem att få hunden att stanna kvar i starten medan föraren tar sig ut till sin startposition.
Det kan finnas många anledningar till att hunden inte stannar i starten. Idag tänkte jag ta upp en av de allra vanligaste. Som tur är kanske det också är den som är enklast att fixa om man bara blir medveten. Det är nämligen så att väldigt många förare har problem med tjuvstarter.
För att hunden säkert ska stanna kvar i starten är det viktigt att det är tydligt vilken signal som hunden ska starta på. Jag är övertygad om att många hundar inte har en aning om vad som egentligen är startsignalen, därför att det varierar från gång till gång utan att föraren egentligen är medveten om det.
Det finns som regel tre saker som kan starta loppet:
En verbal startsignal från föraren
Rörelse från föraren
Rörelse från hunden
Min rekommendation är att bara låta den verbala startsignalen vara det som startar hunden. Rörelse från föraren blir lätt otydligt och leder till att hunden börjar gissa. Självklart skulle man kunna ha en specifik rörelse som startsignal – det fungerar bra med döva hundar till exempel. Men då måste den tränas precis som en verbal signal, och vara ett medvetet val där föraren har kontroll. Att låta hundens rörelse vara det som startar loppet är så klart inte så lämpligt, eftersom hunden omöjligen kan veta när föraren är i rätt position och redo att sätta igång. Dessutom lär han försöka starta tidigare och tidigare eftersom det är så roligt att springa.
Ekipage som har problem med starterna har ofta en väldig variation i vad det är som startar loppet. Ofta är det hunden som startar själv, och föraren som hänger på (ibland med den verbala startsignalen samtidigt som hunden hoppar första hindret). Andra gånger är det föraren som startar, men genom att börja springa eller vifta med armen innan den verbala signalen kommer. Inte konstigt att hunden inte förstår vad det är som gäller och börjar gissa eller testa olika saker!
Om du har problem med starter så tycker jag att du ska filma och analysera dina träningspass. Vad är det egentligen som händer först? Säger du din startsignal innan du börjar röra på dig, eller är det tvärt om? Är hunden stilla när du ger startsignalen, eller reagerar du på hundens rörelse? Frikoppla din startsignal från rörelse, genom att ha som regel att du inte börjar röra på dig förrän hunden har startat (på verbal signal). Genom att vara konsekvent med att alltid starta hunden på en tydlig verbal signal innan du börjar röra dig, och genom att se till att du aldrig startar om hunden rör sig först, kommer du snabbt att se stora förbättringar i era starter.
Om du vill läsa mer om hur du kan tänka kring starterna i den viktiga grundträningen finns det naturligtvis ett avsnitt om det i min nya agilitybok! Du kan beställa den här.
Det har varit fullt upp sedan jag kom hem från VM i Tjeckien. Förra helgen var jag på domarutbildning i Borås. Om allt går som planerat blir jag agilitydomare under nästa år. Det ska bli jätteroligt och spännande. En av de saker jag tycker allra mest om med agility är att designa banor som är flytiga, fartiga och lagom kluriga. Domarens roll i agility är enorm, eftersom det är hen som bestämmer hur banan ser ut. Att få tävla på en riktigt bra bana ger en känsla av agilityeufori, oavsett om man vinner eller diskar. I kombination med hinderkvalitet och underlag är domaren det allra viktigaste när jag väljer vilka tävlingar jag vill åka på (hur långt det är till tävlingen är så klart också en faktor, eftersom man tyvärr fortfarande inte kan teleportera sig dit man vill). Därför vill jag bli domare, och därför åkte jag också till Norwegian Open i år igen. Perfekt underlag (konstgräshall), utmärkt arrangemang och fantastiska domare. När det dessutom sammanfaller med en bra marknadsföringsapparat så får man dessutom tävla mot många av världens allra bästa agilityekipage i stora klasser.
Epic och jag i finalen, med domare Andreas Silfverberg
Vår uppladdning inför NO i år var långt ifrån optimal. Jag stukade foten för en månad sedan och har varit rejält handikappad rätt länge. Är faktiskt fortfarande lite blå och svullen. Alltså har det inte blivit någon direkt agilityträning för hundarna, mer än lite detaljträning som jag har kunnat göra stillastående. I år var vi också anmälda till kurs två dagar innan NO. Vi skulle gå för fyra av stjärnorna som kom för att tävla på NO (alla tre av årets världsmästare hade de prickat in!). Det var så klart extra påfrestande för foten, men också väldigt bra att få sätta igång både mig och hundarna och känna att det funkade inför tävlingarna. Jag hade med mig Bud och Epic. Squid var också anmäld till tävling för första gången sedan i januari, men fick stanna hemma av praktiska skäl eftersom hon inte var riktigt klar med löpet. Med facit i hand räckte det mycket väl att springa med två hundar…
Med tanke på den bristfälliga uppladdningen är jag nöjd med tävlandet. Epic nollade fyra av sju lopp, kvalade till finalen och gick felfritt där (men med en stor miss från mig som kostade tid). Bud nollade ingenting, men var väldigt nära i flera lopp, och tacklade fint att hoppa 60 centimeter höga hinder på en stor tävling för första gången. Hemma i Sverige tävlar han i large och hoppar alltså maximalt 50 cm på vanliga tävlingar. Många av banorna var fantastiskt roliga och inspirerade mig både som blivande domare och som tränare och handler. Det var också väldigt kul att se många hundar som vi har fött upp på plats, och några ”barnbarn”. Vi var väldigt trötta när vi åkte hem på söndagskvällen, med 14 lopp i kroppen (jag stod över sista loppet med Epic, men han sprang ju final så hundarna fick sju lopp var ändå). Jag hade ont i varenda muskel, men foten har klarat sig bra med tejp. Nu ser vi fram emot nästa år, och jag hoppas att jag någon gång i framtiden får möjlighet att döma på den här typen av tävling.
Gårdagen började på eftermiddagen med invigning och sedan hopplag large. Svenska laget satte fyra stabila nollor och ligger bra till inför kvällens final. Det var en ganska enkel bana av den tjeckiske domaren Petr Pupik, och hela 13 lag var helnollade.
Vårt resesällskap Mari och FTW Mist startade sist i det norska laget. Första hunden i laget fick en förarglig rivning, tvåan satte en bra nolla och tredje hunden blev tyvärr diskad. Mari och Mist gjorde ett kanonlopp på tiden 32,88. Den tiden hade räckt till en tredjeplats om det var individuell tävling. Otroligt bra!
Idag på morgonen har jag tittat på mediumhundarnas hopplag. En mycket svårare bana med få nollor. Det svenska laget lyckades tyvärr diska de tre första hundarna på exakt samma ställe – de tog en tunnel istället för hopphinder nummer tre. Anne och Bonnie avslutade med ett fantastiskt fint nollat lopp med en kanontid. Jag streamade loppen och tror att du kan se det här
Vann klassen gjorde Tjeckien, följda av Slovenien och Frankrike. Tyskarna gjorde fantastiskt snabba lopp, men hade fem fel.
Nu byggs det om till hopplag small och efter det blir det final i agilityklass för large- och medlumlagen.
