Fina ettåringen
3
Hoppteknik och Seven
När vi kom hem från Obedience Rules hade vi plötsligt inget internet hemma. Tydligen hade modemet gett upp och vi fick vänta en stund innan Telia skickade ut ett nytt. Det gick ändå ganska smärtfritt för att vara Telia… I veckan har höjdpunkten varit hoppteknikkurs med Vappu Alatalo. Deltagarna hade alla hållt på med hoppteknik en hel del sedan innan, så vi kunde jobba med ganska avancerade övningar. Vi var fem border collies och tre jaktcockrar med på kursen, inte den största rasvariationen. Själv deltog jag med Shejpa och Epic, men fick köra många övningar med Pogue också (Thomas var så upptagen med arbete).
Epic var jätteduktig hela kursen. Det märks verkligen inte att han bara är 12 månader. Han är så fokuserad, så mogen och har så bra kontroll på kroppen. De flesta övningar löste han utan några problem. Allra sist på kursen jobbade vi med lite övningar där han skulle hoppa i sväng på ett lite högre hinder och då var han trött och fick problem med att välja rätt galopp. Shejpa började ganska dåligt, jag har slarvat med hennes hoppteknikträning. Efter ett tag kom hon igång och på onsdagen gjorde hon riktigt fina saker ibland. Det var i alla fall en väldigt trevlig kurs och jag hoppas att vi kan få hit Vappu igen om inte allt för länge.
Annars är det mycket valpar här just nu. Jens åtta valpar är sju veckor och det börjar närma sig leverans. Squids fem valpar är fem veckor och börjar bli riktigt aktiva. För det mesta umgås båda kullarna ihop och det blir väldigt många valpar som hänger i skosnören och byxben när man försöker ta sig fram på gården. De är alla alldeles ljuvliga och det ska bli så roligt att följa dem i framtiden. En av Jens valpar stannar här, i alla fall ett tag. Jag är öppen för att sätta ut henne på foder eller sälja henne när hon blir vuxen, beroende på hur det ser ut med hälsa och vallning. Man kan tyvärr inte har hur många hundar som helst. I veckan var det dags att välja valp och det här är lilla Seven:
Epic och Win 1 år!
Igår firade vi födelsedagsbarnen Epic och Win som fyllde 1 år. Kompisen Flynn fick också vara med på kalaset.
Obedience Rules – Föreläsningsdag eftermiddag
Här kommer fortsättningen på rapporten om gårdagens föreläsningar och demonstrationer på Obedience Rules. På eftermiddagen var det dags för de svenska och finska instruktörerna att presentera sin träning, och det blev mer praktiska demonstrationer nu.
Mona Kjernholm
Svenska Mona höll hela sin demonstration utomhus med hjälp av sina två border collies Marvin och Fixa. Mona jobbar precis som Christina belöningsbaserat och med mycket frivilliga beteenden. Hon började med att prata om hur hon startar upp träningen med en färsk hund. Mona jobbar med att hunden självmant ska söka kontant och bjuda beteenden. Det spelar inte så stor roll vad hunden erbjuder, det är hundens attityd och engagemang som är det viktiga. Mona pratade om att hon vill träna hunden till att fungera på ett visst sätt i träningen, hon menar att om vi kan lära in olika moment så kan vi också lära hunden hur man beter sig under träning.
I nästa steg jobbar Mona med olika grundövningar som egentligen inte har någonting med momenten att göra, trots att de kan vara användbara när man ska börja träna annat. Det kan vara till exempel tasstarget, klossträning eller sidledsförflyttningar med framtassarna på en planka. Här vill Mona studera hur hunden reagerar på olika saker i träningen. Hur hanterar den olika typer av belöningar? Olika typer av belöningsplacering? Hur gör den om belöningen uteblir? Om den måste göra flera saker innan belöningen kommer? Om den får ett ”bra”, men ingen belöning? Informationen hon får i den här träningen gör momentträningen mer effektiv senare.
Till slut pratade Mona om fjärrdirigering. Tyvärr var tiden knapp och hon han inte prata så mycket om själva inlärningen. Istället pratade hon mycket om hur hon vill att skiftena ska se ut, och varför. Mona vill att hunden har baktassarna låsta under hela momentet, men hon tänker också på andra detaljer. Hur hunden utför skiftena påverkar hur lätt det blir att utföra nästa skifte. Om hunden till exempel lägger sig med frambenen väldigt utsträckta (så att de hamnar långt ifrån baktassarna) så blir ställandet långt och därmed blir det svårare för hunden att sätta sig bakåt på ett bra sätt. Man kan alltså tänka flera steg framåt och det kan vara smart att jobba med små detaljer även i ett lätt skifte som sitt till ligg. På så sätt kan de svåra skiftena bli lite enklare.
Lillemor Edström
Svenska Lillemor pratade om och visade inlärning av rutan med sin border collie Shikka. Innan man börjar träna rutan tycker hon att det är bra att träna på att hunden kan stanna på förarens kommando i olika situationer och att den kan stå still tills belöningen kommer. Hon använder rösten för att hjälpa hunden att stå stilla tills belöningen kommer till hunden. Hon tycker också att target kan vara en bra idé i rutan, men har inte använt det själv. Hon vill också lära hunden dirigering – fram, bak, höger och vänster. Lillemor lär gärna in rutan genom att hänga en leksak på en liten ställning ett par meter bakom rutan. Ställningen är till för att leksaken ska synas tydligt. När hunden har fått springa igenom rutan och ta sin leksak några gånger för Lillemor in stå-kommandot och ställer hunden i rutan innan den får varsågod. I nästa steg tar hon bort leksaken och testar att skicka hunden. Om det lyckas kastar hon en boll efter att hunden har stannat i rutan.
Christa Enqvist och Jessica Svanljung
De finska instruktörerna höll sin demonstration ihop. De började inomhus där de pratade om sin grundsyn på träning och gick sedan ut och visade träning med sina egna hundar. Christa och Jessica började med att säga att deras grundtänk är att träningen ska vara svart-vit för hunden. Det är viktigt med ledarskap och bra vardagslydnad och att ha tydliga kriterier för hunden. Det är också viktigt att hunden lär sig att göra rätt på första försöket. Om den erfarna hunden behöver hjälp efter att den har gjort fel så får den bara beröm och sedan får den göra om hela momentet och får belöning om det blir rätt direkt.
Finskorna vill att hundarna ska vara starkt motiverade och ha en hög aktivitetsnivå. Då klarar de av att bli rättade senare i träningen och de klarar också av störningar bättre. Christa och Jessica tycker att det är viktigt att man använder ett belöningsord innan belöningen kommer fram. På belöningsordet ska hunden bli aktiv och då får den belöningen. På så sätt kan belöningsordet också användas på tävling.
Momenten delas upp i små delar under inlärningen. Varje del ska både ha rätt teknik och rätt attityd. Instruktörerna varierar mellan godis och lek beroende på vilken aktivitetsnivå de vill ha i beteendet. Enligt Christa och Jessica kommer de stora problemen ofta när hunden börjar bli lite erfaren och tror att han vet hur momenten ska utföras – när hunden får en ”kan själv”-attityd. När man får problem är det viktigt att plocka ut den delen som är problematisk och träna på den separat, för att sedan sätta ihop momentet igen när problemet är löst. Det är också viktigt att man avgör om problemet ligger på tekniknivå eller om problemet är att hunden har fel sinnesstämning för beteendet. Man får backa i träningen och ”tugga sig igenom” problemet när det uppstår. Om man är säker på att hunden kan beteendet kan man kräva lydnad, men då måste man vara säker på att hunden verkligen har förstått.
När hunden är ”färdigtränad” handlar det om att träna på olika störningar och försöka luska ut vad som kan hända på tävling. Det är viktigt att också fortsätta med grundträningen och att man inte släpper på inlärda kriterier. Det är lätt att bli slapp med kriterierna när det är så mycket olika delar att tänka på i elitlydnaden, men det får man aldrig göra. En bra balans mellan fart och teknik är avgörande. Det viktigaste är att ha bra träningskompisar, eftersom man blir hemmablind av att träna själv.
I den praktiska träningen imponerade hundarna väldigt med sin fart och entusiasm. Träningen baserar sig mycket på hjälper, dels i form av belöningshjälper, dels i form av extra kommandon och tillrättavisningar. En favoritövning som finskorna använder mycket är att hunden lär sig att springa fort runt ett föremål (kan vara en stol, ett träd, en ryggsäck eller en person). I den övningen kan man träna många olika delar där man både vill ha fart och få ut hunden på avstånd, till exempel ingångar med och utan apport, ställanden på väg bort och på väg mot föraren, att hålla apporten i fart etc.
Obedience Rules – Föreläsningsdag förmiddag
Idag föreläser alltså instruktörerna om hur de tänker kring lydnadstränande- och tävlande. Just nu har vi en lunch och jag har rastat hundar, ätit och förflyttat mig till det svala biblioteket för att komma undan solen. Jag har blivit väldigt känslig för sol och värme efter många, långa undervisningsdagar i solen i sommar. Nu har jag i alla fall tid att blogga om förmiddagens föreläsningar.
Kjellaug Selsaas och Synnøve Matre
De norska instruktörerna på OR2011 är Kjellaug Selsaas och Synnøve Matre. De kommer från Vestlandet och har tävlat framgångsrikt med border collie respektive jaktgolden. De började sitt föredrag med att prata om hur man är en bra ledare för sin hund, och trygghet var ledordet. Det är viktigt att se till att man skyddar hunden från skrämmande och obehagliga situationer och att hunden känner att den kan lita på oss när vi tar med den någonstans. Självklart är det en viktig sak, både i vardagen och när vi tar med hundarna på tävlingar där det är mycket hundar och annat stök. Det är också viktigt att vara tydlig, konsekvent och den som tar initiativ. Synnøve sa också att det är i träning hon vill att hunden ska komma närmast henne. I vardagen kan hon ignorera hunden, för att sedan låta den komma nära och få uppmärksamhet i träningen.
En stor del av föredraget handlade om hur lätt det är att ge hunden felaktiga känslor i förbindelse med tävling. Det här är ett område som jag alltid försöker förmedla på kurser, men jag tror aldrig att jag har gjort det lika effektivt som de här norskorna. Först visade de en film som illustrerade hur snabbt man kan stuka hundens självförtroende och lust att jobba ihop med oss i en situation (till exempel tävlingssituationen). Filmen var väldigt tydlig och det mest slående var hur det verkligen såg ut precis som man ofta ser hos orutinerade ekipage på tävling. Hunden blir osäker på den ovana situationen och förarens förändrade beteende i tävlingssituationen, föraren blir irriterad och tjatig och så blir hunden ännu mer osäker och upplever till slut hela situationen som väldigt obehaglig. Temat avslutades med ett fantastiskt teaterframförande där Synnøve var förare och Kjellaug hund. Jag skrattade så jag grät.
Norskorna avslutade sin föreläsning med att prata om överträning och hur det kan göra hunden mindre känslig för svåra utmaningar på tävling och öka hundens självförtroende och säkerhet. Vi fick se film med olika exempel, till exempel att stå vid sidan av hopphindret och kasta apporten rakt fram. Hunden ska då ändå vara medveten om att hoppet ska tas och självmant söka upp det på väg ut och in med apporten. Andra exempel var skick till rutan med saker i vägen och många andra koner som störde, fritt följ mot väg och apporteringsdirigering där mittenapporten flyttas ut åt sidan så att den ligger bara 1-2 meter ifrån den apport som hunden ska ta.
Christina Ingerslev och Mads Møller
Från Danmark kommer Christina och Mads och de pratade under andra passet på förmiddagen. Båda har tävlat på landslagsnivå med border collies. Christina började passet med att prata om grundträning för lydnadshunden. Christina använder sig av klickerträning och poängterade vikten av att välja en träningsfilosofi (träning baserad på belöning eller obehag) och därefter ett träningssystem (en egen implementering av inlärningsprinciper, till exempel ”vad betyder klicket?”, ”vad gör jag när det blir fel?” eller ”hur använder jag belöningar?”
I grundträningen lägger hon vikt vid att hunden spontant söker vår kontakt, kamplek, att hunden tar initiativ i träningen och att hunden kan visa självkontroll i olika situationer. Hon jobbar med frivilliga beteenden och lägger på kommando sent i träningen. Christina poängterade också vikten av att planera, strukturera och loggföra sin träning.
Till slut gick Christina igenom hur hon delar upp inlärning av apportering. Det var egentligen väldigt likt hur vi tränar – grunden läggs i leken (kamplek och att hunden springer fort tillbaka till föraren för att få en ny leksak när den griper en kastad leksak) och vidare jobbar hon på delarna – att hunden kan välja apporten trots att det finns godis i andra handen, att hunden frivilligt griper apport på marken för att få lekbelöning, att hunden håller fast trots att vi håller i och drar i apporten etc. En skillnad ligger dock i att Christina vill att hundarna griper apporten från baksidan.
Mads pratade om hur han lägger upp träningen inför tävling och hur han gör på tävlingsdagen. Mads har en underhållsfas under vintern, där han bara tränar 2-3 gånger i veckan och lägger vikt vid att både hund och förare tycker att träningen är rolig. Om han vill ändra i något moment, till exempel tekniken i fjärrdirigeringen, gör han det under den här perioden. Han försöker köra igenom alla moment vid varje träningspass och lägger också in överträning.
6-8 veckor innan en stor tävling börjar den intensiva fasen. Här tränar Mads 7-12 gånger i veckan och bygger också upp hunden fysiskt om det behövs. Han börjar passen med att köra igenom alla elitmoment och därefter bryta ner dem i smådelar och arbeta på detaljer.
De sista 14 dagarna innan en tävling jobbar han med finputsning (men försöker fortfarande att köra igenom alla moment varje dag). Han försöker lägga in en tävling tre veckor innan den stora tävlingen för att veta vad han behöver jobba på. Hur han gör de sista dagarna innan tävlingen beror på hundens personlighet, en del hundar behöver vila från träningen eller träna lätt, andra behöver fortfarande stora träningsdoser för att hålla ihop på tävlingsdagen.
Obedience Rules
Efter en tävlingshelg i Dalarna med långa, varma dagar (och inte så många resultat, förutom vinst och pinne till Pogue i hopp 1) åkte vi till Bro utanför Stockholm för fem dagar med lydnadsinspiration på Obedience Rules. Jag kom ganska sent igår, när det bara var en timma kvar av den praktiska träningen, men Thomas var där hela dagen. Idag är det föreläsningar av instruktörerna hela dagen. Det är underhållande och intressant och man får många nya tankar. Jag saknar min orangea lydnadshund som är hemma med sina valpar. Den svart-vite må vara bäst i världen på det mesta, men lydnadsträningen har inte kommit så långt och när vi tränade lite igår kväll kände jag att vi kanske ska hålla oss till vallning och agility just nu. Däremot är jag sugen på att komma igång med träningen inför lydnadsklass III med Squid. Jag hade ju tänkt mig att vi skulle träna vittring och fjärr och andra lugna moment medan hon var dräktig. Så blev det inte riktigt, hon fick bli ganska mammaledig den sista månaden.
Nu har vi lyssnat på fyra av instruktörerna och ska ta lunch. Det har varit intressant att höra de norska och danska instruktörerna prata om sin träningsfilosofi och om olika teman. Ska försöka komma tillbaka med en kort rapport om vad de olika instruktörerna har pratat om senare idag.
Epic – världens bästa kille
Jag kom precis in från ett sent (resten av dagen har ägnats åt kurs, valpköpare, ett bagglamm som dödats i hagen av en främmande hund och ett annat lamm som fortfarande är spårlöst försvunnet efter attacken) träningspass med Epic och kom på att jag skriver väldigt lite om honom i bloggen. Ibland skriver man kanske inte om saker för att de är lite jobbiga, eller för att träningen inte går som man har tänkt sig. Med Epic är det nog tvärt om. Han är så fantastisk att jag inte vet var jag ska börja. Redan här stakar sig bloggandet, jag lyckas liksom inte skriva någonting om honom. Men vi kan väl lämna det vid att han är världens bästa hund, och att hans matte skriver det här med tårar i ögonen, och skriva om vad vi tränar på istället.
Mest blir det agility och vallning med Epic. Han kan lite tricks och lydnad också, men det blir tyvärr lite lite av det. Nästa vecka ska jag vara observatör på Obedience Rules, så då kanske jag får lite lydnadsinspiration. I agilityn jobbar vi med all möjlig grundträning. Han hoppar och svänger jättefint och vi har jobbat med en del handling i små kombinationer. Det fungerar för det mesta utmärkt. Naturligtvis hoppar han inga höga hinder, men nu är det inte långt kvar innan vi kan börja jobba oss upp på largehöjd. Vi jobbar med nosduttar på target i trappan och på änden av balansbommen. Vi jobbar på att springa över gungbrädan mellan två bord och har börjat sänka ena bordet så att det blir lite rörelse och ljud. Han springer gärna fort, men jag har haft ganska stora problem med att få honom att viktförskjuta i gripandet under kamplek. Han kampar med bra viktförskjutning, men i gripandet vill han gärna trycka leksaken långt in i munnen och tugga till lite. Det gör att det blir svårt att träna gungbräda, men vi kämpar på (kanske inte så mycket som vi borde i och för sig, skärpning!). Vi har också precis börjat med running contacts och än så länge ser det väldigt bra ut.
Det känns lite futtigt att skriva vad vi jobbar på, för det är ju egentligen inte så jättemycket. Jag lägger mycket tid på hoppteknik, kontaktfält och torrhandling, samt naturligtvis allmänna träningsfärdigheter som att leka bra, komma med leksaker, sitta stilla, shaping och självkontroll. Jag ser fram emot att börja med slalom på riktigt om några månader (han har fått prova två pinnar några gånger, som demo på kurs). Mest av allt är jag imponerad av hans koncentration, hans fart och intensitet, hans förmåga att slappna av när jag kör med de andra hundarna, hans träningsmognad och hans underbara, glada väsen.
Och så den tråkiga sidan av myntet – oron. Jag tror att jag är lite oroligt lagd och det här gör det inte bättre. Jag oroar mig varje dag för att någonting ska hända med min fantastiska pojke. Det verkar som att det alltid är de bästa som det händer något oväntat med. Vi har haft sådan otrolig tur med alla våra hundar att jag oroar mig för att lyckan ska vända och att jag inte ska få uppleva allt det roliga jag ser fram emot med honom. Jättefjantigt, men jag antar att jag inte är ensam om den oron.
Rapport från Mini-Knallen
Jag kom av mig lite med bloggandet efter fredagens händelser i Norge. Vi var på väg hem från tävlingarna i Ulricehamn när vi hörde om bomben i Oslo på radion. Under helgen har vi haft besök av familj och vänner, samtidigt som Fly och jag tävlade vallning i Pålsboda. I måndags startade agilitytränarutbildningens sommarläger som idag är inne på tredje dagen. Som vanligt när vi har agilityläger är det varmt och svettigt, men hundarna jobbar på väldigt bra ändå. I fredags blev jag förkyld, lite tungt och jobbigt att vara sjuk på sommaren när det händer så mycket. Nu är det kurs hela dagarna, sedan ska man ha lite tid att träna egna hundar, ta hand om valpar och få besök av valpköpare och andra som vill pussa på valparna. Det är väldigt, väldigt trevligt med både kurs och besök, men det tar på krafterna. Till helgen tar jag med mig cockrarna till Dalarna för att tävla agility igen. Sedan åker vi direkt till Obedience Rules för att vara observatörer på lydnadskurser i en knapp vecka.
Jag får väl berätta lite om tävlingarna i Ulricehamn också. Jag åkte ner ihop med Håkan och våra fyra cockrar. Det var min första tävling ihop med Pogue (husse stannade hemma och tog hand om valpkullarna) och det var roligt att köra honom. Första loppet (agilityklass 1) lyckades vi nolla och vann med över tre sekunders marginal. I torsdagens hopplopp fastnade han på något sätt i slalom och ville inte göra klart hindret efter det. På filmen syns det knappt att han fastnar, men när jag sprang med honom var det helt uppenbart att någonting hände som han tyckte var obehagligt. Slalomproblemet fortsatte tyvärr i resterande klasser, och det blev inga fler nollor. Handlingsmässigt flöt det på väldigt bra och vi hade lätt nollat flera lopp om han bara hade vågat ta slalom som vanligt. Nu får det bli slalomträning fram till helgen.
Med Shejpa tyckte jag att jag fick till mycket bra, men det var stolpe ut i princip hela helgen. Jag blir otroligt irriterad över det, vi lyckades bara nolla ett enda lopp (en öppen agilityklass som vi vann) och vi borde kunna så mycket bättre. Jag ska bli duktigare på att strukturera upp träningen med Shejpa och höja oss ytterligare en nivå. Hon kommer kanske aldrig att bli allra, allra snabbast, men vi bör i alla fall nolla majoriteten av de lopp vi kör. Inför SM 2012 har vi inte en enda hopp-pinne och det var i hopploppen vi hade mest oflyt i Ulricehamn. På torsdagen gjorde vi ett bra lopp, men rev sista hindret. På fredagen klarade vi alla svårigheter, men Shejpa flög in i fel tunnelingång på slutet. Jag var nog lite slarvig i min handling, kunde valt ett framförbyte eller i alla fall en tydligare threadle, men jag är så van vid att det aldrig är något problem att få henne in i rätt tunnelingång att jag inte planerade något annat än ett armbyte i farten.
Agilitysommaren
Igår var jag på en jättebra vallhundskurs för Jonas Gustafsson med Epic. Idag har vi mest tagit det lugnt, myst med valparna och städat huset. Imorgon ska jag på kurs igen, den här gången kommer Thomas och Win med också. Sedan åker jag och cockrarna ihop med Håkan och hans två cockrar till Ulricehamn för två dagar med agility. Jag får äran att tävla med Pogue och det ska bli roligt, för han är riktigt snabb och duktig. Hoppas bara att han tycker att det är okej att tävla ihop med mig. I sommar har jag bott i bilen under tävlingar och det var faktiskt en himla bra idé. Ingenting som behöver bokas, inget som behöver sättas upp eller fixas. En tältsäng bak i bilen och jag har en egen stuga. Helt perfekt!
En lite suddig mobilbild av mitt rullande sovrum innan avfärd mot Skutskär.
Sommarens tävlingar med Shejpa har gått sådär. I Skutskär tävlade Shejpa och jag två agilityklasser och en hoppklass innan jag åkte hem igen för att hämta Tweet på flygplatsen och ta emot Squids valpar som föddes samma dag som jag kom hem. I agilityklasserna nollade vi och fick SM-pinnar. I hoppklassen blev det tyvärr en disk. Resten av Skutskärstävlingen tävlade Shejpa med Åsa, och även om det gick bättre och bättre under helgen och de nollade några lopp, så räckte inget till pinne.
Från Skutskär fick Shejpa skjuts till Fagersta där vi tävlade i två dagar. I båda agilityklasserna sprang Shejpa ut i skogen för att jaga. Det var rätt konstigt att hon testade det först nu, fem år gammal. Själv har jag mest varit förvånad över att det aldrig har hänt tidigare. Hoppklasserna kändes riktigt bra, Shejpa hade både fart och engagemang trots nästan en hel veckas tävlande. Tyvärr fick vi en rivning på måndagen och sprang förbi ett hinder på tisdagen. Fortfarande inga SM-pinnar i hopp med andra ord. Bara en SM-pinne kvar i agilityklass.
Nu borde jag egentligen gå ut och träna lite agility med cockrarna, så att vi är i form till torsdagen.
Tweets första shapingpass
Det här inlägget är skrivet igår, men publiceras idag för att sprida ut uppdateringarna lite. Idag är Epic och jag på vallhundskurs hela dagen.
Efter flera timmars sömn vaknade pirayan och ville inte hålla sig till kongen, utan började slakta mattan istället. Då blev det ett kort shapingpass och en stund senare lite fortsättning på lekträningen vi gjorde i förmiddags. Nu jobbade vi bara på att byta leksak på klicket medan jag höll i båda leksakerna. Sedan gick vi en kort promenad och när vi kom in igen var det fortfarande fullt ös. Något mer träningspass kändes inte som en bra idé, så jag belönade henne för att gå och lägga sig i en biabädd och trappade gradvis ner belöningarna för att ligga där tills hon somnade. Det tog inte många minuter. Så fick jag lite mer tid till att blogga.
Det där med shaping är inte helt lätt när man är fyra månader och förmodligen aldrig har fått en godbit för någonting. Själv tycker jag att det är ganska roligt att påbörja träningen med en sådan hund. Man har liksom inga förväntningar eller krav på hunden (det borde man ju aldrig ha, men det är svårare med de vältränade, vuxna hundarna). Man utrustar sig bara med bra belöningar, en klicker och tålamod. Korta pass, så att man kan utvärdera träningen och se om man kan hjälpa valpen att förstå konceptet så fort som möjligt.
Tweet påminner ganska mycket om hur Squid var som valp när det gäller shapingen. Hon blir lugn och passiv när hon inte riktigt förstår. På filmen ser hon nästan trött ut, men både före och efter träningspasset försökte hon bita vaderna av mig, så det var nog inte trötthet. Första steget med en sådan hund är helt enkelt att få dem att förstå att det lönar sig att göra något. Jag är gärna generös med belöningarna och kan klicka för att de till exempel reser sig upp från ligg. För ännu svårare fall kan man helt enkelt klicka för allt de gör.
Här kommer en film från dagens två shapingpass:
Ställ gärna eventuella frågor i kommentarsfältet, så försöker jag svara. Det kom några frågor på gårdagens inlägg, så kolla de kommentarerna också.