Efter en intensiv period har vi lite jul-lugn i huset. Det är många valpar här, men de lite äldre sköter sig exemplariskt och är väldigt lätta att ha att göra med. De små är än så länge mycket lättskötta…
Fay fick 6 valpar med Epic dagen innan julafton.
Wilco, 10 månader
Paxa
Wilco
Jen, alltid lekledare. Här med Sarek, Wilco och Leet
Volt, 10 veckor och Pogue
Wilco igen
Fannys gäng – Squid, Wilco och Epic
Sötaste Squid!
För ett par veckor sedan hade jag en endagars hoppteknikkurs i Stockholms Hundsportcenter. Det blev väldigt lyckat och vi hann med mycket på en dag. Vi hann igenom grundövningarna med alla hundar (anpassat till deras nivå) och kunde dessutom lägga till ett pass med helt individanpassade övningar.
Eftersom det blev så lyckat erbjuder jag nu en liknande dag den 3 januari. Kursen passar för alla som är nyfikna på hoppteknikträning, vill starta upp en ung hund eller få hjälp med problemlösning om din tävlingshund har problem med hoppandet. Det här är en kurs som passar väldigt bra för observatörer. Vi diskuterar mycket, tittar på film i slow-motion direkt efter hoppen och anpassar övningarna till varje individ.
På bilden: Leet, 3 månader, kom till oss från England i fredags. Hon verkar inte ha några problem med hopptekniken…
Eftersom de kommande två veckornas tema på vår onlinekurs i lydnad är fjärrdirigering, tog jag hundarna till inomhushallen i Lervik utanför Karlskoga för att träna och filma lite igår. Att träna fjärr med tre tokpigga och galna hundar var kanske inte det enklaste. Varför valde jag inte något fartfyllt istället? Squid har inte tränat speciellt mycket på två månader. Efter lydnadstävlingen i Nora började hon löpa och fick ta det lugnt. Sedan åkte jag till USA, och nu har det gått snart två månader. Squid är peppad! Fjärrdirigeringen lär vi få jobba lite på innan vi är tillbaka i toppform. Hon rör sig lite i sitt från stå och gissar lite på orden. Förmodligen ger dig sig när hon får börja jobba lite mer regelbundet och inte har så mycket överskottsenergi.
Wilco var den som klarade av att hålla sig coolast. Jag bestämde mig för att det var hög tid att lära honom uppsitt från ligg. Eftersom jag filmade alla pass tänkte jag att jag skulle dela med mig av processen. Det är verkligen inte perfekt, tycker sällan att de första minutrarna i en process är speciellt perfekta (även om det händer!). Det första passet var lite segt, det tog nästan tre minuter innan vi fick till ett riktigt bra beteende. I andra passet är det lite blandad kompott. I tredje passet fick vi till många riktigt fina uppsitt! Jag är nöjd med resultatet, och tror att det inte gör så mycket om inte träningen går som på räls hela tiden.
Jag tycker att det är viktigt att hunden har kraft i uppsitten, och det tycker jag verkligen att Wilco visar redan under de här första passen. Det märks att han har nytta av lite hoppstå-tanke, även om han ibland blir lite väl entusiastisk och bjuder hoppstå istället för uppsitt.
Första passet (lite strul med texten i början, ska se om jag hinner ändra och lägga ut ny film senare):
Andra passet:
Tredje passet:
Vill du lära din hund uppsitt, bakåtligg, shaping, omvänt lockande, stadigt stående och andra viktiga fjärr-kunskaper? De är med i vår grundkurs online med start den 5 januari. Bästa julklappen till dig själv (eller någon annan)!
Tänkte skriva några rader om vår flygresa till USA, eftersom jag ofta får frågor om hur det fungerar att flyga med hund. Jag flög Shejpa till Kanada och USA flera gånger under några år, men det här var första gången jag flög så långt med Epic. Jag är väldigt tacksam över att ha fått ha två hundar som har varit så trygga och stabila att de tycker att flygresan mest är spännande. Naturligtvis tycker de inte att det är så kul att ligga i en bur i flera timmar, men man ser på deras reaktion att de tycker att det är spännande att hänga med på resa, få ensamtid, upptäcka nya ställen. Shejpa såg alltid överlycklig ut när vi kom till en flygplats. Epic är också glad och pigg och hoppar gärna in i sin bur även direkt efter en lång flygresa.
Innan jag bestämde mig för att flyga med Epic hade han testat kortare flygresor. Det var visserligen några år sedan, men som unghund följde han med till Tromsø några gånger. Om min hund var mer osäker på nya miljöer, främmande människor, konstiga ljud, underlag som rör sig eller att vara ensam, hade jag nog funderat lite extra innan jag valde att ta med dem på flygresa. Squid flög en del som valp utan problem, men när jag flög henne till Belgien som vuxen tyckte hon inte att det var så kul. Det var inget stort problem, men jag märkte att hon inte gillade att gå in i buren när vi skulle åka hem. Alltså får hon stanna hemma så länge det inte handlar om en jätteviktig resa. Hur Wilco kommer att reagera på flygresor återstår att se. Han är en lite känsligare själ än sin pappa än så länge, så jag ska låta honom mogna innan vi provar en kort flygresa.
Förmodligen är det inte flygresan i sig som hundarna kan tycka är obehaglig. Jag tror inte att den skiljer sig så mycket från att åka bak i bilen. Jag tror snarare att det handlar om att bli lämnad ensam i en bur på ett främmande ställe, uppleva konstiga ljud och dofter, bli hanterad av främmande människor och känna att buren blir upplyft och flyttad. Allt det här kan man naturligtvis träna på med sin hund om man vet med sig att flygresor kommer att bli en del av livet.
Den här gången flög vi med SAS, och jag bokade flyg som går direkt från Stockholm, för att undvika mellanlandning. Mellanlandningar ökar ju tiden, utsätter hunden för mer av- och på-lastning och känns mer osäkert. Shejpa flög jag alltid med mellanlandning i Amsterdam (med KLM) där de verkar ha bra rutiner för att ta hand om mellanlandande hundar. Numera går det fler direktflyg till USA, så då blir det mitt val. Om man behöver flyga vidare ifrån New York eller Chicago så får (måste) man i alla fall hämta ut hunden, förtulla den och sedan checka in den på nytt. Då kan man ju se till att man har gott om tid att rasta och umgås innan det är dags för nästa flyg, till och med vänta en natt innan man flyger vidare om man har möjlighet. Epic och jag flög till Chicago, där vi blev hämtade av en vän med bil, så vi slapp en andra flygresa. Dessutom är det svårt att få med de stora flygburarna på många inrikesflyg, eftersom flygplanen är för små.
En hund i Epics storlek behöver en ganska stor bur. Hunden måste kunna stå upp utan att huvud eller öron slår i taket. Att flyga en hund som är betydligt större än en border collie kan alltså vara komplicerat, eftersom man kan tvingas flyga dem som cargo (då kanske på ett annat plan än det man åker själv, och till mycket dyrare pris). Jag hittade en förvånansvärt billig (1200 kronor, typ) bur i en djuraffär här i Örebro. Den fungerade utmärkt. Självklart måste buren vara godkänd för flygresor (IATA-godkänd).
Någon hade skrivit på Epics bur medan han väntade på avgång i Arlanda. Gulligt!
När man bokar resa med hund hos SAS måste man först boka och betala sin egen biljett. Sedan ringer man SAS kundservice och gör en förfrågan på att ha med hund. Man behöver veta storlek (längd, bredd, höjd) på buren och vikt på hund + bur. Man får svar inom 24 timmar på vardagar. Om man får nej (det har inte hänt mig, men det kan naturligtvis hända) har man alltid 24 timmars öppet köp på flygresan, så då får man avboka och börja om på nytt.. Jag lärde mig den här gången att det inte är en bra idé att försöka omboka sin resa. På grund av ändrade planer tänkte jag korta ner resan lite, men det visade sig vara svårt. Man kan nämligen inte få reda på om det går att ta med hund på den nya resan innan man gjort ombokningen. Och när man har gjort ombokningen har man betalat en ganska saftig avgift för den, som man inte kan få tillbaka. Om man får nej på att ta med sig hunden måste man alltså boka om igen (för lika stor avgift) och hoppas att man får ja den gången. Helt orimligt!
På flygplatserna gick allt väldigt smidigt – nästan för smidigt! Speciellt på vägen hem blev jag lite orolig över att de verkligen inte ville ha någon info eller sätta någon information på buren mer än bagageremsan. Jag fick påminna dem om att jag skulle fylla i ett formulär… På väg till USA hade jag en egengjord lapp på buren med bild på Epic, min adress, telefonnummer och flightnummer. På både Arlanda och Newark (jag flög hem från New York) checkade jag in i god tid och fick sedan lämna buren i 30-60 minuter medan jag tog Epic på en sista promenad. Sedan hämtar de hunden och man får själv skynda sig genom säkerhetskontrollen och vidare till gaten.
Det gick snabbt att få ut hunden både på O’Hare (Chicago) och på Arlanda. I Chicago tog det en stund innan det kom någon som kunde ge oss godkännande att gå genom tullen. Det var också lite svårt att få upp buren på bagagevagn utan hjälp (men det fick jag av några andra som flög hund på samma resa), eftersom man absolut inte fick ta ut hunden innan man gått igenom tullen. I Stockholm gick jag på rött i tullen och visade passet och de kollade chippet på Epic och drog några får-vitsar. Snabbt och enkelt.
Äntligen hemma i Sverige igen
Många flygbolag i USA kräver veterinärintyg som säger att hunden är frisk och i stånd till att genomföra resan. Jag såg inget sådant krav på SAS sidor, men vågade inte chansa. Fick veterinärintyg innan båda resorna, men det var ingen som kollade på det så det var egentligen bortkastade pengar. Kolla upp om det är nödvändigt innan du reser. Framför allt är det ju tråkigt om man inte har det och inte får åka med…
Äntligen hemma efter nästan en månad på resande fot. Den 28 oktober flög Epic och jag till USA för att hålla kurs och åka runt lite efteråt. Vi var drygt två veckor i Ohio, där vi höll kurs, och sedan åkte vi på en liten road-trip Ohio – Washington D.C – New York. Epic har promenerat på såväl the National Mall i huvudstaden, i Central Park, NYC och klättrat upp på ett jättefint berg i New Jersey där vi hade utsikt över New York i fjärran. Har bloggat lite mer om resan i min engelska blogg.
Här tänkte jag dela med mig av en video från USA, där jag försöker övertala en mycket svårflirtad breton om att det kan vara kul att leka. Det gäller att ha tålamod, fantasi och att aldrig ge upp:
Igår körde jag ett andra pass med fokus i utgångsställning. I den här träningen har jag för första gången lagt in en tydlig fel-ritual när han gör fel. Om han tittar mot den planerade störningen bryter jag tydligt tävlingspositionen med både kroppsspråk och röst (tyst och stel förare ska betyda ”rätt – fortsätt så”). När man använder en fel-ritual är det viktigt att man får fram rätt känsla i hunden. Man vill att hunden ska ta det på allvar och anstränga sig mer nästa gång, men man vill absolut inte att hunden ska bli osäker, långsam eller undvikande. Väldigt få hundar reagerar helt rätt på fel-ritualer från början. Vi måste skapa rätt känsla och lära hunden vad som är rätt respons när vi bryter, på precis samma sätt som när vi utvecklar belöningar och fokuserar på att hunden ska få rätt känsla i belöningarna.
När jag tränar det här med Wilco är det alltså inte speciellt viktigt att han lär sig att stirra på mig i alla lägen. Det är egentligen en sak som jag väntar väldigt länge med att kräva av lydnadshunden. Det jag vill lära Wilco är att hantera fel-ritualen och försöka igen med ökat engagemang. Det har inte känts som att han har varit mogen för det tidigare, men nu fungerade det riktigt bra när vi väl satte igång. Som vanligt är han som en blandning av pappa Epic (som det aldrig vilar några ledsamheter över) och Squid (som trodde att hon skulle dö om något blev fel). Om Wilco inte hade reagerat bra på fel-ritualen, eller om han hade haft problem med att återgå till koncentrerat arbete, hade jag jobbat på det och struntat i att han skulle göra om hela sekvensen.
Med Squid, som var väldigt känslig, jobbade jag på att bryta mig ur den tävlingsmässiga positionen och busa, skoja och retas med leksaken. Hennes första reaktion var att frysa och se ledsen ut, så jag såg till att hon lyckades stjäla belöningen ur min hand med väldigt lite ansträngning till en början. Jag gjorde det sedan svårare och svårare att komma åt leksaken, och när hon var riktigt taggad på den leken kunde jag vänta på att hon erbjöd något beteende innan jag gav tillbaka belöningen. Med en hund som å andra sidan har svårt att komma tillbaka till koncentration kan det vara så att man får belöna (kanske med godis) för att hunden bjuder ett koncentrerat sittande igen, utan att bli hetsig eller skällig. Allt går att träna! När man får fram rätt känslomässig respons på fel-ritualen, och när hunden snabbt bjuder beteenden igen när man börjar jobba igen, så har man ett jättebra verktyg!
Här är ett klipp från Wilcos pass igår:
Jag gör gärna den här typen av träning i väldigt välplanerade pass där jag jobbar specifikt på en sak. Jag gillar också att ha planerade störningar som jag kan styra. Helst en medhjälpare som i filmen. Jag tror inte på att fela valpen varje gång han tittar bort från mig i träning. Det hade både blivit tråkigt och uttjatat, och tagit fokus från annan träning.
Om du är intresserad av lydnads-nörderi tycker jag att du ska kolla in vår onlinekurs i tävlingslydnad som startar i november. Förutom momentinlärning går vi igenom störningsträning, uthållighetsträning och tävlingsträning på olika sätt. Du kan vara med både som observatör och som deltagare med hund (och få obegränsat med coachning i 16 veckor!)
Når du trener med belønningsbaserte metoder er det ikke noe alternativ å gjøre hunden ettertenksom ved å bruke aversiver. Det er bedre måter å lære hunden å bruke hjernen, å virkelig høre etter hva du sier, og å unngå tjuvstarter og holde stressnivået på et passe nivå.
Å variere hvilken kommando du gir på en uforutsigbar måte gjør at du beholder initiativet i treningen.
Derfor lærer jeg hunden flere forskjellige belønningsord. Det er ikke bare praktisk i treningen at hunden vet hvilken belønning den kan forvente seg og når, det er også en måte å utvikle et bra samarbeid med hunden min der hunden spør meg om hva som skal skje. En annen fordel er at det er bra stimuluskontrolltrening.
Når hunden kan de forskjellige kommandoene og belønningsordene, tester jeg hundens forståelse ved å gi den kommandoen som hunden ikke forventer seg. Tjuvstarter eller gjetting skal ikke lønne seg.
Eksempler på belønningsord og kommandoer brukt i filmen:
”Værsågod” – Godbit fra skål
”Ja” – ta leke fra handa
”Fri” – Bryt en bli-posisjon
”Takk” – Slipp leka
”Ta den” – ta leke fra bakken
”Ut” – ta leke fra bakken 180 grader bak deg
Å veksle mellom atferder og mange andre tips om hvordan du kan bygge opp en bra samarbeid i trening og hverdag får du i det nye onlinekurset Samarbeid og kontroll som starter 1. november.
Efter att ha ägnat natten åt valpning ägnade vi gårdagen åt lydnadsträning med eleverna som har gått årets lydnadssatsning. Eftersom Squid höglöper fick Wilco köra mycket lydnadsträning idag, både skoj och nödvändigt! Som Veronica nämnde i kommentarerna på senaste inlägget, så försöker jag att logga all träningstid (plus lite annat) med hundarna. Dels tycker jag att det är intressant att hålla reda på (får frågan ”hur mycket tränar du dina hundar” ofta), och dels sporrar det ibland till att träna lite mer (eller i alla fall till lite dåligt samvete). Dagens lydnadsträning hjälpte definitivt kraftigt på Wilcos lydnadssnitt. Vi jobbade bland annat med:
Är du också peppad på lydnad? I november kör vi igång en ny och förbättrad tävlingslydnadskurs online. Du kan vara med som observatör och bli inspirerad, eller med hund och få obegränsat med coachning i 16 veckor! Läs mer här.
När Wilco inte tränade fick han ligga i sin säng och titta på när de andra hade skoj.
I måndags blev Wilco 8 månader, och det innebär att han har bott här i över ett halvår. Wilco är en väldigt trevlig och mysig hund. Han har jättemånga sidor som jag verkligen uppskattar. För det första är han vänligt inställd till alla. Hundmöten innebär alltid en viftande svans och en förhoppning om en ny vänskap. Människor är trevliga, men han är balanserad och lugn i hälsande. Trots att han är glad och vänlig är han väldigt svår att störa ut i träning. Han triggar inte på andras rörelse eller lek, så han har inga problem med att träna ihop med andra oavsett om han tränar själv eller bara tittar på. Han har lätt för att lägga sig ner och slappna av, både inne och ute. Dessutom tycker jag att han har en väldigt välbyggd och balanserad kropp som han använder väl. Han blir nog några centimeter högre än Squid och Epic, han har långa ben till en stark och kort rygg. Allt det här är egenskaper som jag värderar jättehögt hos en border collie. Det känns faktiskt som att ha dragit högsta vinsten!
Wilco väntar på sin tur
Igår läste jag Maria Brandels jättefina blogginlägg om hur tidigt man debuterar med sin unga hund. Jag håller verkligen med om det hon skriver. Det är inte på något sätt farligt att träna mycket eller ha snabb framgång med en ung hund. Men det är inte heller så dumt att vänta om man känner att valpen inte är mogen för det man har lust att göra. Wilco har både lätt för att koncentrera sig och för att lära sig saker, men det är ändå mycket som jag inte tycker att han är mogen för. Han är valpig, har inte en vuxen hunds tryck och styrka.
Hans pappa Epic var en helt annan typ – tidigt mogen och mycket kraftfull. Jag har alltid jämfört Epic med en typisk ”jock” i en amerikansk highschool-film. Fysiskt kapabel, stark, oöm och med ett enormt självförtroende. Jag vet inte om jag kan påstå att han riktigt har vuxit ur den rollen än. Squid var väldigt annorlunda som ung hund. Hon var smart och lärde sig snabbt många beteenden, men hade jättesvårt med många andra saker. Hon kunde inte göra saker snabbt och kraftfullt. Hon blev jättelåg om något blev fel. Det gick inte att bygga uthållighet/tävlingsträna på något meningsfullt sätt utan att hon blev låg och ledsen. När hon var dryga året tog jag henne till veterinären för att se så att hon verkligen var frisk. Det var hon, men vi fick lägga ner lydnaden ganska länge och fokusera på andra saker. Agilityn var lättare, men det dröjde innan den riktiga tändningen kom där, och jag fick gå långsamt fram och bygga självförtroende i henne i hoppandet.
Wilco ligger någonstans mellan pappa Epic och halvfaster Squid. Han är inte lika känslig och långsam som Squid, men inte heller lika kraftfull och full av självförtroende som Epic. Mogen på vissa sätt, omogen på andra. Med Squid i minnet är jag inte ett dugg orolig för att jag inte ska få massor av fart och jävlar anamma i Wilco. Jag njuter av att utveckla det jag känner att han är mogen för. En lagom balans av fart-övningar, kroppskontroll, shaping och färdigheter för lydnad och agility. Det finns saker som jag inte har tyckt att det är någon idé att göra så himla mycket av, till exempel formell apportering eller rutan. Med Squid hade jag en tanke om att lära henne rutan tidigt. Det tog ett år extra innan jag tyckte att hon var mogen. När jag väl påbörjade det tog det 9 minuter att få henne att hitta rutan med blicken och springa dit i högsta fart utan hjälper. Jag ångrar inte att jag väntade!
Samtidigt går det inte en dag utan att jag har lite dåligt samvete för att jag inte tränar mer. Inte så att jag jämför mig med andra. I alla fall inte så mycket. Mer för att vi har så kort tid ihop med våra hundar, och jag borde ta tillvara på den så väl som möjligt. Det finns ju saker jag tycker att Wilco ska vänta med, men också en massa saker som jag känner att jag faktiskt borde jobba på nu…
Under de senaste veckorna har Squid gjort sina tre första elitlydnadsstarter. Vi gick ut hårt med två dagars rankingtävling i Kungsör förra helgen. Resultatmässigt blev det ingen höjdare, men jag fick med mig många positiva erfarenheter ändå. Squid var glad och ganska lagom i attityden. Hon visade att hon klarade alla moment på ett fint sätt – bara inte på samma dag. Hade man fått räkna ihop de bästa momenten från båda dagarna hade det blivit riktigt bra. Det får man så klart inte, men det kändes ändå bra att veta att det går 🙂 På lördagen hade vi några små-missar (omdirigering till apport, dåligt fritt följ, extra kommandon både ner och upp på platsliggningen, extra kommando på läggandet på inkallningen), men framför allt en nolla. Squid halkade på stå-kommandot i rutan och välte ner i ligg. Hon blev så förvånad att hon satte sig upp när jag började gå mot rutan, och nollan var ett faktum. Några moment blev riktigt bra – 10 på sitt i grupp, fjärrdirigering och metallapport. Helt okej vittring med betyg 8. De moment jag varit mest orolig för (sitt i grupp och vittring) funkade ju!
På söndagen hade jag som målsättning att fixa det som var dåligt på lördagen. Det gjorde vi absolut! Fin inkallning (men extra kommando på nedlägg och trots det bra betyg!), kanonbra ruta (men slarvig avslutning), mycket bättre fritt följ, bra dirigeringsapport, bättre platsliggning. Men nu lyckades vi nolla vittring, apport över hinder och fjärr – tre av våra bästa moment från lördagen. Vittringen kändes som ren otur. Squid gjorde en jättefin sortering, men råkar sparka till pinnen innan den som är rätt, så att hon får med den i munnen också när hon griper rätt. Hon lyckas spotta ut den, men nollan är ett faktum. Metallapporten kastade jag snett, och gav ett extra handtecken på väg in, vilket också gav en nolla. Till sista blocket kände jag att Squid var dödstrött under uppvärmningen. Trodde inte att det skulle vara så jobbigt att tävla lydnad, men det var det visst. Fjärren som var så bra på lördagen, låste sig efter halva momentet, och vi fick en tredje nolla.
Här är en film på några höjdpunkter. Tyvärr fick jag inte med söndagens sista block, med den fina inkallningen och rutan, eftersom kameran blev full.
I söndags tävlade vi på en vanlig lydnadstävling i Nora. Hade hunnit träna ett pass sedan Kungsör, eftersom vi har haft agilitykurs hemma hela veckan. Det passet kändes i alla fall bra, och jag kände att det skulle bli roligt att tävla. Så länge Squid tycker att det är kul att gå ut på plan med mig så spelar det inte så stor roll med lite missar. Vi har gott om tid på oss att bli stabila. Tävlingen kändes helt okej. Vi hade två missar – ett missat skifte i Z och förflyttningar på båda ställandena i fjärren. Äntligen fick vi vårt första förstapris! Och 293,5 poäng.
Om man ska analysera lite så är det tråkigt att fjärren och Z har blivit dåligt på 2 av 3 tävlingar. På helt olika sätt. I Kungsör blev hon trött och seg i fjärren. I Nora tog jag kanske i lite mycket med stå-kommandona och hon var lite övertaggad och studsade framåt. I Kungsör satte hon sig inte i Z på söndagen. I Nora satte hon sig två gånger… Fjärren borde vara vårt starkaste moment, och kommer nog att bli det i framtiden. Mer träning i både låg och hög aktivitetsnivå ska till, så att vi får den där stabiliteten som jag vet inte är långt borta. Zätat är en svårare nöt att knäcka. Om jag går baklänges och slumpmässigt säger ”stå”, ”sitt” och ”ligg” så är hon grymt imponerande på signalkontrollen. Har aldrig haft en hund med så bra förståelse. Det är i momentet som hon får förväntningar och börjar göra innan hon lyssnat klart. Här är jag lite mer osäker på vad jag ska göra för att öka säkerheten.
Jag hade planerat tre lydnadstävlingar till under oktober, och hoppades på att kanske ta ett lydnadschampionat. Men idag började Squid löpa, så vi får sammanfatta vår lydnadshöst så här och komma tillbaka vid senare tillfälle.