Förra inlägget handlade om placebo och klassisk betingning. Men det finns också andra studier gjorda på hund när det handlar om placebo, och i det här fallet är det (förmodligen) inte någon klassisk betingning inblandad. Den här studien är en meta-analys, där man har tittat på några olika studier på epilepsibehandlingar och fokuserat på placeboeffekten. I flera av studierna blev hundarna nämligen mycket bättre (färre anfall) även om de var med i kontrollgruppen (som inte fick en ”riktig” behandling).

”Results from this study suggest that a positive response to placebo administration can be observed in epileptic dogs. A decrease in seizure frequency was seen in more than half of the dogs in the trials during treatment with placebo when compared with baseline values. Eight of 28 dogs (29%) evaluated in this study could be classified as responders, based on a 50% or greater reduction in seizure frequency. Futhermore, placebo administration was associated with an estimated reduction in seizure frequency of 26–46% in the population of dogs studied. This response was identified across the different treatment modalities evaluated in these trials, which included a surgical implant, a novel antiepileptic drug, and a dietary modification, suggesting that this effect is not specific with respect to treatment type.” 

Hur kan det komma sig att hundar får färre anfall när de är med i en kontrollgrupp som inte behandlas på riktigt? Anledningen till att jag tycker att det här är intressant är för att vi hundägare hela tiden blir tipsade om olika mirakelmetoder både när det gäller träning och hälsa. Många av dem har inget vetenskapligt stöd, men det finns mängder av berättelser från andra hundägare om att det fungerar, som kan vara svåra att ta ställning till om man inte förstår lite mer om placebo.

I fallet med epilepsi-behandlingarna är det både ägaren som ger behandlingen och som utvärderar effekten (genom att notera antalet anfall). Här finns alltså anledning att tro att ägarens förväntningar spelar en stor roll. På samma sätt påverkas vi nog som hundägare när vi sätter på ett nytt fästinghalsband eller ger hunden ett nytt kosttillskott. Så här skriver de i studien:

”In veterinary studies, the placebo response can be because of effects on the animal, but more importantly may be a result of expectations of the pet owner regarding treatment. It is likely that the expectations of the owner might play a greater role in a study such as this, where the owners are responsible for administration of treatment and outcome measures (ie, seizure frequency) are derived solely from owner observations.”

En annan möjlig förklaring är ”återgång till medelvärdet” (eng. regression to the mean). Det är ofta så att man provar en ny medicin eller metod när hunden är som värst. När saker är som värst är chansen väldigt stor att det vänder och blir bättre oavsett vad du gör, men vi människor gör ofta misstaget att förklara förbättringen med den nya metoden eller medicinen.

Återgång till medelvärdet är intressant också ur ett hundträningsperspektiv och kan delvis förklara varför det kan kännas bättre att straffa än att belöna beteenden. När vi straffar är beteendet ofta på sitt värsta, och chansen är alltså väldigt stor att hunden utför det bättre nästa gång – oavsett om vi straffar eller inte. Att beteendet blir bättre är trevligt för oss och alltså vi tror felaktigt straffet fungerade. Belöning däremot, ger vi kanske oftast när hunden gör någonting som är bättre än genomsnittet. Risken är då stor att beteendet faktiskt blir sämre nästa gång (återgår till medelvärdet), och vi upplever att belöningen inte hade effekt.

Så här skriver de i studien om återgång till medelvärdet:

”Regression to the mean is a statistical term used to describe the fluctuations of biological variables that occur over time and take the form of a sine wave around the mean. Epilepsy is a waxing and waning disorder, and fluctuations in seizure frequency are common over the course of the disease. Owners are most likely to seek a change in therapy for their pet when seizures are under poor control. Over the short term, improvement in the seizure frequency is probable, regardless of the treatment administered. However, this improvement is often erroneously attributed to a recently instituted change in therapy, whereas in fact it is because of an effect of time.”

En annan anledning de diskuterar i studien är att folk kanske var noggrannare med annan behandling under tiden de var med i studien (i de fall där man till exempel testade en ny diet eller ett implantat så var hundarna kvar på sin vanliga epilepsimedicin samtidigt).

”Finally, it is possible that improved adherence to the established antiepileptic drug regimen during participation in the trial played a role in the present study findings. Although prescribed dosages of conventional antiepileptic medications stayed constant throughout the studies, a slight increase in bromide serum concentrations relative to baseline was identified during placebo administration in all of the trials, and a similar trend in phenobarbital serum levels was observed in the diet trial. The differences in serum drug concentrations were relatively small and did not approach statistical significance; nonetheless this may have contributed to the reduction in seizure frequency identified during placebo administration”

Sammanfattningsvis så kan man säga att man inte kan bortse från placeboeffekten bara för att vi har med hundar att göra. Man ska också vara väldigt försiktigt med att alltid köpa historier som ”jag testade xxxx och det fungerade absolut på min hund”, eftersom det finns stor risk att hundägare upplever förbättring även om det inte har med metoden, tillskottet eller medicinen att göra. Självklart är det bra om hunden blir bättre, oavsett om det handlar om placebo eller inte (och sådana där bärnstenshalsband är ju ganska snygga), men ibland handlar det om stora pengar och/eller lidande för hunden i samband med behandlingen eller träningsmetoden och då är det väldigt viktigt att vara skeptisk.

Placeboeffekten är fascinerande och mycket större än vad vi som regel tror. Men fungerar det på hundar? I en ganska ny studie har man med hjälp av klassisk betingning skapat en placeboeffekt som minskade separationsångest hos hundar.

Placeboeffekten är en positiv förväntanseffekt. Om du tror att en behandling fungerar, så gör den förmodligen det, trots att behandlingen kanske bara består av ett verkningslöst sockerpiller. Effekten påverkas av många saker. Till exempel får man större placeboeffekt av dyra sockerpiller än av billiga. Man får större effekt av fina förpackningar och av att ta flera tabletter. Kapslar ger större effekt än vanliga tabletter, men injektioner fungerar ännu bättre. Att människor blir bättre efter en operation kan i flera fall bero på placeboeffekten snarare än att ingreppet i sig gjorde någonting bättre rent fysiskt (ex: knäoperationer).

En av flera faktorer som skapar placeboeffekten är klassisk betingning – en typ av associativ inlärning, där en organism lär sig att koppla ihop ett stimulus med ett annat. Klassisk betingning är den inlärning som sker genom associationer, och som inte är viljestyrd eller påverkas av konsekvenser. Ett exempel är de positiva associationer hunden snart skapar till ljudet av klickern, när ljudet associeras till godbitar. Som hundtränare känner vi (förhoppningsvis!) till hur kraftfulla effekter man kan få av klassisk betingning, och plötsligt är det inte så svårt att förstå att placeboeffekt i allra högsta grad även kan påverka hundar.

I det aktuella försöket observerade man först hundar som lämnades ensamma av sina ägare på ett nytt ställe. Alla hundarna hade någon typ av separationsproblem. Sedan genomfördes tre omgångar med betingning, där hälften av hundarna gavs lugnande medel (Sedalin) och hälften av hundarna fick verkningslösa vitamintabletter. I samband med det här förde man också in en tydlig rutin (sprayade tassar och nos med vatten) för att göra händelsen mer tydlig för hundarna. Under betingningen lämnades hundarna inte ensamma, utan ägaren var med i rummet hela tiden. Anledningen var att man inte ville att hunden skulle associera effekterna av medicinen med separation från ägaren. Efter tre repetitioner av betingning utförde man sedan ett test, liknande det första försöket, men med skillnaden att hunden nu gick igenom rutinen med medicinutdelning och spray på nos och tassar innan den gick in i rummet och lämnades ensam. Den här gången fick alla hundarna exakt samma behandling – vitamintabletter. Hundarna i gruppen som tidigare hade fått lugnande medel under betingningsrepetitionerna var nu betydligt lugnare än hundarna i kontrollgruppen när ägaren lämnade rummet. Jag hade dock tyckt att det var mer intressant om man hade lämnat hunden i ett nytt rum den här gången, för att vara säker på att det var ”medicinen” som hade effekt och inte associationer som skapats kring rummet hunden lämnades i.

Vad innebär det här i praktiken? Dels att vi alltid måste vara uppmärksamma och noga med klassisk betingning, både i träning och umgänge med hundarna. För det andra tänker jag att vi vi bör fundera över vår inställning till psykofarmaka till hund. I Sverige finns ett stort motstånd mot ”lyckopiller” till hundar, men jag tycker att den här studien visar att det förmodligen går att bygga långsiktiga resultat och fasa ut medicinerna om man tänker igenom vad man gör. Författarna skriver själva:

”Severe cases of separation anxiety often require the use of medications in addition to a behaviour modification programme. Once the desired effect is achieved, the dose of the medicine may be gradually reduced and finally merely the procedure can maintain the effect. However, so far the administration method of the medicine has not been considered as important. Our results suggest that applying a specific regimen, that is, administrating the medicine always with the same environmental cues, for example with the same specific food type and with a set ritual, the real medicine can later be effectively replaced by placebo. As the anxiety relieving effect of placebo conditioning in dogs is of great applied importance, more research is needed to get a better perspective on the most efficient aspects of the treatment and the situational context that contributes to the manifestation of the placebo effect.”

Det finns alltså stor anledning att tänka igenom klassisk betingning om man ger hunden medicin mot till exempel separationsångest. Att ha en tydlig och specifik (= samma miljösignaler varje gång) ritual i samband med medicinering gör förmodligen det lättare att fasa ut medicinen och behålla effekten.

Man bör dock observera att man i den här studien använde ett lugnande medel, vilket jag inte tror är att rekommendera generellt som medel mot separationsångest. Normalt är snarare att medicinera med till exempel Clomicalm som är en antidepressant.

Och här hemma då? Snö. Snö. Snö. Tröttsamt! Men hundarna har roligt i den i brist på annan träning. Det har blivit lite tävlande under januari, men väldigt lite tränat. I helgen var i på Knivstas klass 3-tävling i Väsby-hallen. Squid hade varit SM-klar med fina lopp i båda agilityklasserna om det inte hade varit för att hon på lördagen stal en jollyball i mål och sprang runt med den på plan efter sitt lopp. Jag fick gå ut och hämta henne… På söndagen hade jag jollyball-vakt i mål och vi kom tvåa på ett fint lopp (en hundradel från vinnaren!). Epic har tagit SM-pinnar på alla tävlingar i år och i lördags tog han hoppcert! Nu blir det tävlingsfritt under februari och jag ska försöka få till lite träning med hundarna.