Tiden går fort! Thomas är äntligen klar med sin master i etologi och behöver inte pendla till Norge varje vecka för att plugga! Masteruppsatsen skrev han klart i höstas och i vår har han läst näringslära för hund och katt, samt avelsplanering. Ganska relevanta ämnen för oss! Däremot håller han ganska mycket kurser i Danmark, Norge och Finland, så han är borta en del ändå.

Det har varit en intensiv vår med mycket hundar. Sedan sist har både Thomas och jag tävlat lite vallning med Sarek, Jen och Epic. Nu till helgen väntar IK2-tävling i Kungsbacka både lördag och söndag. Det ska bli roligt att tävla, se många hundar och framför allt – träffa mina föräldrar som bor i Åsa.

Den senaste månaden har jag också blivit kär. Jag har ju två valpar – Nicks och Bud. Det är två och en halv vecka mellan dem. Nicks var välplanerad och blir förhoppningsvis en fin vallhund och ett fint tillskott till vår uppfödning. Bud var egentligen inte alls tänkt att stanna här. Jag behöver verkligen inte fler hundar, och speciellt inte hanhundar! Tik var ju tanken redan förra året när det bara blev hanhundar i Wilcos kull. Men Bud fick stanna. Det har inte alls blivit mycket träning med någon av valparna. De har fått hänga runt på gården, stå lite i hundgård, leka med varandra… De har varit snälla och inte ställt till med något.

För en månad sedan hade jag Nicks med mig på en tävlingshelg. Hon är en så himla fin valp! Snäll och vänlig med alla, slappnar av fint vid agilitybanan på tävling, sover snällt på nya platser, leker och äter godis, går fint i koppel, kan bindas upp i en stolpe när jag går banan, blir inte upphetsad av hundar som springer. Trygg, snäll, glad och fokuserad. Då bestämde jag mig för att jag nog borde ta tag i saken och sälja Bud. Fokusera på en valp! Komma igång med träningen! Bud ser ju superläcker ut på fåren, men han har hela tiden varit lite mer försiktig och lite mer lätt-upphetsad än Nicks…

Och så kom jag hem och bestämde mig för att i alla fall umgås lite mer med Bud. Det började jag göra, och ju mer jag gjorde det desto svårare var det att sälja honom. Han är lite känslig och lite försiktig ibland, men det verkar som att det ofta räcker med en gång för att han ska bli helt trygg. Förra helgen var han med på sin första agilitytävling. Han var nyfiken, men tyckte att en del saker var läskiga. I söndags var han med på tävling igen – inga problem! Allt var coolt. Han kunde träna bredvid banan, sova vid min sida, vara helt trygg med allt och alla.

Bud ger sig helhjärtat in i allt vi gör. Han är galen i kamplek, älskar mat, vallar med stor seriositet, är jättemysig och vill ligga nära, slappnar av fint inne. Han är kanske inte riktigt lika perfekt som Nicks, men han har fullständigt lindat mig runt tassen. Det är inte aktuellt att sälja Nicks så länge hon fortfarande kan bli tävlingshund i vallning och avelshund. Hon har varit på kollo i några veckor hos snälla Susanne som miljötränat och tränat henne på olika sätt. Hon kommer snart hem igen och kanske kan vi snart sätta igång med vallningsträning.

Jag ska försöka lägga ut lite filmer på vad Bud och jag gör. Han kan ju nästan ingenting eftersom jag precis börjat träna honom. Mer som 10 veckor än 5 månader. Jag vill också varna för att filmerna innehåller smutsiga golv, oklippta gräsmattor, fult hår, håriga kläder och naturlig bakgrundsmusik… Jag vill gärna dokumentera lite av det vi gör, men jag orkar inte borsta håret innan jag tränar 😉

Här är en film på lite saker vi gjorde igår: