Squid har ju hunnit fylla 1 år också, den 14 september. Här är några bilder på ettåringen från gårdagens vallning hemma i hagen:
Bilder på ettåringen
9
Författararkiv: Fanny
Nu är det höst
Ni får ursäkta att det inte blir så mycket bloggat just nu. Vi har fortfarande inte fått bredband och kan bara komma på internet på Thomas dator. Förhoppningsvis ska vi få både bredband, tv och fast telefon i slutet av nästa vecka. Vi har i alla fall fått svenska mobiltelefoner. Mitt nummer är 0704-163608 och Thomas når ni på 0738-128769. Här hemma har det verkligen blivit höst. Det blåser gula löv runt på gården och dagarna börjar bli riktigt korta. Tur att man har möjlighet att träna på dagtid, när det är ljust.
Jag försöker träna mycket just nu, men tycks ha dragit på mig en förkylning, så resten av dagen ska jag försöka ta det lite lugnt. Nästa helg ska jag tävla agility med Shejpa på lördagen och lydnad med Missy på söndagen. Shejpa har inte tränat speciellt mycket agility sedan Justine-kursen, men nu har det blivit några träningspass. Det mesta funkar bra, så jag måste lägga någon slags plan där jag väljer ut bitar att prioritera och förbättra. Slalom har ju varit en svag punkt på tävling, så även om det fungerar bra på träning, så ska jag nog lägga lite tid där för att öka suget och självständigheten i ingångarna. I övrigt har jag prioriterat fysisk träning med Shejpa, både uthållighetsträning i form av att hon får jaga med hög intensitet varje dag och styrketräning på balansboll några gånger i veckan.
Missy får lydnadsträning och hon är som vanligt galen efter ett litet träningsuppehåll. Som tur är brukar hon ju vara mer balanserad på tävling än på träning, men det kanske man inte ska räkna med. Jag borde framför allt prioritera stadga i positioner med henne. Vi har tränat en del ute på promenad, och där är hon faktiskt lugnare än vad hon är på lydnadsplanen. Inför tävlingen på söndag borde jag också prioritera dumrutan, apportering med dirigering och vittringsapportering. Hon behöver också få någon slags tävlingsträning, med fokus på dumrutan. På tävling tappar hon helt fokus i fotgåendet när vi påbörjar det momentet.
Squid får träna massor, det är verkligen kul att jobba med henne nu. Vi har tränat en del agility och börjat med lite enkla handlingsövningar på låga hinder. Vi har också kört en del hoppteknik. Planen är att fortsätta med hopptekniken och dessutom börja träna lite höjd i hoppen, med målsättning att kunna hoppa largehöjd i kombination om ett par månader. Jag ska också prioritera kontaktfält, både running och nosduttar till gungan. Det har inte blivit så jättemycket lydnadsträning, vi körde igenom klass I-momenten igår och det såg väldigt bra ut. Jag kör lite lydnad då och då, men tror att hon framför allt behöver mogna en del för att bli redo för tävling. Vi har ingen brådska där, jag har ju gott om hundar att tävla med. Squid har många bitar som är mycket bättre än mina tidigare hundar och jag tror att det kan bli kanonbra när hon väl blir vuxen. Mest tid har vi ägnat i fårhagen och det går framåt med vallningen. Det är häftigt att se hur hon utvecklas hela tiden.
Till slut, ett grattis till Thomas som fyllde 30 igår! Han smet iväg till Norge, så vi fick inte firat honom ordentligt, men nu hoppas jag att han snart kommer hem igen!
VM och gratulationer
Då vad VM över för den här gången och jag ångrar inte en sekund att jag åkte hit! Det är så häftigt att se så mycket bra agility och spänningen i hallen under finalerna är helt oslagbar. Jag tror att det är viktigt att titta på världseliten ibland, så att man inte blir insnöad på vad som funkar på lokala tävlingar. Man inser också att framgångar på ett VM inte framför allt handlar om vilken hund som är snabbast och mest vältränad, den viktigaste aspekten är nog förarens nerver och förberedelser inför tävlingssituationen – och en liten gnutta tur.
Speciellt imponerad blir jag av Natasha Wise från England som vann mediumklassen med sin supersnabba border collie (de vann med 4,5 sekunder till tvåan, som också var en border collie). De här ekipaget har utklassat resten av mediumekipagen på två VM i rad. Trots att det går så enormt fort går hunden fortfarande runt lopp efter lopp utan fel. Förra året hade de inte turen på sin sida – domaren dömde vägran i en lite konstig situation precis innan upploppet i finalen. I år gick det hela vägen och det var verkligen välförtjänt. Det måste vara jättesvårt att gå in som ledare och sätta det där sista loppet.
I small vann en finsk tjej som bara är 16 år gammal! Det är också en fantastisk prestation. I large blev det hemmaekipage på både första och trejde plats. Marcus Topps från USA verkar också ha nerver av stål – vinst förra året och en andraplats i år. Susan och Encore fick tyvärr en rivning i början av loppet, och så var de borta ur matchen. Marginalerna är pyttesmå i den här sporten!
Nu längtar jag hem till mina egna hundar och träningen med dem. Mitt flyg går ifrån Zürich strax innan två och nu fördriver jag tiden i den här mysiga staden (just nu på Starbucks). Hemma är jag nog inte förrän sent ikväll.
Jag ska passa på att gratulera några duktiga kursdeltagare också:
Grattis till Bodil ifrån Bergen som har börjar tävla hoppklass med sin unga border collie Kelly. Bodil och Kelly går vår agilitytränarutbildning under året. Uppflyttningen till klass II kom på bara ett par veckor. Vilket flyt! Dessutom har de varit ute och tävlat lydnad igen, med ett förstapris i klass II som resultat. Trean nästa! Bodil har också tävlat agility med sin Ted och tagit vinster i klass III med honom. Vilken månad!
Grattis till Anneli med riesenschnauzer Marte som tog förstapris i klass II i lördags! Anneli och Marte går tränarutbildning steg 1.
Grattis också till Lina och Pejla till förstapris i klass II. De råkade nolla rutan, men vad gör det när de får höga betyg på allt annat! Lina och Pejla går tränarutbildning steg 2.
VM dag 2
Klockan är mycket och jag borde nog egentligen sova. Det blir långa dagar här i Dornbirn, jag var inte tillbaka på rummet förrän klockan var nästan midnatt. Idag skippade vi buss och tåg och tog en taxi från arenan istället, men det tog sin lilla tid att få tag på en taxi och sedan skulle man lyckas förklara för taxichauffören vart vi skulle. Folk är inte jättebäst på engelska här, de flesta förstår ingenting.
Dagens tävlingar har varit väldigt spännande. Det har körts individuella hoppklasser och final i lagklass för medium och small. Sverige tog silver i lagklass small! Väldigt bra jobbat av small-laget som satte tre nollor i dagens agilityklass! I de individuella klasserna har det varit ganska flytiga banor där många har gått felfritt. I small höll jag tummarna lite extra för Jessica Martin, en jättetrevlig tjej och cool handler från Kanada som jag har träffat på Greg-kurser. Hon tävlade för första gången med sin unga sheltie och fick till ett kanonlopp. Tyvärr rev hon oxern, som var näst sista hindret. Väldigt tråkigt att inte få se dem slåss om medaljerna, de har tydligen riktigt bra running contacts också. Snabbast tid av alla small-hundar hade de i alla fall, bra jobbat med en ung hund! Tyvärr diskade sig alla svenska smallhundar. I medium hejade jag på Justine och Riot, som nollade, men inte med en jättebra tid. Imorgon kan dock allt hända. Silvia Trkman och La fick tyvärr fel fem och samma sak drabbade svenska Martina med Troja. Troja gjorde ett riktigt snabbt och bra lopp, men rev muren 🙁 Martina fick också fem fel med Csilla, slalomen strulade. Håkan med Max diskade sig tyvär. Helt outstanding i det här loppet var den engelska border collien Dizzy, som vann med flera tiondelar. I toppen var det faktiskt inga shelties förrän på tionde plats, istället var det border collies, mudis, terriers och pyrrar. Det blir en väldigt spännande final i medium imorgon, många hundar såg riktigt snabba ut – men hur fixar de en mer teknisk bana (som jag hoppas att det blir imorgon)?
I large var det också många nollor, över 60 stycken, så morgondagens final blir en helt öppen historia. Två svenska ekipage nollade – Mette med Tux och Isabelle med Noa. Tyvärr inte med jättebra tider, men som sagt – allt kan hända imorgon! Sven och Flax diskade sig. Silvia Trkman glömde bort banan när hon körde Bu och fick en vägran. Väldigt tråkigt att inte ha med henne i final. Förrutom svenskarna så hejade jag naturligtvis massor på Susan Garrett med Encore. Det blev inget perfekt lopp, några stora svängar, men trots det räckte det till en fantastisk andraplats, framför alla de stora namnen. Vann gjorde en spanjor som jag inte har hört talas om förrut, en border collie som framför allt hade fantastisk fart och heltighta svängar på marken. Largefinalen imorgon blir en riktig rysare! Jag hoppas på en utmanande bana som samtidigt kräver att förarna kör för fullt.
Vill du läsa mer resultat så är det här en bra sida: http://www.lhbsystems.nl/wc2009/
Godnatt ifrån Götzis, Österrike
Agility-VM 2009
Då var första dagen på agility-VM slut och jag är på plats i Dornbirn, Österrike. Det har varit en lång dag (klara vid klockan 20, sedan tog det två timmar innan vi var hemma på hotellet) och luften inne i hallen är inte den bästa. Jag hade hört att arrangemanget skulle bli så mycket större när det var på kontinenten och inte i Norden, som det har varit de senaste två åren. Men det visade sig att hallen var hälften så stor som den i Finland förra året, och den känns redan ganska full första dagen. Vågar inte tänka på hur trångt och varmt det blir på söndag. Det blir i alla fall en intensiv och härlig stämning och det är ju det som gör det så speciellt att uppleva VM på plats (i år kan man nämnligen se alla lopp streamade live via internet) – all glädje, all besvikelse, all upphetsning. Att få se folks ansiktsuttryck när de väntar på sin tur – och när de har gått i mål. Att få träffa agilityfans från hela världen. Det är otroligt kul!
Jag kom till Zürich i onsdags kväll, träffade Mija och tog in på ett litet hotell med rock-tema. Igår tog vi sovmorgon och åkte sedan tåg till Götzis där Mija skulle bo och jag hade jättetur som lyckades få ett rum på samma hotell, som egentligen var fullbokat. Sedan tog vi tåget till Dornbirn för att se träningarna (alla lag får en stund på sig att träna på mattan och hindrena), men den var nästan slut när vi kom dit. Idag har det varit lagtävlingar hela dagen. Först hoppklasser och till slut finalen för de stora hundarna i agilityklass. Imorgon blir det finaler för small- och mediumlagen samt hoppklass individuellt. Jag upplever att banorna har varit svårare i år än tidigare år, på gott och ont. Det är väldigt kul att se hur världseliten löser svåra utmaningar, men samtidigt är det naturligtvis tråkigt om alla måste fegköra för att komma runt. Så blev det till exempel i de stora hundarnas final idag, en riktigt svår bana där bara ett lag kom runt utan fel – grattis Ryssland! Alla de svenska largehundarna diskade sig och där försvann medaljchansen (de låg 7:a efter hoppklassen). Mest imponerande idag var helt klart Silvia Trkman som gjorde strålande insatser med både Bu och La. Nu är det dags att sova, vi åker till arenan klockan 7 imorgon och tävlingarna avslutas 12 timmar senare – om de håller tidschemat. P.S. Flera har frågat om nästa års tränarutbildningar. Det blir tränarutbildningar 2010 och det kommer snart ut information om dem!
Apportträning med Squid
Med Squid har jag börjat träna lite mer apportering under den senaste veckan, med hopp om att få ett färdigt apporteringsmoment till både klass I och appellen/klass II inom kort. Apportering är ett ganska kul moment, men det har aldrig varit något problem med någon av mina hundar, så jag har inte lagt så mycket tid på det. Med en bra grund i förkunskaper som lekapport, kamplek och att hålla hårt fast i olika föremål, har Squid ett bra grepp om apporten och tar i princip aldrig omtag. Den senaste veckan har vi fokuserat på två olika delar:
- Att sitta stilla med apport i munnen. Eftersom jag tränat väldigt mycket lekapport och låtit henne trycka föremål in i handen på mig, blev hon lätt orolig när hon bara skulle sitta vid sidan. Hon började skruva på sig och leta efter min hand. Lösningen blev samma som Maria Hagström presenterade för mig när vi hade liknande problem i halterna under fria följet. Jag bad henne sitta, gav henne appporten, gick intill henne och tog tag i apporten innan jag sa ”tack” och belönade. Efter bara ett kort pass kunde hon sitta helt stilla med apporten i munnen långa stunder.
- Snabba gripanden och att släppa på klicket. Vi har jobbat en del med snabba gripanden på nära håll. Att göra långa apporteringar kan vara jättenyttigt för tempot, men jag tycker framför allt att det är viktigt att hela tiden ha hög intensitet i alla delar av apporteringen på nära håll, speciellt i gripandet. Annars finns det en risk att hunden mest springer ut för springandets och apportens skull, men slarvar i gripande och återgång. Jag upplever att det är viktigt att hunden kan släppa apporten på klicket och rusa till föraren för att få belöning, om man vill ha riktigt bra tryck in. Det får inte vara roligare med apport än med belöning. För Squid blev det här extra viktigt, eftersom hon gärna springer runt med saker i munnen på egen hand, något vi upptäckte när vi började träna på att hon skulle gripa från medhjälpare och springa mot mig med apport. Hon kom i full fart – förbi mig… Men vi har jobbat en del på det där med att släppa på klicket, i början på riktigt nära håll med en riktigt bra belöning, och nu fungerar det riktigt bra. Dags att testa att låta henne gripa från medhjälpare snart igen.
- Lösrullemarkering. Vi har också jobbat en del med lösrullemarkering till söket. Det har kanske inte så jättemycket med vanlig apportering att göra, men jag upplever att det är väldigt nyttigt för hennes apporteringar. Vi har baklängeskedjat det och Squid och Pogue får ibland göra markeringsövningar för sin middag. Thomas håller en skål med mat, men Squid måste först springa ut till honom och hämta en lösrulle, trycka den i min hand och hålla fast för att få ”visa”-kommando och komma åt maten. Hon har superintensitet och är väldigt målmedveten, så det är tydligt att avståndsbelöningen hjälper henne att fokusera och öka farten.
Det här är några exempel på vad vi jobbar med, som jag kanske inte har nämnt i tidigare blogginlägg och artiklar, kanske det hjälper någon på vägen mot en bättre apportering?
Mellan tränarutbildningarna
A house without a dog is not a home, heter det, och jag får nog hålla med. Gud vad tomt det är här utan hundar. Efter kursen igår stack Thomas till fjälls och tog med sig alla hundarna i bilen. Egentligen borde jag kanske ha hängt på honom, men jag är inte sugen på långa resor i bil, så jag ska flyga till Bergen och möte upp Thomas där imorgon. Sedan väntar två dagar med tränarutbildning för ett härligt gäng. Hoppas att jag har lika bra tur med vädret som jag brukar ha i Bergen. Det jag inte var beredd på när jag bokade flyg till Bergen, var att vi inte skulle ha två bilar. Just nu har vi sålt den lilla vita och väntar på en ny, en Nissan Kubistar. Det var för dyrt att ta med sig företagets bil från Norge till Sverige, det gick däremot bra med den stora bilen, som vi äger privat. Så imorgon blir det alltså promenad till Fjugesta, buss till Örebro, tåg till Bålsta, buss till Arlanda, flyg till Oslo och till slut flyg till Bergen. Ett väldigt flängande och jag blir alltid nervös över att någon buss ska bli försenad eller något, så att man missar flyget.
I helgen hade vi tränarutbildning här hemma. Det blev en riktigt bra helg och vi fick jobbat med det som folk behöver, tror jag. Vi började som vanligt med tävlingsträning och jag tycker att deltagarna har blivit väldigt mycket bättre på att lägga sig på rätt nivå och ha en bra attityd – samtidigt som det verkligen märks att hundarna har fått tävlingsträning sedan sist och kunde prestera bättre i en tävlingsmässig situation. Ett tema som många deltagare upplevde att de hade problem med, var det här med signalkontroll. Det är någonting som många klickertränare kämpar med, kanske delvis för att det är så mycket roligare att lägga tid på frivilliga beteenden, kanske delvis för att man som klickertränare lättare ser bristerna i signalkontrollen eftersom man har en klar bild av vad det är. Vi fick i alla fall till ett pass med signalkontroll på söndag morgon och jag tror att de flesta fick sig några aha-upplevelser. För de flesta handlar det om att få in mer lugn och ro i träningen, förstärka mer passivitet och vara noga med att inte släppa in skräpbeteenden i passet – varken från hund eller förare. Signalkontroll-träning blir så mycket svårare om hunden är kvar i en aktiv sinnesstämning och fortsätter att bjuda beteenden.
Vi pratade också en del om vad som egentligen är riktigt viktigt i träningen. Det är naturligtvis ett bra långsiktigt mål att ha perfekt signalkontroll, beteenden som är proofade för alla eventuella störningar och en hund som aldrig tar blicken från föraren. Men måste man ha det för att komma ut på tävlingsplanen? Nej, långt ifrån. Det är nog få elithundar som har perfekt signalkontroll, aldrig gör fel och aldrig tappar fokus. Om det är målsättningen kommer man kanske aldrig ut på tävlingsbanan. I min egen träning strävar jag naturligtvis efter de här sakerna, men jag är medveten om att det egentligen är andra saker som spelar en större roll. Om man siktar mot ett lydnadschampionat eller SM-kval i lydnad, så är det oftast inte detaljerna som tar en dit. Det är för det första säkerhet – att inte göra några stora missar. Och för det andra handlar det om attityd och tävlingsträning – en hund som tycker att det är kul att träna och tävla och som presterar så nära träningsstandard som möjligt på tävling. I Missys fall spelar det till exempel inte så stor roll att hon ibland flyttar sig någon decimeter i fjärren, eller att hon nosar lite extra på vittringsapporterna, eller sätter sig snett någon gång ibland. SM-kvalet hänger fortfarande på säkerheten i momenten, att inte göra de stora, grova missarna. Med Squid tränar jag mer signalkontroll än vad jag har gjort med tidigare hundar, jag är säker på att det lönar sig i längden. Men jag tänker också på hur vi ska få säkerhet i momenten på kort sikt, vilket innebär att jag lägger tid på att lära in ritualer inför de moment som ofta skiter sig i klass I – läggande och ställande under gång.
På söndag eftermiddag körde vi också lite hoppteknik med två kelpies som ska bli agilityhundar. Det blir ju som regel inte så mycket agility på de vanliga tränarutbildningarna, men det finns alltid utrymme för individuella önskemål. Hopptekniken är väldigt rolig att jobba med och det var kul att se två nya hundar. Vi testade också kelpiesarna i fårhagen och det slog mig hur likt vallningen och hopptekniken är. Utgångspunkten är att det är förstärkande att göra rätt, om hunden får upptäcka ett bra sätt att göra det på, kommer han att välja det i framtiden. Därför behöver vi inte straffa felaktigheter eller hålla inne med belöning om det blir fel. Ett bra hopp är belöning i sig och fårens beteende förstärker hundens goda val. Tränarens uppgift ligger i att sätta hunden i situationer där han får chans att testa sig fram och göra rätt. Det kanske inte är så konstigt att vallning och hoppteknik är det jag tycker är roligast just nu, det är ju så väldigt likt varandra (och samtidigt så väldigt olikt).
I helgen ska Squid och jag iväg på vallningskurs, det ska bli väldigt spännande. Har tränat mycket mindre den senaste veckan eftersom jag känner att vi inte kommer så snabbt framåt som jag tyckte att vi gjorde tidigare. Paus kan vara det som behövs och dessutom gillar jag inte att stånga huvudet i väggen och träna utan att det går framåt, då tar jag tag i någon annan lös tråd istället.
♥ Squid ♥
I helgen har vi haft agilitytränarutbildning och dessutom har vår vallningscoach Anna varit på besök. Squid börjar verkligen bli en fin hund. Hon har varit lite tjurig och knepig under en period, men nu har det verkligen lossnat. Hon börjar visa så många trevliga sidor! I agilityn har vi jobbat mer med hoppteknik, vilket går kanonbra. Vi har också jobbat vidare med våra kontaktfält, springande till balansbom och A-hinder och nosduttar till gungbrädan. Här går det också framåt, vi har börjat leka lite olika gundbrädelekar och jag tror att Squid får en riktig kick av att både göra sina älskade nosduttar och få leka på en planka som rör sig och smäller. Hon är en härligt orädd hund.
I fårhagen har det hänt massor! För varje pass går det verkligen framåt och jag får verkligen anstränga mig för att inte träna för mycket. Hon är inte alls galen längre och visar så många fina sidor. Jag är verkligen i sjunde himlen just nu, att Squid skulle förändra sig så här mycket på så kort tid trodde jag aldrig. Jag är väldigt glad över att vi har hittat en träningsmetod som både är trevlig och plockar fram det bästa i hunden. Det här ska bli hur kul som helst!
Lydnadstävling på Kils BK
I fredags tävlade jag och Missy på Kils BK. Träningen innan hade känts bra och jag trodde nog att lydnadschampionatet skulle vara klart efter den här tävlingen. Men vädret ställde tyvärr till det för oss den här gången. Under sitt i grupp och platsliggning öppnades himlens portar och Missy var faktiskt den enda i sin grupp som klarade både sitt och plats. Hon var en riktig hjälte! När det var vår tur att gå det individuella programmet var hon dock trött på att sitta och ligga. Först gjorde hon ett kanonfint fritt följ, som domaren tyvärr inte höll med mig om. Vi fick 7,5 – på ett fritt följ som var mycket bättre än det vi fick 9,5 för för två veckor sedan. Så olika kan domare tänka… I dumrutan gjorde hon alla förflyttningar kanonsnyggt – men ville inte stanna kvar i varken sitt eller ligg, så det blev en nolla. Inkallningen var jag nöjd med, men domaren höll inte med där heller, 7,5 igen. Sedan rullade det in några tior – rutan, apportering med dirigering och hopp-apport. Kul att våra problemmoment har funkat på två tävlingar nu, det hjälper att träna! Vittringen fick vi 8 på, också ganska hårt dömt, enda felet var ett tveksamt gripande. Fjärren var kanonsnygg, men nu ville hon inte heller ligga. Hon satte sig upp både när jag lämnade henne och när jag gick tillbaka, så vi fick en 6:a. Slutsumman blev 248,5 och en andra placering av sju. Inte jätteilla med tanke på förutsättningarna. Jag är glad att hon faktiskt gjorde precis allt precis så som jag har lärt henne – förrutom stadgan i ligg och sitt under ganska extrema förhållanden. Men det kan jag bjuda på om jag slipper gå ut och träna i en vattenpöl varje gång det ösregnar. Vi kommer igen!
Agilitygrunder
Jag håller mer och mer handlingskurser, vilket jag är glad över, eftersom jag verkligen tycker att det är jättekul. Tyvärr blir ofta kvaliteten på kurserna något lidande, eftersom så få hundar har den grundträning som krävs för att man ska kunna handla riktigt effektivt. Ofta går mycket tid åt att faktiskt lära hundarna saker, istället för att fokusera på förarens handlingfärdigheter. Det verkar som att de flesta är överens om att man behöver bra grundträning för att bli riktigt bra på agility. Framför allt handlar det om tre stora delar: Hinderfärdigheter (självständiga kontaktfält, slalomingångar, hålla sig kvar i slalom, hoppteknik etc.), förståelse för handlingssignaler (torrhandling) och att hitta sin linje och ”suga” på hinder (hoppteknik, hinderträning och one jump-övningar). En hund som kan de delarna blir väldigt mycket lättare att handla, eftersom föraren kan koncentrera sig helt på att placera sig så bra som möjligt för att ge hunden maximalt med information i så god tid som möjligt.
Frågan är varför de här delarna inte är intressanta för folk. Kanske för att det går att komma långt tävlingsmässigt utan dem (man kanske inte lyckas alla gånger, men de flesta agilitymänniskor gillar ju att tävla varje helg, oavsett hur det går). Kanske för att man vet att man borde, kanske till och med vet hur, men man orkar inte. Jag vet inte, själv tycker jag att en bra grundträning gör agilityn så mycket roligare. Höstens kurser här har fyllts upp snabbt, det finns några enstaka platser kvar, men intresset har varit bra. Med ett undantag. Grundkursen i agility har inte en enda anmäld. Samma trend såg vi i Norge. Det finns helt enkelt inget intresse. Och så får man ägna handlingskurserna åt att lära hundarna grunderna. Det är väl bara att acceptera, men jag tycker att det är jättetråkigt!