Epic och jag åkte till Vancouver och höll kurs. Tyvärr var jag sjuk och vädret var ganska tråkigt. Vi hade väldigt trevligt ändå, men hoppas på att få åka tillbaka med lite bättre förutsättningar. Jag var också i Schweiz och Italien och höll kurs, men hade också en del tid att tävla agility. I år blir det lite fler resor och lite mer intensivt.
Igår började vi träningsåret ihop med vänner i Kungsör Hundarena. Jag hade designat ett par Snooker-banor som vi körde. Snooker är en av de två ”spel” som man tävlar i gamesklassen på World Agility Open (WAO). WAO är ett alternativt VM med deltagare från många länder. För två år sedan vann Squid och jag uttagningen och representerade Sverige på WAO i England. I år gör jag gärna om den resan, för det var väldigt roligt! I början av mars är det uttagning till det svenska laget, så det är dags att vässa games-färdigheterna, till exempel att kunna springa långa avstånd mellan hinder (och inte flyga in i en tunnel på vägen) och att utföra hinder på avstånd. Dessutom är det ganska många färdigheter man behöver träna på som förare. Att planera en egen bana som blir så bra som möjligt, och svårast av allt – att veta hur snabbt det går att göra den där banan som man har planerat.
Hur funkar Snooker? Här handlar det om att samla poäng utan att göra några misstag och utan att tiden tar slut. Så här gör man banan:
Starthinder. Du måste ta starthindret för att sätta igång tiden och starta loppet, men du får inget poäng för det och det gör inget om du river det.
Rött hinder (1 poäng). Man måste ta ett rött hinder innan man får ta ett poänghinder. Man får bara ta samma röda hinder en gång. Om man river ett rött hinder får man inte ta poäng efteråt, utan måste försöka på ett nytt rött hinder innan man tar något annat.
Poänghinder (2-7 poäng). Poänghinder är hindren i sekvensen 2-7. Hopphinder #2 är värt två poäng, tunneln tre poäng, slalom fyra poäng etc. Hinder 5 är två hinder, 5A och 5B. Under den här öppningsdelen får man ta dem i vilken ordning man vill och från vilket håll man vill, men i slutsekvensen måste de tas i rätt ordning. Mest poäng får man om man tar sjuan tre gånger, alltså efter varje gång man har tagit ett rött hinder. Man tar i det här fallet då A-hindret och de två hoppen i vilken ordning och riktning man vill, men man måste ta alla tre felfritt. Man räknar inte vägran under den här delen av loppet, eftersom domaren inte vet vilket håll du tänker ta hindret från.
Rött hinder (1 p). Direkt efter poänghindret måste man ta ett nytt rött hinder. Om hunden skulle råka ta något annat på vägen dit är det tack och hej och snabbaste vägen till sluthindret. Man får behålla de poäng man har tagit hittills, men måste över sluthindret för att de ska räknas.
Poänghinder (2-7 p). Antingen tar man samma hinder som första gången, eller så tar man något annat. Om man råkar göra fel på poänghindret så räknas inte poängen, utan man måste till ett nytt rött hinder för att kunna samla nya poäng.
Rött hinder (1 p). Och så tar man det sista röda hindret.
Poänghinder (2-7 p). Och ett sista poänghinder. Det är smart att planera så att man nu är i bra läge för:
Hela slutsekvensen (2 + 3 + 4 + 5 + 6 + 7 poäng). Nu ska ”banan” som är numrerad 2-7 tas, och man får poäng för varje hinder man tar. Om man råkar göra ett fel under slutsekvensen (missar ett kontaktfält, river, får en vägran…) så är det slutsamlat och bara att skynda sig till sluthindret för att få behålla de poäng man redan tagit.
Sluthinder. Sluthindret måste tas för att du ska få en tid och få behålla dina poäng. Det gör ingenting om du river det.
Totalt 51 poäng max.
Igår satte vi en maxtid på 50 sekunder på den här banan, så man hann ta 7 x 3 poäng om man hade hyfsat flyt. Med en kortare maxtid hade det kanske inte varit realistiskt att hinna det, man kanske hade fått lägga in tunnel 6 någon gång istället. Så här gjorde jag det: Blå linje 1 + 7 poäng, turkos linje 1 + 7 poäng, röd linje 1 + 7 poäng och sedan slutsekvensen som är numrerad 2-7. Det var planen i alla fall. Bud tyckte att det var väääldigt svårt att inte ta tunnel 6 efter 7A baklänges på den turkosa linjen. Om det händer på tävling gäller det att släppa allt och snabbt ta sig till målhindret så att man i alla fall får behålla 16 poäng.
Riktigt rolig träning! Jag älskar Snooker. Nästa gång blir det fokus på gamblers, som jag tycker är ännu svårare (och lite tråkigare) som förare. Förstod du min förklaring? Har du fler frågor om Snooker? Skriv en kommentar!
En sak som länge stått på min vill-ha-lista är en GPS som kan sitta i hundens halsband och som skickar information till min mobil. Thomas har ju en GPS för jakt med en handenhet, men både halsbandet och enheten är alldeles för klumpiga för att det ska kännas värt att ta med ut. När jag fick erbjudande av MiniFinder att testa deras variant som kommunicerar med mobilen kände jag att det var något jag absolut ville göra. Det här är alltså ett sponsrat inlägg på sätt och vis, men jag skulle aldrig rekommendera eller testa något jag inte själv tror på!
Varje vecka försvinner hundar från sina ägare, och jag kan inte tänka mig något mer fruktansvärt än att leta efter sin hund i flera dagar, utan att veta var den är eller hur den mår. Vissa hundar löper större risk att försvinna än andra – hundar som är hos hundvakt, hundar som nyss har bytt hem, hundar som är rädda och hundar med stark jaktlust till exempel – men det kan hända vem som helst. Hur bra koll man än har på hunden kan man inte förutse och förhindra allt. Nu börjar fyrverkerisäsongen och antalet försvunna hundar kommer att öka.
Själv har jag haft tur, men Spy försvann två gånger när hon var ny hos oss – inte väldigt långa stunder, men tillräckligt för att jag skulle bli väldigt orolig! Epic, min självständiga björn, har varit på lite långa skogsturer på egen hand där jag också har hunnit bli orolig. Och en gång var faktiskt Bud spårlöst försvunnen i säkert en halvtimma trots att de andra hundarna höll sig nära mig. Det hade jag aldrig trott eftersom Bud är en riktig mammagris som helst vill hålla koll på mig hela tiden.
En GPS som sitter i hundens halsband är ett fantastiskt verktyg för att snabbt hitta en bortsprungen hund. Spy fick ha den på sig under dagens promenad – för säkerhets skull. Om hon skulle försvinna kan jag snabbt ta upp mobilen och lokalisera henne. Och skulle jag gå vilse ihop med hundarna så kan Thomas kolla på sin mobil och se vart vi är! Det är också roligt att efter promenaden gå in i appen och se hur hunden har sprungit under promenaden – ofta mycket, mycket längre än vad jag har gått.
Det finns fler funktioner som jag inte riktigt har utforskat än. Man kan till exempel både ringa till och höra ljud från dosan. Jag funderar på att använda det i bilen där jag har lite problem med att Spy och Squid hetsar upp varandra när jag lämnar dem. Att kunna prata lugnande med dem utan att komma tillbaka till bilen tror jag skulle kunna hjälpa massor.
Om du har en hund som kan bli skrämd av plötsliga ljud, en hund med jaktlust eller en omplaceringshund som inte är riktigt trygg i sitt nya hem än så tycker jag absolut att det här är en investering som blir ovärderlig om olyckan är framme. Om du använder koden FAGO10 när du beställer på minifinder.se så får du 10% rabatt!
I lördags gjorde vi årets sista agilitytävling – i Nutrolin Arena utanför Lund i Skåne. Det var inte helt planerat, men hundarna kändes i fin form och jag insåg att jag inte kommer att ha så många tävlingshelger i vår eftersom jag ska jobba mycket. När vi sedan bestämde oss för att köpa en bil i Göteborg kändes Skåne som en rimlig avstickare på vägen hem 😉 Tävlingen gick i alla fall riktigt bra. Vi tävlade tre gånger agilityklass 3. Epic vann första klassen, Bud vann andra och blev champion. Squid nollade andra och tredje loppet med två fjärdeplatser och tog SM-pinnar. En väldigt lyckad dag!
Jag tänkte att jag skulle sammanfatta hundarnas tävlingsår nu när vi gjort vår sista tävling:
Squid körde en tävling i januari utan några resultat, men hon kändes i toppform. Sedan blev hon parad, hade valpar och råkade springa lite för mycket i skogen lite för tidigt och blev halt. Det tog lång tid innan vi fick tid hos Annika som alltid fixar problemen. Men efter besök där i slutet av augusti och början på september kunde jag börja träna upp Squid igen. Hon hade inte tappat speciellt mycket muskler eftersom hon simmat mycket och gått kopplad i skogen hela sommaren, men det var lite nervöst att börja hoppa och träna agility på riktigt igen. Som tur var gick det bra och vi började tävla på Kumlas tävling i början av november. Mitt drömmål för de sista två månaderna på året var att ta en topp 5-placering så att Squid kan få vara med på landslagssuttagningen nästa år om hon känns fräsch.
Första loppet började lite knackigt med ett par rivningar och något missförstånd. Sedan nollade Squid två hopplopp, men tiderna räckte inte till några topp-placeringar och vi tog bara SM-pinne i det sista. Två veckor senare var jag anmäld till Novemberrusket, men hade svårt att komma iväg eftersom Thomas var borta. Jag körde förbi på söndagen och startade en agilityklass med Squid. Jag hade inga stora förhoppningar om höga placeringar eftersom det är så stora startfält där, men vi lyckades faktiskt komma fyra och uppfyllde därmed årets mål. Helgen efter det tävlade vi tre klasser i Åtvidaberg och Squid nollade två av dem och vann båda! Vi var också en sväng till Kinnared och startade tre hoppklasser. Squid sprang förbi hinder i de två första klasserna för att jag var slarvig, men nollade och kom femma i det sista. Och så körde vi ju tre agilityklasser i lördags och nollade två och diskade ett. 13 lopp har vi hunnit med sedan början av november. Åtta nollor, sju SM-pinnar (saknas bara en för SM 2018, det hade jag aldrig trott!) och sex topp5-placeringar (jag som drömde om en enda!).
Resultaten är så klart helt fantastiska med tanke på att vi inte tränat på hela året (just nu fokuserar vi bara på fysträning, resten verkar bara funka), men det viktigaste är att Squid är tillbaka! Jag var så rädd att den där hältan som kom efter valparna skulle innebära slutet på vår agilitykarriär. Squid fyllde nio år i september och varje lopp ihop med henne är en gåva! Hon blir så glad över att få följa med på tävlingar och träningar, att komma ut ur bilen och känna att det är hennes tur. Och jag blir så otroligt glad över att få chansen att tävla med henne och känna hur hon gör sitt allra bästa hela tiden och att alla fel är mina. Squid hade nollat många fler lopp än åtta om jag gjort mitt jobb lika bra som hon gör sitt. Nu satsar vi på ännu mer fysträning så att hon blir ännu starkare och snabbare till nästa år. Jag är säker på att det finns mer att hämta och Squid tycker inte på något sätt att hon är gammal.
Här är ett lopp från i lördags:
Epic har också haft en bra säsong. Vi är väldigt samkörda och gör ofta bra lopp. Precis som alltid är det mycket rivningar, men den här säsongen har vi faktiskt lyckats hålla bommarna uppe mer än andra år. Vi har tagit åtta SM-pinnar och saknar en agilitypinne inför SM 2018 och vi tog äntligen det sista agilitycertet så att Epic nu också är dubbelchampion. Men framför allt har det gått bra på de tävlingar som är lite större än de vanliga. Till landslagsuttagningen hade jag inga stora förhoppningar, men jobbade hårt med våra problemområden inför tävlingen. Känslan på landslagsuttagningen var magisk! Aldrig har det stämt så bra för oss. Inga rivningar förrän i sista loppet av åtta, och vi lyckades nolla så många att vi tog en plats i landslaget till European Open och Nordiska Mästerskapen.
På European Open kom vi till final med laget och vi nollade vår del av finalbanan! På Nordiska hade vi jätteroligt – tyvärr någon rivning i varje lopp, men inga andra fel och en ganska bra placering totalt. På Norwegian Open i oktober nollade vi återigen flera lopp och tog oss till final där vi också nollade! Det verkar som att Epic (och jag) går bäst inomhus på svåra, snabba banor med stora avstånd.
Här är loppet som tog oss till final på NO:
Bud debuterade för ungefär ett år sedan och blev snabbt uppflyttad till hoppklass 2. Vi började sedan 2017 med en liten skada där han fick en låsning i bröstryggen efter en träning. Vi tog det lugnt i början av året, med ett par behandlingar hos Annika (vad hade jag gjort utan henne?!) och sedan lugn uppträning. Ny debut i agilityklass blev det i början av maj där vi tog första pinnen i agilityklass. Bud gjorde en ganska snabb resa från klass 1 till 3, även om den där sista pinnen i agilityklass 2 satt väldigt långt inne.
I klass 3 har vi av någon anledning haft lite mer flyt i agilityklasserna än i hoppklasserna. Bud har bara nollat en hopp 3:a (med vinst och cert), medan vi har lyckats nolla tre agilityklasser och tog championatet i lördags! Vi har också tagit ytterligare en SM-pinne i hopp med fem fel. Bud går som regel väldigt fint, men det är ofta något litet som händer på vägen. När det äntligen känns som att vi är på väg att få till det så trillar det kanske en bom, trots att han inte har rivit något på många lopp där något annat har blivit tokigt.
Bud är en lite annan typ än Squid och Epic, på gott och ont. Han är väldigt vältränad, men blir lätt frustrerad och klarar inte riktigt av känslan av att något går fel. Det räcker med att det blir ett litet hack i vår kommunikation för att han ska bli frustrerad på banan. Han kräver mer av mig som handler – att jag både vågar springa på och lita på honom, samtidigt som jag håller kontakten och är noga. Bud är ju fortfarande väldigt ung, så jag tror att många av våra små problem är barnsjukdomar som kommer att lösa sig med erfarenhet, och jag ser fram emot nästa år med landslagsuttagningar och roliga tävlingar.
Jag är för övrigt väldigt nöjd med mitt beslut att låta Bud tävla i large-klassen. För det första så tycker jag att det är skönt att inte behöva stressa med att låta honom hoppa högt. Vi har jobbat systematiskt upp mot 60 cm och det gick bra att tävla på den höjden på Norwegian Open. Nu tränar han som regel på samma höjd som Epic (55-60), men jag upplever inte några nackdelar med att tävla på en decimeter lägre hinder för det mesta. För det andra så är det skönt att inte ha alla tre hundar i samma klass när man tävlar på mindre tävlingar med kanske 30 starter i XL…
Buds championatlopp:
Nu är min enda önskan att jag får fortsätta att träna och tävla med tre friska hundar under 2018! Det är så viktigt att verkligen uppskatta och njuta av varje träningspass och varje tävlingslopp med dem. Mina tankar går ständigt till vänner och bekanta som förlorat hundar alldeles för tidigt, och till dem som får avsluta tävlingskarriärer i förtid på grund av skador. Jag lovar att inte ta någonting för givet, att berätta för mina hundar att jag älskar dem (det var det sista jag sa till Bud på startlinjen innan vi körde loppet ovan – kanske var det därför det gick så bra) och att ta hand om dem på bästa möjliga sätt.
Idag börjar Vinterlydnad och Vinteragility Online och det ska bli jätteroligt att följa deltagarna under tre månader. Det går fortfarande att anmäla om du vill hänga på.
Jag tänker ofta på vilken tur det var att jag hade vuxna som hjälpte mig när jag var ung och ville hålla på med hund. Allt ifrån mina föräldrar som alltid ställde upp och skjutsade till kurser, träningar och tävlingar (för att inte tala om att de skaffade hundar till mig) till de kända instruktörer som hjälpte mig att få tillgång till kurser och träning som jag bara hade kunnat drömma om med min budget som nybliven vuxen.
Twiggy och jag på U-SM i Malmö
Idag känner jag för att ge vidare. Jag vill ge en par unga personer med hund chansen att gå vinterlydnad eller vinteragility online helt gratis. Det finns en plats på varje kurs vikt åt det här. Om du är 20 år eller yngre och sugen på en plats så gör du så här: Gilla Klickerklok på Facebook. Skriv en kommentar på inlägget på vår Facebooksida, och berätta vilken av kurserna du vill gå och vad du vill lära dig ihop med din hund i vinter. Är det något speciellt moment? Något du har problem med? På söndag klockan 15:00 avslutas tävlingen och vinnarna annonseras under kvällen.
Är du över 20 år? Fundera på hur du kan hjälpa en ung person i din närhet. Hjälpa till med skjuts till tävlingar? Bjuda med på kurs? Träna tillsammans? Det betyder så mycket.
Nu är jag hemma efter en lång dag. Klockan sju imorse åkte vi mot Arlanda där jag lämnade av Thomas för resa mot USA. Han ska hålla kurs hos PosiDog i Ohio. Först två dagar med fågelhundkurs, sedan ska han jobba med en mondioringgrupp måndag och tisdag. På torsdag i nästa vecka kommer han hem igen. Det innebär att jag har hand om tio hundar och ungefär 40 får i en vecka. Imorgon börjar också våra nya onlinekurser – Vinterlydnad och Vinteragility. Det blir intensivt!
Thomas på väg till USA
En mil i skogen i Väsby innan träning på Stockholms Hundsportcenter ihop med Cecilia
Mycket tack vare fokuset på våra onlinekurser är mitt eget träningssug på topp. Jag lägger planer för vintern och har börjat sätta dem i verket. För Squid, Epic och Bud blir det mycket styrka och hoppteknik just nu och det känns som att de tar till sig av träningen på ett väldigt fint sätt. Squid har gått kanonbra på tävling sedan vi började tävla igen efter en lång paus för några veckor sedan. Hon har gjort sju lopp och nollat fem av dem. Förra lördagen vann hon två av tre klasser i Åtvidaberg. Samtidigt som vi känns mer samkörda och säkra än någonsin (vem hade trott det utan träning på så länge?) så finns det mycket att förbättra när det gäller just styrka och hoppteknik. Hon är ju nio år, men jag tror och hoppas att vi ska komma ur den här vintern mycket starkare och snabbare än vad hon är nu. Epic och Bud har också nytta av fokus på fysträning och hoppteknik efter en sommar med mycket banor och tävlingar.
Spy och jag fokuserar också på fysträning, fast på en annan nivå än de andra hundarna. Dessutom är vi nu äntligen igång med lite agility och har så roligt! Igår gick hon för första gången en ”riktig” tunnel:
Idag var hon i Stockholms Hundsportcenter för första gången och det var kanske lite väl optimistiskt att tro att hon skulle gå in i en helt annan tunnel på första försöket, för det kunde hon inte alls tänka sig. Istället fick vi gå tillbaka till grunden, men kunde snabbt avancera och till slut sätta ihop lite hopphinder och tunnel. Bäst av allt var förstås att hon var lekfull och glad hela tiden på en ny plats där det hände rätt mycket samtidigt som vi tränade.
I förberedelsearbetet inför Vinterlydnad Online som börjar på fredag har jag gått igenom massor av filmer på apporteringsträning eftersom ett tema i första lektionen är att lära hunden att hålla fast en apport riktigt, riktigt bra. Jag blev lite nostalgisk när jag kom över den här filmen som snart har tio år på nacken:
Med Missy utvecklade jag lekar och övningar som gjorde henne stensäker på att hålla fast apporten, och som fick henne att älska alla typer av apporteringar. Missy var en väldigt osäker och rädd hund i vardagen – bland annat var hon en period väldigt skotträdd. När hon blev rädd för ljud ville hon bara fly, helst in i eller under en bil. Det spelade ingen roll vilka belöningar jag lockade med – hon ville inte leka eller träna. Det enda som fick henne tillbaka till sitt normala, glada och arbetsvilliga jag för en stund var apportering! Den träningen vi hade gjort hade skapat en så stark klassisk betingning att den kunde vinna över den stora rädslan för skott.
Med Missy och med mina senare hundar har jag aldrig behövt oroa mig för tugg eller omtag på apporten, eftersom de har haft jättebra förståelse för att hålla fast oavsett störningar och förstått att man bara släpper apporten på kommando ”tack” (eller klick). Istället har jag kunnat lägga tid på att få till hög fart, rena gripanden och snygga ingångar. Hemligheten ligger i att från början göra uppgiften enkel, men kriteriet solklart. Och att inte gå vidare till hela apporteringar förrän grunden sitter. Metoden funkar klockrent för hundar som inte är så intresserade av föremål och för de som tycker att det är skithäftigt att hämta saker, men självklart får man anpassa träningen efter hundindivid.
For The Win Kite demonstrerar medvetet och fokuserat hållande. Foto: Louise Karlgren
På Facebook frågade jag om apporteringsfrågor till dagens blogg. Här kommer svar på några:
Jag tycker ofta att man ser hundar som springer ut med god fart, plockar snyggt, springer tillbaka och sista en-två metern så händer det något. Antigen omtag eller tuggande på apporten, eller nerslag i tempo eller att dom undviker att komma in. Det verkar på mig ofta uppstå någon form för social konflikt mellan äger och hund eller motivationskonflikt inom hunden i avlämningen. Hur kan man undvika detta eller jobba bort detta?
Svar: Många hundar tycker att det är roligt och häftigt att springa ut och hämta en apportbock, och man kan ofta få riktigt fint utförande genom att bygga på hundens naturliga lust att hämta något. Däremot finns det ingen hund som jag har träffat som har en naturlig förståelse för att hålla ett lugnt men fast grepp om apporten, aldrig tugga eller ta om och att bara släppa apportföremålet på ett specifikt kommando. Ofta börjar man i fel ände, och låter hunden springa och hämta apporter utan att hunden riktigt vet vad som förväntas i slutet. Visst kan det handla om en social konflikt om man har blivit sur eller tjatig på hunden när den tuggar eller släpper, istället för att lära den rätt beteende. Det kan också så klart vara en motivationskonflikt om hunden tycker att apportbocken är roligare än belöningen. Båda sakerna löser man genom att först lära hunden hur man håller fast och när man får släppa. När hunden kan göra det i kombination med ingången är problemet lätt löst.
Tänker på alla oss som tränar blivande servicehund: Man tränar ju då i princip alltid sin egen hund från grunden, dock med problemet att man själv är väldigt rörelsehindrad. Apporteringen är ofta en av de viktigaste uppgifterna som den färdiga hunden har, men just den övningen som människan oftast har svårast att träna eftersom den involverar mycket rörelse, rotation i ryggen, böjd rygg, lek och bus. Så, har du tips på hur man kan träna apportering där föraren är så passiv och stilla som möjligt?
Svar: Hur man lägger upp apporteringsträningen beror så klart på vad målsättningen är. För en tävlingslydnadshund är fart viktigt, och då blir träningen ganska fartfylld – i alla fall när man har kommit över de första stegen och hunden har förstått att hålla fast. För en servicehund är det viktigare att uppgiften blir gjord säkert och lugnt, utan att skada föremålet eller något annat i närheten. Hög fart känns inte som en prioritet, det är snarare precision och förståelse för ordet som är viktigt. Här passar det utmärkt att jobba med godbitar och lugn, utan någon speciellt hög aktivitetsnivå. Om hunden är liten och föraren är orörlig kan det vara en bra idé att lära hunden att avlämna ståendes på bakbenen med framtassarna mot förarens ben. Om föraren sitter ner kan hunden tränas att lämna föremålet på förarens lår, men min absoluta favorit är att lära hunden att trycka föremålet i förarens utsträckta handflata och släppa på ”tack”. Självklart kan man lära in olika avlämningar beroende på föremål och situation.
Hur får man in en lugn känsla samtidigt som det ska gå fort och smidigt? Med smidigt tänker hon såhär att det ska vara med flyt. Det får inte vara ryckigt men ska vara snabbt och finnas ett lugn och stabilitet i hållandet. En lugn känsla över ett kvickt moment liksom som har explosivitet i sig. Kombo av bästa världar.
Svar: Här tror jag också att det handlar om att grunda bra med ett lugnt hållande där hunden verkligen förstår uppgiften. När det funkar riktigt bra brukar det gå att dra på med massor av fart och tryck utan att man får problem med hållandet. Jag tycker också att det brukar funka bra att jobba med snabba gripanden och byteslekar (att hunden släpper apportbocken och springer till mig och griper leksak bakom ryggen på ”ja!” eller klick) parallellt med hållandeträningen, fast jag lägger mest tid på hållandet och gör hellre fartlekar med leksaker än apportbock i början.
Jag fundera på det här med gripandet av apportbocken. Antingen så brukar ju hundar gripa direkt och andra vill gå runt och gripa. Finns det fördelar/nackdelar i de olika sätten att gripa och hur mycket ska vi lägga oss i om vi har en hund som ex gärna vill gå runt och gripa när vi kanske vill ha ett gripande rakt fram.
Svar: Det är mycket en smaksak, men min smak säger mig att jag vill att hunden griper direkt och vänder samtidigt som han griper apporten, istället för att vända först och gripa på väg tillbaka. Det viktigaste är att gripandet är snabbt och rent. Om hunden har svårt att viktförskjuta och vända i fart så kan det se slarvigt ut om hunden försöker gripa på väg ut. Det kan också vara större risk att hunden slår i med tassarna om den inte går runt, men det har också med teknik och vilja att göra. Jag löser hellre grundproblemet än att låta hunden gå runt apporten. Nu för tiden ska ju hunden gripa apporten på väg in mot mig i runda-momentet, men det har jag aldrig upplevt som ett problem – hunden har ju lärt sig att gripa vid första kontakt och har bra teknik i det.
Därför ”lägger jag mig i” hur hunden griper redan från början. Jag tänker på att göra gripa-övningar bort från mig där hunden och jag startar bredvid varandra och hunden vänder tillbaka mot mig för belöning, istället för att låta hunden plocka upp front mot front med apporten mellan oss. Jag jobbar med gripandet nära mig för att kunna belöna det jag vill ha och stoppa beteenden jag inte vill ha. Jag ökar fart och avstånd gradvis när hunden förstår. Här är ett exempel på sådan träning.
Hur gör man?
Vill du ha hela ”receptet” rekommenderar jag verkligen någon av våra onlinekurser – just nu speciellt Vinterlydnad Online som startar på fredag och där det är massa info om hur man får ett säkert håll fast redan i första lektionen. Om du är med som deltagare får du också massor med konstruktiv feedback på din träning så att vi kan anpassa den precis efter dig och din hund. Men här kommer några punkter som är bra att tänka på:
Låt alltid hunden gripa apporten, stoppa aldrig in den i munnen på hunden
Använd gärna något annat än en apportbock i början, så att hunden förstår beteendet innan du introducerar den. Ett plaströr eller en bit gummislang är smart. För en hund som har svårare med gripandet kan du börja med en tygknut eller fleecefläta som är trevlig för hunden att gripa.
Håll i apporten hela tiden i början. Då känner du precis vad hunden gör och får mycket bättre timing. Det är också lättare för hunden att göra rätt eftersom du kan ge lite motstånd med händerna.
Ha supertydliga belöningssignaler. Använd klicker eller ordet ”tack”. Var noga med att ge belöningssignalen precis när hunden gör rätt.
Jobba med hunden i rätt sinnesstämning. Ta många lekpauser och ha häftiga belöningar för en hund som behöver mer attityd, jobba med omvänt lockande och stadga med hunden som är för hetsig.
Idag passade jag på att träna lite apportering med Bud. Han är ju ingen lydnadshund, så vi har inte kommit så långt med formell apportering. Bud är en kampgalning, så när jag började träna på att han skulle hålla apport så blev det nästan som en stadgeövning där han fick fokusera på att sitta helt stilla och hålla hårt men utan att rycka. Han är väldigt duktig på att hålla apporten lugnt när jag håller i den, men vi har inte kommit vidare från det på grund av andra prioriteringar. Det är ju kanon att jag har en hund att visa med som inte är färdigtränad. I det här passet försöker jag att öka hans förståelse genom att ibland släppa apporten korta stunder för att sedan ta tag igen, men framför allt genom att ta på hans huvud samtidigt som han håller – det tyckte han nämligen var svårt!
Igår efter kurs hade jag ett sådant där riktigt härligt träningspass med hundarna som man bara blir glad av. Squid och Bud fick träna hoppteknik och Spy fick vara med uppbunden i hallen hela tiden. Jag älskar att kunna ha med alla hundarna och inte behöva lämna någon i bilen eller i bur i ett annat rum, så jag försöker att lära dem att vänta på sin tur utan att låta eller störa. Hoppteknik var en lagom utmaning för Spy, som snabbt fattade att jag kastade godis till henne om hon satt eller låg ner utan att hetsa. Spy har verkligen fått en helt annan aptit nu och är väldigt lätt att belöna med godis (att jämföra med att hon inte ens tog godis ur handen när hon kom hit). Att jag hade skurit upp färska godbitar av fårlever hjälpte så klart också.
Spy fick träna lite också och hon var så peppig och glad. Det känns verkligen som att det börjar lossna nu. Vi tränade på hopphinder och hon tyckte att det var jättekul. Det allra bästa var faktiskt inte själva träningspasset, utan hur himla glad och nöjd hon var när vi kom hem. Jag satte mig vid köksbordet och hon kom hela tiden fram och ville pussas och kramas och verkade tycka att vi hade gjort något helt fantastiskt ihop.
Den här boken är en efterlängtad resurs för nya agilityförare och instruktörer som vill lära sig roliga, effektiva och smarta metoder för grundträning, hinderinlärning och grundläggande handling. I boken får du också lära dig mer om belöningar, inlärning och hur du kan få din hund att ha rätt sinnesstämning på agilitybanan. Boken är din guide från de första grundövningarna till den dag du står på startlinjen med en vältränad och självsäker hund för första gången.
Jag hämtade Spy på Irland i februari och nu har hon bott hos oss i drygt nio månader. Det har tagit tid för henne att landa, mogna och vänja sig vid ett helt annat liv. Hon hade nog inte haft så mycket kontakt med människor och var inte van vid att samarbeta, söka stöd eller tigga belöningar. Som tur är vad hon väldigt trevlig och social med folk redan från början, men om hon blev skrämd av något valde hon att fly iväg istället för att söka sig till oss. Att leka eller ta godis ur handen var helt okänd för henne, och det tog ett bra tag innan hon ens tog emot godis. Ännu längre tid tog det innan hon kunde börja jobba för godis eller leka med mig.
Mycket av vår tid tillsammans har handlat om att bli trygga tillsammans. Att hon ska söka stöd hos mig istället för att springa iväg om något blir jobbigt. Att våga släppa loss och ha kul ihop med mig. Det är tur att jag har flera andra hundar att träna med, så att Spy har fått tid på sig att mogna och bli trygg. Den stora skillnaden ser man i vardagen. Hur hon beter sig inne i huset, hur mycket hon söker kontakt på promenad, hur lätt det är att kommunicera med henne. Jag blir så glad varje gång jag ser henne riktigt avslappnad och glad. När hon tigger mat vid bordet istället för att ligga i ett hörn. När hon kommer och viftar på svansen och sätter en blöt nos i min hand. När hon ser orolig ut när det kommer en lastbil på promenad, men väljer att komma till mig när jag ropar. Jag blir bara mer och mer förtjust i henne och är så glad att jag vågade satsa på en okänd hund i ett skjul på Irland.
Träningsmässigt händer det saker hela tiden. Framför allt blir hon mer och mer hungrig, mer och mer lekfull och mer och mer sugen på träning. Hon kan fortfarande inte så mycket, men nu är hon sugen på att träna. Hon har blivit bättre på shaping, men framför allt också bättre på att förstå när man försöker hjälpa henne. Många saker som är helt självklara när man får hem en valp har tagit jättelång tid med Spy.
När hon kom hit satt hon aldrig. Verkligen aldrig. Det gick inte att fånga, locka eller shejpa. Jag fick göra det till en hanteringsövning och mjukt och snällt sätta henne ner mellan mina ben och så mata henne massor i den positionen. Efter några sådana pass började hon sätta sig själv och sedan blev det ganska snabbt ett beteende hon gärna bjöd på för att få godis. Nästa steg var att få henne att kunna sätta sig ”rätt”, med frambenen stilla och bakdelen in under kroppen. I början backade hon alltid in i sitt och det var nästan omöjligt att få henne att sätta sig framåt. Nu klarar hon ofta av att göra det och vi har börjat jobba lite mer noga med att framtassarna ska vara helt stilla. Jag får hjälpa henne med en godbit, men belönar bara när det blir helt rätt.
Här är lite träning som vi gjorde igår. Sittandet kommer sist i filmen:
En annan sak som har varit väldigt svår är det där med agilitytunnlar. Det är ju inte bråttom, men jag har tänkt att tunnlar är ett bra sätt att bygga fart, mod och glädje för att starta vår agilityträning ihop. Men att gå igenom en tunnel var verkligen ingen självklarhet. Varför ska man göra det? Kan ju hända att tunnlar äter små irländska hundar! I slutet av oktober lyckades jag äntligen få henne att gå igenom en tunnel och tycka att det var roligt. Sedan dess har vi inte tränat så mycket, men jag tror att det kommer att lossna när jag väl sätter igång igen:
For The Win Kite demonstrerar medvetet och fokuserat hållande. Foto: Louise Karlgren
