Författararkiv: Fanny

Obedience Rules – Föreläsningsdag förmiddag

Publicerat av
5

Idag föreläser alltså instruktörerna om hur de tänker kring lydnadstränande- och tävlande. Just nu har vi en lunch och jag har rastat hundar, ätit och förflyttat mig till det svala biblioteket för att komma undan solen. Jag har blivit väldigt känslig för sol och värme efter många, långa undervisningsdagar i solen i sommar. Nu har jag i alla fall tid att blogga om förmiddagens föreläsningar.

Kjellaug Selsaas och Synnøve Matre

De norska instruktörerna på OR2011 är Kjellaug Selsaas och Synnøve Matre. De kommer från Vestlandet och har tävlat framgångsrikt med border collie respektive jaktgolden. De började sitt föredrag med att prata om hur man är en bra ledare för sin hund, och trygghet var ledordet. Det är viktigt att se till att man skyddar hunden från skrämmande och obehagliga situationer och att hunden känner att den kan lita på oss när vi tar med den någonstans. Självklart är det en viktig sak, både i vardagen och när vi tar med hundarna på tävlingar där det är mycket hundar och annat stök. Det är också viktigt att vara tydlig, konsekvent och den som tar initiativ. Synnøve sa också att det är i träning hon vill att hunden ska komma närmast henne. I vardagen kan hon ignorera hunden, för att sedan låta den komma nära och få uppmärksamhet i träningen.

En stor del av föredraget handlade om hur lätt det är att ge hunden felaktiga känslor i förbindelse med tävling. Det här är ett område som jag alltid försöker förmedla på kurser, men jag tror aldrig att jag har gjort det lika effektivt som de här norskorna. Först visade de en film som illustrerade hur snabbt man kan stuka hundens självförtroende och lust att jobba ihop med oss i en situation (till exempel tävlingssituationen). Filmen var väldigt tydlig och det mest slående var hur det verkligen såg ut precis som man ofta ser hos orutinerade ekipage på tävling. Hunden blir osäker på den ovana situationen och förarens förändrade beteende i tävlingssituationen, föraren blir  irriterad och tjatig och så blir hunden ännu mer osäker och upplever till slut hela situationen som väldigt obehaglig. Temat avslutades med ett fantastiskt teaterframförande där Synnøve var förare och Kjellaug hund. Jag skrattade så jag grät.

Norskorna avslutade sin föreläsning med att prata om överträning och hur det kan göra hunden mindre känslig för svåra utmaningar på tävling och öka hundens självförtroende och säkerhet. Vi fick se film med olika exempel, till exempel att stå vid sidan av hopphindret och kasta apporten rakt fram. Hunden ska då ändå vara medveten om att hoppet ska tas och självmant söka upp det på väg ut och in med apporten. Andra exempel var skick till rutan med saker i vägen och många andra koner som störde, fritt följ mot väg och apporteringsdirigering där mittenapporten flyttas ut åt sidan så att den ligger bara 1-2 meter ifrån den apport som hunden ska ta.

Christina Ingerslev och Mads Møller

Från Danmark kommer Christina och Mads och de pratade under andra passet på förmiddagen. Båda har tävlat på landslagsnivå med border collies. Christina började passet med att prata om grundträning för lydnadshunden. Christina använder sig av klickerträning och poängterade vikten av att välja en träningsfilosofi (träning baserad på belöning eller obehag) och därefter ett träningssystem (en egen implementering av inlärningsprinciper, till exempel ”vad betyder klicket?”, ”vad gör jag när det blir fel?” eller ”hur använder jag belöningar?”

I grundträningen lägger hon vikt vid att hunden spontant söker vår kontakt, kamplek, att hunden tar initiativ i träningen och att hunden kan visa självkontroll i olika situationer. Hon jobbar med frivilliga beteenden och lägger på kommando sent i träningen. Christina poängterade också vikten av att planera, strukturera och loggföra sin träning.

Till slut gick Christina igenom hur hon delar upp inlärning av apportering. Det var egentligen väldigt likt hur vi tränar – grunden läggs i leken (kamplek och att hunden springer fort tillbaka till föraren för att få en ny leksak när den griper en kastad leksak) och vidare jobbar hon på delarna – att hunden kan välja apporten trots att det finns godis i andra handen, att hunden frivilligt griper apport på marken för att få lekbelöning, att hunden håller fast trots att vi håller i och drar i apporten etc. En skillnad ligger dock i att Christina vill att hundarna griper apporten från baksidan.

Mads pratade om hur han lägger upp träningen inför tävling och hur han gör på tävlingsdagen. Mads har en underhållsfas under vintern, där han bara tränar 2-3 gånger i veckan och lägger vikt vid att både hund och förare tycker att träningen är rolig. Om han vill ändra i något moment, till exempel tekniken i fjärrdirigeringen, gör han det under den här perioden. Han försöker köra igenom alla moment vid varje träningspass och lägger också in överträning.

6-8 veckor innan en stor tävling börjar den intensiva fasen. Här tränar Mads 7-12 gånger i veckan och bygger också upp hunden fysiskt om det behövs. Han börjar passen med att köra igenom alla elitmoment och därefter bryta ner dem i smådelar och arbeta på detaljer.

De sista 14 dagarna innan en tävling jobbar han med finputsning (men försöker fortfarande att köra igenom alla moment varje dag). Han försöker lägga in en tävling tre veckor innan den stora tävlingen för att veta vad han behöver jobba på. Hur han gör de sista dagarna innan tävlingen beror på hundens personlighet, en del hundar behöver vila från träningen eller träna lätt, andra behöver fortfarande stora träningsdoser för att hålla ihop på tävlingsdagen.

 

 

 

Obedience Rules

Publicerat av
Svara

Efter en tävlingshelg i Dalarna med långa, varma dagar (och inte så många resultat, förutom vinst och pinne till Pogue i hopp 1) åkte vi till Bro utanför Stockholm för fem dagar med lydnadsinspiration på Obedience Rules. Jag kom ganska sent igår, när det bara var en timma kvar av den praktiska träningen, men Thomas var där hela dagen. Idag är det föreläsningar av instruktörerna hela dagen. Det är underhållande och intressant och man får många nya tankar. Jag saknar min orangea lydnadshund som är hemma med sina valpar. Den svart-vite må vara bäst i världen på det mesta, men lydnadsträningen har inte kommit så långt och när vi tränade lite igår kväll kände jag att vi kanske ska hålla oss till vallning och agility just nu. Däremot är jag sugen på att komma igång med träningen inför lydnadsklass III med Squid. Jag hade ju tänkt mig att vi skulle träna vittring och fjärr och andra lugna moment medan hon var dräktig. Så blev det inte riktigt, hon fick bli ganska mammaledig den sista månaden.

Nu har vi lyssnat på fyra av instruktörerna och ska ta lunch. Det har varit intressant att höra de norska och danska instruktörerna prata om sin träningsfilosofi och om olika teman. Ska försöka komma tillbaka med en kort rapport om vad de olika instruktörerna har pratat om senare idag.

Epic – världens bästa kille

Publicerat av
6

Jag kom precis in från ett sent (resten av dagen har ägnats åt kurs, valpköpare, ett bagglamm som dödats i hagen av en främmande hund och ett annat lamm som fortfarande är spårlöst försvunnet efter attacken) träningspass med Epic och kom på att jag skriver väldigt lite om honom i bloggen. Ibland skriver man kanske inte om saker för att de är lite jobbiga, eller för att träningen inte går som man har tänkt sig. Med Epic är det nog tvärt om. Han är så fantastisk att jag inte vet var jag ska börja. Redan här stakar sig bloggandet, jag lyckas liksom inte skriva någonting om honom. Men vi kan väl lämna det vid att han är världens bästa hund, och att hans matte skriver det här med tårar i ögonen, och skriva om vad vi tränar på istället.

Mest blir det agility och vallning med Epic. Han kan lite tricks och lydnad också, men det blir tyvärr lite lite av det. Nästa vecka ska jag vara observatör på Obedience Rules, så då kanske jag får lite lydnadsinspiration. I agilityn jobbar vi med all möjlig grundträning. Han hoppar och svänger jättefint och vi har jobbat med en del handling i små kombinationer. Det fungerar för det mesta utmärkt. Naturligtvis hoppar han inga höga hinder, men nu är det inte långt kvar innan vi kan börja jobba oss upp på largehöjd. Vi jobbar med nosduttar på target i trappan och på änden av balansbommen. Vi jobbar på att springa över gungbrädan mellan två bord och har börjat sänka ena bordet så att det blir lite rörelse och ljud. Han springer gärna fort, men jag har haft ganska stora problem med att få honom att viktförskjuta i gripandet under kamplek. Han kampar med bra viktförskjutning, men i gripandet vill han gärna trycka leksaken långt in i munnen och tugga till lite. Det gör att det blir svårt att träna gungbräda, men vi kämpar på (kanske inte så mycket som vi borde i och för sig, skärpning!). Vi har också precis börjat med running contacts och än så länge ser det väldigt bra ut.

Det känns lite futtigt att skriva vad vi jobbar på, för det är ju egentligen inte så jättemycket. Jag lägger mycket tid på hoppteknik, kontaktfält och torrhandling, samt naturligtvis allmänna träningsfärdigheter som att leka bra, komma med leksaker, sitta stilla, shaping och självkontroll. Jag ser fram emot att börja med slalom på riktigt om några månader (han har fått prova två pinnar några gånger, som demo på kurs). Mest av allt är jag imponerad av hans koncentration, hans fart och intensitet, hans förmåga att slappna av när jag kör med de andra hundarna, hans träningsmognad och hans underbara, glada väsen.

Och så den tråkiga sidan av myntet – oron. Jag tror att jag är lite oroligt lagd och det här gör det inte bättre. Jag oroar mig varje dag för att någonting ska hända med min fantastiska pojke. Det verkar som att det alltid är de bästa som det händer något oväntat med. Vi har haft sådan otrolig tur med alla våra hundar att jag oroar mig för att lyckan ska vända och att jag inte ska få uppleva allt det roliga jag ser fram emot med honom. Jättefjantigt, men jag antar att jag inte är ensam om den oron.

Rapport från Mini-Knallen

Publicerat av
4

Jag kom av mig lite med bloggandet efter fredagens händelser i Norge. Vi var på väg hem från tävlingarna i Ulricehamn när vi hörde om bomben i Oslo på radion. Under helgen har vi haft besök av familj och vänner, samtidigt som Fly och jag tävlade vallning i Pålsboda. I måndags startade agilitytränarutbildningens sommarläger som idag är inne på tredje dagen. Som vanligt när vi har agilityläger är det varmt och svettigt, men hundarna jobbar på väldigt bra ändå. I fredags blev jag förkyld, lite tungt och jobbigt att vara sjuk på sommaren när det händer så mycket. Nu är det kurs hela dagarna, sedan ska man ha lite tid att träna egna hundar, ta hand om valpar och få besök av valpköpare och andra som vill pussa på valparna. Det är väldigt, väldigt trevligt med både kurs och besök, men det tar på krafterna. Till helgen tar jag med mig cockrarna till Dalarna för att tävla agility igen. Sedan åker vi direkt till Obedience Rules för att vara observatörer på lydnadskurser i en knapp vecka.

 

Jag får väl berätta lite om tävlingarna i Ulricehamn också. Jag åkte ner ihop med Håkan och våra fyra cockrar. Det var min första tävling ihop med Pogue (husse stannade hemma och tog hand om valpkullarna) och det var roligt att köra honom. Första loppet (agilityklass 1) lyckades vi nolla och vann med över tre sekunders marginal. I torsdagens hopplopp fastnade han på något sätt i slalom och ville inte göra klart hindret efter det. På filmen syns det knappt att han fastnar, men när jag sprang med honom var det helt uppenbart att någonting hände som han tyckte var obehagligt. Slalomproblemet fortsatte tyvärr i resterande klasser, och det blev inga fler nollor. Handlingsmässigt flöt det på väldigt bra och vi hade lätt nollat flera lopp om han bara hade vågat ta slalom som vanligt. Nu får det bli slalomträning fram till helgen.

Med Shejpa tyckte jag att jag fick till mycket bra, men det var stolpe ut i princip hela helgen. Jag blir otroligt irriterad över det, vi lyckades bara nolla ett enda lopp (en öppen agilityklass som vi vann) och vi borde kunna så mycket bättre. Jag ska bli duktigare på att strukturera upp träningen med Shejpa och höja oss ytterligare en nivå. Hon kommer kanske aldrig att bli allra, allra snabbast, men vi bör i alla fall nolla majoriteten av de lopp vi kör. Inför SM 2012 har vi inte en enda hopp-pinne och det var i hopploppen vi hade mest oflyt i Ulricehamn. På torsdagen gjorde vi ett bra lopp, men rev sista hindret. På fredagen klarade vi alla svårigheter, men Shejpa flög in i fel tunnelingång på slutet. Jag var nog lite slarvig i min handling, kunde valt ett framförbyte eller i alla fall en tydligare threadle, men jag är så van vid att det aldrig är något problem att få henne in i rätt tunnelingång att jag inte planerade något annat än ett armbyte i farten.

 

Agilitysommaren

Publicerat av
1

Igår var jag på en jättebra vallhundskurs för Jonas Gustafsson med Epic. Idag har vi mest tagit det lugnt, myst med valparna och städat huset. Imorgon ska jag på kurs igen, den här gången kommer Thomas och Win med också. Sedan åker jag och cockrarna ihop med Håkan och hans två cockrar till Ulricehamn för två dagar med agility. Jag får äran att tävla med Pogue och det ska bli roligt, för han är riktigt snabb och duktig. Hoppas bara att han tycker att det är okej att tävla ihop med mig. I sommar har jag bott i bilen under tävlingar och det var faktiskt en himla bra idé. Ingenting som behöver bokas, inget som behöver sättas upp eller fixas. En tältsäng bak i bilen och jag har en egen stuga. Helt perfekt!

En lite suddig mobilbild av mitt rullande sovrum innan avfärd mot Skutskär.

Sommarens tävlingar med Shejpa har gått sådär. I Skutskär tävlade Shejpa och jag två agilityklasser och en hoppklass innan jag åkte hem igen för att hämta Tweet på flygplatsen och ta emot Squids valpar som föddes samma dag som jag kom hem. I agilityklasserna nollade vi och fick SM-pinnar. I hoppklassen blev det tyvärr en disk. Resten av Skutskärstävlingen tävlade Shejpa med Åsa, och även om det gick bättre och bättre under helgen och de nollade några lopp, så räckte inget till pinne.

Från Skutskär fick Shejpa skjuts till Fagersta där vi tävlade i två dagar. I båda agilityklasserna sprang Shejpa ut i skogen för att jaga. Det var rätt konstigt att hon testade det först nu, fem år gammal. Själv har jag mest varit förvånad över att det aldrig har hänt tidigare. Hoppklasserna kändes riktigt bra, Shejpa hade både fart och engagemang trots nästan en hel veckas tävlande. Tyvärr fick vi en rivning på måndagen och sprang förbi ett hinder på tisdagen. Fortfarande inga SM-pinnar i hopp med andra ord. Bara en SM-pinne kvar i agilityklass.

Nu borde jag egentligen gå ut och träna lite agility med cockrarna, så att vi är i form till torsdagen.

Tweets första shapingpass

Publicerat av
8

Det här inlägget är skrivet igår, men publiceras idag för att sprida ut uppdateringarna lite. Idag är Epic och jag på vallhundskurs hela dagen.

Efter flera timmars sömn vaknade pirayan och ville inte hålla sig till kongen, utan började slakta mattan istället. Då blev det ett kort shapingpass och en stund senare lite fortsättning på lekträningen vi gjorde i förmiddags. Nu jobbade vi bara på att byta leksak på klicket medan jag höll i båda leksakerna. Sedan gick vi en kort promenad och när vi kom in igen var det fortfarande fullt ös. Något mer träningspass kändes inte som en bra idé, så jag belönade henne för att gå och lägga sig i en biabädd och trappade gradvis ner belöningarna för att ligga där tills hon somnade. Det tog inte många minuter. Så fick jag lite mer tid till att blogga.

Det där med shaping är inte helt lätt när man är fyra månader och förmodligen aldrig har fått en godbit för någonting. Själv tycker jag att det är ganska roligt att påbörja träningen med en sådan hund. Man har liksom inga förväntningar eller krav på hunden (det borde man ju aldrig ha, men det är svårare med de vältränade, vuxna hundarna). Man utrustar sig bara med bra belöningar, en klicker och tålamod. Korta pass, så att man kan utvärdera träningen och se om man kan hjälpa valpen att förstå konceptet så fort som möjligt.

Tweet påminner ganska mycket om hur Squid var som valp när det gäller shapingen. Hon blir lugn och passiv när hon inte riktigt förstår. På filmen ser hon nästan trött ut, men både före och efter träningspasset försökte hon bita vaderna av mig, så det var nog inte trötthet. Första steget med en sådan hund är helt enkelt att få dem att förstå att det lönar sig att göra något. Jag är gärna generös med belöningarna och kan klicka för att de till exempel reser sig upp från ligg. För ännu svårare fall kan man helt enkelt klicka för allt de gör.

Här kommer en film från dagens två shapingpass:

Ställ gärna eventuella frågor i kommentarsfältet, så försöker jag svara. Det kom några frågor på gårdagens inlägg, så kolla de kommentarerna också.

Träning med Tweet

Publicerat av
9

Vi har haft stora problem med hemsidan under de senaste veckorna, men nu verkar det fungera delvis. Sommaren är alltid en hektisk tid för oss med kurser, läger, tävlingar och mycket besök. Den här sommaren är det ännu värre, med fjorton valpar i huset. Just nu går det i och för sig ganska bra, Jens åtta valpar är tre veckor gamla och har inte börjat göra så mycket väsen av sig. Squids fem valpar är en vecka gamla och är inte så mycket jobb för någon annan än Squid (däremot gör de en del väsen av sig, en rätt ljudlig kull, precis som vår första). Dessutom har vi haft besök av goda vänner som har varit en ovärderlig hjälp under sommaren. Därför har jag börjat få lite tid och ork till valp nummer fjorton. Hon heter Tweet och är en fyra månader gammal border collie. Hon kom till oss från Wales för en dryg vecka sedan och planen var egentligen att en god vän skulle ta hand om henne fram tills våra valpar var leveransklara. Nu fungerade det inte riktigt med den äldre hunden i det hemmet, så Tweet fick komma tillbaka efter några dagar. Hon är en fantastiskt rolig hund, så det är egentligen bara trevligt att ha henne här, men det kräver naturligtvis en del.

Jag börjar ju bli ganska van vid att ha valpar i huset och har kommit fram till ganska bra rutiner. Hemligheterna för att orka med en bitande, busande, kissande och hoppande valp (som inte lärt sig någonting under de första fyra månaderna) är tid, lust och flexibilitet. Tid och lust behöver man för att göra något konstruktivt av den enorma energi valpen lyckas få ur sig under de vakna timmarna. När jag har små valpar försöker jag att ge dem meningsfulla och roliga aktiviteter när de är vakna. Det handlar oftast om träning, socialisering och miljöträning. När valpen är pigg som tusan och redo för att hoppa i soffan, riva ner kökshanddukarna och tugga på mattan så tränar vi istället. Ibland har man varken tid eller ork, som när jag gick upp i morse och behövde några timmar för att vakna, medan valpen högg i mina bara vader så fort hon fick chansen. Då försöker jag att hantera situationen istället, och ger henne något annat att göra. Idag fick hon en kong som jag hade smetat baconost i. Det höll henne upptagen en bra stund. Tyvärr påverkade det dagens träning, för när jag väl var redo att träna så var hon lite trött. Det hade alltså varit smartare med lite mer självkontroll (från min sida) och ett träningspass direkt på morgonen istället.

Flexibilitet behöver man alltså för att kunna utnyttja tiden på bästa sätt. Göra aktiviteter med valpen när den är pigg, passa på att jobba/träna de andra hundarna/göra allt annat man ska hinna med på en dag medan valpen sover. Just nu sover hon alltså gott på vardagsrumsgolvet och har gjort så i en dryg timma. Hon är väldigt duktig på att slappna av när hon väl blir trött, men jag har haft valpar som har svårt att sova när det är mycket liv och rörelse i huset. För de valparna rekommenderar jag ett avgränsat område, en valphage, där de kan somna och sova i lugn och ro. Jag är övertygad om att valpar behöver sova massor och jag gör allt jag kan för att de ska sova så mycket som möjligt under en dag.

Jag tänkte försöka filma lite träning av en helt färsk valp som inte kan någonting. Här kommer vårt första pass där jag jobbar med att hon ska komma tillbaka med leksaker, någonting jag prioriterar starkt i den grundläggande träningen:
 

SM 2011

Publicerat av
1

Jag har samlat tid och inspiration för att skriva ett blogginlägg om SM, men det har inte riktigt hänt. I måndags blev Epic akut förgiftad och fick tillbringa dagen hos veterinären. Han hade ätit upp sitt fästinghalsband och fick kramper och ryckningar i benen och dreglade. Det var riktigt obehagligt och skrämmande innan vi förstod vad som hade hänt, att han saknade fästinghalsbandet upptäckte vi först i undersökningsrummet hos veterinären. Efter några timmar hos veterinären, kräkning, dropp och kol var han som vanligt på kvällen men han har fått ta det ganska lugnt i veckan för säkerhets skull. Igår och idag har vi hållit agilitykurs och flyttat får till nytt bete. Just nu har vi massor av trevligt folk hemma från när och fjärran samtidigt som vi väntar på att Jen ska valpa. Temperaturen har sjunkit rejält och är på väg upp. Om allt går efter planen (men så är det väl aldrig när det gäller valpningar) så borde hon valpa i natt. Jag tror dock att hon håller sig en stund still. Imorgon är tanken att vi ska åka på vallhundskurs för Derek Scrimgeour, men om Jen tänker valpa strax så kommer vi kanske lite sent dit.

Till SM då. Jag var riktigt omotiverad och uppgiven veckorna innan SM. Tyckte inte att vi presterade jämnt på tävlingarna vi var på. Visserligen fick vi en vinst, men de andra loppen kändes verkligen inte bra. För att motivera mig själv tänkte jag att jag i alla fall skulle satsa på att göra en bra laginsats och inte göra bort laget. På SM gjorde Shejpa dock en utmärkt insats och jag borde kanske tänka att hon faktiskt presterar riktigt bra när det verkligen gäller. Hittills har hon inte svikit mig när det är mästerskap eller annat viktigt. På landslagsuttagningarna gjorde hon ett bra jobb och på SM var jag väldigt nöjd med henne (både i år och förra året). Vi började i alla fall med ett individuellt hopplopp. Allting stämde som jag hade planerat det och vi fick bra vägar, tiden hade räckt till en femteplats men tyvärr fick vi en rivning som placerade oss på plats 25 istället.

Andra loppet på lördagen var lagloppet, för övrigt mitt första laglopp någonsin. Murphys Lag har lyckades ju snabbt kvala till SM medan Shejpa var skadad/löpte och vi har inte fått möjlighet att tävla med helt lag innan SM. Jag var sist ut i laget. Håkan och Max fick 15 fel (två uppfartsfel – hur ofta händer det i medium?), Dionne och Stacy diskade sig och Linda och Buffy 5 fel. Jag gick ut ganska säker på att vi skulle sätta banan bra, men Shejpa gjorde sin enda attitydsmiss under helgen och vägrade på slalom. Laget kom i mål på 25 fel och det kändes ju inte väldigt upplyftande. Jag blev förvånad när jag hörde att vi ändå låg på femte plats.

På söndagen började vi med lagfinalerna klockan 7.00. Det var lite svårt att hitta SM-känslan så tidigt på morgonen. Inget lag hade gått runt båda loppen utan att diska sig innan vi gick in. Max fick en rivning, Stacy fick en rivning, Buffy fick en rivning. Trots att alla hade fått fel så var i alla fall hela laget igenom innan det var min tur. Shejpa och jag nollade, så laget fick 10 fel i klassen och totalt 35 fel i båda klasserna. Efter vårt lopp var det bara att titta på de andra lagen och vänta… Lag efter lag diskade sig. Plötsligt hade vi brons! Silver! Sista laget gick ut och oj! De diskade sig också! Plötsligt var vi det enda laget som gått runt utan disk i två klasser och guldet var vårat! Oväntat, roligt och lite konstigt.

Vi avslutade SM med vårt individuella agilitylopp. Jag var hungrig, blöt och trött och trodde nog inte riktigt att Shejpa skulle vara med. Shejpa gjorde dock allting perfekt. Själv var jag för trött för att hinna med en serpentin och fick göra en volt för att få henne till rätt sida om ett hinder. Jag är ganska besviken på mig själv för att jag inte klarade av att vara skärpt och pigg i kropp och huvud. Till nästa år måste jag förbereda mig bättre och se till att ha någon med mig på SM som kan hjälpa mig att prestera på topp. Jag måste lita på att Shejpa kommer att göra sitt jobb och förbereda mig själv bättre både fysiskt och mentalt. Vi kom 12:a totalt med vår rivning (bäst på 5 fel). Utan rivningen hade tiden räckt till en fjärdeplats, men jag är ganska säker på att jag hade skärpt mig mer i agilityloppet om vi hade varit felfria i hopploppet, men det irriterar mig väldigt att det är så. Jag ville ju prestera bra i agilityloppet också!

Generellt är jag väldigt nöjd med SM:et. Jag lyckades med min målsättning – att göra en bra laginsats. Shejpa var underbar hela SM, men min insats kunde ha varit bättre i sista loppet. Jäkla rivning!

Bilder från SM av Lovisa Kallerhult – 4fota.se. Tack!

Frövi och Bro-Håbo

Publicerat av
1

Nu har jag landat hemma igen efter en innehållsrik tävlingshelg. I lördags var vi i Frövi och tävlade agility med cockrarna (Squid har gått in i sin mammaledighet och fick stanna hemma). Det blev en lång dag som började med klass 3. Vi började med agilityklassen och det var en ganska enkel bana. Shejpa gjorde det jag bad henne om och vann klassen med över två sekunder. Det var väldigt skönt att få sätta en nolla efter den dåliga känslan i Dala-Floda förra veckan. Hoppbanan var klurigare, men kändes som att den passade oss bra. Tyvärr var inte Shejpa riktigt på humör och vi diskade oss på hinder tre och sedan gick hon inte direkt in i slalom. Jag skickade henne på slalom igen och belönade direkt efteråt. Upp som en sol – ner som en pannkaka. Det känns inte riktigt som att vi har hittat formen efter operationen. 🙁 Här kommer i alla fall en film på vinstloppet:

Thomas och Pogue startade klass 1 på eftermiddagen och gjorde väldigt fina lopp, tyvärr blev det två disk på grund av småsaker (hoppade mellan däcket och ramen i agilityklassen och missade ett hopphinder i hoppklassen), men det ser väldigt bra ut inför framtiden! Om de bara får lite mer rutin så kommer det att bli hur bra som helst!

Vi åkte direkt från Frövi till Solna där vi firade Mija och Raskens hoppchampionat med en riktigt trevlig grillfest. Det var tur att Bro-Håbo hade den goda smaken att inte starta dagens tävling förrän vid 10. Bro-Håbo arrangerade bara officiell agilityklass 3 idag (och sedan exakt samma bana som en inofficiell agilityklass). Vi fick startnummer ett och Shejpa fick stå bunden utanför plan medan jag gick banan, det gick hon nog igång lite på. Även i det här loppet diskade vi oss på hinder tre, men känslan var i alla fall roligare. Shejpa var alldeles tokig och tog tunnlar hon inte skulle ta och blindbytte på mig till däcket. Hon brukar verkligen aldrig hitta på sådant bus på banan, så jag tyckte att hennes glädje var alldeles underbar. Jag får dock fundera över båda de här två diskarna där hon helt enkelt har ignorerat armbyte eller inbromsning och fortsatt rakt fram. Extra roligt var att vår lagkamrat Håkan med jaktcockern Max vann agilityklass 3 i Bro-Håbo. Både Stacy och Buffy (våra andra lagkamrater) har gjort fina nollade lopp i Bro-Håbo i helgen, så det lovar gott inför SM. Nu är det väl mest Shejpa och jag som ska skärpa oss lite.

Handlingskurs i Tromsø

Publicerat av
3

Jag är i Tromsø i helgen och håller andra helgen på en agilityhandlingsutbildning med riktigt ambitiösa och duktiga deltagare. Jag hinner inte blogga så mycket, för jag har det så trevligt 🙂 Idag tänkte jag dela med mig av två dubbelboxövningar som vi gjorde som uppvärmning på morgonen idag.

Här satte vi hundarna snett mot första hindret, så att de fick en rak linje till baksidan av 3. Alltså hunden på höger 1-2-3. Sedan gjorde vi en serpentin 3-4. Framförbyte 6-7 och sedan testade vi både framförbyte 8-9 och bakombyte 9-10 (i olika rundor, så klart).

Här började vi med den enkla varianten: Hunden på höger 1-3. Threadle 3-4. Serpentin 6-7-8. De modiga gjorde en serpentin 9-10-11 (och det gick utmärkt!), de andra gjorde framförbyte 9-10 och framförbyte 10-11. I nästa omgång fick deltagarna bara göra bakombyten och threadlar, nu blev det mycket fotarbete att hålla reda på! Vi startade med hundarna på vänster sida, bakombytte 2-3, threadle 3-4, bakombyte 6-7, threadle + bakombyte 7-8, bakombyte 9-10, threadle 10-11.