Om vi vill ha snäva svängar räcker det inte med att hunden har en bra styrka och teknik. Handlern måste också ge en tidig, tydlig och konsekvent signal som förbereder hunden på svängen. För att kunna svänga snävt måste hunden lägga in ett (ibland flera) extra steg, viktförskjuta och välja avstampspunkt riktigt nära hindret. Att ge hunden information om svängen vid avstamp, eller i luften, leder inte till en snävare sväng och skapar ofta rivningar.

Det vanligaste problemet är att hunden får informationen för sent och därmed inte kan anpassa tekniken till den snäva svängen. Personligen vill jag gärna ge hunden informationen så fort hunden landar från hindret innan. Allra senast behöver hunden informationen ett steg innan avstamp.

Signalen måste också vara så tydlig att hunden inte kan missförstå den. Själv har jag två typer av signaler – en kroppssignal och en verbal signal. Kroppssignalen är att jag bromsar in kraftigt, eller att jag står stilla i linje med hundens avstampspunkt. Den verbala signalen är ”back” eller ”sväng” beroende på riktning på svängen. En annan typ av sväng-signal (som jag inte använder) är att man påbörjar framförbytet tidigt och vänder kroppen mot hundens hoppriktning. Den verbala signalen använder jag framför allt när jag inte kan vara riktigt tydlig med kroppen (om jag till exempel ligger långt efter hunden, eller om jag ska bakombyta).

Jag tycker att det är viktigt att svängsignalen inte överanvänds, det vill säga att jag inte använder den för att snäva till ”vanliga” svängar där hunden inte ska svänga så snävt som möjligt tillbaka. Jag försöker också tänka på att inte använda min sväng-signal (kraftig inbromsning eller stillastående förare) i situationer där jag inte förväntar mig ett extra steg, samling och snäv sväng tillbaka. Situationer där det är lätt att göra det är när hunden är på väg mot en tunnel (hundarna har ofta så bra tunnelsug att man kan bromsa tidigt utan att de vägrar) eller när hunden är på väg mot slalom (lätt att bromsa omedvetet för att hjälpa hunden med ingången).

Hur visar du din hund att det är läge att lägga in ett extra steg, viktförskjuta, ta avstamp nära hindret och svänga snävt runt hinderstödet? Eller är du alltid i position för att stolpa (trycka hunden runt handlerns kropp) hunden så att svängen sker innan hindret och hoppbågen blir längre?

Tidigare inlägg på samma tema:
Tighta svängar på agilitybanan
Tighta svängar: Fysisk förmåga 

Att svänga snävt över ett hopphinder kräver en del fysisk förmåga av hunden. Hen måste ha både muskelstyrka och mekaniska färdigheter för att klara av det. Ett snävt hopp kräver att hunden går in riktigt nära hopphindret och tar avstamp bara några decimeter ifrån det. För att klara av att ta av så nära hindret och ändå komma över den höga bommen måste hunden vara duktig på att flytta sin vikt till bakdelen och använda bakbenen som en fjäder. En hund utan viktförskjutning får inte till några snäva svängar. Eftersom hunden inte bara ska ta av och landa nära hindret, utan också svänga, är det det inre bakbenet som måste skjuta ifrån kraftigast. Hunden kan alltså inte fördela vikten jämnt mellan bakbenen.

I luften måste hunden vara flexibel i ryggraden och böja den. Landningen måste vara stark och mjuk. Frambenen fungerar som stötdämpare (även här är det det inre benet som tar den största belastningen) och bakbenen kommer snabbt in under kroppen för att skjuta ny fart. En dålig landning gör att hunden tappar all fart och måste starta från noll igen.

Självklart påverkar hundens kroppsbyggnad möjligheterna att utföra de här rörelserna på ett bra sätt. En hund med dåliga bakbensvinklar eller för lång rygg kommer få svårt att viktförskjuta och använda bakbenen för frånskjut. En hund med dåliga frambensvinklar har svårt att ta emot stöten i landningen. En hund med stel rygg får svårt att böja ryggen i luften. Skador eller ömheter kan också göra att hunden får problem att svänga tight. Om hunden har ont i ländryggen får man till exempel ofta problem med viktförskjutningen.

Den här fysiska förmågan tränar vi upp genom generell fysträning och hoppteknikträning. När det gäller den fysiska träningen handlar det om att bygga muskler både för kraft (till exempel starka lårmuskler för ett kraftfullt frånskjut i upphoppet) och muskler för stabilitet (kärnmuskulatur som gör att hunden ”håller ihop” igenom hoppet). Det handlar också om att se till att hunden är flexibel i ryggraden och att hen kan böja den lika bra åt båda hållen.

När vi tränar hoppteknik använder vi många olika övningar för att lära hunden de olika delarna. Avståndsbedömning, avstampspunkt, viktförskjutning, vinkel på upphoppet, landning, att hoppa i sväng etc. Utan både styrka och kunskap hos hunden spelar det ingen roll hur bra vår handling är – hunden kommer ändå inte att kunna klara uppgiften på ett bra sätt. Man kan kompensera genom att trycka hunden bortåt för att ge hunden en avstampspunkt där han inte behöver samla sig lika mycket och/eller svänga i luften. Det kallas ofta för stolpning. Själv föredrar jag att låta hunden välja avstampspunkt utan att jag stör den med min kropp, men ibland kan jag se att hundarna själva väljer att kliva ut lite för att få en enklare hoppvinkel. Hoppteknik- och styrketräning syftar inte bara till att få hunden att svänga tight för att spara tid, utan också för att hunden ska hoppa och landa på ett så skonsamt sätt som möjligt.

Hittills i år har jag haft ganska många handlingskurser. När man pratar om agilityhandling hamnar fokus väldigt ofta på tighta svängar. Idag tänkte jag skriva lite om hur jag tänker kring tighta svängar, men först måste vi kanske fundera på om snävast alltid är snabbast… Det är omöjligt att svänga snävt utan att tappa fart. Det vi förlorar i fart, vinner vi i väg, så i många situationer är de snäva svängarna att föredra. Det kan dock gå till överdrift, så att vi tar oss långsammare runt banan trots att vi väljer den snävaste vägen. På kurs i helgen diskuterade vi en situation där det var möjligt att få till en rak linje genom att svänga hunden riktigt snävt över tredje sista hindret. Det andra alternativet var en S-formad-linje som handlades som en threadle. Vi provade båda alternativen med Epic och kom fram till att den snäva svängen som skapade en bättre linje faktiskt var 0,2 sekunder långsammare. Det kan naturligtvis skilja sig mellan hundar och vi borde ha tagit tid på flera ekipage, men jag tror ändå att det stämmer ganska bra.

Blå väg var 0,2 sek snabbare än röd.

Vi kan ändå konstatera att vi ofta vill ha tighta svängar. Om vi skulle tillbaka till baksidan av 3 är jag säker på att den röda hunden hade kommit dit snabbare. Vilka faktorer är det som gör att vi kan få de där riktigt snäva svängarna över hopphinder? I veckan kommer jag att presentera tre olika faktorer som jag tror är viktiga. Håll utkik här på bloggen, och kommentera gärna!