När Shejpa var valp var hennes naturliga reaktion alltid att springa bort från mig när hon fick något i munnen. Med tiden blev hon riktigt duktig på att komma tillbaka med både leksaker och apporter och retrieverfolket brukar ge henne beröm för hennes vackra avlämningar. De senaste veckorna har det dock hänt någonting. Vändorna med leksakerna har blivit större och större och igår nådde det sin kulmen när hon inte ens ville komma tillbaka och byta tråkiga leksaker mot kycklinghalsar. Det var då jag insåg att jag måste ha förstärkt det här beteendet på något sätt. För det är inte så att hon väljer att springa med leksaker framför att äta kycklinghalsar. Det måste vara någon annan form av förstärkning inblandat, och när jag tänker på saken är jag ju medveten om att jag har försökt mig på några handbollsmålvaktsräddningar, ropat upprepade gånger och till och med någon gång mutat till mig leksaken. Sådant där är enormt lätt att göra, man vill liksom inte ägna sig åt att få tillbaka leksaker, man vill springa agility och träna på mer konstruktiva saker. Ofta gör den inställningen att man har problemet kvar i flera år, eller att man väljer att aldrig släppa leksaken till hunden under träning.

Hur lång tid tog det att lösa när jag väl insåg vad som hade hänt? Fem minuter. Inte mer. Sedan kunde jag inte få henne att lämna mig med leksaken. Lösningen var väldigt enkel och väldigt effektiv. Jag la upp en enkel övning, att plocka leksaken från marken vid mina fötter och lämna i min hand. Men springa bort-beteendet var så vältränat att hon valde att sticka med leksaken vid varje chans. Istället för att ropa, ge henne uppmärksamhet och försöka fånga henne, gick jag helt enkelt till Pax som låg och vilade vid planen, och stoppade i honom kycklinghalsar. Shejpas ärovarv med leksaken kom ganska snabbt av sig, men när hon kom för att se om hon också kunde få mat fick hon gå i buren en liten stund medan Pax åt lite till. Hon upprepade misstaget en gång till med samma resultat. Sedan fick hon en ny chans och den här gången kom hon tillbaka med leksaken och fick kycklinghalsar själv. Efter några lyckade repetitioner utmanade jag henne genom att kasta leksaken mitt i en agilitykombinatio och hon kom rakt till mig! När jag verkligen utmanade henne fick jag något mer misstag, till Pax stora glädje, men strax kunde jag inte få henne att lämna mig hur mycket jag än försökte. Det ska bli intressant att se vad hon gör idag, jag ska i alla fall se till att jag har med mig en annan hund ut.