Tidigare i veckan la jag ut en film om signalkontroll med Epic. Tina kommenterade och undrade om jag använder en belöningsmarkör och i så fall vilken. Svaret är att jag inte använder någon direkt belöningssignal och jag tänkte därför berätta hur jag tänker kring markörer .

En markör är någonting som berättar för hunden att en belöning är på väg. Den mest uppenbara markören är kanske klickern. Klicket gör att hunden får väldigt precis information om vilket beteende som leder till belöning. Man kan också använda ett ord, till exempel ”bra” eller ”rätt”, för att markera rätt beteende och sedan ge hunden en belöning.

Själv har jag provat mig fram genom åren med både mer och mindre användande av markörer och kommit fram till ett sätt som passar mig. Jag tycker att klickern är ett fantastiskt verktyg, men jag tycker inte alltid att det är mest effektivt att klicka innan belöningen. Jag använder framför allt klickern i två situationer:

• När jag shejpar fram nya beteenden och behöver stor precision. Om jag inte kan få belöningen till hunden i samma stund som den gör rätt, använder jag klickern för att markera beteendet och belönar sedan så fort som möjligt. Här kommer klickern verkligen till sin rätt. Jag har provat att använda en verbal markör, till exempel ”bra”, men tycker inte att jag då får lika bra resultat när det handlar om väldigt precisa beteenden. När jag använder klicker i shapingen har jag inga krav på att hunden ska fortsätta med det han håller på med efter klicket. Däremot försöker jag vara så väl förberedd och ha så goda tränarfärdigheter att hunden får belöningen på rätt plats så snabbt som möjligt. Belöningsplacering är viktigt!
• När hunden får bryta det den håller på med och slänga sig över belöningen. Här blir klickern verkligen en signal som ”avslutar” beteendet. Jag kan till exempel använda det under en apportering. När hunden kommer med bra fart mot mig med apporten i munnen, klickar jag och hunden får då släppa apporten och rusa till mig och gripa leksaken som jag håller i vänsterhanden. Jag gör samma sak i inkallningen innan jag presenterar belöning vid sidan. Jag kan också använda klicket för att låta hunden bryta stadgebeteenden. Ibland vill jag överraska hunden under ett kvarsittande. Då klickar jag och kastar belöning till hunden. Jag tycker också att det fungerar bra att använda på kontaktfälten när beteendet är väl inlärt. Då kan jag klicka på avstånd och kasta belöningen till hunden, istället för att alltid behöva gå tillbaka och belöna i position. Fördelen är att hunden har lika stor förväntan på belöning när jag är långt borta som när jag är nära.

Andra bra anledningar att markera med klicker kan vara att man själv blir på gott humör av det, att hunden blir på gott humör av det, eller för att bryta igenom i miljöer där hunden är störd av annat (till exempel när man skvallertränar).

Däremot använder jag som regel inte klicker:

• När jag tränar stadgebeteenden (med undantag för ovannämnda situation). När jag tränar på stadgebeteenden, till exempel stå, sitt och ligg, vill jag som regel att hunden håller positionen tills jag säger ”fri”. Alltså finns det inte någonting direkt att markera, hunden gör ju rätt hela vägen fram tills jag ger frisignalen och jag kan lugnt ta fram en godbit och ge till hunden. I början använder jag ofta omvänt lockande (det vill säga att jag försöker locka hunden ur positionen med en öppen hand med godbitar) för att göra det tydligt för hunden. En öppen hand betyder rätt och en stängd hand betyder att något gick lite fel. Jag försöker dock att fasa ut det omvända lockandet så fort som möjligt.

  Jag föredrar som regel att belöna hunden i position, speciellt i början av inlärningen. Jag är också noga med att hunden är helt stilla med tassarna även när belöningen kommer riktigt nära. Många slarvar med den sista biten och får hundar som blir oroliga när föraren kommer nära. Om jag vill belöna med kastad belöning från avstånd kan jag välja att göra som beskrivet ovan, med klick först och sedan en kastad belöning. Ibland kastar jag belöningen först och löser ut hunden med ”varsågod” eller ”ta den!” om hunden sitter stilla tills den har landat.

  Min erfarenhet är att omvänt lockande och belöning i position snabbare ger rätt beteende och attityd än klick och belöning där hunden får röra sig ur positionen (även om det bara innebär att hunden rör tassarna samtidigt som han tar godbiten). Självklart kan man lära hunden att hålla positionen efter klicket om man vill det, men jag ser inte riktigt poängen med det. Man kommer att hamna i situationer där man slits mellan att man vill belöna eftersom man har klickat och att man inte vill belöna eftersom hunden bröt positionen. Ofta blir lösningen ett dåligt mellanting. Jag tycker inte att klicket tillför någon information i det läget, att jag börjar röra en godbit mot hundens mun är markör nog.

• När hunden utför beteenden och moment som han kan väl. Här vet hunden mycket väl vad han blir belönad för och klicket tillför inte någon information när det kommer efter ett avslutat moment.
• När klicket gör att hunden tittar åt fel håll. Tänk dig att du tränar framförgående. Hunden har jättebra fokus framåt och går stadigt. Du klickar, hunden vänder sig mot dig och du kastar godbiten. Visserligen klickade du för rätt beteende, men min erfarenhet är ändå att hunden kommer att bli mer benägen att skicka blickar bakåt, och du får vara väldigt noga med vad du klickar för att inte råka klicka för fel beteende. I det här fallet kan man istället bara kasta en godbit mellan öronen på hunden. Godbiten dyker då upp med perfekt timing och hunden blir väldigt sugen på att hålla blicken framåt för att inte missa nya flygande godbitar.

  När jag jobbar med nosduttar gör jag på liknande sätt. Jag använder medvetet inte klicker, utan ser till att godbiten dyker upp i handen eller på marken medan hunden håller fullt fokus på punkten han ska trycka nosen på. Jag är väldigt noga med att det aldrig lönar sig att titta efter godbiten.

  När hunden har börjat få kläm på de här uppgifterna kan man ofta börja föra in klickern för att få extra bra timing. Om jag klickar när mina hundar gör ett framförgående eller springer mot rutan så blir de bara mer fokuserade på en punkt rakt framåt, inte på mig. När de gör nosduttar har de så bra rytm och fokus att jag kan använda klicket för att bryta beteendet och kasta dit en belöning. Står jag nära fortsätter de att fokusera på punkten, eftersom det är där alla belöningar har kommit.

  Den här typen av beteenden kräver ganska mycket av tränaren och det kan naturligtvis gå fel även om man inte klickar. Kastar man belöningen för långsamt eller med dålig timing finns det en risk att hunden ändå lyckas se kastet och då hade det naturligtvis varit bättre att i alla fall klicka när hunden gör rätt först. Jag upplever ändå att fler lyckas om man tar bort klicket i början och bara fokuserar på bra belöningsplacering, speciellt om hunden har en väldigt stark reaktion på klicket som gör att han alltid vänder sig om mot belöningen när han hör det.

Observera att det här bara är ett resultat av vad jag själv har provat mig fram till och trivs med. Det finns inget rätt eller fel. Det som är viktigt är att man hela tiden analyserar träningen och gör medvetna val som gör träningen mer effektiv. Kom också ihåg att klicket blir vad du gör det till – du ger klicket innebörd, ljudet i sig betyder ingenting för hunden.

Jag har inte skrivit så mycket om andra markörer – till exempel ”bra”. Själv använder jag ”bra” ganska osystematiskt. Som ni kanske hörde på videon slinker det ibland ur mig när hunden är extra duktig. Ibland använder jag det som en lite mindre exakt belöningsmarkör, till exempel när jag vill markera att  hunden var duktig som tittade lugnt på en annan hund eller gick fint vid sidan på promenaden. Då följs ordet av en belöning från mig.