Jag är hemma igen efter en helg i Stockholm. Shejpa och jag flög dit i fredags och kom hem i morse. Vi har hållt en foundationkurs i agility på SBK:s Stockholmsavdelning. Det var jättekul att äntligen få åka iväg och hålla agilitykurs, som regel brukar folk bjuda in mig för att hålla tävlingslydnad. Att lära ut agilitygrunder till riktigt ambitiösa och kunskapsrika deltagare är jättekul och jag ser fram emot fler sådana uppdrag i framtiden. När det gäller grundträningen var det framför allt tre saker som folk tycktes ha missat i träningen och som kan vara bra för alla som håller på med agility att tänka på:

Lek: Det här är generellt och gäller inte bara agilityhundar. Att ha en välfungerande lekbelöning gör saker så mycket enklare! Om hunden inte tar lek i vissa situationer, inte kommer tillbaka med leksaker eller kampar på ett sätt som inte är hälsosamt så kommer föraren att undvika leken i många situationer. Att kunna kasta en leksak och snabbt få tillbaka den tycker jag är a och o när man jobbar med till exempel värdebyggande för olika hinder. Dessutom ger kamplek på rätt sätt bra gymnastik och bygger fina vanor inför viktförskjutning inför hopp, slalom och kontaktfält. Läs mer om hur man kan bygga upp bra lekrutiner med en valp i senaste numret av Canis (artikeln handlar om lydnadsträning för valpar och är skriven av undertecknad)

Bygga värde för hinder: Grunden i min agilityträning handlar till stor del om att bygga värde för hinder. Genom att bygga värde för hindrena i sig, får man hundar som håller blicken på rätt ställe (på linjen!) och kan arbeta självständigt både framåt och åt sidan, oberoende av förarens tempo. ”Värde” är ett lite oprecist begrepp, men jag skulle förklara det som en kombination av operant (bra saker händer om man söker sig mot och över hinder) och klassisk (hunden blir glad och taggad av hinder) inlärning. Värde bygger man genom att låta hunden jobba självständigt (utan att föraren springer med, hejar och ropar)  och belöna riktigt bra för det självständiga arbetet. Många hundar på kursen hade bra tempo på banan, men tempot och hindersuget var hela tiden beroende av att föraren sprang med. Det är lätt att skapa en agilityhund som tänder på förarens aktivitet och tempo snarare än på hinder och handling och jag tror inte att det är optimalt. På hinder som slalom och balansbom blir det ännu mer tydligt om man har lagt sitt värde på fel saker. Springer hunden lika snabbt genom slalom eller över balansen om föraren inte springer med? Ett annat misstag är att bygga en massa värde för att springa mot utlagda belöningar (leksak, godbitskål), tyvärr tycks inte det bygga värde för så mycket annat än att springa mot just belöningen. Sluta förhandsbetala och börja skapa riktigt värde för hinder istället.

Förståelse för handlingssystem: Del två av värdebyggnadsprojektet blir att bygga värde och förståelse för vanliga mönster på banan, till exempel 180- och 270-graderssvängar. Det förvånade mig att se att duktiga och framgångsrika hundar inte hade en aning om hur man hanterar sådana svängar. Ska man bli teoretisk kan man säga att allt handlar om hundens förståelse för aktiva linjer, men så teoretisk behöver man inte vara. Lär hunden att hålla sig på utsidan av 180- och 270-graderssvängar och låt aldrig hunden komma mellan hindren utan en threadle-arm. Det här är inte handling, det är ren hundträning som gör att handlingen blir så mycket enklare. Det är väldigt svårt att placera sina framförbyten och serpentiner på rätt plats om man måste trycka ut hunden med kroppen i alla svängar.

Det var lite tankar efter helgens kurs. Tack till stockholmsgänget som bjöd in mig, jag hoppas att vi ses igen! Shejpa har skött sig fint i helgen och flygresan har gått bra. Hon fick träna nose touches inne i terminalen på Arlanda och gjorde det superfint (vad mina medresenärer tänkte om det hela vågar jag dock inte ens tänka på). Missy var tokig och galet glad när jag kom hem och kvällens inomhusträning blev just det… tokig och galet glad. Det tog en bra stund innan hon kom ner på jorden.