Jag är sämst på att komma iväg i god tid. Därför bloggar jag istället för att sitta i bilen på väg till agility-SM i Sundsvall som planen var. Veterinärbesiktning är inte förrän imorgon mellan 10-12 för oss med stora hundar. Och jag planerar ju att komma dit under kvällen, bara inte så himla tidigt…
Squid och Bud ska vara med på SM både individuellt och i lag. Individuellt med mig och i lag med Sabina Håkansson som kvalade med två hundar, men inte kunde starta med någon av dem av olika orsaker. Både jag och hundarna är glada att hon ville låta dem hoppa in i lagen. Det ska bli spännande och jag är nästan mest nervös för att de inte ska sköta sig i lagloppen.
Individuellt har jag inte några stora förhoppningar, men ser fram emot upplevelsen. Squid är både lite långsammare och just nu lite barnsligare och busigare än vad hon var under sin topp-period. Det spelar ingen roll, för jag är jätteglad bara att få stå på startlinjen med en fräsch och glad nästan tioåring. Bud har kapacitet att vinna lopp, men samtidigt är vi ganska ojämna just nu. Genrepet i Hässleholm för två veckor sedan gav inte en enda nolla. Det var väldigt nära i så många lopp, men vi föll på små saker varenda gång. Bud är ung och har framtiden för sig, så vi ser det här som ett sätt att lära oss mer och ta med oss läxor hem.
Bud har flugit för första gången i helgen – Luleå tur och retur. Jag har ju tagit med hundar på resor många gånger, men har framför allt valt att ta med Shejpa och Epic som har varit mina absolut mest orädda och självständiga hundar. Bud är inte en rädd hund, men han är en mammagris och tycker egentligen inte om förändring. Packar jag bilen lägger han sig i soffan och hoppas att han inte syns. Samtidigt vill han ju vara med mig hela tiden, och jag vill vara med honom, så vi har under våren haft projektet att göra nya saker och saker som kanske gör honom lite obekväm (vilket typ kan vara att han inte får sitta på sin favoritplats i bilen när vi kör). Miljöträning helt enkelt.
Bud och jag laddar i kvällssolen på en gräsmatta utanför terminal 4 på Arlanda
För några veckor sedan blev jag inbjuden att döma agilitytävling i Luleå. Det kändes som att det var det perfekta läget att låta Bud prova på en flygresa. Man vill kanske inte börja med en utlandsflygning i samband med mästerskap. Jag funderar nämnligen på att flyga till European Open utanför Wien i sommar. Jag anmälde Bud till ett lopp om dagen också (det klass 3-lopp jag inte dömde), men tyvärr skadade han en trampdyna under bad i onsdags, så han fick följa med som sällskapshund och vi passade på att träna starter en gång om dagen istället. Ytterligare ett exempel på hur man kan träna i tävlingssituation – sätt hunden i starten och gå tillbaka och belöna med en leksak när hunden är duktig.
Flygresorna gick bra i alla fall. Han var lite stressad – ungefär som om han måste sitta på fel plats i bilen eller många andra situationer som gör honom lite obekväm, men så fort vi var ute och tillsammans igen så var han sitt vanliga jag. Och han verkade inte mer orolig på vägen hem än på vägen dit, så det känns positivt. Han fick också träna på att bo ensam på ”hotell” (vandrarhemmet på Luleå BK) medan jag dömde och vi gick fina promenader i skogen i närheten av klubben. Om man frågar honom så tror jag att han var glad att han följde med istället för att gömma sig i soffan.
Efter landslagsuttagningarna för en knapp månad sedan har det blivit några vanliga tävlingar för Bud. Sista helgen i maj var vi i Forsakar i Skåne och tävlade. Åtta lopp på en helg, fina omgivningar och härligt sällskap gjorde resan värd. Jag passade också på att ta Epic på rehabbesök i Göteborg på väg ner. Eftersom Squid höglöpte fick hon stanna hemma, så att det inte blev jobbigt för killarna att bo i bilen. På sommarhalvåret tar jag gärna den stora bilen till tävlingar, sätter in en säng och bor där med hundarna på natten. Sover så gott i bilen och älskar att ha säng att dra sig tillbaka till under långa tävlingsdagar.
Bud och jag gjorde många bra saker, men lyckades inte nolla ett enda av de åtta loppen. Vi hade bäst flyt i agilityloppen. På lördag morgon – tidig banvandring och tidigt startnummer – kände jag verkligen av förkylningen som jag drog på mig efter landslagsuttagningen och klarade inte av att springa fort. Duktiga Bud går att distanshandla och vi klarade allt det svåra och lyckades diska oss på sista hindret när jag klämde i med ett ”gå” precis när han gick in i sista tunneln. Det kommandot är han duktig på, så han sprang full fart rakt fram in i en tunnel istället för att ta hoppet som var sista hindret… Han försökte till och med bromsa när jag började ropa på honom, men på det hala gräset kunde han inte vända i tid utan vände inne i tunneln. Så duktig hund, så klantig handler!
På söndagen var det en riktigt rolig och svår agilitybana som jag var peppad på att fixa. Tyvärr fick vi en konstig slalomvägran på hinder tre, men klarade resten av banan på ett bra sätt. Eftersom banan skördade många offer fick vi årets första SM-pinne trots fem fel.
I flera av de andra loppen där något gick fel passade jag på att utnyttja tävlingssituationen till bra träning. Lopp som inte är nollade behöver inte vara misslyckade. Istället kan man se det som en möjlighet att träna i tävlingssituation. Jag brukar försöka komma ihåg att stoppa en liten leksak i fickan, så att jag kan ta fram den och belöna om vi behöver ta om något, eller om jag bara vill uppmuntra något extra bra under loppet. Det är tillåtet enligt reglerna att ha belöningar i fickan, så länge de inte syns eller hörs. Det är också okej att ta fram en leksak under loppet. Man blir så klart diskad om man gör det under pågående tävlingslopp, men om man redan har fått fel kanske det inte spelar någon roll. Det man däremot inte får göra är att ta fram godis på plan. Tanken där är att det kan störa hundar som kommer senare om man råkar tappa smulor eller liknande. Spara alltså godiset tills du är utanför planen.
I två agilitylopp under helgen passade jag på att belöna gungbrädan. Bud har en väldigt fin gunga, men det är lätt att tappa kontrollen över startsignalen när man tävlar. På landslagsuttagningen gjorde han grymt snabba och snygga gungor, men ingen av oss väntade direkt på startsignal innan vi fortsatte vidare. Egentligen vill jag alltid ha kontroll över hans beteende på gungan, så att det är min signal som startar honom. I Forsakar var han en stjärna på första försöket, och fick belöning för det två gånger på plan. I det första loppet under helgen (inte filmat) fick vi en rivning. Då tog jag upp bommen, tog om sekvensen och gav honom leksaken när han klarade hoppet utan att riva. I ett annat lopp tog han en extra oxer och jag valde att belöna honom för ett fint slalom istället för att köra klart banan. Här kommer en film med lite hoppklipp på lopp där jag belönade istället för att köra klart.
Igår var vi i Strängnäs och tävlade två agilitylopp och ett hopplopp. Bud var superduktig och vann två av tre lopp. I det tredje loppet fick vi ett litet återfall på gungan. Snygg gunga, men varken jag eller han väntade på ett stopp på gungan och han satt i fel tunnel innan jag hann blinka.
Snygg stil, men tyvärr lockade tunneln till höger i bild lite mycket… Foto: Idha Granath
