Redan så här tidigt på året har två vänner till mig plötsligt kört i ilfart till veterinären med hundar som plötsligt gått från unga, livsglada och pigga till medvetslösa i en allvarlig förgiftning. Båda svävade mellan liv och död, men klarade sig tack och lov tack vare snabb veterinärinsats. Vad har de blivit förgiftade av? Vatten. Vanligt, friskt vatten.
Vatten är livsviktigt, men också livsfarligt. Allt är en fråga om dos. Om en hund – eller människa – får i sig för mycket vatten klarar inte njurarna av att ta hand om allt och omvandla det till urin. Kroppens saltbalans rubbas och cellerna i kroppen börjar ta upp vatten, vilket kan leda till livshotande tillstånd. Symptom på vattenförgiftning kan vara att hunden blir frånvarande i blicken, får vidgade pupiller, blir ostadig i kroppen (snubblar, trillar), kräks, krampar, dreglar och/eller får bleka slemhinnor.
Anledningen till att jag skriver om det här är att jag har pratat med många hundägare som inte har en aning om att hunden kan bli förgiftad av vanligt vatten. Det är jätteviktigt att vara uppmärksam på om hunden sväljer mycket vatten i samband med bad och lek i vatten. Hundar kan svälja mycket vatten när de leker eller simmar även om det inte ser ut som att de gör det. Om du är det minsta osäker bör du begränsa tiden som hunden är i vattnet. Låt aldrig hunden hålla på länge i vatten om du vet om att den sväljer vatten.
En annan sak att vara uppmärksam på när hunden gillar att bada är algförgiftning. När vissa algtyper blommar bildar de toxiner som kan förgifta hunden i mycket mindre doser än vatten. Algblomning sker ofta på slutet av sommaren när vattnet är varmt, men med tanke på hur varmt det är i vattnet redan nu i maj så skulle jag vara uppmärksam trots att sommaren knappt har börjat.
Ett av de svåraste agilityproblemen att lösa är hundar som har problem att hitta rätt avstampspunkt när de hoppar. Det är ett relativt vanligt problem, som har fått namnet ”Early Takeoff Sydrome” (ETS) på engelska. Typiska symptom är att hunden tar av för tidigt på hopphinder – speciellt på raka linjer med längre avstånd, att hunden lägger in extra steg på väg mot avstamp (”taxerande”) och/eller att hunden på grund av felaktig avstampspunkt ibland kraschar i hinderbommen. Ofta börjar hundarna med en korrekt hoppteknik, för att bli sämre och sämre med tiden.
Förmodligen finns det olika orsaker till det här syndromet, och det har undersökts ganska noga. Här kan man till exempel läsa en genomgång som är flera år gammal, skriven av Linda Mecklenburg i USA. Ärftlighet diskuteras ofta i USA, där man menar att problemet är vanligare i vissa hundfamiljer och -raser. Den vanligaste teorin är att hundar med det här problemet har problem med synen, att de till exempel är närsynta. Närsynthet är inte någonting som man kan upptäcka när man ögonlyser hunden.
Idag publicerade en nederländsk agilityförare historien om sin border collie med ETS. Den har fått hjälp av en veterinär och fått glasögon. Glasögonen hjälper hunden att korrigera synfelet, och hoppandet är bättre. Liknande resultat har man fått med korrigernde linser på hundar i USA. Tyvärr får föraren inte tävla med sin hund med glasögon, något jag är säker på att man inte hade fått dispens för i Sverige heller. Så förmodligen kommer vi att få fortsätta att se hundar som kraschar hinder i onödan även i framtiden.
I förra veckan arrangerade min klubb Kumla BK en inofficiell kvällstävling i agility där jag examinerades som agilitydomare. Det gick bra, så nu får jag börja döma officiellt! Så här såg banorna ut. De skulle vara klass 2-nivå och jag tyckte att de fungerade bra för alla storleksklasser!
Att vara agilitydomare handlar väldigt mycket om att konstruera och bygga banor. Visst gäller det att döma korrekt också, men bankonstruktion är nog den viktigaste uppgiften. Det är också den roligaste, tycker jag. Jag har alltid gillat att göra banor till kurser, träningar och klubbtävlingar. Utmaningen ligger i att göra banorna flytiga, roliga, säkra, lagom svåra och helst också inspirerande.
När man ska rita banor till tävling måste man tänka på lite fler saker än när man gör träningsbanor. Man måste till exempel tänka på att man ska kunna döma så bra och rättvist som möjligt. Man ska hinna se alla kontaktfält och tunnelingångar och få en bra vinkel att döma slalom, långhopp och mur i, till exempel. Det ska också gå rimligt snabbt att ta sig från punkten man är på när ett ekipage går i mål och till punkten man vill vara på när man startar nästa tävlande. Och självklart får man inte vara i vägen för föraren eller hunden när man dömer.
Man ska också tänka på att tävlingen ska kunna flyta på bra – det ska gå snabbt för tävlande att komma till start och det ska vara lätt för tidtagaren att hamna i linje för både start- och målhinder.
Som tävlande i agility tycker jag också att domarens banläggning är en av de absolut viktigaste faktorerna som gör det roligt att tävla. På en bra bana blir man upprymd och inspirerad oavsett om man klarar av banan eller inte. Jag minns till exempel känslan av eufori under Norwegian Open i höstas, där vi fick springa på flera helt fantastiska banor under helgen.
Min målsättning som domare är att kunna göra sådana fantastiska, inspirerande och utmanande banor som det är roligt att tävla på, samtidigt som de uppmuntrar till vidareutveckling i hundträning och handling. Vi kanske ses på någon av mina banor i framtiden!
Sedan landslagsuttagningarna förra helgen har jag varit utslagen i en riktigt otrevlig förkylning och knappt orkat sitta upp. Nu är krafterna tillbaka, även om hostan fortfarande är jobbig, så nu tänkte jag skriva några ord om det.
Jag tycker att LLU är en av de roligaste tävlingarna på hela året. Man får tävla på fantastiska banor, på bra underlag och på bra hinder. Dessutom är hela den svenska eliten där och man får verkligen en kvitto på hur man står sig i konkurrensen. Speciellt spännande är det med Bud som normalt sett tävlar i large och alltså tävlar i en annan storleksklass än de flesta hundarna i eliten. Det här var också Buds första landslagsuttagning – för ett år sedan hade vi precis börjat tävla och samlade pinnar i klass 1 och 2.
Träningen inför LLU kändes inte så bra. Bud rev väldigt mycket på träning sista veckorna och känslan var inte på topp. Squid, som har varit med på många landslagsuttagningar och nu är 9,5 år, har inte tränat jättemycket eftersom jag vill spara lite på henne, men vi har inte haft flyt i tävlandet på de senaste tävlingarna.
LLU gick för det mesta ungefär som förväntat. Bud rev en del. Han gjorde mycket fint också, men han har en tendens att bli stressad och frustrerad om det blir något fel på banan, vilket leder till fler fel av bara farten. Squid missade slalomingångar och poppade in i tunnlar hon inte skulle ta. Hon behöver nog träna lite mer inför SM. På fredagen nollade vi det sista av tre hopplopp och fick lite poäng, men annars uteblev resultaten för Squid.
På lördagen vaknade jag och kände av den här förkylningen för första gången. I första agilityloppet lyckades jag vara för sen i ett byte redan på hinder 6, och krockade nästan med Bud, vilket ledde till disk. I andra agilityloppet startade vi bland de sista i klassen och jag hade sett på ganska många ekipage. De flesta hade stora problem med hinder 5-6 (efter första tunneln) och jag bestämde mig för att handla lugnt och defensivt med threadlar och bakombyten istället för att riskera att hamna i vägen för honom igen. Bud går ofta bäst när jag tar det lite lugnt och inte hetsar, vilket är lite tråkigt eftersom jag verkligen gillar att springa och att utmana mig själv i vad jag kan hinna med.
När vi startade kände jag att jag litade helt på honom över hinder 1-2-3 istället för att oroa mig för att han skulle missa 3:an eller ta det från baksidan (vilket var ett stort orosmoment med Squid som ledde till att vi missade hindret helt). Det gjorde att jag i lugn och ro kunde jogga iväg medan han hoppade, och plötsligt insåg jag – jag hinner ju lätt blindbyta efter tunneln om jag bara ökar farten lite nu. Det gjorde jag, och plötsligt hade vi fått till en perfekt start där de flesta andra hade haft problem. Resten av banan handlade mest om att ta det lugnt och vara tydlig och försöka störa honom så lite som möjligt, och det lyckades jag med! Äntligen fick vi vår första nolla. Inte nog med att vi nollade, vi lyckades också vinna klassen med nästan hel sekund, och hade snabbast tid av alla oavsett fel. Jättehäftigt att få kvitto på att vi faktiskt kan konkurrera med de allra bästa även på 60 cm.
Vinstloppet ur två vinklar
På söndagen vaknade jag med en väldigt konstig, hes röst. Två lopp väntade: ett i hoppklass och ett i agilityklass. För att överhuvudtaget ha möjlighet att bli uttagen till någonting måste man ha poäng i både hopp- och agilityklass. För att få det var vi tvungna att nolla hoppklassen på söndagen. Jag trodde inte alls på att vi skulle klara det med tanke på statistiken, men kände mig nöjd med att min unga hund i alla fall hade visat att han kan i ett lopp.
Vårt hopplopp började fint och plötsligt hade vi kommit längre än vad jag hade trott från början utan en enda rivning. Vid slalom kände jag att jag inte ville lämna honom så långt som jag borde – bättre att ta det säkra före det osäkra och lösa eventuella problem som uppstår senare. Så jag fick bakombyta och threadla och ropa högt med min kraxiga röst. Och sedan blev jag efter igen, mest för att jag inte ville stressa och riskera en rivning. Bud svängde åt fel håll när jag inte hann bakombyta i tid och var på väg mot starthindret. Jag fick vänt honom och avslutat banan utan några fel! Tiden blev ju inte kanonbra med tanke på vår extra utflykt på slutet och den klantiga handlingen efter slalom. Men det var inte jättedåligt heller, och vi tog poäng med mycket god marginal – det hade jag inte förväntat mig!
Den här filmen är tyvärr lite suddig, och ses bäst med ljud pga komisk röst och hysteriskt skrikande.
Att ta poäng i två av åtta lopp brukar inte räcka långt, inte ens om man vinner ett. Förra året tog Epic poäng i fyra lopp och kom precis med till EO och NoM. Men i år var banorna nog lite svårare och flera misslyckades med att ta poäng i både hopp och agility även om de fick fler poäng än oss. Så i slutändan lyckades vi vara en av de 10 som får en plats till European Open i Österrike och Nordiska Mästerskapen i Finland. Det känns jätteroligt, om än något överraskande efter en helg som inte alls kändes så bra som jag hade hoppats på när jag började förbereda mig inför den här helgen.
Nu ska vi fokusera mot tre roliga mästerskap den här sommaren: SM, EO och NoM. Så tacksam att få uppleva det med fina, fina Bud!
