månadsarkiv: februari 2018

Engagemang och intensitet – en ständig balansgång

Publicerat av
Svara

I hundträning tycker jag att det är viktigt att aldrig träna hunden när den har fel sinnesstämning eller engagemang. Ett träningspass börjar alltid med att se till att hunden ligger i rätt nivå och det utvärderas sedan för varje repetition och varje belöning.

När man tränar en valp eller ny hund blir det tydligt hur hundens engagemang, fokus och energinivå ändras allt eftersom. Valpen kanske är väldigt fokuserad som liten, men får svårare att koncentrera sig under unghundstiden när andra intryck konkurrerar om uppmärksamheten. En del hundar är ganska lugna från början, för att sedan bli hetare och hetare ju äldre de blir och ju mer vi tränar. En utmaning för hundtränare är att hela tiden träna den hund man har framför sig istället för att vara fast i uppfattningar om hur hunden är som kanske stämde för en månad sedan, men som inte är sanna idag.

Spy har utvecklats väldigt mycket under vintern och det blir tydligt att jag inte har samma utmaningar idag som jag hade i höstas. I början gick all träning med Spy ut på att hon skulle ha mer energi, mer engagemang, mer trygghet och mer fokus. Det viktigaste målet var att hon lekte ihop med mig och hade kul – vad vi tränade på i övrigt var underordnat.

Ibland hamnar man i situationer där det inte blir riktigt som man har tänkt sig. Jag tänkte träna agility, men hunden kanske inte riktigt vill leka med leksaken, eller äter godbiten utan något direkt engagemang för att sedan direkt koppla bort mig och börja nosa i marken. För mig är det alldeles självklart att inte gå vidare och försöker att träna någonting annat förrän hunden är engagerad i belöningen och villig att arbeta fokuserat för att få den tillbaka. Det är så klart en besvikelse när man har tänkt att man ska träna på något roligt eller viktigt, men jag upplever också att både jag och hundarna blir mycket bättre på det här med träning.

Ofta handlar det om att jag får ändra mitt beteende och lägga lite extra krut på att göra belöningen rolig, spännande och åtråvärd. Det handlar också om att tänka på att hunden ska känna sig trygg i miljön. En tredje sak som ofta gör stor skillnad är att ha bra övergångar mellan repetitionerna i träningen, så att hunden aldrig upplever någon dödtid. Ofta har vi bara en kort, kort stund på oss att presentera en ny uppgift för hunden efter en belöning. Om vi väntar för länge blir hunden uttråkad, uppmärksam på något annat eller helt enkelt frustrerad.

När man har varit duktig på att bygga upp engagemang och energi i träningen kan man plötsligt hamna i den situation där Spy och jag är nu. Hon tycker att lek och agility är superkul! Det är faktiskt så roligt att hon inte tycker att det är så viktigt att äta godis. Det är också så spännande att hon lätt blir stel i kroppen och helt fokuserad på hinderna istället för att vara öppen i huvudet och uppmärksam på vad jag bjuder in till för aktivitet. Det är kanske det här folk pratar om när de menar att hunden ”låser sig” i träningen, eller att den plockar fram eye (den där stirrande blicken och hukande stilen som border collies använder när de vallar får).

För mig är det här varken konstigt eller ovanligt, men jag ser till att ta tag i det direkt. Jag tycker att det är häftigt att hon älskar agility och lek, men jag vill fortfarande att hon ska kunna jobba för godbitar, erbjuda andra beteenden än att stirra på hinder och att hon ska ta kontakt med mig för att se vad jag tycker att vi ska göra härnäst. Alltså får jag ändra fokus i min träning lite. Istället för att bara köra på med lek och hopp och tunnlar så ser jag till att godbitarna blir nyckeln till sådana aktiviteter. Jag lägger in små shapingpass där hon måste vara öppen och kreativ – till exempel att hon ska trampa på en target med framtassen trots att det finns leksaker och hinder i närheten. När hon ger mig det beteende jag vill ha – avslappnat och eftertänksamt beteende – får hon leksaken och kanske hoppa något hinder. Gradvis jobbar vi oss fram emot den där härliga känslan när hunden alltid är med på det jag vill träna och väljer rätt intensitet och fokus beroende på uppgift. …

Spy fortsätter att utvecklas

Publicerat av
2

Spy utvecklas verkligen fort nu och det är så himla roligt att träna ihop med henne! I söndags kunde hon till och med vara visningshund på kurs. På lunchen gjorde hon också sin första riktigt böjda tunnel och tyckte att det var superkul. Hon fick prova sina första framför- och blindbyten i kombination och börja lära sig threadle (att komma in och ta hopphindret från insidan) när jag skulle visa mina elever hur man gör. Det syns vid 0:32 i filmen. Hon var väldigt trött efter vår lunchträning, men jobbade jättefint trots att jag pratade samtidigt. Hon har blivit väldigt bra på att sitta stilla och vänta på startsignal, något som kändes nästan omöjligt runt agilityhinder för några veckor sedan. Det är som att hon plötsligt förstod sambandet mellan kvarsittande och agility och nu bjuder hon gärna sitt så fort hon är sugen på att starta.

I måndags var vi i en ny hall – Dogorama i Karlstad – medan vi väntade på att Epic skulle opereras. Spy var superduktig på att både träna och vänta på sin tur, trots att hon var uppbunden precis under värmepumpen. Vi tränade bland annat på hoppteknik och på att svänga tight på 40 cm höga hinder. Spy är duktig på och gillar att svänga tight på låga hopphinder, men det här var första gången på 40 cm. Hon svänger tight och fint, men för att det ska bli hållbart även på högre höjder vill jag att hon tar av närmare hindret än vad hon spontant ville göra här.

Det här passet blev lite av ett test där jag såg hur hon löste det och försökte klicka och belöna de gånger hon la in ett extra steg och tog av närmare hindret. Det gick sådär. Nu har jag en ny plan för nästa pass som vi får testa och utvärdera. Det häftigaste här är hur fokuserat och engagerat hon jobbar i över tre minuter. Jag borde definitivt hålla passet kortare nästa gång, tre minuter är egentligen mer än nog när man tränar och speciellt när det handlar om hoppande.

En annan sak som är tydlig i filmen är hur mycket hellre hon vill leka och springa agility än äta godis. För mig är det viktigt att hunden alltid är i rätt sinnesstämning för träning och att jag kan styra hundens engagemang åt det håll som jag vill. I början handlade allt om att göra Spy mer fokuserad och aktiv, men nu har vi nått en punkt där jag måste jobba på att hon ska kunna vara lugn, eftertänksam och öppen i huvudet också! Det är det här som gör hundträning så spännande – den ständiga utvecklingen och hur man får anpassa sig till nya förutsättningar allt eftersom.

Jag hoppas på att kunna återkomma efter helgen med lite filmer som visar hur jag jobbar på det.

Vill du lära dig mer om hur du skapar bra förutsättningar för en framgångsrik agilitykarriär?

Agility Valp/Grund Online startar den 12 mars och passar dig som har en valp eller helt grön hund och vill lägga så goda grunder som möjligt för agility. Vi jobbar mest utan hinder, men introducerar lite hoppteknik och kontaktfältsgrunder bland annat.

Grundkurs Agilityhandling Online startar också den 12 mars och handlar om hur du lär din hund säkra, självständiga och motiverande handlingssignaler för olika sätt att ta hopphinder och tunnlar. Det spelar ingen roll om du startar med en helt färsk unghund eller om du vill öka förståelsen och lära in nya färdigheter hos din tävlingshund.

Epics bakre korsbandsskada

Publicerat av
14

För drygt två veckor sedan skadade sig Epic under arbete med fåren. Det hände plötsligt när han sprang snabbt i vår lilla skogshage. Jag vet inte exakt vad som hände – han kan ha fastnat i något eller krockat med något. Plötsligt var han på tre ben och pep (samtidigt som han fortsatte att försöka valla, så klart). Han fick en smärtstillande och antiinflammatorisk tablett och växlade resten av dagen mellan att vara trebent och att ibland gå relativt normalt.

Epic hos Sellvens Smådjursklinik

Dagen efter fick vi tid hos vår lokala veterinär som konstaterade att han hade ont i knät och rekommenderade tid hos en ortoped för artroskopi (titthålsundersökning). Jag fick en tid hos Fredrik Kjærstad på Ulvsby Smådjursklinik i Karlstad för undersökning dagen efter. Thomas var där med Epic eftersom jag jobbade. Han undersökte och röntgade och konstaterade korsbandsskada. Man kan inte se korsbanden på röntgen, men han kunde konstatera att det inte fanns någon artros och att det andra benet var helt stabilt. Inga tecken på en skada som kommer av att korsbandet gradvis försvagas tills det brister, utan snarare ett akut trauma. Det absolut vanligaste är skador på det främre korsbandet, så planen var operation med TPLO- eller TTA-metoden för att ändra vinklarna i knät så att det främre korsbandet inte behövs.

I måndags var det dags för operation. När vi kom dit undersökte Fredrik honom och tittade på hur han rörde sig i skritt och trav. Han var väldigt förvånad över att Epic inte visade någon hälta i rörelse och blev osäker på om det verkligen var en främre korsbandsskada. Hundar med det brukar inte bli så mycket bättre på två veckor. Jag lämnade Epic för artroskopi och eventuell operation om det ändå var en främre korsbandsskada, och åkte med mina tre andra hundar till Dogorama inomhushall där vi tränade agility och sedan minglade och tittade på kurs. Stort tack till Magda som lät mig stanna kvar så att jag slapp driva runt på stan hela dagen.

Epic i nya lägenheten

När jag kom för att hämta Epic visade det sig att han inte hade blivit opererad (mer än titthålsoperationen för att fastställa diagnos). Hans skada är en total bakre korsbandsruptur. Det är en mycket ovanligare skada än det främre korsbandet och sker som regel ihop med andra skador på strukturer i knät, till exempel om hunden har blivit påkörd av en bil. Epic har inga andra skador, utan det är det bakre korsbandet som är helt av. Fredrik tyckte inte att de operationer som finns att tillgå för en bakre korsbandsskada är tillräckligt bra för att man ska göra dem. Risken är att han blir mer störd av att man sätter in linor på utsidan av knäleden än vad han blir av att man inte gör någonting. Det är som sagt en ovanlig skada, så det är svårt att veta vad som är det bästa att göra. Fredrik hade erfarenhet av hundar som blivit helt bra med vila och rehab, bland annat en ung border collie som dragit av det bakre korsbandet i somras och som nu var i full aktivitet och fungerade bra.

Planen är alltså först vila i 6-8 veckor och sedan gradvis återuppbyggnad och lite tur. Förhoppningsvis kommer han att kunna komma tillbaka till agility, vallning och annat som gör livet värt att leva. Just nu är den stora utmaningen att hålla honom lugn. Som regel tar han det lugnt inomhus, men efter drygt två veckor utan något annat än korta rastningar är energin på topp. Vi installerade honom först i vår ganska höga valphage i trä inne i köket, men han har redan hoppat ut ur den två gånger så det är inte aktuellt att lämna honom oövervakad där. Dessutom gillar han att ställa sig på bakbenen i den och säga hej till oss. Han är ganska lugn när han är lös i köket, men det är svårt att hålla honom från att hoppa upp i möbler. Det är tur att han inte behövde operationen där man sågar i benet för att ändra vinklarna, då hade jag varit ännu mer orolig för allt tokigt han hittar på. Jag försöker att hålla honom så stilla som möjligt, men det är jättesvårt! Epic verkar inte alls ha ont och tycker att tratten är ganska schyst eftersom den förstärker hans skall och är bra för att flytta ut stolarna från bordet så att han kan klättra på dem…

Spy 2.0

Publicerat av
5

Spy har bott hos mig i ett år nu och det har varit en spännande och ibland frustrerande resa. I vallningen har hon ju varit allt jag hoppats på, men att göra agilityhund av henne har inte varit en snabb process. När hon kom från Irland 10 månader gammal ville hon inte ta mat ur handen eller leka, så det tog tid att komma igång med någon som helst träning. Hon reagerade starkt på vissa ljud, till exempel motorljud, fläktar, tvättmaskin och liknande. I början sprang hon iväg om hon hörde något sådant – hon kände ju ingen trygghet hos oss. Senare lärde hon sig att stanna kvar och söka trygghet, men ville inte ha belöningar. Ibland blev hon bara orolig utan att jag såg någon speciell anledning, mest när vi försökte träna.

Spy har blivit så stark och fin i kroppen!

Vi kom igång med en del lek och godbitar under våren, och hon lärde sig att bjuda beteenden. Vissa träningspass gick jättebra och andra gånger blev hon störd av något och ville inte vara med. En del saker som är hur enkla som helst att lära en valp var hur svåra som helst med Spy. En av de sakerna var sitt. Hon satt aldrig. Antingen stod hon, eller så låg hon ner. Jag kunde inte fånga beteendet och jag kunde inte locka fram det. Om jag försökte locka så bara backade hon och tillslut blev hon osäker och ville inte vara med längre. Jag tror faktiskt inte att hon visste vad sitt var, eftersom hon aldrig gjorde det. Jag lät det vila och försökte igen senare, med samma resultat.

Det här tar emot att visa, men jag fick faktiskt använda fysisk hantering för att visa henne hur man kunde sitta. En stor dag för oss båda. I filmen ser man också hur jag försöker locka henne utan att det fungerar alls. Och ja – jag hade provat många andra sätt att locka, försökt använda hörn för att hon inte skulle kunna backa och egentligen allt jag kunde komma på. Tänk på att filmen är i dubbla tempot (för att maskera ett alldeles för långt pass…), så det ser lite mer hetsigt ut än vad det egentligen var när jag guidade henne in mellan mina ben i en sitt.

Efter några sådana här pass kunde hon börja erbjuda sitt för att få belöning, och det blev faktiskt lite av ett favoritbeteende. Men som den perfektionist jag är så var jag ju inte helt nöjd ändå. Hon satte sig alltid bakåt. Det var ju så jag hade visat henne och det var så hon gjorde det. Det är helt okej att hunden kan sätta sig bakåt, men för mig är det viktigt att de kan sätta sig med låsta framtassar också. Jag använder det till många styrke-övningar och det gör det mycket lättare att sätta hunden tätt intill hinder när man tränar hoppteknik. Skulle man träna lydnad är det ju hopplöst med en hund som ska backa ner i sitt varje gång man gör halt.

Jag böjade kämpa med att få henne att sätta sig framåt, och här funkade det med en kraftig dos lockande och mycket tålamod. Det här passet är från augusti, alltså fyra månader efter att jag började lära henne sitt. Det tog tid, och det var inte färdigt här. I slutet av filmen blir hon rädd för ljudet av vinden som tar tag i fönstren:

En annan sak som tog lång tid var att få Spy att vilja gå igenom en tunnel – en annan sak som många valpar gör helt spontant. Hon var helt säker på att tunnlar inte var något för irländska hundar. Efter en del experimenterande kom vi fram till något som fungerade: En tunnel som var så kort som möjligt och fällar som täckte insidan och en bit ut från öppningarna. I början kastade jag en massa godis på fällen och lät henne gradvis söka godis igenom tunneln. Efter några pass såg det ut så här, och det var fantastiska framsteg!

Tre och en halv månad har gått sedan dess och nu kan jag stolt presentera Spy 2.0! Idag har hon både testat böjd tunnel för första gången och jobbat hur bra som helst trots att värmepumpen i träningshallen är på. Nu går träningen hur snabbt som helst framåt och jag måste tänka på att dämpa mer än höja henne. Hon är supertänd på agility och på min rörelse och jag måste få in lite kontroll, till exempel att hon ska vara still och vänta på kommando. Det har verkligen varit en lång process, men jag har inte heller tränat jättemycket på sådana här saker hela tiden. Vi har ägnat mycket tid åt att gå i skogen, bli trygga med varandra, valla och mysa. Jag tror att det har varit värt det. Nu när Fly har kommit hit så inser jag hur mycket Spy har utvecklats och hur hon på nästan alla sätt fungerar som en “vanlig” hund i dagsläget. Hon blir inte rädd, hon håller sig till mig och hon älskar att träna – speciellt när det är full fart och mycket lek.

Här är film från dagens träning. Med värmepumpen på!

Vissa hundar är värda att vänta på ?

Om du vill ha hjälp med att lära din hund grunder för agility (för de flesta hundar går det snabbare än ett år… ?) så sätter jag igång onlinekurser i mars.

Agility Valp/Grund Online startar den 12 mars och passar dig som har en valp eller helt grön hund och vill lägga så goda grunder som möjligt för agility. Vi jobbar mest utan hinder, men introducerar lite hoppteknik och kontaktfältsgrunder bland annat.

Grundkurs Agilityhandling Online startar också den 12 mars och handlar om hur du lär din hund säkra, självständiga och motiverande handlingssignaler för olika sätt att ta hopphinder och tunnlar. Det spelar ingen roll om du startar med en helt färsk unghund eller om du vill öka förståelsen och lära in nya färdigheter hos din tävlingshund.

Välkommen Fly

Publicerat av
2

Thomas var i England i förra veckan för att para vår fodertik Ale med en hane i Northumberland (läs mer på kennelhemsidan). Innan han reste så hjälpte jag en vän att leta efter en lite äldre hanhund till salu. I den processen hörde jag av mig till Michael som jag köpte Spy ifrån för ett år sedan, för att höra om han hade något intressant till salu. Det hade han, men den som såg roligast ut var en tik. Min vän skulle ju ha en hanhund, så då fick jag ju köpa den själv. Konstigt nog hette den här tiken också Spy. Åtta månader gammal och kusin till originalSpy.

Svårt att ta några bra bilder på henne när hon helst bara vill in till fåren

Vi ordnade med transport från Irland till England, och Thomas hämtade upp henne på torsdagen i förra veckan – faktiskt på dagen exakt ett år efter att jag hämtade min Spy. Han lärde känna henne lite och testade henne får. Tanken var att kanske hitta en fodervärd till henne, eftersom vi har så många hundar redan. Efter bara någon dag fick jag ett meddelande där Thomas sa ”Jag tror att det är en hussehund. Något ska jag väl ha för att jag har kört så långt?”

De kom hem natt till måndag och det är spännande att lära känna nya Spy, som Thomas gav namnet Fly. Hon är en glad och busig tjej som snabbt har kommit in i flocken och blivit vän med de andra hundarna. Till skillnad från Spy som tog lång tid på sig att äta godis ur handen så slukar Fly allt man ger henne och tar gärna ett bett i fingrarna samtidigt. Hon är lite smal och dåligt musklad, så det är inte konstigt att hon är hungrig.

Efter att ha varit orolig i ett år för Spys höftleder så röntgade vi dem i januari och fick det mycket härliga svaret att de var perfekta. Man vet ju inte så mycket om höftlederna hos brittiska och irländska hundar eftersom nästan ingen röntgar dem där. Nu får vi börja om med väntande och osäkerhet eftersom vi vet lika lite om Fly. Förhoppningsvis väntar vi inte lika länge med att röntga som jag gjorde med Spy, men samtidigt vill man ju gärna få lite muskler på hunden innan man röntgar. De här hundarna är ju inte riktigt uppvuxna som våra egna valpar brukar vara, med mycket fri rörelse i skogen och övningar i kroppskontroll.

I övrigt verkar Fly vara ytterligare en fullträff: Jättefin vallhund och trevligt temperament. Hon verkar anpassa sig till livet här lite snabbare än vad Spy gjorde och känns lite mer busig och barnslig. Hon har ju varit här i mindre än en vecka, så man kommer säkert att upptäcka nya sidor hos henne ju mer hon blir hemmastadd här.

Och så lite tråkiga nyheter. Epic råkade ut för en olycka i söndags och har gjort sönder korsbandet i höger knä. Nu väntar operation om en dryg vecka och sedan lång läkning och rehab. Förhoppningsvis går det bra. Förhoppningsvis skadar han inte det andra korsbandet på grund av överbelastning. Men det finns inga garantier. Jag har skrivit längre om det här i min engelska blogg och kommer att återkomma här med mer om Epics väg tillbaka till full funktion.

Gästinlägg: Om medicinering av beteendeproblem hos hund

Publicerat av
2

För ett par veckor sedan kom nyheten om att ”Nu får allt fler djur lyckopiller”, vilket startade en massa diskussioner om huruvida det är bra eller inte och framför allt kom det många kommentarer som till exempel ”Är tragiskt. Istället för att lösa problem tar man till sånt.” eller ”Tror mest på att folk förmänskligar sina djur, hade de istället gett hundarna det som en hund behöver så ser det nog annorlunda ut”. Ett stort problem i diskussionen är så klart det mycket slarviga uttrycket ”lyckopiller”, när det handlar om olika typer av mediciner som skrivs ut för att hjälpa till med beteendeförändring.

Själv har jag aldrig behövt fundera på att använda den typen av medicinering, men jag känner hundar som har gjort det – med varierande resultat. Jag tycker att det är positivt att vi kan hjälpa hundar med rädslor och beteendeproblem så bra som möjligt, och att fler hundar kan få hjälp istället för att kanske avlivas eller må dåligt. Jag funderade på att skriva ett inlägg själv, men eftersom jag inte har kunskap eller erfarenhet lämnar jag det till experterna. För att förklara lite mer kring medicinering vid beteendeproblem har jag översatt en artikel från engelska av en veterinär med specialisering på beteende. Artikeln är från början från Instinct Dog Training

av Dr. Emily Levine, DVM, DACVB

Dr. Levine är veterinär med specialisering på beteende från Fairfield, New Jersey i USA. Hon har en massa kunskap och erfarenhet när det gäller arbete med komplexa beteendeproblem. ***Kom ihåg att veterinärer och speciellt veterinärer med specialisering på beteende är de enda som du bör diskutera och rekommendera beteendemediciner till din hund.*** 

1. DE FINNS

Japp, det finns beteendemediciner för hund. I veterinärmedicin används många av de samma mediciner som också används för människor. Olika typer av mediciner kan användas för olika beteendeproblem, från rädslor, oro och fobier, till tvångsmässiga beteenden, kognitiva problem och problem med upphetsning och frustration.

2. DE ÄR VETENSKAPLIGT BELAGDA

Det finns mycket vetenskaplig litteratur från flera decennier som visar på effekt av beteendemediciner hos en mängd arter, också hundar. Medicinerna fungerar genom att påverka kommunikationssystemen i hjärnan – de signalsubstanser som utsöndras av nervcellerna. Signalsubstanserna påverkar många aspekter av neurobiologi. Förändringar som är resultat av medicinering kan vara:

  • Tillväxt av nya neuroner och tillkomst av nya nervbanor.
  • Ökade eller minskade mängder av signalsubstanser som serotonin, dopamin och norepinefrin.
  • Mer effektiv informationsbearbetning.
  • Förmåga att lära sig lättare.

3. DE MÅSTE VARA REKOMMENDERADE, UTSKRIVNA OCH ÖVERVAKADE AV EN VETERINÄR

Beteendemediciner kan bara skrivas ut av veterinärer. Ideellt sett är det bästa att ta hjälp av en veterinär med specialisering på beteende, eller en veterinär med mycket erfarenhet och speciellt intresse för beteendeproblem. Dessa specialister kan hjälpa till att väga för- och nackdelar med olika mediciner för varje enskild patient, och också hjälpa till med den viktiga uppgiften att utesluta andra medicinska problem innan man diagnosticerar någonting som en beteendestörning. Det finns många endokrina, neurologiska, gastrointestinala, hudrelaterade eller muskel/skelett-relaterade sjukdomar som kan bidra till eller orsaka beteendeproblem.

4. DE PASSAR INTE FÖR ALLA HUNDAR

Många hundar med rädsla, oro eller upphetsningsproblem kan göra fantastiska framsteg genom bra träning och behöver inte medicineras som en del av beteendeförändringsplanen. Mediciner ska bara övervägas som en del av behandling om en kvalificerad veterinär avgör att beteendestörningen hos hunden inte faller inom normalspektrat och/eller inte responderar på lämpliga träningsupplägg.

När kan det hända att en veterinär rekommenderar medicinering mot beteendeproblem?

  1. När en hund regelbundet upplever nivåer av rädsla, oro eller upphetsning på ett sådant sätt att det märkbart påverkar hundens livskvalitet eller förmåga att lära sig.
    • Hunden upplever händelser med kraftig panik och rädsla.
    • Hunden upplever generaliserad oro, där den är orolig och rädd i en mängd olika situationer.
  2. När en hunds fysiologiska respons på specifika händelser eller stimuli är så intensiv att inlärning utan hjälp av medicinering är svår eller omöjlig.
    • Hunden blir snabbt allt för upphetsad, upprörd eller frustrerad.
    • Hunden tar lång tid på sig att återgå till normaltillstånd efter upphetsning.

5. DE KAN FÖRBÄTTRA HUNDENS LIVSKVALITET

För hundar som upplever kraftiga episoder av oro, rädsla och panik kan medicinering lätta ångest och lidande. Om en hund regelbundet reagerar på situationer som gör den rädd genom att skaka, dregla, kissa eller bajsa på sig, försöka fly eller genom att skada sig själv eller andra, så är det en kris för hundens välfärd. Det är vårt ansvar som djurägare att genast försöka hjälpa hunden att hitta en lösning på problemet. Lämpliga beteendemediciner kan vara ett nödvändigt första steg för att hjälpa hunden ur en mycket obehaglig situation.

6. DE KAN GÖRA INLÄRNING MÖJLIG

Mediciner kan hjälpa till att reglera hundens inre, fysiologiska tillstånd så att inlärning blir möjlig. Vissa hundar – ofta de som lätt blir allt för upphetsade, upprörda eller frustrerade – upplever regelbundet ett tillstånd som hindrar dem från att lära nya beteenden. I dessa situationer kan kroppen, precis som en diabetiker med insulin, behöva medicinering för att reglera den inre miljön i hjärnan. Tänk på det som att man lägger förhållandena till rätta för att inlärning ska kunna hända, och för att träning och beteendemodifiering ska ha effekt.

7. DE KAN HJÄLPA DIN HUND MER, och MINDRE

Om din hunds medicin fungerar som den ska bör du se följande förändringar i beteende:

  • OFTARE:
    • Din hund verkar bekväm OFTARE
    • Din hund är OFTARE glad
    • Din hund är OFTARE självsäker och kan hantera omgivningen
    • Din hund lär sig lättare nya beteenden och vanor
    • Du och din hund kan göra fler saker tillsammans
  • MINDRE:
    • Din hunds reaktioner och beteenden är MINDRE intensiva, MINDRE frekventa och pågår under kortare tid än tidigare.
    • Din hund tar MINDRE tid på sig att återhämta sig efter en episod, reaktion eller stressande händelse.

Trött, neddopad, sur? Kom ihåg att den ENDA anledningen till att din veterinär skriver ut mediciner är för att din hunds beteende ska förbättras och för att livskvaliteten ska öka. Om du påbörjar en medicinering och hunden verkar sömnig, drogad, borta eller liknande behöver du säga till veterinären så att ni kan ta till lämpliga åtgärder.

8. DET ÄR INTE EN QUICK-FIX

Om din hund har fått medicin utskriven är det viktigt att förstå att det är en process, precis som när människor går i terapi för sina problem. Det är tur att vi idag har många olika medicinska alternativ, men det innebär också att det kan ta tid att hitta rätt medicinering för ditt djur. Det bästa sättet att avgöra om medicineringen är effektiv är att noga övervaka hundens beteendemässiga utveckling medan du går igenom ett lämpligt och vetenskapligt baserat träningsprogram. Det finns vissa tillstånd där enbart medicinering gör en stor skillnad snabbt, och det finns andra där resultaten är mer subtila – speciellt i början. Dessutom tar det upp till fyra veckor att få full effekt av vissa typer av mediciner, medan andra fungerar snabbare. Därför är det väldigt viktigt att en erfaren veterinär aktivt övervakar och justerar medicineringen.

9. DET ÄR (normalt sett) INTE FÖR ALLTID

Målet är alltid att vänja av hunden vid medicineringen med förhoppningen om att hunden kan lära sig och behålla nya och hälsosamma beteenden genom träning och beteendemodifierande tekniker när han har blivit mindre rädd, upprörd eller aggressiv. Träningen skapar över tid nya nervbanor i hjärnan och gör att medicineringen inte längre är nödvändig. Det finns dock hundar som behöver livslång medicinering. För att förklara det enkelt liknar de här hundarna en diabetiker som behöver insulin – deras kropp tillverkar helt enkelt inte det som den behöver för att fungera normalt. Vilken tur för dessa hundar att det finns hjälp av få genom veterinärmedicinen.

Det här blogginlägget är skrivet av Dr. Emily Levine, veterinär med specialisering på beteende.

P.S. I USA finns det ganska många veterinärer med specialistkompetens på beteende. En specialist är en veterinär som är erkänd som av veterinärförbundet efter att som regel ha vidareutbildat sig i minst tre år, klarat examen och ha publicerat forskning på området. Är det någon som vet om vi ens har sådana veterinärer i Sverige?