Stanna kvar för agilityhunden – Vad är din startsignal?

För många hundar är agility det allra roligaste de vet. Det är inte ovanligt att uppleva att hunden tycker att själva agilityn är roligare än alla belöningar i världen, så det är kanske inte så konstigt att det är vanligt med problem att få hunden att stanna kvar i starten medan föraren tar sig ut till sin startposition.

Det kan finnas många anledningar till att hunden inte stannar i starten. Idag tänkte jag ta upp en av de allra vanligaste. Som tur är kanske det också är den som är enklast att fixa om man bara blir medveten. Det är nämligen så att väldigt många förare har problem med tjuvstarter.

För att hunden säkert ska stanna kvar i starten är det viktigt att det är tydligt vilken signal som hunden ska starta på. Jag är övertygad om att många hundar inte har en aning om vad som egentligen är startsignalen, därför att det varierar från gång till gång utan att föraren egentligen är medveten om det.

Det finns som regel tre saker som kan starta loppet:

  • En verbal startsignal från föraren
  • Rörelse från föraren
  • Rörelse från hunden

Min rekommendation är att bara låta den verbala startsignalen vara det som startar hunden. Rörelse från föraren blir lätt otydligt och leder till att hunden börjar gissa. Självklart skulle man kunna ha en specifik rörelse som startsignal – det fungerar bra med döva hundar till exempel. Men då måste den tränas precis som en verbal signal, och vara ett medvetet val där föraren har kontroll. Att låta hundens rörelse vara det som startar loppet är så klart inte så lämpligt, eftersom hunden omöjligen kan veta när föraren är i rätt position och redo att sätta igång. Dessutom lär han försöka starta tidigare och tidigare eftersom det är så roligt att springa.

Ekipage som har problem med starterna har ofta en väldig variation i vad det är som startar loppet. Ofta är det hunden som startar själv, och föraren som hänger på (ibland med den verbala startsignalen samtidigt som hunden hoppar första hindret). Andra gånger är det föraren som startar, men genom att börja springa eller vifta med armen innan den verbala signalen kommer. Inte konstigt att hunden inte förstår vad det är som gäller och börjar gissa eller testa olika saker!

Om du har problem med starter så tycker jag att du ska filma och analysera dina träningspass. Vad är det egentligen som händer först? Säger du din startsignal innan du börjar röra på dig, eller är det tvärt om? Är hunden stilla när du ger startsignalen, eller reagerar du på hundens rörelse? Frikoppla din startsignal från rörelse, genom att ha som regel att du inte börjar röra på dig förrän hunden har startat (på verbal signal). Genom att vara konsekvent med att alltid starta hunden på en tydlig verbal signal innan du börjar röra dig, och genom att se till att du aldrig startar om hunden rör sig först, kommer du snabbt att se stora förbättringar i era starter.

Om du vill läsa mer om hur du kan tänka kring starterna i den viktiga grundträningen finns det naturligtvis ett avsnitt om det i min nya agilitybok! Du kan beställa den här.

Norwegian Open 2017

Det har varit fullt upp sedan jag kom hem från VM i Tjeckien. Förra helgen var jag på domarutbildning i Borås. Om allt går som planerat blir jag agilitydomare under nästa år. Det ska bli jätteroligt och spännande. En av de saker jag tycker allra mest om med agility är att designa banor som är flytiga, fartiga och lagom kluriga. Domarens roll i agility är enorm, eftersom det är hen som bestämmer hur banan ser ut. Att få tävla på en riktigt bra bana ger en känsla av agilityeufori, oavsett om man vinner eller diskar. I kombination med hinderkvalitet och underlag är domaren det allra viktigaste när jag väljer vilka tävlingar jag vill åka på (hur långt det är till tävlingen är så klart också en faktor, eftersom man tyvärr fortfarande inte kan teleportera sig dit man vill). Därför vill jag bli domare, och därför åkte jag också till Norwegian Open i år igen. Perfekt underlag (konstgräshall), utmärkt arrangemang och fantastiska domare. När det dessutom sammanfaller med en bra marknadsföringsapparat så får man dessutom tävla mot många av världens allra bästa agilityekipage i stora klasser. 


Epic och jag i finalen, med domare Andreas Silfverberg

Vår uppladdning inför NO i år var långt ifrån optimal. Jag stukade foten för en månad sedan och har varit rejält handikappad rätt länge. Är faktiskt fortfarande lite blå och svullen. Alltså har det inte blivit någon direkt agilityträning för hundarna, mer än lite detaljträning som jag har kunnat göra stillastående. I år var vi också anmälda till kurs två dagar innan NO. Vi skulle gå för fyra av stjärnorna som kom för att tävla på NO (alla tre av årets världsmästare hade de prickat in!). Det var så klart extra påfrestande för foten, men också väldigt bra att få sätta igång både mig och hundarna och känna att det funkade inför tävlingarna. Jag hade med mig Bud och Epic. Squid var också anmäld till tävling för första gången sedan i januari, men fick stanna hemma av praktiska skäl eftersom hon inte var riktigt klar med löpet. Med facit i hand räckte det mycket väl att springa med två hundar… 

Med tanke på den bristfälliga uppladdningen är jag nöjd med tävlandet. Epic nollade fyra av sju lopp, kvalade till finalen och gick felfritt där (men med en stor miss från mig som kostade tid). Bud nollade ingenting, men var väldigt nära i flera lopp, och tacklade fint att hoppa 60 centimeter höga hinder på en stor tävling för första gången. Hemma i Sverige tävlar han i large och hoppar alltså maximalt 50 cm på vanliga tävlingar. Många av banorna var fantastiskt roliga och inspirerade mig både som blivande domare och som tränare och handler. Det var också väldigt kul att se många hundar som vi har fött upp på plats, och några ”barnbarn”. Vi var väldigt trötta när vi åkte hem på söndagskvällen, med 14 lopp i kroppen (jag stod över sista loppet med Epic, men han sprang ju final så hundarna fick sju lopp var ändå). Jag hade ont i varenda muskel, men foten har klarat sig bra med tejp. Nu ser vi fram emot nästa år, och jag hoppas att jag någon gång i framtiden får möjlighet att döma på den här typen av tävling. 

Agility-VM 2017 Del 2

Gårdagen började på eftermiddagen med invigning och sedan hopplag large. Svenska laget satte fyra stabila nollor och ligger bra till inför kvällens final. Det var en ganska enkel bana av den tjeckiske domaren Petr Pupik, och hela 13 lag var helnollade.

Vårt resesällskap Mari och FTW Mist startade sist i det norska laget. Första hunden i laget fick en förarglig rivning, tvåan satte en bra nolla och tredje hunden blev tyvärr diskad. Mari och Mist gjorde ett kanonlopp på tiden 32,88. Den tiden hade räckt till en tredjeplats om det var individuell tävling. Otroligt bra!

Idag på morgonen har jag tittat på mediumhundarnas hopplag. En mycket svårare bana med få nollor. Det svenska laget lyckades tyvärr diska de tre första hundarna på exakt samma ställe – de tog en tunnel istället för hopphinder nummer tre. Anne och Bonnie avslutade med ett fantastiskt fint nollat lopp med en kanontid. Jag streamade loppen och tror att du kan se det här

Vann klassen gjorde Tjeckien, följda av Slovenien och Frankrike. Tyskarna gjorde fantastiskt snabba lopp, men hade fem fel.

Nu byggs det om till hopplag small och efter det blir det final i agilityklass för large- och medlumlagen.

VM 2017 Del 1

I helgen är det dags för en av årets höjdpunker: VM i Agility! Det är 10 år sedan jag var på mitt första VM, den gången i Hamar, Norge. Sedan har det blivit Finland, Österrike, Tyskland, Frankrike, Tjeckien och Spanien. VM i Sydafrika, Luxemburg och Italien följde jag via livestream hemifrån. I år är vi tillbaka i Liberec, Tjeckien, där VM gick för fem år sedan. Det var ett kanonarrangemang och en väldigt trevlig stad, så det är roligt att vara tillbaka.

I år har jag åkt bil ner ihop med min vän Mari från Norge. Hon och FTW Mist (Squids dotter) ska representera Norge både individuellt och i lag för andra året i rad. Med på resan är också lillasyster Maki, från Squids senaste kull. Mellansyster FTW Midi stannade hemma i Norge hos Birgitte och halvsyster Sisko.

Vi började resan i måndags och körde Öresundsbron till Danmark och tog sedan färja från Gedser till Rostock. Färjan var försenad. Himla bra att man har Netflix och att man numera har i princip fri surf i hela EU. Vi kom till Rostock ganska sent på kvällen och checkade in på hotell i närheten. Igår tog vi sovmorgon och körde sedan mot Liberec som ligger nära gränsen till både Tyskland och Polen. När vi var nästan framme var vägen vi hade tänkt åka avstängd och vi fick köra en omväg i mörkret. Vi kom fram till hotellet – som är enormt – vid åttatiden på kvällen. Vi var lite sega, så det blev ganska sent innan vi kom iväg för att äta middag. Som tur var hittade vi en trevlig och hundvänlig restaurang där vi kunde sitta till midnatt.

Det är härligt att vara i länder där hundarna är välkomna att vara med! På färjan mellan Danmark och Tyskland fick Maki följa med in i restaurangen och blev serverad vatten och hundkex. På restaurangen igår fick hundarna varsin skål med vatten som de verkligen uppskattade efter promenaden dit. Det känns som att det börjar bli bättre i Sverige också, men det är verkligen en bit kvar!

Idag är det veterinärkontroll och träning för några länder, bland annat Norge som tränar 17:10. Imorgon fortsätter det med veterinärkontroll och träning och sedan är det invigning vid 14:30. En timma senare drar första klassen igång – första lagloppet för largehundarna. Tävlingarna fortsätter sedan fredag, lördag och söndag. Här kan du hitta hela programmet och länk till livestream.