Vår artikel om apportering är väldigt populär och många använder metoden för att få till en riktigt snygg och säker apportering till lydnad- och bruks. Artikeln skrevs för flera år sedan och är fortfarande bra, men även vinnande koncept måste utvecklas. Vi har inte ändrat på några större saker sedan vi skrev artikeln, men jag känner ändå att det finns ett behov av att uppdatera den. Framför allt är det grundträningen vi har blivit bättre på. Vår filosofi i nästan all inlärning är att se till att hunden kan utföra beteendet näst intill perfekt innan vi plockar in det i det sammanhang det till slut ska användas i. På så sätt behöver vi aldrig belöna hunden för slarvigt fotgående, snurr i rutan, sneda sättanden eller slarv med apporten, samtidigt som vi kan hålla en hög försärkningsfrekvens under hela inlärningen.

Det här är kanske extra viktigt när det handlar om apporteringen. Tyvärr träffar vi många hundar som tycker att apportbocken är jätteäcklig – även klickertränade hundar. Det är lätt att man lägger press på hunden utan att tänka på det och därmed skapa en tråkig attityd kring apportbockar. Genom att se till att attityden är precis så häftig som du vill ha den, innan du introducerar apporten, så kan du undvika sådana dyrköpta misstag. Man kan naturligtvis ha olika målsättningar för sin apporteringsträning, men för egen del vill jag att hunden ska ha en riktigt häftig attityd kring apporter. De ska huggas så fort som möjligt och hållas stenhårt oavsett störningar, tills hunden får ”tack”-kommandot. Och oavsett vilka störningar hunden utsätts för, så ska hunden utstråla självförtroende och glädje. Jag är väldigt nöjd med Missys apporteringar, så när jag tränar Squid är det här ett av mina första mål. Squid har ju inte haft riktigt samma klipp och tryck som Missy i träningen, men som ni ser på videon är det på god väg!

En bra apportering bygger på en bra kamplek, i alla fall för mig. Om hunden griper leksaker direkt, håller emot och lägger vikten bakåt, har man vunnit mycket inför apporteringsträningen. Jag lägger gärna extra tid på att utveckla kampleken istället för att sätta igång med apporteringsträning för tidigt. Som jag har skrivit i bloggen tidigare, jobbar jag också med en del lekapportering också, där valpen får plocka upp leksaker och trycka dem i min hand. Det hänger inte direkt ihop med den formella apporteringen, men jag tror att det hjälper genom att valpen får röra sig med saker i munnen och genom att valpen lär sig att alltid skynda sig tillbaka till mig när hon griper någonting. Jag brukar vänta med att introducera apportbocken tills valpen har fått sina vuxentänder, innan dess jobbar vi med förkunskaper.

Den viktigaste förberedande apporteringsträningen jag gör, handlar om att shejpa hunden till att dra i föremål som jag håller fram. I början använder jag mjuka, lätta föremål (om jag inte har en kampgalen piraya som kanske behöver något tråkigare för att inte gå i taket) och går sedan vidare till andra typer av föremål (plaströr, teskedar, pennor, handskar, kedjor, koppel… allt man kan dra i). Det här är inte kamplek, jag är passiv och hunden är aktiv. Det är alltid hunden som söker upp föremålet, aldrig jag som stoppar in det i munnen på hunden. I början är det okej att hunden står upp och kanske rycker lite när hon drar. Senare börjar jag kräva att hunden sätter sig ner för att jag ska presentera föremålet. Och att hon sitter stilla medan hon håller och lägger vikten bakåt. När hunden håller ett lugnt och stabilt grepp i apporten börjar jag släppa korta, korta stunder. I början släpper jag kanske bara med en hand, eller minskar på trycket lite. Till slut kan jag ta bort båda händerna en halv sekund. Jag avslutar alltid med att ta ett ordentligt tag igen och kontrollera greppet, innan jag säger ”tack” och belönar. Målsättningen är att hunden ska hålla lika hårt när jag tar bort händerna, som när jag håller i föremålet. Därför vill man inte gå för fort fram och inte heller bli förutsägbar. Jag kompletterar också med omvänt lockande och andra självkontrollövningar.

När man har kommit en bit på väg med den här träningen, bör omtag och tugg vara någonting som händer väldigt, väldigt sällan. Det gör att man kan (och bör, tycker jag) göra en stor affär av det när det händer. Du är ju nära och kan reagera snabbt med perfekt timing. Ryck bort föremålet och uttryck din stora förvåning och förskräckelse (eller spring ett ärovarv med den fina grejen på egen hand). Låt inte hunden få en ny chans direkt, spela lite teater och låt hunden sedan tigga tillbaka föremålet för en ny chans. Förutsättningen för att det här ska funka är naturligtvis att du har hunnit bygga värde för föremålet och träningen.

Så, sammanfattningsvis:

• Lägg en bra grund med kamplek och lekapporteringar
• Träna korta, fartfyllda pass med mycket lek
• Shejpa hunden till att dra i föremål du presenterar
• Låt alltid hunden gripa föremålet, tryck det aldrig mot hunden
• Låt hunden sätta sig för att få dig att presentera föremålet (när hunden kan dra)
• Se till att hunden hela tiden jobbar för belöning, det får inte bli kamp med föremålet för kampens skull
• Belöna för ett lugnt, men tungt drag. Du ska känna att hunden lägger vikten bakåt trots att den sitter
• Släpp föremålet kort, kort i början. Ta tag igen och belöna om hunden håller kvar
• Öka tiden hunden får hålla på egen hand
• Använd omvänt lockande för att öka förståelsen (kan göras på alla steg)
• Testa under rörelse
• Testa med alla möjliga typer av föremål
• Utvärdera hela tiden hundens attityd. Hunden ska verkligen vilja ha föremålet!
• Hunden får bara släppa på klick eller ”tack”, inte på andra ljud eller kommandon (självklart väljer du släppkommando själv…)

Här är ett pass med apporteringsträning med Squid. Ni får stå ut med att det mest är lek – så är det 🙂