Placeboeffekten är fascinerande och mycket större än vad vi som regel tror. Men fungerar det på hundar? I en ganska ny studie har man med hjälp av klassisk betingning skapat en placeboeffekt som minskade separationsångest hos hundar.

Placeboeffekten är en positiv förväntanseffekt. Om du tror att en behandling fungerar, så gör den förmodligen det, trots att behandlingen kanske bara består av ett verkningslöst sockerpiller. Effekten påverkas av många saker. Till exempel får man större placeboeffekt av dyra sockerpiller än av billiga. Man får större effekt av fina förpackningar och av att ta flera tabletter. Kapslar ger större effekt än vanliga tabletter, men injektioner fungerar ännu bättre. Att människor blir bättre efter en operation kan i flera fall bero på placeboeffekten snarare än att ingreppet i sig gjorde någonting bättre rent fysiskt (ex: knäoperationer).

En av flera faktorer som skapar placeboeffekten är klassisk betingning – en typ av associativ inlärning, där en organism lär sig att koppla ihop ett stimulus med ett annat. Klassisk betingning är den inlärning som sker genom associationer, och som inte är viljestyrd eller påverkas av konsekvenser. Ett exempel är de positiva associationer hunden snart skapar till ljudet av klickern, när ljudet associeras till godbitar. Som hundtränare känner vi (förhoppningsvis!) till hur kraftfulla effekter man kan få av klassisk betingning, och plötsligt är det inte så svårt att förstå att placeboeffekt i allra högsta grad även kan påverka hundar.

I det aktuella försöket observerade man först hundar som lämnades ensamma av sina ägare på ett nytt ställe. Alla hundarna hade någon typ av separationsproblem. Sedan genomfördes tre omgångar med betingning, där hälften av hundarna gavs lugnande medel (Sedalin) och hälften av hundarna fick verkningslösa vitamintabletter. I samband med det här förde man också in en tydlig rutin (sprayade tassar och nos med vatten) för att göra händelsen mer tydlig för hundarna. Under betingningen lämnades hundarna inte ensamma, utan ägaren var med i rummet hela tiden. Anledningen var att man inte ville att hunden skulle associera effekterna av medicinen med separation från ägaren. Efter tre repetitioner av betingning utförde man sedan ett test, liknande det första försöket, men med skillnaden att hunden nu gick igenom rutinen med medicinutdelning och spray på nos och tassar innan den gick in i rummet och lämnades ensam. Den här gången fick alla hundarna exakt samma behandling – vitamintabletter. Hundarna i gruppen som tidigare hade fått lugnande medel under betingningsrepetitionerna var nu betydligt lugnare än hundarna i kontrollgruppen när ägaren lämnade rummet. Jag hade dock tyckt att det var mer intressant om man hade lämnat hunden i ett nytt rum den här gången, för att vara säker på att det var ”medicinen” som hade effekt och inte associationer som skapats kring rummet hunden lämnades i.

Vad innebär det här i praktiken? Dels att vi alltid måste vara uppmärksamma och noga med klassisk betingning, både i träning och umgänge med hundarna. För det andra tänker jag att vi vi bör fundera över vår inställning till psykofarmaka till hund. I Sverige finns ett stort motstånd mot ”lyckopiller” till hundar, men jag tycker att den här studien visar att det förmodligen går att bygga långsiktiga resultat och fasa ut medicinerna om man tänker igenom vad man gör. Författarna skriver själva:

”Severe cases of separation anxiety often require the use of medications in addition to a behaviour modification programme. Once the desired effect is achieved, the dose of the medicine may be gradually reduced and finally merely the procedure can maintain the effect. However, so far the administration method of the medicine has not been considered as important. Our results suggest that applying a specific regimen, that is, administrating the medicine always with the same environmental cues, for example with the same specific food type and with a set ritual, the real medicine can later be effectively replaced by placebo. As the anxiety relieving effect of placebo conditioning in dogs is of great applied importance, more research is needed to get a better perspective on the most efficient aspects of the treatment and the situational context that contributes to the manifestation of the placebo effect.”

Det finns alltså stor anledning att tänka igenom klassisk betingning om man ger hunden medicin mot till exempel separationsångest. Att ha en tydlig och specifik (= samma miljösignaler varje gång) ritual i samband med medicinering gör förmodligen det lättare att fasa ut medicinen och behålla effekten.

Man bör dock observera att man i den här studien använde ett lugnande medel, vilket jag inte tror är att rekommendera generellt som medel mot separationsångest. Normalt är snarare att medicinera med till exempel Clomicalm som är en antidepressant.

Och här hemma då? Snö. Snö. Snö. Tröttsamt! Men hundarna har roligt i den i brist på annan träning. Det har blivit lite tävlande under januari, men väldigt lite tränat. I helgen var i på Knivstas klass 3-tävling i Väsby-hallen. Squid hade varit SM-klar med fina lopp i båda agilityklasserna om det inte hade varit för att hon på lördagen stal en jollyball i mål och sprang runt med den på plan efter sitt lopp. Jag fick gå ut och hämta henne… På söndagen hade jag jollyball-vakt i mål och vi kom tvåa på ett fint lopp (en hundradel från vinnaren!). Epic har tagit SM-pinnar på alla tävlingar i år och i lördags tog han hoppcert! Nu blir det tävlingsfritt under februari och jag ska försöka få till lite träning med hundarna.