Jag har pratat lite med Justine som precis kommit hem från soliga Florida och kurs för Greg, Laura och Susan. I Gregs grupp hade de diskuterat när man ska använda en threadle och när man inte ska göra det. Definitionen på när det är okej att använda en threadle tycks ändra sig hela tiden. När videon ”Great Dog, Shame About the Handler” kom så användes threadle armen flitigt – för att tighta in svängar, för att dra hunden av fällor etc. Senare fick vi lära oss att en threadle definieras utifrån vad hunden ser vid landning och det var mycket fokus på så kallade aktiva linjer. Jag gillar att utvecklingen går framåt, för de nyaste teorierna passar mig väldigt bra rent teoretiskt. De gör också att det blir färre threadlar i praktiken, vilket i sin tur för med sig att både förare och hund kan röra sig snabbare runt banan (det är ju svårare att springa fort samtidigt som man gör en threadle, jämfört med om man bara springer och vrider kroppen åt det håll hunden ska).
Threadle: Två armbyten mellan hinder som skapar en S-formad linje i hundens väg (mer eller mindre, ibland vrider sig bara hundens huvud).
När man funderar över huruvida man ska använda en threadle eller inte, blir frågan numera: ”Kan jag få hunden att utföra det här på bara en axelrotation, utan att skapa inkonsekvens i min handling?”. Om svaret är nej, bör man använda en threadle. Inkonsekvens i handlingen är till exempel om samma (eller väldigt liknande) axelrotation både kan innebära att hunden ska gå runt ett hinder och ta det från baksidan, och innebära att hunden ska ta hindret från framsidan. Då behöver man förtydliga det ena alternativet med en threadle. Annars kommer man skapa frågetecken hos hunden, och förmodligen också sämre självständighet.
Det som var helt nytt för mig av det Justine sa, var någonting som känns väldigt bra och väldigt självklart när man väl tänker över det. Nämnligen att man inte behöver en threadle för att dra hunden av mittenhindret i ett ”pinwheel” om det är på en rak linje och man använder en axelrotation för att ta hunden av det. En hund som tar hindret rakt fram ignorerar blindbyteslinjens ändring. Förr var det här alltid en solklar threadle, eftersom man tog hunden förbi en aktiv linje (hinder + vägranslinje).
Jag tror inte att det här blev helt förståeligt för er som inte är insatta i Greg Derretts handlingssystem. Men jag hoppas att ni andra förstår i alla fall 😀
Den sista meningen var ganska talande 😉
Härlig film på Shejpa igår.
Har jag förstått det rätt:
Men om det hade inneburit en sväng för hunden att ta mittenhindret (så att det inte blir en rak linje till mittenhindret), då skulle jag använt threadle för att hunden inte ska ta mittenhindret?
Ida: Ja, det stämmer!
Ok, tack för svaret! 🙂
Logisk 🙂
Fint med sånne oppklaringer! Men nå ble det jammen meg enda en ting å tenke på i forhold til onejump-øvelser. Isj. Komplisert i det lille hodet mitt! Hehe…
Jag förstår inte det där sista med att om det hade varit en sväng så ska man threadla… Är det för att man redan vrider på axlarna om det är en sväng?
Elin: Ja, det kan man säga. När det är en rak linje till hoppet så gör ju axelvridningen att hunden tas av den raka linjen. Men om hoppet är i en sväng så kan ju axelvridningen betyda att hunden ska ta hoppet.
Jeg må si at jeg måtte tenke litt på den der, men jeg tror jeg forstår nå. Men for at det skal bli riktig med akselrotasjon, må man vel være nøye med posisjon (ikke for langt opp mot midthinderet)og ikke vente for lenge med rotasjonen. Å begynne rotasjonen ved hundens commitmentpoint blir vel kanskje litt for sent?
En av grundreglerna i Gregs handlingssystem är ju ”face the direction your dog is going until he is fully committed to the obstacle”, vilket innebär att du håller riktning rakt fram tills hunden har fäst på hinder 2, sedan svänger du höger.
Naturligvis.. Heller litt sent enn for tidlig. Poenget mitt var at det er lett å sette hunden på feil linje dersom man er for sent ute. Timing er med andre ord (som alltid)veldig viktig. =)Takk for at du postet dette! Jeg gått og lurt litt på det der..
Tjena, och jättegrattis till lördagens framgångar!
Har tittat på banskissen och tänker att det egentligen inte har något med pinwheel att göra, utan att det helt och hållet handlar om hur man kan svänga hunden av en rak linje där hindren står i vinkel.
Frågan är alltså om kontrasten rakt/sväng är viktigare än de aktiva linjerna?
Situationen påminner mycket om det ”bakombytesbryderi” Mette skrev om runt 16 okt, men där kom man in i situationen i högerhandling. Den kombinationen var mycket trängre men i övrigt likadan, och funderingen var om det var möjligt att komma in i högerhandling och göra bb mellan 1-2. Och nä, bakombytet hamnar mellan 2-3 eftersom det är rak linje. Slutsats: om man gör bb mellan 1-2 ska hunden svänga och alltså inte ta 3.
I vä-handling är det, som Fanny säger, detsamma – axelrotation vid 2 säger sväng, alltså ta inte hindret rakt fram.
Lite småspännande blir det om man tänker sig att man kommer in i det hela med ett framförbyte. Alltså, på Fannys banskiss, kom in från vä kanten och ta nr 1 i hö-handling. Framförbyte mellan 1-2. Det är fortfarande rak linje mellan 2-3, alltså ska axelrotation fortfarande räcka för att få hunden förbi 3. Känns det fortfarande som tillräckligt stor skillnad mellan ”rakt fram” och ”axelrotation”? (har inte svaret 🙂 men teoretiskt skulle vi vilja säga ja, praktiskt kanske nja…Värre ju trängre det är förstås).
Jag tror att jag i de där lägena försöker skilja genom hur långt ut jag håller armen också. Alltså, om det teoretiskt inte är en threadle men man är orolig för att hunden inte ska se den oändliga skillnaden i axelrörelserna så kan man också skilja genom om man stödjer med att hålla upp armen eller inte.
Pingback: plan for sommeren – agility « munterhund.no