Igår fick jag titta på Marie Hanssons bok ”Agility Starter”, som tar upp många olika aspekter av startträning. I kapitlet ”Modetrender i starter” beskrivs en start som kallas för ”Kalla in, vänd åt fel håll” – det som vi hade kallat för en LOP (Lead Out Pivot) eller inkallning med framförbyte. Eftersom texten tog ganska kraftigt avstånd från handlingsmanövern och också beskriver den ganska konstigt, så tänkte jag skriva några rader om hur en start kan se ut i Greg Derretts handlingssystem och varför den ser ut som den gör. Marie Hansson skriver bland annat så här:

”Något som är modernt just nu är att kalla in hunden över ett par hinder, vara vänd åt motsatt håll mot vad som är rätt och när hunden hoppar det sista hindret göra ett så kallat framförbyte och vrida sig åt det andra hållet, dit hunden ska. Låter det ologiskt? Ja, det är det också…”

”Tanken för många av dem som förordar denna variant är att hunden inte ska få för tidigt besked och därför för tidigt dra åt den kommande riktningen och till exempel missa sista hindret innan svängen. Med andra ord bygger hela tanken för denna metod på att någon/några hundar har varit för ivriga. Men det är inte vad som sägs, man presenterar metoden som en allmän inkallningsmetod”

”Nackdelar:
– Jag uppleer det som att ”lura hunden”, vilket lite grann tär på hundens förtroende att vi förare vet vad vi gör.
– En plötslig och överraskande ändring från ett håll till ett annat, kan ofta orsaka rivning
– Det kräver verkligen en förare med kroppskontroll och känsla för ”tajming” för att göra allt rätt.”

Jag ska försöka förklara vad en Lead Out Pivot är och varför den ser ut som den gör. Vi följer ju ett handlingssystem och därmed försöker vi se till att vara konsekventa i vår handling och se till att signalerna alltid betyder samma sak. I Greg Derretts handlingssystem finns det tre grundregler:

– Ta aldrig ögonen från hunden
– Rikta dig åt det håll hunden ska tills han har fäst på hindret
– Visa med armen och benet närmast hunden.

Redan här kommer alltså anledningen till att vi vänder oss åt ”fel” håll i en start. Vi riktar kroppen åt det håll hunden ska helt tills han har fäst på hindret. Handlingen blir den samma som om vi hade sprungit med hunden i starten, det är bara det att vi redan har placerat oss i perfekt position och därför kan starta stillastående. Våra axlar (vår blindbyteslinje) gör precis samma sak som om vi hade sprungit med hunden. Genom att placera oss i en stillastående position vinner vi dock mycket genom att hunden redan på startlinjen vet vart han ska längre fram i banan. Tanken är aldrig att överraska eller lura hunden med plötsliga armbyten.

Ett framförbyte gör vi:
– När vi behöver byta sida
– När hunden ska svänga (aldrig, aldrig på en rak linje för hunden)
– När hunden fäster på hindret (precis innan upphoppet)
– Förarens position så nära nästa hinder som möjligt

Eftersom hunden förstår positionssignaler (Positional Cue – den perfekta positionen för ett framförbyte, så nära nästa hinder som möjligt) kan han redan vid hindret innan bytet korta ner steget och hoppa så nära rätt hinderstöd som möjligt för att få en tight sväng. Det är enormt tydligt att hundarna förstår att anpassa steglängd och riktning till förarens position i starten.

I exempel 1 behöver vi byta sida vid hinder 3 för att inte behöva flicka (putta ut) hunden mellan hinder 3 och 4. Hunden har en tydlig sväng mellan hinder 2 och 3 och därför kan vi lägga in ett framförbyte. Marie Hansson har rätt i att timingen är viktig. Ett för tidigt framförbyte bör göra att hunden inte tar hinder nummer 2. Själv accepterar och gillar jag dock att vi håller på med en sport som handlar om timing. Förarens position i starten är så nära nästa hinder (3) som möjligt, vilket gör att hunden redan på startlinjen vet att varken tunneln eller det onumrerade hoppet är ett alternativ. Föraren riktar sig rakt fram tills hunden fäster på hinder nummer 2. När hunden fäster på hindret, utför föraren ett framförbyte och rör sig framåt i banan.

I exempel nummer 2 ska hunden rakt fram till tunneln. Förarens position är helt annorlunda mot den i föregående exempel och föraren rör sig också framåt för att ge hunden tillåtelse att sträcka ut och länga steget på raksträckan.

I exempel 3 har vi en serpentin (två teoretiska framförbyten kombinerade till en serpentin) över hinder 3. Nu ser hunden föraren i serpentinposition redan från startlinjen och en hund som är tränad i det konsekventa handlingssystemet kommer veta både att förbereda sig på tight sväng mellan 2-3, men också på att svänga vänster direkt över 3 mot hinder 4.

I exempel 4 ska hunden svänga riktigt tight över hinder nummer 2 för att vända tillbaka till baksidan av 1. Här står föraren stilla vid hinder nummer 2 och det ger hunden tydligt besked om att verkligen korta ner steget och förbereda en tight sväng. Vi lär hundarna att aldrig blåsa förbi en stillastående förare, utan stanna med oss om vi står stilla eller bromsar in häftigt.

Tyvärr verkar inte författaren ha fått med sig betydelsen av positional cue (och naturligtvis är det så att det finns folk som gör inkallningar med framförbyte utan att förstå positionssignaler och deras betydelse), utan visar bilder där föraren står i en position liknande den i exempel 2. Om du inte är i en position där du faktiskt kan röra vid nästa hinder med lätthet så bör du absolut inte göra ett framförbyte och svänga hunden, eftersom det kommer att förstöra hundens förståelse för positionssignaler. Det här innebär också att hunden självständigt måste kunna ta linjer trots att föraren står längre ut i sidled.