Hittade en intressant artikel via Lenes blog. Rubriken är Quantity Equals Quality if You Fail a Lot. Så här står det i den:

The ceramics teacher announced on opening day that he was dividing the class into two groups. All those on the left side of the studio, he said, would be graded solely on the quantity of work they produced, all those on the right solely on its quality.

His procedure was simple: on the final day of class he would bring in his bathroom scales and weigh the work of the “quantity” group: fifty pound of pots rated an “A”, forty pounds a “B”, and so on. Those being graded on “quality”, however, needed to produce only one pot—albeit a perfect one—to get an “A”.

Well, came grading time and a curious fact emerged: the works of highest quality were all produced by the group being graded for quantity. It seems that while the “quantity” group was busily churning out piles of work—and learning from their mistakes—the “quality” group had sat theorizing about perfection, and in the end had little more to show for their efforts than grandiose theories and a pile of dead clay.

Jag tror säkert att det här är överförbart på hundträning. Ibland är folk så rädda för att göra fel, att de aldrig kommer igång. Det bästa sättet att bli en bättre tränare är inte alltid att läsa mer eller fundera mer. Ibland måste man bara göra och lära sig av sina misstag. Jag har lärt mig massor genom att gå kurs, läsa böcker, hålla kurser och reflektera över träning. Men ingenting lär mig så mycket som att träna mina egna hundar. Absolut ingenting ger så mycket kunskap som att faktiskt göra det själv. Därför kan jag inte låta bli att bli lite skeptisk till instruktörer som hävdar att de inte hinner träna sin egna hund eftersom de håller så mycket kurser. För min egen del hade det direkt gått ut över min utvecklingstakt och min kunskap. Kanske är det också därför det blir beroendeframkallande att skaffa nya hundar. Alla hundar ger så mycket ny kunskap (förutsatt att man då faktiskt tränar dem också, att samla på hundar för sakens skull är definitivt inte min grej och alla hundar här i huset som är över 1 år gamla har också tagit pris på prov eller tävlingar och har en lysande framtid framför sig).

När jag läste om det här försöket, kom jag också att tänka på ett försök som Susan Garrett gjorde på ett läger hon höll. Det är liknande, men samtidigt på ett helt annat tema. Hon delade upp deltagarna i två grupper. En grupp skulle lära hundarna att springa till en pausbox och lägga sig från så långt avstånd som möjligt. Den andra gruppen skulle lära hundarna att springa till en pausbox och lägga sig med föraren i så många olika positioner som möjligt. När det var dags för examen visade det sig att hundarna som bara hade tränats nära, med föraren i många olika positioner, kunde springa till boxen från dubbelt så långt avstånd som hundarna som faktiskt tränat på avstånd. De hade också betydligt bättre tempo och engagemang. Det visar framför allt på vikten av värdebyggande. Förarna som inte fokuserade på avstånd fick till många fler repetitioner och därmed många fler belöningar. Om en hund finner värde i någonting är knappast avståndet ett problem. Är det någon som har problem med att få hunden att springa efter en hare bara för att den är långt borta?

Till slut, ett härligt citat jag hittade i Susans blog:

”Difficult tasks can be made easy by the rehearsal of the simple ones”

(Dela upp din träning i små, enkla beståndsdelar som senare kan sättas ihop till svåra uppgifter utan problem. Grundträning är det viktigaste du gör!)

Solen skiner och jag ska pallra mig ut och träna mina fantastiska läromästare. Imorgon ska det komma mer snö, så man får utnyttja solen och värmen när den är här.