Det här blogginlägget handlar om någonting som jag har funderat på ganska länge, men jag har hittils inte hittat rätt ord för att skriva ner det. Jag tyckte att det blev lite tydligare när jag tittade på den här filmen av Susan Garrett (den är ganska lång, men du behöver bara se från 1:45 – till ca. 5:00 för att se vad jag pratar om).
Många hundtränare är duktiga på att träna nya beteenden, de har genomtänka planer och bra timing. De förstår de vetenskapliga principerna kring inlärning och kan applicera dem praktiskt. Trots det blir resultatet ofta inte jättebra ändå. Hunden kanske kan alla moment, men orkar inte vara engagerad under ett helt tävlingsprogram. Den kanske har jättebra förståelse för agilitygrunderna, men springer inte så fort den kan. Den kanske älskar agility, men blir alldeles för het och galen på banan. Ett annat exempel är hunden som kan många nyttiga beteenden, men som blir alldeles blockerad av saker i vardagen och så är kunskaperna som bortblåsta.
Hundträning är så mycket mer än att bara lära hunden olika färdigheter. Jag skulle vilja påstå att hundträning handlar enormt mycket om känslor. När vi tränar hunden måste vi hitta rätt känsla och associera den med den uppgift eller situation vi presenterar för hunden. Om vi inte har hittat rätt känsla från början, så spelar det inte så stor roll hur mycket vi tränar – resultatet blir ändå inte som vi har tänkt oss. I grunden kan man säga att det finns känslor som ”bra” och ”dåligt”, där ”bra” är associerat med belöning och ”dåligt” är associerat med straff (till exempel utebliven belöning). Det är på något sätt grunden för hur vi tänker oss att inlärning fungerar. En ”bra” känsla (när man får belöning) leder till att ett beteende upprepas oftare och blir starkare.
Problemet är att många stannar där och inte inser att det finns många fler nyanser än så. Det är inte säkert att samma ”bra”-känsla är optimal på agilityplan som när man ska göra en fjärrdirigering i lydnaden. Det är inte säkert att godbiten som hunden tycker är god är den belöning som skapar den optimala känslan i alla lägen. Det är inte heller säkert att alla träningsmetoder lyckas föra över känslan från belöningen till uppgiften på ett optimalt sätt.
Ännu svårare blir det när det handlar om känslor på ”dåligt”-skalan. Här ingår till exempel de känslor som väcks vid utebliven belöning, när vi tar bort en belöning eller när vi tar bort möjligheten att tjäna en belöning (till exempel när vi bryter hunden i ett moment och gör om). Att hitta rätt känsla här kan vara jättesvårt. Vi vill ju sällan att hunden ska tappa självförtroende, bli passiv eller långsam. Snarare vill vi att de här felritualerna ska skapa en känsla av jävlar anamma, en lust att försöka igen och en skärpning av koncentrationen. Får vi alltid det? Vi kanske behöver olika felritualer som skapar olika känslor, beroende på om vi vill att hunden ska springa snabbare på nästa inkallning, eller om vi vill att hunden ska vara tyst och koncentrerad i fria följet.
Sammanfattningsvis så skulle jag vilja påstå att hundträning till stor del handlar om känslor. Utan rätt känsla blir resultatet inte bra. Det handlar om att hitta rätt känsla i alla delar av träningen och att föra över den känslan till de beteenden och situationer vi sätter hunden i. De konsekvenser vi ger beteenden inte är mycket mer än den känsla de väcker. Belöningar är inte en sak, utan en ritual som väcker olika typer av känslor. Fundera alltid över känslan först och beteendet sedan.
Den glada nyheten är att den här insikten ger oss mycket större möjligheter att nå fantastiska resultat även med hundar som inte är lättmotiverade av naturen, hundar som har svårt att hantera ”fel”-känskor och hundar som blir för mycket.
Om du är intresserad av att höra mig utveckla de här tankarna så kommer jag att hålla en kurs om belöningsutveckling i Karlstad på söndag. Det finns åhörarplatser kvar och det kostar bara 200:- att komma och titta på. Läs mer här.
Det finns mycket mer att skriva om på det här ämnet. Kommentera gärna och kom med egna funderingar, så blir det lättare för mig att spinna vidare på samma tema i bloggen.
Jeg liker tankene dine 🙂 Akkurat dette gjør hundetrening til mye mer enn en vitenskap, man må ha følelse for det man holder på med…
Meget interessant tankespind – og ikke bare på hvordan hunden opfatter følelsen – men også hvordan er vores følelse for denne øvelse / delmål i træningen, selvom vi forstår principperne omkring det.
Er vi så lige så afbalanceret med hunden, som tonser rundt på agilitybanen i stor forvirring som vi er til den hund som er lidt langsommere, men som klare alle forhindringerne og høre efter ?
Hvordan har vores formodning om vores hund og dens præstation til træning/konkurrence indflydelse på de signaler vi giver til hunden ? Og hvordan har vores humør/følelse for den enkelte øvelse/delmål indflydelse på hunden ?
Glæder mig til at læse – flere tanker (og trist at Karlstad er så langt væk ;-))
Jag har tänkt jättemycket på att jag borde ha olika slags ”pauser” när Totte piper beroende på vad pipet handlar om eftersom jag vill ha två OLIKA slags känslor som resultat av pausen. Jag har identifierat två olika sorters pip och jag det ena vill jag bara att han ska lugna sig så vi kan fortsätta jobba fokuserat och i det andra vill jag att han ska bita ihop och hålla truten. Det är svårt tycker jag. Frågan är också, hur mycket kan jag forma hans känslor INNAN han ska utföra ett moment? Att ställa in hunden på en uppgift är ju också en del av att skapa en känsla.
Mycket intressant tankegång!
Jag tycker det är svårt att träna känslor eller attityd hos hunden, att belöna på ett sätt som bibehåller känslan. Tror vi har en del ’fel’ känslor träningen rent konkret med lite lättare irritation från min sida som leder till att Y tar avstånd? Men det kanske inte är de känslorna du tänker på?
Kloka tankar. Jag har precis samma funderingar som du, men har ännu inte hitta svaret på alla mina frågor. Men bara det faktum att man tänker i lite ”nya” banor och ifrågasätter sitt eget agerande tror jag är en väldigt god grund för utveckling.
Pingback: Pipfunderingar, känslor och Svartberg
Missuppfattar jag om jag tror att det gäller att hitta rätt sinnesstämning hos sig själv när man tränar (tex. när man belönar eller när man håller inne med belöningen) för att hunden också ska få rätt känsla?
Cecilia: Jag tror förarens känslor och känsla i det du beskriver är superviktiga för resultatet! Grundbulten liksom.
Åh, vad jag hade velat delta på den kursen!!! Är dock i Rättvik och tävlar då. Kanske får samla ihop ett gäng här nere i Linköping som du får komma och hålla samma kurs för . . . Det här är något som vi verkligen behöver bli bättre på att upptäcka!
Jättebra skrivet! Jag hade velat komma, men det är lite långt att åka nu när jag flyttat…
Jätte intressant att läsa om dina tankar och jag kom genast att tänka på hur mycket min egna känsla och välmående har påverkat den senaste tidens träning,det är så mycket lättare att förmedla rätt känsla när den är äkta det går verkligen inte att lura en hund.
Jag tror också att hundens känslor har ett tydligt samband med våra egna känslor. I alla fall smittar vår intensitetsnivå.
Jättebra inlägg!
Detta är en klassisk konflikt mellan två falanger inom human psykologi/psykoterapi: den kognitiva inriktningen (”klicker”) fokuserar enbart på att förändra eller skapa ett beteende medan man i den psykodynamiska frågar sig vilken känsla som orsakar beteendet, och förstås i förlängningen varför den känslan uppstår i den givna situationen.
Det har visats att terapeuter som tillhör den ena eller andra skolan kan få lika bra resultat och den viktigaste faktorn för att terapin ska bli framgångsrik är terapeutens engagemang.
Pingback: Vart vill du att din hund riktar sin uppmärksamhet? | Agilitybiten
Jättebra skrivet!