Ken Ramirez var en väldigt sympatisk föreläsare. Vi blev förtjusta i hans sätt att kombinera teori och vetenskap med känsla och kärlek till djuren. Ken har jobbat en hel del med hundar (till exempel många räddningshundar), men har ändå först och främst erfarenhet av exotiska djur av olika slag. Ken är chef för träningen av djuren på en djurpark och det var intressant att höra hur han resonerar kring det jobbet och hur det skiljer sig från hundägares syn på hundar. Kathy pratade också en del om hur de jobbade med delfiner som skulle göra svåra uppgifter på öppet hav. Hennes beskrivning av hur de jobbade med inkallningar och liknande med delfinerna var också intressant att jämföra med hur vi jobbar med hundar. Jag tror att vi beter oss annorlunda mot hundar jämfört med andra djur av två anledningar:

1) För att vi kan. Hundar är avlade för att följa människan och de lämnar oss sällan oavsett vad vi gör mot dem. Hundar är också avlade för att vara snälla mot människor och besvarar sällan mänsklig aggression. Med djur som inte är domesticerade finns ofta inte den här möjligheten. En delfin som ska jobba i öppet hav kan lämna dig när han vill. Om du arbetar med obehag i träningen kommer din delfin inte att jobba för dig längre, utan skaffa sin egen mat och flytta ut till havs igen. Andra djurarter är så skygga eller aggressiva att obehag i träningen är uteslutet av de anledningarna. Jag har väldigt svårt att tro att det skulle gå att träna en varg med ”vargmetoden”…
2) För att vi förmänskligar hundar och gör dem till moraliska aktörer. Hundar har många moraliska skyldigheter i vår mänskliga värld. De ska inte bita, de ska vara stilla när vi klipper klorna, de får skylla sig själva om de gör fel i träningen, de ska vara snälla, de ska utföra order ”för att jag säger det”. Ingen skulle få för sig att tycka att det är onödigt att träna djurparksdjur till att klara hantering och veterinärvård. Ingen tycker att det är fånigt att en apa tycker om att ta blodprov, eller att elefanten frivilligt genomgår pedikyr. Men hundar, de ska faktiskt bara acceptera kloklippning (även om hela familjen måste hålla fast djuret) och veterinärbesök. För ”allt kan faktiskt inte vara trevligt här i världen”. Och de ska lyda oss ”för att vi säger så” (försök säga det till en valross), eller för att de älskar oss så mycket.
Till slut handlar det väl ändå om ett personligt val. Vi har avlat fram hundar som vi kan behandla ganska respektlöst. Hundar som faktiskt stannar kvar hos oss även om vi blir obehagliga, som ”älskar” oss oavsett hur orättvisa vi är. Vi har möjligheten att behandla våra hundar på ett sätt som man inte kan behandla andra djur. Frågan är om vi väljer att göra det, eller om vi väljer att faktiskt ta på oss ansvaret själva. Ansvaret för att hunden faktiskt är trygg och glad när vi gör alla de där sakerna som ”hundar bara måste göra” (komma på inkallning, klippa klorna, gå till veterinären, gå in i buren etc.).

Om jag har ett val mellan att göra ”måsten” trevliga och spännande eller ”något obehagligt man bara gör utan att protestera” för mina hundar, så väljer jag absolut det första. Dessutom har jag upptäckt att vi vinner på det allihopa. Det är nämnligen mycket trevligare att göra kloklippningen till ett kul träningspass eller en massagestund än till en brottningsmatch.