Kategoriarkiv: Artiklar

Här hittar du artiklar ihop med resonerande och teoretiserande blogginlägg skrivna under flera år. De här posterna är ofta de mest lästa och kommenterade i bloggen.

”Han väntar bara på tillåtelse”

Publicerat av
1

Igår var det två saker som jag gjorde kursiva i mina anteckningar eftersom jag tyckte att de var extra intressanta. Det första handlar om hundarna som “väntar på tillåtelse”. De är ganska vanliga på kurs. Man ber föraren att självständigt låta hunden gå mellan hinderstöd/in i tunnel/in i bur och hunden rör sig inte ur fläcken. Förklaringen är ofta att hunden “väntar på tillåtelse”. Jag har aldrig köpt de förklaringarna, men Susan gav ett väldigt bra tips på hur man kan bevisa att folk har fel. Ställ ner en skål med godbitar vid sidan av hunden och se om den fortfarande väntar på tillåtelse… Väldigt få hundar hade fortsatt vara passiva då och det bevisar att problemet inte handlar om att hunden väntar på tillåtelse, utan om en brist på värde i uppgiften. Självklart handlar det också ofta om det jag skrev om här om dagen – att föraren förstärker passivitet genom att hjälpa hunden eller ge “tillåtelse” när hunden är passiv. Det är dock svårare att få det problemet om man har byggt in en massa värde i uppgiften. Idag hade jag svårt att få Shejpa att inte tjuvstarta in i buren från 15 meters avstånd. Om man kan få en bur att bli så värdfull blir det rätt enkelt att bygga värde för agilityhinder…

Den andra funderingen kan du läsa om nedan 

Misslyckanden, val och olika typer av klickertränare

Publicerat av
5

En fundering från igår handlar om det här med olika typer av klickertränare. Morten presenterade två typer av tränare i sin blogg för någon vecka sedan. Jag tycker att det blir lite dumt att göra sådana uppdelningar, speciellt eftersom jag inte känner igen dem själv, men idag började jag fundera på två olika typer av klickertränare. Susan är absolut typen som låter hundar göra fel – som till och med tycker att det är bra att de gör fel. Felen lär också hunden viktiga saker (jmf testfas i baklängeskedjning). Susan menar också att hunden lär sig att hantera misslyckanden utan att ge upp eller bli frustrerad om hunden får lov att misslyckas och jobba sig igenom det utan att få hjälp.

Under Missys första år lärde jag henne många saker med hjälp av shejping, men vår lyckandeprocent låg nog på 95-99% hela tiden. Missy lärde sig saker jättesnabbt – så länge jag curlade henne. Känslan var nästan att det var hon som höjde kriterierna. Vad jag insåg några år senare, var att hon inte hanterade misslyckande över huvud taget. Det gör hon fortfarande inte. Hon kan ge upp trots att uppgiften är superenkel om jag insisterar på att inte sänka kriterierna när hon får problem. Det tror jag är en stor nackdel. Missy har så mycket driv att hon klarar det i alla fall (ofta är jobbet så förstärkande i sig eftersom hon får röra på sig att det inte spelar så stor roll om hon får annan belöning eller inte), men jag trivs mycket bättre med våra unga hundar som har fått lära sig att hantera misslyckanden. Pi är det bästa exemplet. Jag började träna henne direkt efter att jag kom hem från Susan förra gången och då fick hon rejäla utmaningar med en gång. Jag var noga med att inte hjälpa henne när hon fick problem och noga med att inte förstärka uppgivenhet eller frustration. Det gjorde henne helt fantastisk – hon fortsätter alltid att försöka! Det är säkerligen också en av anledningarna till att jag har kunnat gå snabbt fram med uthållighetsträning med henne.

Så jag kan se två typer av klickertränare: De som är rädda för att låta hunden misslyckas och de som ser misslyckanden som en del av undervisningen. Om man ska sätta in det i Mortens uppdelning så tror jag faktiskt inte att det är kontrollfreaken som låter hundarna misslyckas, snarare tvärt om. Jag har haft svårt att låta hundarna misslyckas eftersom jag är ett kontrollfreak och inte vill se hundarna upprepa skit. Jag är dock övertygad om att det är viktigt att lära hundarna att hantera misslyckande. En annan del av samma sak är att det handlar om ifall man låter hundarna göra val eller inte. Om man är väldigt noga med att inte låta hunden misslyckas leder det ofta till att man inte låter hunden välja. Man är så snabb med belöningen att hunden inte hinner göra fel. Jag är också övertygad om Susans: “Good dog training allows choices”.  Tillåt hunden att välja och belöna bra val. Utan val blir träningen innefektiv och hjärndöd.

När det gäller kontroll över hunden i träningssituationen handlar det också om val. Att bara kontrollera hunden utan att ge honom ett val lär honom inte speciellt mycket. Att sätta på ett koppel bara för att hunden inte ska kunna göra fel behöver inte innebära att hunden är det minsta bättre när han är lös ett år senare. Att däremot kontrollera förstärkarna så att hunden får göra ett val, där de olika valmöjligheterna får olika konsekvenser, kommer att lära hunden att göra bättre och bättre val i framtiden.

Min väg till att bli en klickertränare som vågar låta hundarna göra fel och som vågar låta hundarna välja har faktiskt handlat om att våga släppa kontrollen.

Hjälp är mer förstärkande än du tror

Publicerat av
7

Någonting som verkligen har blivit tydligt det senaste året, är hur enormt förstärkande det är med information. Det har ju länge varit allmänt känt (bland klickertränare) att det till exempel är förstärkande att få ett kommando, eller att man presenterar en target eller hand med godbitar. Vad man kanske inte tänker lika mycket på är de små hjälperna, som är så förstärkande för både hund och förare att man lätt fastnar i en ond cirkel.

Vi använder oss av ett steg som ”byt beteende”-signal. Om hunden har gjort (och fått belöning för) fem sättanden och jag nu vill få fram läggande, så tar jag ett steg när hunden påbörjar det sjätte sättandet. En vältränad hund tar direkt hinten och provar ett nytt beteende istället. För ganska länge sedan hade vi någon slags diskussion i min blogg om vad den här signalen är för något. Flera menade att sådana ”fel”-signaler blir straffande. Slutsatsen nu, något eller några år senare, är att den typen av felsignal är förstärkande. Redan då menade jag att steget fungerade som en diskriminativ stimulus (tänk: ett kommando), men jag tänkte inte så mycket på om det hade förstärkande egenskaper (även om jag inte trodde på strafftanken).

Det gör ingenting att använda den typen av byt-signal i exemplet ovan, snarare tvärt om. Förstärkningen kommer ju faktiskt när hunden gör rätt (att försöka sätta sig en sjätte gång är ju helt rätt tänkt). Problemen kan uppstå när man använder den här typen av information när man får beteenden som man inte vill ha. Om hunden har satt sig fem gånger (och fått belöning för det) och sjätte gången lägger sig ner… Eller om hunden ”låser sig” under shaping och börjar skälla, du tar ett steg bakåt, hunden slutar skälla och gör rätt och får klick istället. Alla är nöjda och glada – du blir glad för att hunden slutade skälla och hunden blev glad över information och godbit. Frågan är bara vad som händer med skällandet i framtiden…

Många hundar som ”låser sig”, ”ger upp” eller ”blir frustrerade” under shaping hade inte varit det om vi inte hade varit så himla duktiga på att förstärka beteendet. Jag menar verkligen inte att shaping/klickerträning handlar om att vänta och jag behöver enormt sällan vänta på mina hundar (de har nämnligen lärt sig att det inte lönar sig att ge upp). På kurs blir det däremot en hel del väntande och både hundar och människor kan bli ganska frustrerade. Väntandet kommer naturligtvis av att vi måste släcka ut beteenden som har blivit förstärkta många, många gånger (både hos människor och hundar). Det är så lockande att ge hunden en liten knuff i rätt riktning (röra på sig, vifta med targeten, säga ”kom igen då!” etc.) eftersom hunden ofta förstärker våra ansträngningar (i alla fall de första gångerna). Om man verkligen fastnar i träningen är det nog smartare att bara gå därifrån, ta en liten promenad och göra en ny plan istället för att förstärka hjälplösheten.

Folk har svårt att köpa det här, eftersom det inte käns effektivt att vänta ut hundar. Ibland är det dock det som ska till för att lära hunden att det faktiskt är initiativ och att upprepa det som han har fått belöning för tidigare som kommer föra honom till målet – inte skällande eller passivitet. Och en hund som har förstått det är en fröjd att jobba med – eftersom du sällan eller aldrig behöver vänta igen… Vi undrar ibland vad det är som gör våra hundar så enormt lättlärda att det ibland käns som att de läser våra tankar. Jag tror att svaret till stor del ligger här.

ABC – en liten lektion i att analysera beteenden

Publicerat av
4

A = Antecedent (vad som händer innan beteendet)
B = Behavior (beteendet)
C = Consequence (konsekvensen som beteendet fick)

Vad är det som får (operanta) beteenden att hända? Sätter sig hunden för att jag säger ”sitt”? Eller sätter han sig för att han får godbitar om han sätter sig? Det är konsekvenserna som formar beteenden, men vi människor har av någon anledning mycket lättare för att fokusera på A – allt som händer innan beteendet. Ibland blir det till och med så att tränare lägger så mycket energi på att få fram ett beteende (locka, visa, hjälpa) att de helt glömmer bort att belöna beteendet när de väl får det. Det leder naturligtvis till att det går trögare och trögare att få fram beteendet och att man får anstränga sig ännnu hårdare för att få fram det. En ond cirkel. Det här kanske låter självklart, men det är långt ifrån givet när det ska tränas i praktiken.

Ett vanligt problem på kurs är helt enkelt att föraren är så upptagen av att få fram rätt beteende att hon glömmer bort att belöna bra. Ett vanligt symptom på för dålig belöningskvalitet är att hunden faktiskt blir sämre och sämre för varje repetition. En vanlig lösning är att föraren börjar lägga in mer hjälp (rör sig mer, pratar med hunden, använder lockande och uppmuntrande röst). Det brukar fungera en gång, tills hunden upptäcker att betalningen fortfarande är dålig. Oftast gör det förvånansvärt stor skillnad att bara lägga lite mer engagemang i belöningen. Samma tråkiga godbit blir plötsligt värdefull när hunden får jaga den lite och får lite beröm och entusiasm serverat ihop med maten. För hunden som tycker att lek är lika bra eller bättre än mat kan det vara en bra idé att blanda in lek som belöning då och då för att hålla ångan uppe och göra belöningen mer oförutsägbar.

När du tränar med minimalt med hjälper blir belöningskvaliteten viktigare än annars. Å andra sidan får du väldigt mycket bättre timing (det kommer en väldigt bra belöning efter väl utfört arbete, istället för att du ger hunden en massa hjälp och uppmärksamhet innan han har gjort någonting alls, och sedan en halvdålig belöning när beteendet är utfört) och hunden kommer snabbare att verkligen vilja upprepa beteendet. Det första du bör fundera på när träningen går trögt är inte vad du kan göra för att få fram beteendet oftare, utan vad du har att erbjuda hunden när han faktiskt gör det du vill.

Några tecken på att du fokuserar för mycket på A och för lite på C:

  • Hunden blir sämre och sämre för varje repetition.
  • Hunden tar längre och längre pauser mellan responserna.
  • Du försöker vara rolig för att få hundens uppmärksamhet.
  • Du är mer aktiv före än efter klicket.
  • Du börjar göra dina signaler kraftigare (höjer rösten, lägger på handtecken, förlänger kommandot etc.)
  • Dina nya lösningar på problem fungerar bara ett fåtal gånger.
  • Du säger: han VET vad ”sitt” betyder, men…

Luktdiskriminering

Publicerat av
19

Med min gamla hund var vittringsapporteringen det moment som tog längst tid att få stabilt. På något sätt fick jag in osäkerhet i momentet och jag fick både plock i fel pinnar och tugg på tävling. När jag satte igång med Missy valde jag därför att skilja själva luktdelen från apporteringen. Genom att använda post it-lappar kunde jag lära henne att välja min doft i gradvis svårare situationer. Apporteringen lärde jag in separat. Fördelen med att jobba med post it-lappar jämfört med pinnar i början är att de är mindre bitvänliga, men också att det är en extra säkerhet att jobba med någonting som inte alls ser ut som slutmålet (i alla fall när man experimenterar, som vi gjorde). Om det går helt åt skogen med post it-lapparna kan man ju bara strunta i det utan att ha förstört sin vittringsapportering på något sätt.

Många har frågat hur vi lär in luktdiskrimineringen på post it-lappar och hur det blir till en vittringsapportering, så här kommer en snabb steg-för-steg-beskrivning som har fungerat för oss och våra hundar

1) Lär hunden att frysa nosen mot din handflata. Du vill att hunden ska kunna hålla nosen stilla i handflatan i 3-5 sekunder innan du går vidare. Omvänt lockande är ofta smart för att öka tiden.

2) Sätt en post it-lapp i handflatan och låt hunden frysa nosen mot den (utan att bita i den)

3) För över post it-lappen till en vägg. Se till att hunden kan söka upp lappen och markera den i ca. 3-4 sekunder oberoende av din position. Jag föredrar att börja med lappen på en vägg eftersom hunden inte trampar runt i den då.

4) Börja ”gömma” lappen så att hunden sätter på näsan. Se till att bakgrunden och lappen har ungefär samma färg. På Missy räckte det att flytta runt lappen på frysboxen – långt nere, bakom ett hörn, under handtaget etc. För Pavlov klippte vi ner lappen så att den bara var någon centimeter stor för att få honom att sätta på näsan. Man ser ofta tydligt när hunden går från att titta efter lappen till att börja nosa efter den.

5) När hunden använder näsan för att hitta lappen brukar det inte vara något problem att sätta dit några lappar till som störning. Ingen av våra hundar hade något problem med det, men om du får problem kan du testa att köra mer och svårare nosövningar med en lapp och sedan föra in de andra lapparna på lite avstånd. Använd plasthandskar eller medhjälpare för att hantera de ”luktfria” lapparna. Du kan tidigt låta någon annan hantera de lapparna som inte luktar som dig. Våra hundar hade inga problem med det, trots att det var husse som var förare och matte som var ”tävlingledare” (eller tvärt om). Byt plats på lapparna hela tiden, speciellt på den som är rätt. Utmana hunden genom att då och då ”gömma” rätt lapp extra svårt. Om du har använt en minilapp för att få hunden att sätta på näsan är det läge att göra den lika stor som de andra.

6) Placera lapparna på golvet och gör samma sak. I början är det en fördel att hunden startar nära lapparna och är lugn, men efter ett tag kan man också testa så att hunden klarar av uppgiften trots högre stressnivå, du kan tex. låta hunden springa till lapparna, belöna med lek etc. Ta också med lapparna ut. Jag satte dem på en hopphinderbräda så att de satt fast i underlaget. Tänk på att gärna träna när det blåser ute, första gångerna hunden får vittring i näsan genom vinden kan den markera första bästa lapp. Hunden måste lära sig att det inte lönar sig utan att man får kolla vilken lapp det är som vittringen kommer från.

7) Börja lägg till pinnar som störning. Först på lite avstånd, sedan mitt bland lapparna.

8 ) Sätt lapparna på pinnarna. Ta i både rätt lapp och rätt pinne.

9) Variera dig. Låt hunden ibland markera lapp utan pinne (trots att det ligger pinnar på golvet), pinne med lapp eller pinne utan lapp (trots att det finns lappar på golvet).

10) Gå gradvis över till att bara träna med pinnar. Var uppmärksam och bryt hunden lugnt om han skulle plocka i fel pinne. En bra idé som jag fick av Maria Hagström är att låta hunden springa till pinnarna från tävlingsmässigt avstånd, medan du står nära pinnarna och kan se precis vad hunden gör.

11) Lägg på apporteringen. En del hundar apporterar spontant om de inte får klick för nosmarkeringen på en stund. Annars kan det vara en bra idé att baklängeskedja. Kör lite apportering av en pinne (naturligtvis med din lukt på) och lägg sedan på luktfria pinnar. Här kommer det alldeles säkert bakslag i form av plock i fel pinne. Bryt hunden lugnt om det händer och försök hålla träningen stressfri. Undvik att blanda in spring och lek i början.

Lycka till!

Film på Missy på steg 5:

När ska man använda klickern?

Publicerat av
13

Olika klickertränare använder själva klickern i olika stor utsträckning. En del använder bara klickern till den allra första nyinlärningen, andra klickar varje gång de har tänkt ge hunden en belöning. Under det senaste året har jag experimenterat med lite olika varianter. Från att klicka nästan alltid när jag jobbade med grundfärdigheter och inlärning, till att nästan inte klicka alls. Det har varit intressant. När jag nästan slutade använda klickern helt, insåg jag när jag verkligen behövde den – och när jag trivs bäst utan.

En del (klicker)tränare menar att klickern är så väldigt svår att använda, att det väldigt lätt blir fel och att hunden lätt får med sig vidskepliga beteenden om man använder den för länge. Det känner jag inte helt igen. Jag hade aldrig de problemen när jag klickade för nästan allt. Delvis är det väl en timingfråga, men också en fråga om vad hunden är van vid. Trivs man med att alltid använda klicker, så är det helt okej för mig. Så länge man inte begränsar sig i sin träning genom att göra det…

Det finns en stor anledning till att jag tycker att det är skönt att ibland lägga bort klickern. Det gäller framför allt när jag jobbar med stadgebeteenden (stå, sitt, ligg etc.), eller beteenden som ska pågå under längre tid (tex. fotgående).  Här är mitt kriterium att hunden ska fortsätta med det hon håller på med tills  hon får frikommando.  Jag kan belöna hunden med godbitar flera gånger under platsliggningen, men  hunden fortsätter med beteendet tills jag säger ”fri” eller ger ett annat kommando. Om hunden lyfter på armbågarna när jag är på väg tillbaka med godbiten, lägger jag tillbaka godbiten i fickan och väntar en stund innan hunden får nästa belöningschans. Godbiten är inte hundens förrän den är i hundens mun och jag inte har en chans att ta tillbaka den. Här väljer jag att inte använda klicker.

Många lär hunden att hålla positionen på klicket, så att man kan klicka hunden under tex. en platsliggning utan att hunden går upp. Det gör jag också, men när det blir fel (hunden reser sig) så får jag och de flesta andra jag har sett, problem. Vi har ju ett avtal med hunden om att klick faktiskt betyder att det kommer en godbit. Att lägga tillbaka godbiten i fickan och gå tillbaka känns inte helt rätt. Alltså gör de flesta ett mellanting. Man fryser rörelsen tills hunden lägger sig ner igen och sedan kommer godbiten. Det här blir väldigt lätt ett mönster. Få hundar slutar helt med att lyfta på armbågarna eller ställa sig upp. Det blir en liten kedja där man först reser sig och sedan lägger sig ner på nytt och får sin godbit. Been there, done that…

Utan klickern slipper jag dåligt samvete och numera klickar jag sällan om jag inte kan garantera hunden godbiten. Jag ser inte direkt några fördelar med att klicka när man ändå håller på med ett beteende som ser likadant ut över lång tid.  I början av träningen kan jag naturligtvis använda en klicker, men då ser jag också i större grad till att jag tar ansvar för att hunden inte gör något oönskat mellan klick och belöning, genom att vara nära och snabb med serveringen.

Det som har varit häftigast har varit att upptäcka när jag verkligen behöver klickern. Jag gjorde mycket shaping utan klicker och kommer fortfarande på mig själv med att glömma den när jag shejpar.  Ibland har träningen känts trög och ineffektiv. När jag sedan plockat fram klickern har det varit en enorm skillnad! Klickern är verkligen en enormt effektiv markör när man har bra timing och vet vad man vill ha.

Numera klickar jag när jag vill markera något speciellt (och det är rätt ofta), i övrigt ger jag rätt mycket tysta belöningar (att belöningen kommer upp ur fickan eller närmar sig hunden är förstärkande nog i många fall, tycker jag) och naturligtvis finns det många andra belöningsmarkörer, tex. ”varsågod” (spring till din avståndsbelöning) eller ”ta den!” (nu får du ta din leksak).

Människans smartaste vän

Publicerat av
10

Egentligen borde jag städa inför helgen. Jag dammsög igår, men det ligger redan fullt med hundhår på alla golv. Att ha ett rent hem när man har sex hundar hade varit ett heltidsarbete och med tanke på att vi har fullt upp med annat så ligger det ofta svarta högar med hår på golven. Jag förstår fortfarande inte hur Susan Garretts hus kan vara så rent, men hon sa någonting om att hennes man var bra på att plocka hundhår. Inte nog med att hon är en fantastisk hundtränare, hon kanske kan lära mig någonting om hur man uppfostrar män också? Min man har i alla fall smitit iväg till skolan för att göra något väldigt viktigt, så hundhåren är lämnade till mig.

Jag smet också iväg till datorn en stund och upptäckte en intressant länk om forskning kring hundars intelligens. Hundars intelligens har diskuterats en del på Allt om Hundar  den senaste veckan och folk framhåller att de vet precis hur hundars tanke- och känsloloiv fungerar. Jag tror att vi vet väldigt lite om hur hundar tänker och känner och jag tror att vi förmodligen aldrig kommer förstå det fullt ut. Men jag tror inte att vi ska inbilla oss att hundar är så enormt enkla och okomplicerade, bara för att vi inte förstår deras intelligens.

Här är i alla fall länken –  Menneskets smarteste venn

En annan länk som jag rekommenderar om man vill läsa om ny forskning på hund, se fantastiska filklipp etc. är Randi Helene Tillungs blogg.

Bakdelskontroll med klickerträning

Publicerat av
6

Nu har jag uppdaterat den gamla artikeln om utgångsställning så att den passar mer med hur vi gör det idag. Framför allt är det delen om utgångsställningen som har ändrats en del. Jag tänker också lägga till en del om stegförflyttningar när jag är klar med resten av hemsidan.

Två steg bakåt och tre steg fram

Bakdelskontroll är ett begrepp som kommit starkt de senaste åren, alla är medvetna om att en lydnadshund måste ha kontroll över sin bakdel och använda den aktivt i vändningar, halter och ingångar. I den här artikeln ska jag gå in på djupet i hur backande och bakdelskontroll kan användas för att förbättra moment där du aldrig har tänkt bakåt förut.

Backande – att balansera grundfärdigheter

Att hunden kan backa vid din sida är ett krav i lydnadens högre klasser, men den viktigaste grundfärdigheten är faktiskt att hunden ska kunna backa rakt bakåt när den står vänd mot dig. Det är sällan eller aldrig som hunden behöver visa den färdigheten i lydnadsringen, men som grundfärdighet är den oslagbar. När man tränar flera grundfärdigheter under samma period kommer de att påverka varandra. Genom att ha ett snabbt, rakt och säkert backande högt upp på repertoaren samtidigt som man tränar stå, sitt och ligg kan man förändra utseendet på de grundfärdigheterna utan att behöva hjälpa hunden med teknik eller hastighet. Genom att balansera upp grundfärdigheter mot varandra får du fram precis vad du behöver för att få fart och precision.

Att lära hunden att backa är väldigt enkelt och det bör vara en av de första grundfärdigheter som man börjar med. Om hunden lär sig backandet som en av de första grundfärdigheterna kommer mycket av bakåttänket hos hunden automatiskt. När det väl är inlärt kan man låta den grundfärdigheten vara och bara låta den ligga i bakhuvudet på hunden tills man behöver plocka fram den för att balansera den mot en annan grundfärdighet. Det finns ingen större idé med att lägga på kommando på backandet, om man inte ska ha det som ett eget moment i t.ex. Freestyle. Vill man kunna använda det ihop med andra grundfärdigheter bör det vara helt oberoende av hjälper, både fysiska och verbala.

När man lär in backandet är det helt onödigt med hjälper. Hundar rör sig ofta spontant bakåt, det gäller bara att fånga de små, små rörelserna redan från början. Att röra sig mot hunden för att få den att backa innebär i de allra flesta fall att man tar för stora steg i taget, och att man missar att förstärka de första rörelserna bakåt. Innan man börjar arbeta med backandet är det en annan grundfärdighet som måste fungera. Hunden måste kunna stå framför oss och hålla fokus. Om hunden hela tiden sätter eller lägger sig så blir det onödigt svårt att träna. Om hunden försvinner ifrån dig efter varje belöning får du också svårt att träna effektivt. Därför är det en grundförutsättning för all träning att hunden klarar av att hålla fokus på träningen, och att den står kvar på samma plats och är fokuserad så fort den är klar med sin belöning. Var noga med att det här fungerar innan du börjar träna backande.

När man börjar inlärningen är det viktigt att man fångar rätt beteende första gången, och varje gång det händer. Det här är utmaningen. Det gäller att titta på hunden hela tiden, och vara beredd på att klicka ofta. I början klickar vi för alla rörelser bakåt. Det räcker att hunden lägger vikten bakåt. När hunden flyttar en tass bakåt ska det förstärkas omedelbart, och varje gång. På så sätt får vi snabbast möjliga framgång och säkerhet i beteendet. För att göra det enklare kan man se till att hålla hunden nära sig. Hunden har mycket lättare för att backa om den står lite för nära än om den står en halvmeter bort. För att få flyt på träningen, och undvika att hunden flyttar sig för att jag går mot den så ser jag till att hamna nära hunden när jag belönar. Se till att hunden äter sin godbit mot dina ben, gärna så nära att tassarna hamnar mot dina fötter. När hunden har ätit upp och du ställer upp dig rak i ryggen med armarna ner längs sidorna kommer hunden med största sannolikhet flytta någon tass bakåt. Klicka, och se till att placera dig rätt medan hunden äter godis. Det är en stor skillnad mellan att ställa sig nära hunden redan innan repetitionen börjar, och att göra det under repetitionen.Ser vi till att vi är rätt placerade redan från början lägger vi inte till någon extra hjälp under repetitionen och hunden blir van vid att backa så fort den har svalt godbiten. Börjar du röra dig mot hunden när den står och väntar riskerar du i mycket högre grad att bli beroende av den hjälpen för att få hunden att backa. Var noga med att det är hunden som är aktiv medan du står i en tävlingsmässig position mellan det att hunden svalt godbiten och nästa klick. Mellan klick och belöning är det helt okej att berömma, uppmuntra och placera sig och hunden i rätt position utan att man riskerar att göra hunden beroende av hjälp.

Så fort hunden backar med minst en tass så fort den svalt belöningen, varje gång, kan du börja höja kriterierna. Det första kriteriet som är bra att börja med att öka är avståndet till dig. När hunden har kommit igång kan du börja belöna den en liten bit ifrån dig, som du brukar när du tränar. Får du flyt då också kan du börja höja kraven på att hunden ska ta fler steg innan belöningen kommer. Det går ofta ganska snabbt om vi har varit noga med att klicka ofta och tidigt i början. Börjar hunden backa snett har vi kanske gått lite för snabbt fram, se till att minska kravet på hur långt hunden ska backa så att det blir rakt varje gång innan du går vidare. För att få hunden att backa iväg flera meter kan vi använda oss av baklängeskedjning. Klicka upprepade gånger för att hunden backar till en viss punkt. Det kan gärna vara tydligt, som en dörröppning eller vägg. Öka sakta avståndet till punkten när du vill höja kriterierna, och klicka bara när hunden sätter tassarna på rätt punkt. Gör gärna samma sak vid flera olika punker. Du kan säkert gå snabbare fram ju fler gånger du gör det. Se till att beteendet blir riktigt säkert, att hunden backar rakt, snabbt och med stort självförtroende så fort den svalt sin belöning.

Innan vi är nöjda med backandet vill vi också kunna få fram beteendet under marsch baklänges. Ha hunden framför dig. Börja med att bara trampa lätt på stället. Klicka när hunden backar. Gå sedan långsamt bakåt medan hunden följer efter, klicka och belöna när den börjar backa. Öka gradvis farten när vi går baklänges, så att du tillslut kan hålla normalt promenadtempo baklänges medan hunden följer efter och sedan går över i backande. Du kan också gärna lära hunden backa på avstånd. Bind upp hunden i en stolpe eller ett träd. Belöna när den backar. Öka gradvis avståndet från hunden så att den kan backa även när den står många meter bort från dig.

Praktiska exempel – fjärrdirigering

Nu har du en hund som backar som en gud. Det är inget mål i sig för ingen lydnadsdomare kommer någonsin att ge dig en tia för ditt perfekta backande under marsch baklänges (men du kanske borde överväga en freestyle-karriär). Nu är det dags att använda backandet för att förbättra andra grundfärdigheter. Fjärrdirigering är ett moment i lydnaden där man behöver en speciell teknik på stå, sitt och ligg. Det är på många hundar svårt att få fram genom att bara fånga hundens naturliga rörelser. De flesta hundar väljer att sätta sig genom att dra bakdelen under sig och lägger sig genom att slänga sig rakt ner. Det fungerar bra till sitt och ligg under marsch, men lägger man in det i fjärrdirigeringen får man en hund som förflyttar sig framåt under momentet. Det finns olika varianter på hur man vill att förflyttningarna ska se ut. Själv föredrar jag att baktassarna är låsta på samma punkt under hela momentet, och utgår från det här. Det innebär att hunden fäller sig ner bakåt i ligg från stå, med alla tassar kvar på samma punkt, och att hunden flyttar framtassarna bakåt när den sätter sig från stå, stamtidigt som baktassarna är kvar på samma plats.

För att få fram de rätta rörelserna balanserar jag backandet mot stå eller ligg. Jag ser till att båda grundfärdigheterna ligger högt upp på repertoaren. Man kan börja med att se till att sitt eller ligg fungerar, att hunden upprepar beteendet så fort den ätit sin belöning. Sedan tränar man lite på backande, men är uppmärksamma på alla tendenser till sitt eller ligg (och belönar naturligtvis om hunden sätter eller lägger sig bakåt). När man slutar belöna backandet kommer det tidigare förstärkta beteendet komma upp till ytan. Sannolikheten för att hunden kommer att försöka sätta sig samtidigt som den backar, eller påbörjar ett läggande samtidigt som den rör sig bakåt är stor. Fånga första rörelsen som ser riktig ut, du behöver inte vänta på hela beteendet i början. Sättandet kommer ofta enkelt, men i början händer det ofta att vi får flera stegs backande innan sättandet kommer. Det gör ingenting att det dröjer, klickar man för sitt flera gånger kommer backandet minska. Om hunden börjar sätta sig på gammalt vis plockar du fram lite backande igen. I läggandet kan man framför allt titta på hundens armbågar. När hunden viker frambenen och armbågarna går ner mot marken kan du klicka för den rörelsen. I början kanske du bara får till ett bugande, men efter några klick för det kan du vänta tills bakdelen kommer med också. Det går förvånansvärt snabbt att få fram korrekta förflyttningar om man bara är lite flexibel och försöker balansera grundfärdigheterna så att de påverkar varandra på rätt sätt. Får du bara backande tränar du mer på sitt eller ligg. Får du bara dina gamla sitt eller ligg tränar du mer på backande. Du kan gärna växla mellan beteendena under samma träningspass. Några klick för ligg, några klick för backande. Tillslut lossnar det!

Ställande under gång

Ställande under gång är lätt att få fram, men det är svårare att få till ett riktigt kraftfullt och kontant ställande där hunden trycker i med båda frambenen samtidigt istället för att stanna med ett steg eller två. Den vanliga lösningen är att använda sig av belöningsförväntan, genom att placera belöningen bakom hunden, eller kasta en boll eller godbit över huvudet på hunden efter klicket. Det är en möjlig lösning, men ännu bättre är naturligtvis att lära hunden rätt beteende från början. Här är backandet ovärderligt. Tränar vi mycket backande, och även backande under marsch baklänges, så får vi en hund som stannar för att kunna röra sig bakåt, och rörelsen blir mycket snabbare och mer målinriktad. Här är det bara att experimentera. Det är en stor fördel att träna en del backande innan man försöker få fram stå under baklänges marsch. Då blir ställandet redan från början mer kraftfullt, och du kan se till att de båda grundfärdigheterna är balanserade mot varandra under hela inlärningen, så att du får ett snabbt ställande hela vägen. Har du kommit längre med ställandet, men behöver förbättra farten och tekniken kan du gärna träna bara backande under baklänges marsch ett tag, och växla mellan att klicka för snabba stopp och att ibland låta hunden fortsätta bakåt.

Backa vid sidan

Ska du tävla i lydnadens högre klasser behöver du också kunna backa med hunden vid din sida. För snyggast resultat ska både förare och hund behålla frontriktningen, och backa rakt bakåt. Hunden ska hålla samma position som under framlänges fritt följ, och röra sig i ett jämnt, lugnt tempo utan att hoppa bakåt eller studsa bakåt sittandes. Ett sätt att få hunden att röra sig rakt är att ha hunden mellan föraren och en vägg. Min erfarenhet är att det i de flesta fall leder till att man tar för stora steg i taget, och inlärningen går långsammare. Om man ändå tar det i tillräckligt små steg är väggen onödig. Precis som när du lär hunden att backa framför dig är nyckeln till framgång att börja med att förstärka varje rörelse bakåt. Försöker du gå för långt med en gång kommer hunden i de allra flesta fall vrida ut bakdelen och/eller studsa bakåt.

För att enklast lyckas delar jag upp backandet i två delar. Dels ska hunden kunna resa sig från sittande när jag rör mig bakåt. Missar man den delen får man lätt en hund som hasar eller studsar bakåt i sittande ställning. Den andra delen är att starta från stående och röra sig bakåt lugnt och rakt i rätt position. Jag sätter inte ihop delarna förrän båda fungerar tillfredsställande. Det kan vara en fördel att jobba en del med backande från stående innan man börjar med ställandet från utgångsställning. Då får man en baklängeskedjningseffekt, där hunden har provat på att stå vid sidan och få belöning för det.

När hunden ska lära sig att backa vid vår sida delar vi upp det i små, små steg. I början förstärker man alla rörelser bakåt, och klickar så fort hunden flyttar en tass. När belöningen kommer efter klicket försöker jag alltid se till att hunden står i rätt position och fortfarande är rak när den äter sin godbit. När hunden kommer igång med backandet händer det lätt att den blir överambitiös och backar iväg från oss. Därför jobbar jag med små förflyttningar och rör mig framåt efter klicket. Jag ser också till att ge godbiten med vänster hand, på hundens utsida, så att den inte får förväntan på att vrida ut bakdelen och bli sned efter klicket.

Det är en stor fördel att ha en medhjälpare som kan titta på både dig och hunden när du tränar backande vid sidan. Ibland kanske det till och med är enklare om någon annan klickar åt dig. Allra bäst är att kunna träna framför en spegel, då har du full kontroll på rörelserna samtidigt som du kan hålla kroppen riktad framåt. Risken när vi tränar bakdelskontroll vid sidan är att vi vrider för mycket på kroppen för att kunna se hunden, och gör hunden beroende av vår sneda kropp. Många hundar har också lärt sig att bara flytta in bakdelen när vi lutar oss över dem. Försök redan från början att hålla dig helt rak och lär hunden att flytta sig efter dina steg, inte efter din överkropps rörelser.

Lägg grunden ordentligt, så att hunden är rör sig i skritt, är rak och håller sig i rätt position under ditt första steg bakåt. Lägger du lite tid på de första stegen går det mycket enklare att öka sträckan senare. En hund som aldrig har fått erfarenhet av att göra fel (svänga ut bakdelen, studsa, sitta ner etc.) kommer inte att variera beteendet lika mycket när du sedan ökar sträckan den ska backa. När du ökar sträckan ska du vara noggrann med att hunden fortfarande håller positionen, om den börjar backa ifrån dig har du gått för snabbt fram. Tänk på att gärna röra dig framåt när du belönar, och variera gärna mellan att gå några steg framåt och några steg bakåt. Samtidigt som du jobbar med backandet kan du jobba med att hunden ska ställa sig upp från utgångsställning när du tar ett steg bakåt. När båda delarna fungerar repeterar du backande från stå några gånger, innan du provar att börja i utgångsställning, låta hunden ställa sig när du tar steget bakåt och sedan fortsätta något steg bakåt innan du belönar.

Sidlänges bakdelskontroll – vänstersvängar och ingångar

En del väljer bort ingången där hunden kommer rakt in till vänstersidan eftersom den är för svår att få till utan hjälp. Andra använder sig av en targetstick eller pekfingertarget för att lära hunden rörelsen och traditionellt lockar man hunden runt med hjälp av en godbit. Jag tycker att det är tråkigt att targeting eller lockande ska vara de vanligaste metoderna. Skillnaden mellan slutresultatet hos en hund som har lockats runt jämfört med en hund som tränats med fokus på bakdelskontrollen är för stor för att man ska kunna tycka att det inte spelar någon roll. Det här gäller speciellt stora hundar som inte är så kvicka i rörelserna.

Idag använder vi oss av en kloss när vi tränar ingångar och vänstersvängar. Det är en av nyheterna i den här, uppdaterade versionen av artikeln. Tidigare gjorde vi på samma sätt, men utan en tydlig plats för hunden att göra av sina framtassar. Framför allt tror jag att det har blivit mer tydligt för förarna och det märks på resultaten på kurs. Klossen vi använder oss av är cirka fem centimeter hög och sidorna är 25 centimeter långa. En väldigt liten hund kan behöva en mindre kloss och de riktigt stora kan behöva en större. Träklossen är billig att skaffa sig och fungerar bra både inomhus och utomhus, men man kan naturligtvis använda en tjock bok eller en telefonkatalog (men det är smart att tejpa den så att den håller ihop) istället. Här kommer inlärningen, steg för steg:

  1. Shejpa hunden till att ställa sig med framtassarna på klossen. Belöna gärna flera gånger medan hunden står kvar på klossen och lös ut med ”fri” när hunden får lov att gå av.
  2. Försök locka hunden av klossen med en godbit. Om han klarar av att stå kvar får han en godbit i position, om han kliver av klossen, försvinner godbiten som du lockar med. Låt hunden kliva upp på nytt (men belöna inte direkt) och locka på nytt. Det är en fördel om hunden kan omvänt lockande sedan tidigare. Målsättningen här är att lära hunden att man håller kvar framtassarna på klossen tills man får frisignal, någonting som gör den fortsatta inlärningen mycket mer effektiv. Se till att hunden kan hålla sig kvar på klossen även om du ställer dig riktigt nära.
  3. Ställ dig mitt emot hunden som står på klossen. Rör dig nittio grader mot hundens vänstersida. Hur mycket du behöver flytta dig beror på hunden. En del hundar rör sig direkt när du flyttar dig, andra behöver en lite större rörelse. Så fort hunden flyttar ett bakben åt sitt höger (samtidigt som framtassarna är kvar på klossen), klickar du och belönar. I början behöver du kanske variera mellan det här och omvänt lockande för att påminna hunden om att framtassarna ska vara kvar. Kräv gradvis fler steg av hunden innan du klickar. Målsättningen på det här steget är att hunden ska hamna mitt emot dig igen, men se till att du bara klickar när hunden rör på tassarna, inte när han redan har stannat.
  4. När med lätthet flyttar bakdelen nittio grader börjar du förändra din position i förhållande till hunden. Nu kan du inte längre ha tårna mot klossen, utan får ställa dig med vänsterfotens sida mot klossen. Hunden ställer du upp rakt ut från din vänstersida. Flytta dig ett kvarts varv runt klossen och klicka för att hunden rör bakbenen riktigt. Även här är målet att hunden ska komma tillbaka till samma position som ni började i (rakt ut från din sida), men om hunden ger dig mer – köp det!
  5. Ställ upp hunden bredvid dig och flytta dig ett kvarts varv runt klossen. Klicka för att hunden flyttar sig efter. Börja ganska snart kräva att hunden kommer hela vägen in till din sida. Om du klickar för att hunden rör sig mot din sida, bör du belöna hunden på utsidan och se till att bakdelen flyttar sig helt in. När hunden börjar komma nära den slutliga positionen vid din sida blir belöningsplaceringen viktig. Jag vill inte att hunden får några godbitar för att stå snett vid sidan.
  6. Lär hunden att röra sig in till sidan även när du står stilla. Ha hunden stående, och håll den upptagen med att äta en godbit ur din hand medan du flyttar dig nittio grader (vänster om halt). När du står stilla släpper du hunden som förhoppningsvis rör sig mot dig. Klicka gärna första bakbensrörelsen de första gångerna, men snart bör hunden kunna komma ända in till sidan. Tänk på hur du belönar, och tänk på att låta hunden ”vara i belöning” (äta godbitar ur din hand) så länge det behövs, så att du kan ställa upp hunden och flytta dig in i rätt position inför nästa repetition. Öka gradvis vinkeln så att hunden kan göra hela ingången (ett halvt varv).
  7. Om hunden inte kan göra halt ihop med dig sedan tidigare kan det vara läge att träna lite på det. Använd gärna en vägg under de första träningspassen och lär hunden att stanna ihop med dig istället för att svänga upp framför dig. Du kan också lägga på sättandet här.
  8. Repetera vänstersvängar med hunden på klossen några gånger. Ta bort klossen och ställ upp hunden vid din sida. Gör en vänstersväng och klicka så fort hunden rör ett bakben. Belöna på utsidan. Du bör ganska snabbt kunna få till snygga vänstersvängar om hunden är duktig på klossen. När vänstersvängarna sitter kan du börja hålla hunden i belöning medan du flyttar dig undan och ställer upp dig för en liten ingång. När hunden hamnar perfekt vid din sida varje gång är det dags att lägga på sitten. Jag väljer att vänta med sitten till slut, för att få hunden att förstå att det är bakdelsrörelsen som är det viktiga, inte att sätta sig så fort som möjligt.

Tänk på dina rörelser!

Eftersom det är så vanligt med förare som ”styr” hunden med överkroppen vill jag lägga till ännu en varning för det. Det ska inte vara nödvändigt att använda axlar och armar för att få hunden att flytta in bakdelen. Det är lätt att falla i den fällan när man har en hund som lätt flyttar sig för vårt kroppsspråk, men det ser inte snyggt ut att behöva trycka hunden bakåt i ingångar och svängar. Var redan från början noggrann med att du alltid håller överkroppen rak och att hunden bara flyttar sig efter dina fötter. Låt gärna någon annan titta på dig med kritisk blick, träna framför spegel, videofilma gärna och ta ut riktpunkter rakt fram där du håller blicken. Ofta är man inte själv medveten om hur mycket konstigt man gör med sin kropp när man tränar hund. Om du redan har lärt hunden vänstersvängar och ingångar, men känner att hunden är beroende av din överkropp kan du gå igenom stegen för inlärning av ingångar och vara noga med att hålla överkroppen rak under hela inlärningen. Tänk också på att vändningar på stället ska ske just på stället. Fötterna står kvar på samma punkt när du är klar men har rört sig ett kvarts varv.

Sammanfattning

En lydnadshund måste ha god bakdelskontroll, både rakt bakåt och sidlänges. För bästa resultat använder man så få hjälper som möjligt, och fokuserar istället på att få förstärkt början på rätt beteende (första steget) så ofta som möjligt. Hundar rör sin bakdel ofta och mycket, det gäller bara att kunna se de små rörelserna och förstärka dem istället för att ta för stora bitar i taget. Gör du grundarbetet noga kommer det gå mycket enklare att höja kriterierna senare. Var noga med ditt kroppsspråk och se till att det bara är sättet du rör dina fötter som får hunden att röra sin bakdel på rätt sätt. Börja gärna så tidigt som möjligt med bakdelsrörelserna. Backande ifrån dig ger dig möjligheter att förbättra och förändra andra grundfärdigheter, och vänstersvängar och ingångar är en förutsättning för många moment.

Språkbruk i hundträning

Publicerat av
Svara

Språkbruk i hundträning diskuteras på ett av våra stora forum idag. Fina ord är fula. Varför ska man göra saker så komplicerat? Varför ska man säga ”träningsläge” när man helt enkelt kan säga ”ledarskap”? Måste man vara akademiker för att träna hund? Var det inte bättre förr? Den nästan vanligaste kritiken av klickerträning, handlar om språkbruket. Hur ska nybörjare kunna förstå någonting som förklaras med så svåra ord? Vem orkar bry sig om man måste kunna skillnad på positiv och negativ förstärkning?

När jag började träna hund, fick jag boken Din hund – som valp som unghund av Sven Järverud och Gunvor af Klintberg-Järverud. På den tiden var den standard på valp- och grundkurs. Visst var det bättre då? Eller hur? Njaaaa… Här får vi lära oss om olika funktioner (flockfunktion, jaktfunktion, undersökningsfunktion, försvarsfunktion…) Vi får lära oss om tröskelvärden, motivationer (förvärvad motivation och miljö- och situationsbunden motivation), motivationsförändringar (inre och yttre faktorer), motivationens höjd i beteendet, retning = stimulering, aktiva och neutrala retningar, inlärda retningar, förstärkning, väckning, utlösning, sluthandling, betingning, dirigerande tecken, hämmande tecken, avvänjning (nej, det handlar inte om diande valpar), överföring, motivationsfiltrering, understimulering, oregelbunden stimulering… Ja, ni fattar. Var det så himla annorlunda förr?

Jag tycker att det är tråkigt att teori och ”fina ord” ska förlöjligas. Jag gillar svåra ord. Jag tycker om att sätta in det jag gör praktiskt i ett teoretiskt sammanhang. Det gör det lättare att analysera träningen och ta bra beslut (folk har gjort samma sak innan mig – och faktiskt testat det vetenskapligt…). Det är dock viktigt att den praktiska hundträningen alltid kommer i första hand. En bra hundtränare blir man i första hand av att umgås med och träna hundar. Det är inte bara teori som förlöjligas, också god grundträning, systematik, konsekvens i både träning och agilityhandling etc. Jag undrar om det beror på att folk märker att det ger resultat, men helst skulle vilja slippa det själva. Att hävda sig i hundvärlden hade ju varit så mycket enklare om det inte fanns galningar som gjorde hundträning till en vetenskap och därmed höjer nivån…

Man måste naturligtvis anpassa sitt språkbruk efter vem man talar med. När jag skriver i min blogg, skriver jag främst för folk med samma syn på hundträning som jag själv. Jag skriver för folk som gillar teori, som gillar noggrann grundträning, som gillar konsekvens i träningen. Det finns många andra bloggar att besöka om man inte gillar det. När jag håller valpkurs använder jag ett helt annat språk än när jag håller utbildningar för folk som verkligen vill bli bra på klickerträning. Samtidigt försöker jag alltid att vara konkret och faktiskt prata om hur hundar lär sig. Kunskapen om hur hundar lär sig och hur vi ändrar beteenden är ju faktiskt det folk betalar för när de kommer på kurs, oavsett nivå. Mija skrev ett väldigt bra blogginlägg idag om grunder. Jag tror att det är sant på kurs också. Om man hoppar över det grundläggande (hur lär sig hundar, varför funkar det, hur analyserar man sin träning) för att man tror att folk inte klarar av det, inte vill lära sig det eller att det tar för lång tid, kommer man säkert att kunna lära valparna färdigheter på kursen, men ägarna har betydligt sämre förståelse att ta med sig när de sedan ska fortsätta att träna sin hund på egen hand.

Det finns många problem med språkbruket i hundvärlden, jag ska försöka lista några:

Förskönande omskrivningar är jättevanligt i hundvärlden och jag kan inte hitta något annat som verkar lika förvirrande för en nybörjare. Framför allt används förskönande omskrivningar när man vill förklara obehag i träningen, men helst inte säga vad man gör rent konkret. Ett nyp i örat blir till en ”korrigering”. Att slå hunden lite innan man börjar träningen blir en ”ledarskapsmarkering”. Ibland används omskrivningarna av välmenande tränare. De vill eller kan inte förklara exakt vad de gör med den olydiga hunden. Därför använder de en svävande omskrivning. I bästa fall innebär ”gå bakom huset och gör vad du vill med hunden” att eleven går bakom huset och ber hunden om förlåtelse för att de åkte på en så dålig kurs. I värsta fall innebär det att eleven inte har några gränser eller instruktioner att förhålla sig till och ”ledarskapsmarkeringen” övergår i ren misshandel.

Samma ord betyder olika saker för olika människor. Ett av problemen med att använda begrepp är att de används väldigt olika i olika skolor och vetenskaper. I boken jag hänvisade till förut (Din hund – som valp som unghund) förklarar man negativ förstärkning som ett obehag. Om hunden kommer långsamt på inkallning, ska man säga ”nej”, det är negativ förstärkning. Inom inlärningspsykologin innebär negativ förstärkning att man tar bort ett obehag eller något som är irriterande. En ”korrigering” kan ha väldigt olika innebörd från folk. Där jag kommer ifrån, har korrigering alltid varit ett obehag av varierande grad. Andra menar att en korrigering är något som får hunden att avbryta ett beteende, jämfört med straff, som ska få hunden att inte vilja upprepa ett beteende. Ytterligare andra menar att en korrigering är alla gånger där vi gör något för att få hunden att ändra sitt beteende – till exempel att vi tar fram en godbit och lockar in hunden rätt i position när den gör fel. Inte konstigt att man blir förvirrad!

När man skriver en vetenskaplig artikel måste man i de flesta fall ange vems definition man använder sig av. Det finns många olika definitioner på vanliga begrepp och det går inte att säga vad som är rätt och vad som är fel. Det kan vara viktigt att komma ihåg när man sitter på internet och slåss om vem som egentligen har rätt om vad  ”operant inlärning” egentligen innebär… (Jag skulle dock tro att det är mindre rum för olika tolkningar när man använder vetenskapliga begrepp. Ordet ”operant inlärning” har nog färra olika definitoner än ordet ”ledarskap”, till exempel)

Två olika vetenskaper När man förklarar hundträning kan man antingen göra det utifrån ett etologiskt perspektiv (tex. Järverud med funktioner, motivationer, tröskelvärden, retningar etc.) eller utifrån ett inlärningsteoretiskt perspektiv (tex. klickerträning med förstärkning, straff, extinktion, konsekvenser etc.). Det här hade inte varit något större problem (för att bli en bra hundtränare behöver man också etologiska kunskaper), om det inte vore för att etologin ofta försöker spela på inlärningspsykologins planhalva och använder liknande begrepp med en något annorlunda definition. Om man ska försöka göra skillnaden mellan etologi och inlärningspsykologi tydlig, så skulle jag säga att etologi (läran om djurs beteende) handlar om hur beteenden förändras över generationer, medan inlärningspsykologin förklarar hur beteenden förändras hos individen. Eftersom vi tränar individer, väljer jag inlärningspsykologiska termer när jag förklarar inlärning på ett teoretiskt sätt.

Rädsla för att vara oprecis. Det finns också de som är så rädda för att inte vara precisa när de pratar om träning, att de inte kan tala om sådant som de inte har läst om i en bok. Bara för att någonting inte är vetenskapligt bevisat, innebär det inte att det inte finns. Visst är det skönt att få en teoretisk förklaring till det man upplever i träningen, men man kan inte förneka vissa förhållanden bara för att man inte har kommit över den boken ännu.

Olika ideologier har olika språkbruk. Även om man egentligen menar samma sak, kan man uttrycka det på väldigt olika sätt beroende på vad man har för ideologi och  var man är skolad. Ibland när jag pratar om hur jag tränar mina hundar, får jag höra ”Aha! Ledarskapsövningar!”. Jag pratar aldrig om ledarskapsövningar, men visst kan det hända att jag gör samma sak som de som förklarar det mesta med ledarskap. Det här gör dock att man lätt pratar om varandra om man bara använder fina ord och inte pratar om vad man faktiskt gör.

Isolasjon

Publicerat av
Svara

Debatten om treningsmetoder tar stadig nye veier. Folk beskylder hverandre gjensidig for å være dyremishandlere. Noen påstår at ”ekstreme positivister” kaller de som rykker i bånd eller tar i nakken for dyremishandlere, mens på den andre siden finnes de som kaller ”myke trenere” for dyremishandlere for ”hvis man ikke tør å ta sin hund mens den fortsatt er valp, så må den dresseres med strøm når den blir ulydig som voksen”.
Slike unyanserte påstander er ikke noe jeg selv kaster bort tiden min på, men jeg vil ta opp en annen interessant side ved debatten, nemlig bruken av isolasjon som metode. Det nyeste påfunnet er at de som ikke tør å ta sin hund heller bruker isolasjon som et verktøy i treningen. Påstanden er at myke trenere isolerer hunden den tiden den ikke trenes for at den skal jobbe bedre. Slike påstander rammet også Susan Garrett for noen år siden etter en underlig tolkning av hennes bok ”Ruff Love”. I debatter om hundebur dukker slike tolkninger opp igjen i ulike varianter. De som har lest boken og gått kurs for damen vet at tiltakene i boken bygger opp et godt forhold mellom hund og eier gjennom at hunden får flere belønninger for rett atferd, mer kvalitetstid sammen med eier og blir aktivisert mer enn tidligere.

Personlig kjenner jeg ingen klikkertrenere som isolerer hundene sine for å få de til å prestere bedre. De eneste gangene jeg har hørt slike råd er fra enkelte jakt- og gjeterhundfolk. Det et ganske utbredt råd å holde hunden i hundegård. Begrunnelsene er ulike, alt fra at hunden skal bli lettere deprivert for sosial kontakt slik at man slipper å bruke andre belønninger, at hunder alltid bør være ute i friluft for å trives, til at det er bra for lederskapet fordi det blir lettere å være konsekvent den tiden du er sammen med hunden. Bur anbefales som et ledd i tilvenning til å være alene hjemme, for å fremskynde renslighetstreningen, å beskytte inventaret mor hunden, men ikke minst for å beskytte valpen mot elektriske ledninger og annet som kan skade den. Her brukes bur eller hundegård ikke som en straff, men for å forebygge at uønsket atferd oppstår.

Vi får huske på at klisjeen om at hunder er ulike fortsatt er like gyldig. Noen hunder trenger hjelp til å roe seg ned eller trenger å beskyttes mot omgivelsene. Andre, gjerne mindre aktive hunder, er veldig enkle å holde i huset som valper og unghunder.

 Et annet poeng som er verd å nevne er vrangforestillingen om at bruk av time out for å redusere uønsket atferd baserer seg på isolasjon. Tolkningen av begrepet ”time out” har tatt de utroligste veier. For meg er en time out en pause i treningen der hunden hindres tilgang til flere belønninger (uansett om belønningen er mat, oppmerksomhet eller andre aktiviteter som virker forsterkende). Jeg bruker bare time out på hunder som har lært hva de skal gjøre ved hjelp av mange belønninger. Jeg varierer bruken av time out og lader opp time out-situasjonene med belønninger for å unngå uønskede bivirkninger. Feks så venner jeg hunden til å bli holdt i halsbåndet slik at den ikke bli redd og trekker seg unna når jeg raskt avbryter uønsket atferd, jeg venner den til å være i bur og jeg lærer feks hundene å legge seg ved hjelp av belønninger før jeg evt bruker dette som time out. Hele tiden får jeg evaluere effekten av time outen (det skal faktisk bli mindre av den uønskede atferden!) og se opp for uønskede bivirkninger (hunden skal ikke bli redd eller skremt, men prøve hardere neste gang og ikke gi opp eller tape intensitet under trening). Generelt jeg legger lista slik at det blir minst 4 belønninger for rett atferd før evt neste time out.

Selv  lever jeg veldig tett sammen med mine hunder og har dem rundt meg hele tiden. Valpene og unghundene vennes til å ligge i bur iblant. Dette er kanskje heller ikke noen optimal løsning, kanskje hundene hadde hatt det like bra i en hundegård? Likevel så tror jeg at hunder trives med å være sammen med sine mennesker (selv om de kanskje helst skulle slippe å ha meg der iblant ;).

Husdyrhold vil alltid begrense dyrets utfoldelse til en viss grad. På den ene siden gir husdyrhold trygghet, beskyttelse fra farer i naturen, sult og kulde, men samtidig så begrenser vi dyrenes atferdsrepertoar. Selv om det kanskje er hardt å innrømme for mange, så er det til syvende og sist for vår egen del at vi avler frem og holder tamhund til jakt, selskap eller arbeid. Skal hundene være tilpasset til et menneskesamfunn, så er det ikke mulig å la de leve ut alle sine motivasjoner til en hver tid. Betyr det automatisk at deres velferd reduseres? Diskusjonen koker ned til at dyr har visse atferdsbehov som må tilfredsstilles. Hvor grensene går for hva som er akseptabelt kan gjerne debatteres. Skåner vi hunden for farer og unødvendige konflikter eller gjør vi det bare lettvindt for oss selv?

Jeg ønsker alle jegere skitt jakt og en god debatt til de som sitter hjemme foran datamaskinen. Selv så reiser jeg til fjells en uke nå.