Concept training med Ken Ramirez

Publicerat 1 juni 2008 av Fanny

Concept Training – Taking You and Your Animal to New Levels

Det här var en inspirerande föreläsning om konceptträning. Konceptträning handlar om att få hunden att förstå olika koncept som generaliseras till nya situationer, istället för att lära in enskilda beteenden och signaler. Exempel på konceptträning är:

Modifierande signaler: Höger och vänster; Upp eller ner; Stor eller liten;
”Match to sample”: Visa hunden ett föremål och be hunden hämta det som ser likadant ut från en hög med föremål.
”Space conceptualization”: Tex: Blindhundar som lär sig hur stor en rullstol är och anpassar vägen till det.
Härmning: Djur som lär sig att härma andra djur och som även härmar helt nya beteenden efter bästa förmåga.

Även om härmning kanske är det mest fascinerande konceptet så var det modifierande signaler som intresserade mig mest och också det som större delen av föredraget handlade om rent praktiskt. För mig är modifierande signaler intressanta rent praktiskt, eftersom det annars blir så många signaler för våra tricks. När hundarna kan göra samma beteende på två sidor (lyfta vänster bakben, lyfta höger bakben etc.) blir det ju helt plötsligt dubbelt så många signaler om man inte har modifierande signaler som ”höger” och ”vänster”. Tanken med en modifierande signal är att den inte bara fungerar i ett sammanhang (som agilityhunden som har lärt sig en tight vänster- eller högersväng på signal), utan kan användas i helt nya situationer ihop med nya signaler. Man kan också lära hunden andra modifierande signaler (som över/under, stor/liten, upp/ner, rund/fyrkantig etc.) och till slut kombinera dem.

Innan man börjar träningen är det viktigt att man bestämmer sig för en syntax – i vilken ordning signalerna kommer att ges i framtiden. Ken rekommenderade den här ordningen: Substantiv (ex. boll) – modifierande signal (ex. stor), verb (ex. apport). Ken skiljer också på ”interna” modifierande signaler, som höger/vänster och ”externa” modifierande signaler som stor/liten. De interna är enklare eftersom de är objektiva och konstanta. De externa är svårare eftersom de är subjektiva och varierande. Handbollen är stor i förhållande till tennisbollen, men liten i förhållande till fotbollen. Ken rekommenderade att man börjar med interna modifierande signaler, till exempel höger/vänster. När hunden har lärt sig 3-4 modifierare går träningen snabbare och enklare med nya koncept.

Ken var noga med att poängtera att det här är träning för avancerade tränare och hundar. Det är viktigt att ha en solid grund med shaping och en kreativ hund. Han rekommenderade frishaping och lekar som ”101 saker man kan göra med en box”.

Mitt projekt blir att lära Pi höger och vänster som koncept. Jag tror att jag ska börja med targets eller något annat enkelt beteende som är tydligt höger och vänster. Min målsättning är bland annat att hon ska kunna:

– Lyfta höger respektive vänster framtass
– Lyfta höger respektive vänster baktass
– Targeting till höger och vänster
– Apportering åt höger och vänster
– Nudda höger/vänster baktass med nosen
– Ingångar på höger och vänster sida

Jag ser fram emot att sätta igång med träningen! Ken använde en del hjälp i början. Jag får se hur jag gör. Ett annat problem jag har är att jag inte har kommando för de här olika beteendena, och det är ju självklart att man kan lägga en signal på targeting och apportering utan att ha vänster/höger, men hur gör man med att lyfta en baktass? Hur lägger man en signal på det och får hunden att förstå att det gäller båda baktassarna? Spännande utmaningar 🙂 Jag ska försöka skriva mer imorgon kväll. Nu ska jag ta ut hundarna och stupa i säng. Imorgon hämtar vi en ny (fast begagnad) bil! Spännande, men ungefär hela dagen går åt till det. Hoppas att det inte blir riktigt lika varmt som det var idag.

Motbetingning som problemlösning

Publicerat 1 juni 2008 av Fanny

I helgen har vi varit på seminarium med Ken Ramirez och Kathy Sdao. Ken har vi hört mycket gott om från vänner och Kathy lyssnade vi på i höstas när hon var här ihop med Bob Bailey. Helgen har varit väldigt inspirerande och trevlig och jag tänkte att jag skulle ge en kort sammanfattning av mina favoritföreläsningar under helgen för er som inte kunde vara med:

Kathy Sdao – ”Cujo meets Pavlov! Using Classical Conditioning to Treat Dog-Dog Aggression”
På lördag förmiddag pratade Kathy om hur hon använder motbetingning för att lösa problem med hundaggression (speciellt hundar som är arga i kopplet). För mig innebar den här föreläsningen både inspiration och några aha-upplevelser. Ofta använder vi ju en typ av klassisk betingning när vi försöker lösa problem. För border colliesarna har motbetingning haft snabb och bra effekt på biljagande – ett beteende som vi vet att de flesta vallhundsvalpar börjar med och därför lär vi hundarna att bil = belöning redan från första dagen de kommer hem. Men i andra situationer har jag inte fått samma snabba resultat och ibland också upplevt att fel beteende har blivit förstärkt. Efter Kathys föreläsning inser jag dock att motbetingning kräver lite mer planering och insats än vad jag har lagt ner vid de tillfällena. Här kommer några av de viktigaste punkterna för en lyckad motbetingning:

Det här kanske verkar givet, men här har jag slarvat: Använd någonting som hunden verkligen tycker om! I de flesta fall är det riktigt god mat som är det bästa alternativet, men det kan också vara lek eller massage.
Se till att du får rätt ordning på olika stimuli. För att motbetingning ska ske måste det hunden upplever som trevligt (maten) komma efter att han får syn på det som skapar otrevliga känslor (till exempel en annan hund). Det ska absolut inte komma före (och det är nog en ganska vanlig syn med hundägare som får syn på en annan hund innan hunden och då börjar fippla med godispåsen för att ”avleda”) och inte heller samtidigt som. Optimalt är om maten dyker upp ungefär en sekund efter att hunden har fått syn på den andra hunden.
Använd bara den här supergoda maten till din motbetingning. Gå inte runt och belöna hunden för kontakt eller fotgående eller för att han inte jagar bilar med samma mat som du motbetingar. Helst kanske du bör undvika att belöna annat över huvud taget under motbetingningspassen. Ha gärna en medhjälpare som kan komma med en hund medan du till exempel sitter på en parkbänk ihop med din hund.
Se till att hunden får den supergoda maten varje gång han ser en annan hund. Utan undantag.
De första associationerna är de viktigaste. Planera dem väl.
Låt det gärna gå en stund mellan repetitionerna. Sitt på parkbänken och ta det lugnt och låt det bli en tydlig paus mellan repetitionerna, så att du ser till att det blir rätt association. Låt inte repetitionerna bli rytmiska, ta olika långa pauser. Motbetingningspass ska vara ganska tråkiga…

Tankar om signalkontroll

Publicerat 12 maj 2008 av Fanny

I helgen jobbade vi en del med signalkontroll på tränarutbildningen. Vi delade med oss av våra bästa tips och kursdeltagarna testade med sina hundar. En vanlig tendens vi ser bland våra elever är att de väntar alldeles för länge (ibland flera år) med att sätta på kommando på beteenden. Jag är övertygad om att det blir svårare ju längre man väntar. Och eftersom vårt system bygger på att hunden alltid kan ta fram frivilliga grundfärdigheter blir man ju inte begränsad till bara kommandon när man har börjat jobba med signalkontrollen. Det verkar som att våra elever skiljer sig från många andras, genom att för det mesta gå för långsamt fram istället för för snabbt… Efter kursen blev det diskussion i Sivs blogg. Det är väldigt kul att det blir diskussion och jag hoppas att ni också får ut någonting av den. Mina åsikter är helt och hållet en produkt av mina erfarenheter. Jag tycker (till skillnad från Morten) att signalkontroll (framför allt att skilja mellan beteenden, vänta-delen har jag aldrig hafr problem med) är rätt svårt och vill gärna göra det så enkelt som möjligt för både mig och hundarna. Jag rekommenderar att det här inlägget läses ihop med kommentarerna i Sivs blogg, så förstår ni kanske mer. Här kommer i alla fall mina signalkontrollsråd.

Ett beteende måste inte vara perfekt för att man ska sätta kommando på det. Jag har tre kriterier som ska uppfyllas innan jag börjar. 1) Beteendet ser okej ut och har inga större fel. Det blir för det mesta rätt. 2) Hunden tycker att beteendet är kul! 3) Hunden upprepar beteendet i princip direkt när han får chansen efter belöning. Jag menar inte alls att man ska sätta kommando på ett beteende som man inte gillar, jag menar bara att en 3 månader gammal setter inte lägger sig med samma fart och precision som min vuxna border collie och att jag inte tänker vänta på det innan jag lägger på kommando. Jag är nöjd med att settervalpen tycker att det är kul att träna ligg och entusiastiskt upprepar läggandet direkt efter ”fri”, belöning eller lekpaus. Jag är helt övertygad om att jag inte ”cementerar” beteendet genom att lägga kommando på det (tänk, då hade ju alla beteenden varit färdiga och aldrig förändrat sig efter att man la på kommando).
Det är mer effektivt att föra in kommandot innan beteendet än att göra det samtidigt som beteendet. Den här principen har i alla fall förkortat inlärningstiden väsentligt för mig. Det innebär egentligen bara en timingsmässig skillnad. Eftersom jag vet att hunden kommer att upprepa beteendet så fort hon är klar med belöningen, kan jag ju slänga in kommandot direkt. Jag kan inte se några fördelar med att vänta tills hunden faktiskt påbörjar beteendet. Jag är faktiskt hellre någon sekund för tidig. Precis som jag inte vill klicka samtidigt som hunden äter godbiten, vill jag inte ge signalen när hunden har påbörjat beteendet.
Ge hunden utmaningar tidigt. Redan under andra eller tredje träningspasset börjar jag föra in att vänta på kommando och skilja mellan kommandon. Jag upplever att det är först då som inlärningen verkligen sätter fart. För så länge hunden kan lista ut vad vi vill utan att lyssna på signalen (som på förra punkten, där hunden lägger sig på repetition och jag slänger in kommandot när jag vet att hunden ändå kommer att lägg sig) bygger ”betingningen” på någon slags hopp om att det blir bra bara man repeterar det tillräckligt många gånger. Jag menar att effektiv inlärning bygger på att hunden gör val. Jag menar också att signalen bara blir viktig för hunden när den faktiskt signalerar någonting. När vi bara ”lägger på kommando” signalerar inte kommandot någonting. Det är andra signaler som berättar för hunden att läggandet kommer att bli förstärkt (att vi har förstärkt det flera gånger tidigare under träningspasset).
Våga låta det bli fel. Jag är övertygad om att inlärningen går snabbare om vi går bort ifrån att tänka att det måste bli rätt ”nästan varje gång” när vi ger en signal. Ett sådant tänk leder till att vi bara ger signalen när hunden ändå tänker göra det vi ber om, vilket återigen gör att hunden inte behöver lyssna till signalen för att få information. När jag jobbar med signalkontroll hos mina hundar är jag noga med att att inte ge dem den signal de ser ut att förvänta sig och jag försöker lista ut vad de tänker för att ge dem motsatsen. Min träning går faktiskt ut på att försöka lura hundarna att göra fel. De får lära sig att lyssna på signalerna istället för att gissa vad som kommer härnäst. Det är inte heller något problem för hundarna att göra rätt när de först har gjort fel. Speciellt inte om man växlar mellan bara två kommandon. Därför kan ett träningpass se ut så här:
”Sitt” – belöning – ”Fri” – ”Ligg” – belöning – ”Fri” – ”Ligg” – belöning – ”Fri – ”Ligg” – belöning – ”Fri” – ”Sitt” – ”ojdå, kom här!” – ”Ligg” – ”Fri” – ”Ligg” – ”Fri” – ”Ligg” – ”Fri” – ”Sitt” – belöning – ”Fri”.
När hunden misslyckas på sitt nummer två får hon samma utmaning en gång till (sitt efter tre lägganden), fast med frisignal som enda bekräftelse (inga godbitar förrän hon klarar sitten) på att det är rätt.
Belöna gärna passivitet med godbitar när du ska lära hunden att vänta på signal. Det ger en högre förstärkningsfrekvens och högre lyckandeprocent när hunden ska lära sig konceptet. Varför göra det krångligare än det behöver vara? Se bara till att hunden inte blir tveksam när du ger kommandot bara. Min erfarenhet är dock att mina hundar är så sugna på att utföra beteendet på kommando att det inte är något problem. Det är en liten balansgång under något träningspass, men strax förstår hunden konceptet och då kan du också börja kedja och belöna passivitet med signal. (En del saker kedjar jag aldrig helt (belönar ofta för att hundarna sitter stilla i agilitystarter, eller väntar på ”tryck”-kommando när vi tränar kontaktfält, till exempel) medan andra saker kedjas tidigt och i princip aldrig tas isär (uppsitt och nedsitt till exempel). Jag skulle börja lära Pi klass I-apportering här om dagen och det var svårt för henne att vänta på signal eftersom hon alltid har fått gripa apporter direkt. Jag upplevde att det blev för mycket straff och för lite belöning och började belöna passiviteten med godbitar. Jag tror att jag löste problemet på tre minuter och nu är det säkert klart för kedjning.

Jag har fler tankar, men det här får räcka just nu. Är sugen på att jobba mer med signalkontroll när jag kommer hem.
Soliga hälsningar från Bergen. Diskutera gärna frågan i kommentarsfältet och kom ihåg att det här absolut inte behöver vara hela sanningen, det är bara mina egna erfarenheter av vad som funkar snabbast och säkrast (och vad som också funkar bäst i mitt huvud med tanke på vad vi vet om inlärningspsykologi).

Att bli tränad av en cocker…

Publicerat 7 maj 2008 av Fanny

När Shejpa var valp var hennes naturliga reaktion alltid att springa bort från mig när hon fick något i munnen. Med tiden blev hon riktigt duktig på att komma tillbaka med både leksaker och apporter och retrieverfolket brukar ge henne beröm för hennes vackra avlämningar. De senaste veckorna har det dock hänt någonting. Vändorna med leksakerna har blivit större och större och igår nådde det sin kulmen när hon inte ens ville komma tillbaka och byta tråkiga leksaker mot kycklinghalsar. Det var då jag insåg att jag måste ha förstärkt det här beteendet på något sätt. För det är inte så att hon väljer att springa med leksaker framför att äta kycklinghalsar. Det måste vara någon annan form av förstärkning inblandat, och när jag tänker på saken är jag ju medveten om att jag har försökt mig på några handbollsmålvaktsräddningar, ropat upprepade gånger och till och med någon gång mutat till mig leksaken. Sådant där är enormt lätt att göra, man vill liksom inte ägna sig åt att få tillbaka leksaker, man vill springa agility och träna på mer konstruktiva saker. Ofta gör den inställningen att man har problemet kvar i flera år, eller att man väljer att aldrig släppa leksaken till hunden under träning.

Hur lång tid tog det att lösa när jag väl insåg vad som hade hänt? Fem minuter. Inte mer. Sedan kunde jag inte få henne att lämna mig med leksaken. Lösningen var väldigt enkel och väldigt effektiv. Jag la upp en enkel övning, att plocka leksaken från marken vid mina fötter och lämna i min hand. Men springa bort-beteendet var så vältränat att hon valde att sticka med leksaken vid varje chans. Istället för att ropa, ge henne uppmärksamhet och försöka fånga henne, gick jag helt enkelt till Pax som låg och vilade vid planen, och stoppade i honom kycklinghalsar. Shejpas ärovarv med leksaken kom ganska snabbt av sig, men när hon kom för att se om hon också kunde få mat fick hon gå i buren en liten stund medan Pax åt lite till. Hon upprepade misstaget en gång till med samma resultat. Sedan fick hon en ny chans och den här gången kom hon tillbaka med leksaken och fick kycklinghalsar själv. Efter några lyckade repetitioner utmanade jag henne genom att kasta leksaken mitt i en agilitykombinatio och hon kom rakt till mig! När jag verkligen utmanade henne fick jag något mer misstag, till Pax stora glädje, men strax kunde jag inte få henne att lämna mig hur mycket jag än försökte. Det ska bli intressant att se vad hon gör idag, jag ska i alla fall se till att jag har med mig en annan hund ut.

Helgens grundkurs för tävlinghundar

Publicerat 5 maj 2008 av Fanny

I helgen har vi haft grundkurs här hemma i strålande solsken. Vi hade en liten, men väldigt ambitiös och trevlig grupp bestående av en flat, en labbe, en strävhårig vorsteh, en grosser münsterländer och en irländsk setter. Tre av deltagarna åkte ändå från stockholmsområdet och en kom från de norska fjällen. Grundkurserna är ofta väldigt intressanta att hålla, nivån på deltagarna brukar vara hög. Det brukar vara så att de mest ambitiösa helst går grundkurs, även om de är mer än väl kvalificerade för mer avancerade kurser. Den här gången hade vi till exempel två elever som går Canis klickertränarutbildning just nu.

På lördagen fokuserade vi först på belöningshantering. I första hand tittar vi på att hundarna vill leka kamplek och att de har rätt teknik. För att förstärka bra teknik (viktförskjutning, kampa rakt bakåt, gå istället för hoppa, rak rygglinje etc.) låter vi hunden vinna när vi ser det vi vill ha. Vi tittade också på att hundarna kunde växla mellan godbitar och leksaker och att de kunde släppa leksaken på signal och vänta på signal innan de tog leksaken igen (Har ni förresten sett Susan Garretts nya video på YouTube, på det här temat?). Om leken fungerade bra kvalitetssäkrade vi den genom att locka med någonting som hunden hellre ville ha. Alla hundarna lekte bra när vi lockade med godbitar, värre var det med pipleksaker. När vi kvalitetssäkrar leken vill vi inte bara att hunden ska dra i leksaken, vi vill se att hunden klarar av att släppa störningen helt, utan att slänga blickar mot störningen. För labben Freddie var utmaningen att jobba för godbitar utan att snegla mot bollen. Alla hundarna hade någonting att jobba vidare med hemma efter den här lektionen.

På eftermiddagen gick vi igenom burlekar, stadgepositioner, frisignal och omvänt lockande. Deltagarna fick själva välja vilken av delarna de ville jobba mer på. Flera jobbade med burlekarna och innan vi skiljdes åt igår försökte jag påminna om att om de bara ska träna en sak när de kommer hem, så bör det vara burlekarna. Jag tycker att det är svårt att förklara varför burlekarna är så viktiga, jag vet bara att det är den enskilt viktigaste framgångsfaktorn för mina och andras hundar som inte är födda till arbetsnarkomaner.

Söndagen ägnades åt shaping och fokus låg på att göra passen effektiva och hålla hundar och förare engagerade och fokuserade hela dagen. Det var häftigt att se hur hundarna blev bättre och bättre under dagen, trots att det var söndag eftermiddag och varmt! Shapingutmaningarna handlade om kroppskontroll (backande, kloss, balansleksaker) och apporteringsgrunder (lekapport och fast drag i döda föremål), men framför allt försökte vi jobba med förarnas förmåga att hålla passen korta, lägga in lekpauser, inte hjälpa hundarna och få till effektiva övergångar. När förarna är svettiga och trötta efter 3 minuters träningspass vet man att det är bra!

Tack Tina, Malin, Sophie, Øyvind, Lise, Alise och Nina för en trevlig helg!

Vi har också fått upp poolen och hundarna har invigt den. Tyvärr läcker den, så vi får tömma ut 14 000 liter vatten igen och försöka lappa ihop den.

Bilder från helgen finns här

80%-regeln

Publicerat 25 april 2008 av Fanny

När jag fick chansen att prata med Bob Bailey på tu man hand tog jag upp det här med åttioprocentsregeln. Jag har länge haft en känsla av att vi ofta tolkar regeln fel och därmed tränar mindre effektivt än vad vi hade kunnat. Jag har försökt fråga olika tränare om deras definition av 80%-regeln, men sällan fått ett solklart svar. I boken ”Lydighetstrening i teori og praksis” (Køste och Egtvedt s.150) finner jag följande definition (min översättning): ”80%-regeln säger att vi hela tiden bör träna på en nivå där hunden lyckas göra rätt i minst 80% av försöken”. Det här anses ofta som en sanning i klickerkretsar. Två fel på rad är farligt, och tre fel på rad är en katastrof. Riktigt bra hundträning handlar om att hunden sällan eller aldrig får chansen att göra fel. Känns det igen?

Efter mitt samtal med Bob Bailey om ämnet, får jag mina tankar bekräftade. Ovanstående definition är egentligen motsatt mot den egentliga tanken. 80%-regeln handlar inte om att man ska se till att hunden lyckas i minst 80% av försöken – tvärt om! Här kommer Bobs tankar och principer, så som jag förstår dem:

– När du når 80% lyckade repetitioner är det på tiden att öka kriterierna (göra det svårare)
– Ett vanligt fel är att träningen blir ineffektiv eftersom folk inte vågar kräva mer av djuret.
– Att ligga på 90% är definitivt ett misstag
– Om du under tre på varandra följande träningspass inte når en ökad lyckandeprocent bör du avbryta och tänka om.
– Om du under två på varandra följande träningspass upplever en försämring bör du avbryta och tänka om.
– Det är inte farligt att ligga under 80% så länge det går framåt, men du ökar inte kriterierna förrän du närmar dig 80%.
– Hur låg lyckandeprocent du kan ha beror på vad djuret är beredd att jobba för. Bob trodde att runt 50% var en slags gräns för de flesta djur.
– De här principerna är utarbetade genom analys av data från mängder av träningspass med mängder av djur.

Så min slutsats är – våga utmana din hund! Får du tre-fyra lyckade försök på rad så gäller det att hitta en utmaning! Planerade misslyckanden är oftast det bästa. Låt dem bli en del av din träningsplan. En del hundar hanterar misslyckanden väldigt dåligt. Det är oftast tränarens fel. Jag har också en sådan, som under rätt lång tid tränades med 100%-regeln. Lite envishet och tålamod har löst den knuten och hunden är mycket enklare att jobba med nu. Det är också viktigt att komma ihåg Bobs ord om att avbryta och tänka igenom träningsplanen om det inte går framåt. Stå inte och stånga huvudet i väggen, men var inte heller rädd för att låta hunden jobba sig igenom svårigheter utan hjälp.

Nose touches

Publicerat 29 februari 2008 av Fanny

Satt och skrev en text till mina tränarelever som har tänkt att jobba med nosduttar som kontaktfältsbeteende under året. Tänkte att jag i och för sig lika gärna kunde lägga ut texten här, någon annan kanske uppskattar det. Den är lite korthuggen och förutsätter kanske en del förkunskaper. Det mesta kommer naturligtvis från Susan Garrett, men texten är skriven ur minnet och det kan hända att jag tar fel någonstans. Själv är jag ju bara på steg 3, siktar på att bli ”färdig” i april, men jag tog ändå med de stegen jag inte själv har varit på lite kortfattat. Försök tänka på att texten egentligen inte är skriven för bloggen. Blir det för mycket förvirring tar jag bort den.

Målsättning
Hunden driver självständigt ner för kontaktfältshinderna, oavsett förarens position och rörelse. Hunden lägger vikten bakåt på nedfarten, stannar med framtassarna rakt nedanför hindret, så nära hindret som möjligt. Nosen sänker sig mot marken i samma rörelse och hunden duttar nosen mot marken med riktning framåt, utan att vrida sig mot föraren. Hunden lämnar hindret på ”fri”.

Varför nose touches?
–    Det är lättare att få viktförskjutning (men det kommer inte gratis bara för att man liksom lär hunden att dutta på ett kontaktfält)
–    Hunden blir rakt i kroppen i stoppet
–    Lättare att bygga värde för positionen = mer fart och mer självständighet.
–    Upprepade duttar bygger mer värde för att driva ner med huvudet i stoppet än om hunden får belöning för bara första dutten.
–    Tydligt kriterium med många komponenter. Det kan bli sämre, men man förlorar inte kontaktfältet lika lätt.
–    Utvecklar tränarfärdigheter

Rekommenderade hjälpmedel
–    Någon form av trappa (gärna flera)
–    ”Travel plank”
–    Genomskinlig target, ca 3×3 cm
–    Råa kycklinghalsar (eller annat riktigt bra godis!)
–    Kul leksaker

Förkunskaper
–    Omvänt lockande (”It’s yer choice”/”doggie zen”)
–    Hoppa upp på trappa och travel plank utan tjat/lockande
–    Frisignal
–    Bakdelskontroll och viktförskjutning

Steg 1 – Duttar i handen
Få hårda, målmedvetna duttar i handflatan. Ta 5 godbitar i ena handen, håll fram andra handen när hunden har fokus. Belöna bra duttar med godbit i targethanden (snabbt och effektivt, helst utan att hunden flyttar fokus från targethanden). Ta lekpaus när godbitarna är slut och ta fram 5 nya godbitar. Växla inte hand utan att bryta av med lekpaus. Om hunden byter hand hela tiden uppmuntrar man trampande tassar.

Kräv flera duttar när du är nöjd med en. Om du har problem med att hunden fryser nosen i handen kan du variera mellan att klicka direkt när hunden duttar och belöna några cm ovanför handen (men fortfarande med hundens ögon på linje mot handen) och att klicka när hunden till slut släpper handen med nosen, men belöna ner i handen igen. Låt inte hunden fortsätta om du är missnöjd med första dutten. Ta bort handen och ge en helt ny chans.

Sänk gradvis ner handen mot marken. Det är här det blir lite svårt. Jag tycker att det är enklare om hunden får stå i vinkel. Börja eventuellt redan nu i trappa/på travel plank. Var noga med att inte förlora trycket. Se gärna att nosen rynkar sig. Tänk ”tryck” snarare än ”dutt”.

Steg 2 – Plexiglastarget
Använd en liten, genomskinlig target som du i början placerar i din handflata. Få lika fina tryck på target som när du bara har handen. Glid gradvis bort handen från under targeten. Under en övergångsperiod får hunden kanske sikta på target i hand när hon driver ner i position, men sedan gå över till bara target när hon är i position. Belöningsplaceringen är väldigt viktig. Belöna på target.

Sitt framför hunden tills duttarna är bra utan hand. Flytta gradvis ut till sidorna. Belöna på hundens motsatta sida (hand över nacke) eller in mellan framtassarna bakifrån. Glöm inte lekpauserna! Använd din frisignal för att få hunden ur position.
Håll hunden i halsbandet och låt henne fokusera på target. Släpp när hon är sugen. Lägg på signal (tex. ”tryck” eller ”target”) när hunden har bra sug. Lär hunden att vänta på signal. Belöna väntandet och fokus mot target med godbitar.

Träna gärna i alla lämpliga trappor du hittar och ta med din travel plank till nya platser och nya underlag. Låt inte travel plank ersätta trappor. Hunden får aldrig springa på travel plank, bara ta sista steget ner i position. Hunden får absolut inte springa till target, bara ta ett steg och alltid med en ordentlig vinkel.

Kvalitetssäkra med omvänt lockande. Se till att hunden inte möter din godbithand. Du ska kunna föra handen över nacken på hunden och belöna på target utan att hunden slutar jobba. Du ska kunna droppa godbitar runt hunden (hon får ta dem om hon inte behöver flytta tassarna för att göra det) och leka med godbitar runt henne. Samma sak med lek, naturigtvis. Underskatta inte betydelsen av den här träningen!

Gör ständiga små variationer i ditt eget beteende. Höger, vänster, framför, bakom, i rörelse… Tänk på att det är mer värdefullt att hunden kan dra på själv med dig bakom, än att han kan stanna när du springer förbi. Du tränar naturligtvis på båda, men prioriterar att bara bakom mer. Kan vara en bra idé att använda en spegel framför hunden när du är bakom.

Var inte rädd för att fela hunden ibland. Om du inte är nöjd, tar du hunden ur position (framåt) och gör om. Köp inte tjuvstarter! Gå igenom alla tänkbara störningar på det här stadiet.

Steg 3 – Bort med target
Ta gradvis bort target. Smyg bort den medan hunden duttar. Svårast är att få första dutten utan target. Belöna fokus ner mot marken utan target. Kör utan target när det är enkelt (hemma, inne, enkelt underlag etc.) och med target när du är i svårare situationer. Använd en matta eller något på svåra underlag (grus, sand, ridhus) i början, men träna på så många olika underlag som möjligt (du kan till exempel lägga badrumsmatta nedanför kontaktfälten på träning med ung hund i ridhus – de kommer att fixa det på tävling sedan). Ta in olika typer av underlag/mattor och kör i känd miljö. Ta sand/gräs etc. i handen och kör hand touches med konstiga underlag.

Du är fortfarande på sista steget på trappan/plankan. Själva baklängeskedjningen går snabbt när slutbeteendet är riktigt bra. Se till att hunden fortfarande utför beteendet rakt, utan att titta på dig. Se till att hunden klarar alla tänkbara störningar och situationer på det här stadiet.

Steg 4 – Baklängeskedja ner för trappan
Baklängeskedjningen sker först på trappa. Kedja aldrig till en target! Placera hunden ett trappsteg högre upp och låt hunden driva ner i position. Öka med ytterligare trappsteg när hunden gör rätt. Träna gärna i olika trappor.

Steg 5 – Baklängeskedja på hinder
Baklängeskedja ner för ett hinder. Börja gärna med a-hindret för att få till bra viktförskjutning. Sedan balansbom. Gungbrädan har samma beteende, men lite annat att tänka på under inlärningen (bang-game, elevator-game, två bort etc.)

Tänk på:
–    Belöningsplacering (gör det möjligt med hjälp av omvänt lockande!)
–    Kvalitetssäkring med hjälp av omvänt lockande.
–    Lägg in bakdelskontrollträning i samband med kontaktfältsträningen.
–    Många lekpauser!
–    Ta hunden av hindret framåt både när det blir fel och när du vill ha ny repetition.
–    Variera din position.
–    Du vill inte att hunden ska se på dig eller vrida huvudet åt ditt håll
–    Första dutten är viktigast och svårast. Jag upplever att det har kommit sig utan att jag har behövt tänka så väldigt mycket på det. Efter uppmuntran från Susan struntade jag i att första dutten inte var lika hård, så länge hon var fokuserad neråt och direkt gick in i nästa dutt. Först kunde Shejpa bara göra det ordentligt på target i handen, sedan bara på target och nu börjar det komma utan target också…
–    Var noga med stimuluskontrollen. Belöna att hunden fokuserar rätt och väntar på signal.
–    Håll träningspassen korta och intensiva.

Förslag på träningspass:

–    Relationsbyggande och lek 1 min
–    Bakdelskontroll 30 sek/5 godbitar
–    Lekpaus
–    Kontaktfältsträning 30 sek/5 gobitar
–    Lekpaus
–    Bakdelskontroll 30 sek/5 godbitar
–    Lekpaus
–    Kontaktfältsträning 30 sek/5 godbitar
–    Relationsbyggande/lek 1 min
–    Längre paus

Sol, skratt och shejping

Publicerat 19 februari 2008 av Fanny

Åh, ända sedan jag kom hem från USA har allt varit så härligt! Solen har skinit, vädret är varmt och jag har så mycket kul ihop med hundarna. Jag har lyckats slita mig från datorskärmen och varit ute i friska luften och tränat med alla hundarna varje dag. Jag har så mycket kul ihop med hundarna att jag ständigt går runt med ett litet skratt i magen. De är smarta, duktiga, påhittiga och tokiga. Jag är glad att jag har en hobby som får mig att skratta så ofta. Jag kunde inte heller låta bli att skratta när jag kom in efter att ha tränat Shejpa idag. Tonårsettern hade färgat håret medan jag var borta. Numera har hon rosa prickar bland de svarta (och en av mina pennor är i bitar). Misstänker att det är ett försök att se ut som hunden på Frolicpåsen.

Missy har varit lite magsjuk, så hon fick bara promenader i förmiddags. Gav henne lite mat i kväll som hon fick medan vi tränade på att sträcka upp framtassarna högt i luften när hon sitter vackert. Jag och hundarna har jättekul med shaping och tricks just nu. Det är verkligen ett hett tips om du känner att du skrattar för lite i din hundträning. Jag blir alldeles förbluffad över hur snabba mina hundar är. De lär sig blixtsnabbt! Har hunden lite grundkunskaper (vet var hon har sina olika kroppsdelar och att man kan använda hela kroppen för att tjäna belöningar) och vana vid shejping går inlärningen otroligt snabbt. Det är inte bortkastad tid att lära hunden tricks. Det är inte direkt en slump att både Susan Garrett och Silvia Trkman har hundar som både är enormt framgångsrika på tävlingsbanan och kan fler tricks än de flesta cirkushundar. Tricksträningen ger hundarna enorm kroppskontroll, bygger muskler som kan vara svåra att komma åt med vanligt spring i skogen, lär hunden att upprepa det hon får belöning för, lär hunden att hantera fel och utebliven belöning (om du klarar av att låta bli att hjälpa) etc. Dessutom är det ju så lätt att göra. Vi tränar lite tricks när vi väntar på att te-vattnet ska koka upp, när vi kommer in från rastning, när datorn startar upp etc. När man har flera hundar är det ett bra tillfälle att lära dem att vänta på sin tur.

De här tricken har vi jobbat på i dagarna:

Balansbollen. Både Shejpa och Pi älskar balansbollen. Båda hundarna hoppar upp och balanserar på den och man ser verkligen hur de tycker att det är jättekul! Man kan göra många olika saker på bollen. Shejpa har till exempel fått göra ställningsförändringar (stå-sitt-ligg) och Pi har fått klättra upp med bakbenen och sedan göra nosduttar på marken.
Fyra tassar i lådan. Shejpa och Pi sätter alla fyra tassarna i en liten låda. Nästa steg blir en ännu mindre låda, som en glassburk eller matskål. Så snabbt som de lärde sig den relativt lilla lådan ska det nog inte vara några problem.
Huvudet under armen (puppy yoga). Shejpa har jobbat lite med att hålla framtassarna på min arm och ta huvudet under armen. Det var inte svårt, utmaningen blir att lära henne att föra in huvudet mellan frambenen, till slut även när hon står själv.
Stå på händerna. Jag har lagt till en nostarget (nos mot mitt finger) till Shejpas handstående av två anledningar. Dels för att få henne att sänka huvudet mer, vilket gör beteendet enklare. Dels för att ha en signal som gör det lättare för henne att utföra beteendet var som helst (just nu gör hon det helst med någonting nära bakom henne, trots att hon inte direkt tar stöd i det).
Upp med händerna. Missy som gärna sitter avslappnat med frambenen när hon sitter vackert ska få lära sig att sträcka dem rakt upp.
Växla mellan att sitta vackert och att stå på bakbenen. Missy börjar bli riktigt duktig på att växla mellan att sitta vackert och att stå på bakbenen på kommando.
Gå på bakbenen. Har också jobbat lite med att Missy ska gå (inte hoppa) framåt på bakbenen.
Ligga på rygg. Missy har tränat på att ligga på rygg utan att stödja sig på ena låret (rak i höften).

Feature-yoga

Har säkert glömt något som vi har pillat med och jag har massor av idéer som jag ska sätta igång med snart. När jag har jobbat med tricken har jag också fått jobba med min fri-signal. Fri-signalen betyder att hunden måste lämna positionen och den som trodde att det svåra med fri-signal är att få hunden att stanna i position tills hon hör frisignalen tänker nog fel. Det svåra är ofta att få hunden att lämna positionen som vi har bygt så mycket värde för, utan att vi lockar med vår kropp eller med belöningar. Jag har slarvat lite med fri-signalerna i de svåra sammanhangen och fortsatt att belöna bort från positionen så fort hunden rör sig minsta lilla. Det har fått till effekt att både Shejpa och Pi rycker till och flyttar några tassar av bollen/ur boxen/från klossen, men de har inte lust att kliva av helt. Om jag är på avstånd blir det naturligtvis lättare, men när jag är så nära boxen att de måste gå åt sidan eller bakåt för att komma ut blir det genast svårare. Alltså har jag lagt mest tid på det idag. Bollen och boxen är så kul att jag knappt har behövt belöna det alls. När de intar positionen får de ”fri” och när de kommer av/ur får de belöning och så får de hoppa på/i igen. Perfekt träning för att verkligen se till att de vet vad fri-signalen innebär.

Idag har jag också gått igenom lydnadsklass I med Pi ihop med Kristin och Thomas med hundar (Pavlov körde klass II och tonårsflickorna tittade på klass I). Vi började med en platsliggning, första gången Pi har legat ihop med andra hundar. Jag belönade ganska sparsamt och hon låg fint fram tills strax innan tre minuter. Då tröttnade hon på att ligga och gick upp. Hon har nog aldrig legat så länge tidigare, jag måste bli bättre på att träna platsliggning och låta henne ligga längre stunder. Synd att man är så otålig själv… Pi lekte jättefint idag och visade att hon verkligen förstår skillnaden på olika signaler när hon får vinna leksaken. Hon kommer direkt in och lämnar av om jag sträcker fram handen, springer ärovarv om jag ger signalen ”gå och spring” och rusar in i buren med sin leksak om jag säger ”buren”. Fritt följ gick fint, men vi behöver jobba mer på svängar (speciellt höger, varför lyckas jag aldrig lära hundarna högersvängar i god tid?!). Läggande under gång gick bra, men kan bli snabbare. Inkallningen var fin. Ställande under gång är inte klart, så vi gjorde det under baklänges marsch och hon fixade det på första försöket. Apporteringen går ju, men hon gör det på fågelhundvis och släpper när jag tar i apporten. Har inte jobbat tillräckligt med lydnadsapporteringen ännu. Hoppet var fint, det har vi bara tränat på en gång tidigare, men det var inga problem idag. Det var vår första genomköring i klass I och det gick bättre än vad jag hade trott. Naturligtvis belönade jag ofta och rikligt – tävlingssituation ska ju vara kul! Uthållighetsträning får vi prioritera framöver, gärna med avståndsbelöning.

Fri-signal

Publicerat 19 februari 2008 av Fanny

Hittade ett inlägg som Anna hade skriv om fri-signalen. Jag antar att hon menar den fri-signal som bland annat vi använder oss av och jag tänkte kommentera inlägget. Det första argumentet kan jag helt klart köpa. När Anna vill att hunden ska hålla positionen belönar hon lugnt efter klicket, om hunden ska komma upp kan hon bli mer aktiv, kasta leksaker eller tjoar. Det är inte alls nödvändigt att ha en fri-signal, alla tränare skapar sina egna system. Jag tycker dock att träningen har blivit så mycket snabbare och enklare sedan vi införde frisignalen.

Jag vill inte att mina hundar ska resa sig på kastade bollar, tjoande eller aktiva rörelser. Tvärt om, jag vill kunna använda kast, tjo, beröm och rörelse för att kvalitetssäkra hundarnas stadga. Kanske inte jätteviktigt i lydnad, men destå viktigare i tex. agility- och jaktträning.
Genom att för det mesta belöna i position och sedan lösa ut med en frisignal som inte nödvändigtvis behöver belönas så ofta, så bygger vi mer värde för stadgan.
Jag upplever att mina hundar har fått mycket bättre stadga eftersom reglerna har blivit tydligare. Stadgepositioner har alltid en tydlig avslutning.
Det är lätt att generalisera stadgebeteendet. Numera räcker det att mina hundar hör ”fri” en gång i en ny position (typ i badkaret, på en stubbe, med nosen fryst mot en target etc.) för att de ska fatta att det handlar om en stadgeposition. Nästa repetition kan jag alltså direkt öka tiden dramatiskt och hundarna förstår.
Jag kan repetera frivilliga beteenden utan att behöva röra mig över huvud taget. Alternativet hade varit att kasta iväg belöningen på marken och då föredrar jag att ha en verbal signal som får hunden upp (och belöning i position).

Jag antar att alla har någon form för fri-signal. Antingen kroppsrörelser (bjuda in hunden till belöning med rörelse eller tjo, ta ett steg bort från hunden), tidssignaler (typ: händer det inget inom fem sekunder reser jag mig), belöning (så fort hunden har fått godbiten kan han resa sig), klicket etc. Jag tror också att de flesta inte riktigt har tänkt igenom hur de egentligen gör. Anledningen till att vi kanske verkar komplicerade ibland är för att vi faktiskt tänker igenom vad vi gör, vilka signaler vi ger till hundarna och vad de betyder. Vi strävar efter att vara svart-vita och undvika gråskalorna. Frisignalen är ett område där vi har blivit tydligare mot hundarna och det märks, både på hur snabbt inlärningen går och på hur kul de tycker att träningen är.

Annas två andra punker förstår jag faktiskt inte helt. Frisignalen betyder bara att hunden ska lämna sin stadgeposition. Den handlar inte alls om att förhindra hunden från att nosa, springa eller titta på andra hundar. Jag håller absolut med Anna om att det är hundarna som ska ta initiativ i träningen och att det både är tråkigt och dålig timing att be hunden om uppmärksamhet under träningen. Däremot förstår jag inte hur frisignalen kommer in där. Frisignalen är ju en signal som alla andra, som jag ger hunden när den bjuder kontakt och stadga (inte när den nosar i marken eller tittar på andra hundar…). Kanske har det blivit ett missförstånd när jag har skrivit att hunden ska ta kontakt med mig (eller fortsätta jobba) efter fri-signalen. Enda anledningen till att jag har skrivit det är att folk som inte är vana vid vår typ av fri-signal ofta förväxlar den med ”varsågod” (gå och ta externbelöning) eller ”hopp och lek” (slut på träningen, det lönar sig inte länge att bjuda beteenden).

Shadow Handling

Publicerat 5 februari 2008 av Fanny

Ytterligare en aha-upplevelse handlar om ”torrhandling” eller shadow handling som Susan kallar det. Greg pratar ju hela tiden om cirkelarbete, men Susan breddar verkligen träningsmöjligheterna. Det här kommer jag att jobba massor med när jag kommer hem. Jag har ju redan nämnt restrained recalls, men här kommer hela listan på övningar som man kan göra helt utan agilityhinder…

Vanliga restrained recalls
Restrained recall med ”post turn” (helt om med hunden på utsidan)
Restrained recall med framförbyte
Restrained recall med kraftig inbromsning
Restrained recall med “go” (spring framåt jättesnabbt)
Cirkelarbete insida
Cirkelarbete utsida (Susan säger att man lätt gör dem för små, 20 meter i diameter är bra!)
Cirkelarbete med framförbyte
Cirkelarbete med kraftiga inbromsningar
360-svängar på stället
S-shaped running med jump bumps (bakombytesträning för unghundar som jag inte vet sådär jättemycket om
Bakombyte med sittande hund (som i one jump-videon)
Framförbyte med sittande hund (one jump)

Susan visade också hur man lär in höger/vänster/rakt fram. Jag har inte tränat höger och vänster med Shejpa eftersom jag tänker att man inte behöver det så ofta i skandinavien. Men varför inte, det är ju kul träning! Vårt enda problem när vi tränade det var att man gör det sittandes ner med hunden mellan benen. Det är en jättestark signal om att lägga sig ner och slappna av för Shejpa, så det blev lite tungt att hålla henne 😀

klickerklok.se

klickerträning klikkertrening agility lydnad jakt bruks

Kategoriarkiv: Artiklar